För några år sedan var de manliga genitalierna på ett heraldiskt lejon på tapeten. Det fanns de företrädare för officiella heraldiksverige som uttryckte ilska över att snoppen hos lejonet på förbandstecknet hos Nordic Battlegroup saknades.
En klok person med lite mer kunskap i stakarnas värld har även påpekat med viss kraft att det är anatomiskt omöjligt för ett lejon att ha en (erigerad) snopp upp mot magen. Så funkar inte kattvärlden (eller annan djurvärld).
Ska man vara lite naturtrogen ska snoppen inte synas alls, däremot pungen mellan benen. Det har dock ingen heraldiker hävdat.
Mot detta kan man ju hävda att heraldiken inte är verklig och att snoppen visar på manlighet. Mot detta kan man å andra sidan, med exakt samma logik, hävda att manligheten ändå framgår, genom manen.
Den verkliga frågan som borde ställas är emellertid varför det heraldiska lejonet ska anses som en manlig bild. Det är nämligen i sig fullständigt främmande för heraldiken som saknar inbyggd symbolik i de bilder som den har med. Symboliken finns endast i betraktarens öga. Det om något borde en företrädare för den heraldiska sakkunskapen veta.
Den öppna hjälmen föddes i tornerspelets tidevarv. Det kom till för att man bättre skulle kunna tävla i den tornerspelsgren som innebar strid med svärd.
Och eftersom svärd är ett särdeles nobelt vapen (tänk bara på jedi-riddarnas vapen) så kom den öppna hjälmen snart att kopplas samman med extra förnäma människor, dvs adel.
Samtidigt blev stickhjälmen då något som kunde användas av alla, både adel och ofrälse.
Konstverket här ovan visar en bild från Das Wappenbuch Conrads von Grünenberg (München, Bayerische Staatsbibliothek) från ca. 1480.
Observera frånvaron av både sköldar och hjälmprydnader.
1400-talet innebar heraldikens död. På slagfältet. Jag har letat och letat men inte hittat ett enda belägg för att den heraldiska skölden var minsta relevant under 1400-talets alla krig. Inte i England, inte i Frankrike, inte i Tyskland och Italien. Inte ens i Norden finns det stridssköldar.
Allt beror förstås på den heltäckande rustningen, vilket förstås sätter teorin om heraldikens uppkomst som en följd av hjälmens utveckling lite på sniskan. Men innan någon går upp i limningen – jag vet att den typiska stridshjälmen från 1400-talet täckte mindre av ansiktet än dess 1300-talsföregångare.
Bilden här ovan visar en typisk illustration av ett slagfält under 1400-talet. Bilden är inte realistisk på något vis men den är väldigt typisk på så sätt att konstnären OCH uppdragsgivaren har valt att framställa flaggan som identitetsbärare medan vapenskölden helt saknas.
Sverkerska ättens lindorm (tvåbent drake) känd från 1238. Teckning: Jan Raneke.
Jag slår ett slag för Bo Erikssons sorgligt bortglömda bok Bestiarium. En medeltida djurbok som kom 2009.
Det sägs att det är första gången dessa djur finns med i en bok på svenska, men det är överdrivet. Däremot är det första gången de presenteras så humoristiskt och samtidigt lärt som i Erikssons bok.
Här presenteras alla världens monster som om det var ett medeltida bestiarium. För Bo Eriksson kan den medeltida litterär genre som kallas bestiarier. Denna hade sin storhetstid och blandade då biologi med religiös tro och allmän vidskepelse om det okända. Lite som en modern blandning av rollspel och ockultism.
Hockeyn måste vara nutidens riddare. Åtminstone är de den enda sport som kan det här med heraldik och vapensköldar.
Det började för länge sedan. För svensk del 1938. Det var inför VM det året som motsvarande hockeyförbundet tog fram de första landslagströjorna med märket. Första matchen i de nya tröjorna var den 12 februari. Det blev det förlust mot Kanada med 3-2.
Det är tur att de kom på detta mönster på 30-talet. Hade tröjorna skapats senare hade det med all säkerhet blivit ett flaggmotiv.
Mannen bakom idén var AIKs mångårige ledare Birger Nilsson och landslagsmålvakten Herman Carlsson. Birger Nilsson var även historiker och där uppmärksammats av den samtida historiska diskussionen kring Tre Kronor-vapnet. Inte konstigt då att denna medeltida symbol ansågs passande för ett lag med ”vikinga-temperament” som man sa utomlands under den här tiden.
Det här inlägget bygger på en gammal händelse. 2012 hade Ernst Billgren en utställning i Värmland med tatueringen som tema.
Här förekommer även vapensköldar eftersom Ernst Billgren av någon anledning då var förtjust i ämnet heraldik (Han hade en utställning på Liljevalchs år 2000). Positivt på många sätt, men så värst heraldisk var han inte
Även om jag inte är så imponerad av Billgrens heraldiska verk – de är väldigt traditionella till sin komposition och taffligt utförda tekniskt – så uppskattar jag desto mer att han som konstnär vågar sig på det heraldiska språket. Det behövs mer av den våghalsigheten inom den heraldiska konsten. Däför hoppas jag att fler konstnärer vågar sig på att låna heraldiska bildelement och idéer till sin egen konst.
Nya Zeeland ska (kanske) byta flagga. Det tycks få folk att go bananas. Och helt tappa besinningen när det kommer till källkritik.
Se här. Visst är det kul att man kan vända en sparre så att den blir ett hakkors. Det kan till och med vara lite kul att göra en så bild.
Men att därifrån ta steget till att tro att upphovspersonen vill göra ett hemligt hakkors, det kan man bara göra om man är en oseriös populist. Än värre blir det om man drar in utseendet på en tysk vaktkur och tar upp den som exempel på likhet. Visst är de lika (om än långt ifrån identiska) men det finns mängder av andra kurer runt om i världen som har samma typ av grafiska utseende.
Det handlar inte bara om att hitta ett det. Det handlar lika mycket om att hitta ett inte-det.
Inte för att jag vill göra en egen bild, men svårigheten att göra ett hakkors med ett annat sparrevapen är inte hög.
I serien Släktvapen i Sjuhärad har turen kommit till Koerffer.
SV-64 Koerffer (Ulricehamn)
Vapnet registrerat i Svenskt vapenregister 2009-07-18..
(Ansökan 2008:9)
Sköld: I blått ett lejon av guld med röd beväring hållande en korg av guld varur två uppskjutande korslagda pilar av guld, samt däröver en av en tinnskura bildad ginstam av guld.
Hjälmtäcke: Blått fodrat med guld.
Hjälmprydnad: Ett lejon av guld med röd beväring uppstigande ur en korg av guld och i höger tass hållande två korslagda pilar av guld med röda fan.
Ulricehamnsfamiljen Koerffer har gjort sig känd för att leverera fantastiskt goda bakverk till Ulricehamnare och kungafamiljen.
I serien Släktvapen i Sjuhärad har turen kommit till Lundström.
SV-32 Lundström
Vapnet registrerat i Svenskt vapenregister 2008-08-27.
(Ansökan: 2007:20)
Sköld: Delad i silver, vari i posten tre gröna kopplade trekanter ställda två över en, och grönt, vari i ginposten tre kopplade trekanter av silver ställda två över en, av en av vågskuror bildad bjälke av silver ovan avgränsad med en grön vågskuresträng. Hjälmtäcke: Grönt fodrat med silver. Hjälmprydnad: Tre från samma punkt uppväxande grankvistar av silver överlagda med tre gröna kopplade trekanter ställda två över en.
Antagaren Gustav Lundström är uppväxt i Fristad i Borås kommun. Fristad var en egen kommun 1952 till 1973 och hade ett eget kommunvapen. Detta vapen anspelar på tälten på Fristad hed, föregångaren till Älvsborgs regemente fram till tidigt 1900-tal.
