Nu är den tryckt – Vapenbilden nr 104.
Tidningen skickas nu ut till medlemmarna och de har den senast tisdag.
Bland innehållet finns presentationer av 2016 års medaljör/medaljörer. Vilka de är avslöjar jag inte än, det får man veta först när medlemmarna fått läsa om det.
Det finns också en fin heraldisk reseskildring från Florens, en artikel om Södra Jyllands hertigar från 1200-talet och fram till idag, historien om en kåsa från 1400-talet och föreningsnytt.
Har du sett att det ofta finns ett motto/valspråk under ett vapen? Det har inget med heraldik att göra, men kan fungera som ett komplement om man vill.
Varje person som har ett vapen kan lägga sitt valspråk, eller motto eller devis som det också heter, på ett band under skölden. Valspråket hör inte ihop med vapnet som sådant men har funnits intill skölden sedan medeltiden.
I Sverige, eller Norden, är det inte alls så vanligt som det är på kontinenten och på de brittiska öarna, men har på senare år slagit igenom vid skapandet av nya vapen. Bland svenska adelsätter är valspråk inte lika vanligt som i Storbrittannien, men det förekommer. Vanligare är ändå att enskilda adelsmän har haft ett personligt valspråk.
Det första svenska valspråket utanför kungahuset var ståthållaren Johan Jöransson Rosenhanes (1571–1624) Mature et consulto (I rätt tid och efter övervägande).
Det äldsta kända valspråket för en ofrälse är kyrkoherden Theodorius Pauli från 1645. Det finns på hans sigill som användes vid undertecknandet av ett beslut vid riksdagen i Halmstad.
Valspråk används när man vill uttrycka en åsikt, en tanke eller idé som man tycker representerar en själv eller ens släkt.
Valspråket kan vara personligt eller gemensamt för en hel släkt eller en sammanslutning. Ett valspråk tillsammans med ett märke bildar en devis. Valspråket skrivs på ett band som läggs under skölden. Man kan också lägga det i höjd med hjälmprydnaden, särskilt om det är korta och distinkta utrop, som Hamiltons ”Through”. Det kallas då stridsrop.
Själv har jag inget valspråk för det finns inget enkelt uttryck som uttrycker mina åsikter, mina tankar och mina idéer.
Ett motto behöver inte vara unikt och inte heller på klassisk grekiska eller latin. Svenska och fornsvenska går lika bra. Däremot bör andra språk undvikas såvida det inte är ens hemspråk eller ett fornspråk från hembygden. Inte för att det är fel utan för att det blir ganska pretentiöst och löjligt.
Om du är sugen på lite mer humor så finns det många som översätter moderna uttryck till latin.
Idag, men 1976, dog Sture Petrén, riddare och Serfimerorden. Det är den skölden som syns här ovan.
Om hovrättspresidenten Sture Petrén finns inte mycket att säga heraldiskt, men hans vapen är intressant eftersom det är en kvadrering men inget av de två motiven bygger på äldre släktvapen.
Hjälmprydnaden visar rättvisas vågskål och svärd, som det anstår en domare.
Den nya Vapenboken ska vara klar i mars. Därför sitter jag nu på lediga stunder och översätter blasoneringar till engelska och sätter ihop bild och text till något vackert – hoppas jag.
Så klart är jag inte ensam. Jag har några tappra medhjälpare och andra mer perifera assistenter som tillsammans med mig genomför detta projekt. Speciellt tack redan nu till Chris Green.
Vapenboken kommer att vara volym ett i en serie som tar med de vapen som registrerats av Svenska Vapenkollegiet i Svenskt vapenregister (www.heraldik.se/svk). Att vi gör det till en bok fast det finns på nätet beror förstås på att böcker är eviga på ett annat sätt och därmed mer betydelsefulla. Samt en tydligare tidsstämpel, för vem vet om något ändras när det är på nätet.
Om detta projekt kommer jag att skriva mer om under de kommande månaderna.
Under en lång tid skapades mycket av den svenska heraldiken inom sällskapsordnarna. Det var frimurare, timmermän och Par Bricole-medlemmar som uppmanades att aktivt använda sina vapen inom sällskapen. De adliga använde förstås sina egna släktvapen men de flesta av de ofrälse saknade egna vapensköldar. De fick därför anta nya vapen. Eftersom dessa vapen endast användes inom ett sällskap, som dessutom var slutet, var vapnen ofta präglade av ordenssymbolik. Äldre ordensvapen passar därför sällan som släktvapen. På senare år har många ordnar försökt skapa en heraldisk tradition som gör det möjligt att använda vapnen både inom och utom sällskapen. Onödig ordenssymbolik förekommer därför sällan numera.
Anpassning till nutid. Många har fäder, farfäder eller farbröder som varit medlemmar i ett ordenssällskap. Deras vapen kan med fördel tas upp och användas som släktvapen. Det ska dock inte göras hur som helst. Många ordensvapen, speciellt de äldre, är heraldiskt undermåliga. Förutom att de är fyllda med ordenssymboler har de tinkturfel eller inkräktar på redan registrerade offentliga vapen. En anpassning som görs på ett seriöst sätt ger dock ett släktvapen som har historiska anor redan när det är nytt.
Rollspelen nästa. Sällskapsordnarna har på många sätt en modern mot-svarighet i dagens rollspelsföreningar. I flera av dessa är heraldiska vapen en naturlig del av verksamheten. Det gäller främst riddarsällskapen, reenactmentgrupper (lajvare) och Sällskapet för kreativ anakronism. Det är inte osannolikt att flera av dessa vapen snart kommer att omvandlas från rollspelsvapen till riktiga släktvapen.
I modern heraldik görs ingen skillnad på kvinnliga och manliga vapen. De ser alla likadana ut. Under en tid från 1800-talets mitt fram till mitten av 1900-talet ansågs dock kvinnor inte ha rätt till ett vapen på samma villkor som en man. Hon var tvungen att föra en spetsrutig eller oval sköld och när hon gifte sig skulle skölden klyvas så att makens vapen kunde placeras till dexter och hennes vapen till sinister.
Den här traditionen betyder idag att en kvinna kan föra sitt vapen på två sätt, det allmänna och det specifikt kvinnliga.
Rutformig och oval sköld. Under renässansen började man på kontinenten anse att den rutformiga skölden, lozenge, var kvinnlig. Detta eftersom man inte på ett snyggt sätt kunde placera en hjälm och hjälmprydnad på dess spets. När man konstaterat att den rutformiga skölden var kvinnlig kom man fram till att en kvinna inte kunde använda en hjälmprydnad eftersom denna inte kunde läggas på sköldens topp. Detta cirkelresonemang levde sedan vidare och kom till Sverige på 1700-talet och fick sitt genomslag mot slutet av 1800-talet.
Rangkronan kan däremot läggas på rutsköldens topp, liksom den blå rosetten som är till för ogifta kvinnor ur borgerliga släkter.
Den ovala skölden var under 1700-talet högsta mode bland både män och kvinnor; det förekommer avbildningar med rosett på manliga adliga ovala sköldar. Därefter har sköldformen ansetts vara kvinnlig.
En kvinna kan välja mellan att föra sitt eget släktvapen oförändrat (med eller utan hjälm), kombinera sitt släktvapen med makens eller föra makens vapen. Eventuell rangkrona följer med vapnet, men om en kvinna använder sitt eget vapen kan hon inte använda makens rangkrona eller tvärtom.
Vid skilsmässa återgår kvinnan till att föra sitt ursprungliga släktvapen. Adlig rangkrona får inte heller användas av den som inte är barn till eller gift med en adelsman.
En kunglig bekräftelse på det världsliga frälset och det dokument som gjorde riddartiteln vanlig. Före 1280 är endast en handfull män med riddartiteln känd, strax därefter exploderar antalet. Alltså kan vi sluta oss till att de två har något med varandra att göra, om än inte nödvändigtvis orsak och konsekvens.
Den som gillar att analysera politik drar måhända en annan slutsats än vad historiker gör av stadgans uppkomst. Den tillkommer någon gång mellan 1279 och 1281. Platsen är Alsnö i Mälaren (intill Birka, men framför allt intill segelleden in från Södertälje).
Just vid denna tid pågår ett inbördeskrig i Sverige. Magnus Ladulås, som 1275 störtade sin bror, blir nu utmanad av broderns anhängare. Denna gång är striderna betydligt jämnare och efter två år är allt ännu oavgjort där lägren har var sin halva an riket.
Då kommer Magnus på att han ska 1) skapa ett rikets råd, 2) inrätta ämbetena drots och marsk som komplement till jarl/hertig som funnits inom kungafamiljen och 3) ge frälse till de trogna riddarna
Sedan tar det inte lång tid för svenska stormän att välja kungens sida varpå han vinner kriget. Det bör betonas att han inte vinner före han ger stormännen dessa privilegier utan efter.
”Follow the money” är ett polisuttryck för att förstå hur brottslingar agerar. Vi bör nog fundera på detsamma när det gäller politiken för att bättre förstå vad som hände förr.
Titta på ett medeltida vapen. Det är helt omöjligt att veta varför personen valde just det motivet.
Läs vapenbreven. Det framgår då aldrig varför en viss symbol gavs till den utsedda frälsemannen.
Vapnet i sig är symbol för människan. Det är inte så att motivet är en symbol för skölden.
Men så upplever jag att många resonerar numera.
Som ledamot i SVK och tidigare skapare av släktvapen så återkommer ofta en vilja att få in betydelsen av symboliken i själva blasoneringen. Som om inte bilden vore nog.
Vill jag säga att du inte behöver ta i så mycket. Jämför med mitt vapen. Det har både vingar på hjälmen och en mystisk variant av kärve. Vingarna ser ut som vingar gör mest men de symboliserar korpvingar och det i sin tur är en syftning till den gamla gården Onsered (Odens röjning). Eller på vingars flykt och frihet.
Kärven påminner om en vase utan att vara en vase, och det syftar förstås på namnet. Eller på jordbrukstraditionerna. Eller på att det man sår kan man skörda.
Vad kommande generationer väljer att tolka in i vapnet är upp till dem. Det enda som är fast är att skölden som sådan är en symbol för släkten.
Som journalist blir jag allt mer beklämd över den ton som märks i svensk media idag. Den blir allt mer populistisk och ovetenskaplig.
Jag tänker inte på action-nyheter och skvaller hos kvällspressen. den har alltid funnits och alltid sett likadan ut och alltid fått samma kritik.
Nä, det jag tänker på är låtsas-journalistik och alla dessa debattprogram och reportage med underliga vinklar och kultursidor som helt tappat kopplingen till akademierna och istället låter som propagandacentraler.
Juristen och författaren Behrang Kianzad tar upp ett bra exempel från veckans Aktuellt där Love Benigh väljer att förneka SD:s förflutet som ett nazistiskt parti bara för att de säger sig ta avstånd från historien. Men historien ändras inte för att man säger sig ta avstånd från densamma. Man var inte mindre nazist (eller kommunist eller …) bara för att man idag inte vill erkänna det. Det är, som Behrang skriver, ren historieförfalskning och inget som kan tas upp som en debattartikel.
För övrigt är Aftonbladets kultursida bra på att förneka kommunismens brott, och dito på expressen & DN duckar minst sagt bra på frågorna om liberalismen som drivande bakom kolonialism och därmed följande folkmord. Det är inte heller debattfrågor.
Vingar är bland de mest populära hjälmprydnaderna. Jag tror att de kommer till för att vi heraldiker saknar fantasi.
SVK har registrerat drygt 300 vapen sedan starten 2007. 32 av dessa har vingar som hjälmprydnad.
Jag ser tre huvudteman: ensamma vingar, vingar som komplement och vingar som bärare av övriga motiv. Samt som variant 4 en kombination av 2 och 3.
För den som är nyfiken på blasoneringsspråket är nedanstående exempel en bra start.
Det är värt att notera att det är skillnad på ”framför” och ”mellan”. Om föremålet är mellan vingarna ska det tydligt framgå av bilden genom att vingarna står brett isär. Är föremålet framför ska vingarna vara tätt ihop så att det inte finns rum för att placera något mellan dem. För även om hjälmprydnaden i sig är ett tredimensionellt föremål är avbildningen i regel tvådimensionell.
Här bör det markeras att en vinge är en vinge är en vinge, oavsett om prefixet är korp-, örn- eller svan. För Waslings del skulle prefixet korp- ha kunnat sättas ut, men vi avstod från det. Symboliken ligger hos oss, inte i blasoneringen
Alla bilder kommer från SVK, och jag hoppas att de inte blir allt för arga för att jag använder dem.
Konstnärerna är Thomas Falk, Carl Anders Breitholtz och Magnus Bäckmark.
De ensamma vingarna känns lite väl fantasilösa. Antalet svarta/gröna vingar med gula pennor är knappast unikt (det är min egen komposition). Jag skulle därför rekommendera alla framtida heraldiker att lämna det här motivet åt sidan. Det är helt enkelt inte en unik komposition.
SV-10 Jesper Wasling, Borås
Hjälmprydnad: Två svarta vingar med vingpennor av guld.
SV-105 Christer Sylvén, Söderköping
Hjälmprydnad: Två blå vingar.
SV-245 Mattias Samuelsson, Skärblacka
Hjälmprydnad: Två svanvingar av silver.
SV-250 Erik Olsson, Karlstad
Hjälmprydnad: Två blå örnvingar.
SV-276 Tony Jonsson, Örnsköldsvik
Hjälmprydnad: Två korpvingar av guld med svarta vingpennor.
Vingar som komplement är däremot bättre. Har man två vingar placeras föremålet i regel mellan dessa och direkt på hjälmen. En variant är att placera föremålet vid vingarnas topp så att det hålls av vingpennorna.
Har man en vinge använda den för att ge mer volym men sällan för att ge balans. Det kan vara god balans, men det kan lika gärna bli tvärtom, beroende på konstnär och val av vinkel.
SV-22 Mats Persson, Stockholm
Hjälmprydnad: En röd ros mellan två svarta örnvingar.
SV-67 Johan Svantesson Sjöberg, Ulricehamn
Hjälmprydnad: En liljehaspel av guld mellan två blå vingar med vingpennor av guld.
SV-69 Thomas Falk, Borås
Hjälmprydnad: En femuddig stjärna mellan två vingar, allt av guld.
SV-71 Kristoffer Nilsson, Huskvarna
Hjälmprydnad: En hammare av guld mellan två röda vingar.
SV-77 Christer Sanderson, Kristiansborg
Hjälmprydnad: Ett klöverbladskors av guld mellan två gröna vingar.
SV-82 Lars-Olof Mattsson, Uppsala
Hjälmprydnad: En dubbelyxa av silver med svart skaft mellan två röda vingar.
SV-117 Tomas Risbecker, Stockholm
Hjälmprydnad: En merkuristav av guld med röda ormar mellan två blå vingar med vingpennor av guld.
SV-132 Fredrik Högbom, Östersund
Hjälmprydnad: Ett ankare av guld framför två blå vingar.
SV-163 Conny Edlund, Strängnäs
Hjälmprydnad: En edshand av silver mellan två vingar av silver.
SV-192 Markus Karlsson, Rävlanda
Hjälmprydnad: En björk av silver belagd med en ros av silver med gröna foderblad, allt mellan två svarta korpvingar.
SV-196 Charles Bexander, Saltsjö-Boo
Hjälmprydnad: En svart treudd mellan två vingar av silver.
SV-204 Anders Holmgren, Linköping
Hjälmprydnad: En grön eldsflamma mellan två vingar av silver.
SV-205 Kristofer Wåhlander, Barsebäck
Hjälmprydnad: En lyra mellan två vingar, allt av guld.
SV-266 Marcus Gulin, Göteborg
Hjälmprydnad: En borg mellan två vingar, allt av guld.
SV-270 Erik Falck, Uppsala
Hjälmprydnad: En lagerkrans mellan två vingar, allt svart.
SV-298 Peter Lindqvist, Skellefteå
Hjälmprydnad: Ett rött hjärta mellan två vingar av silver med röda fjädrar.
När vingen används som bärare kan man betrakta den som en osymmetrisk luddig sköld. Ytan kan alltså täckas på samma sätt, och man behöver inte ta hänsyn till vad som skulle fungera på en riktig vinge. Det är trots allt heraldik, inte biologi.
När något målas på en vinge är vingen ”belagd”
SV-78 Conny Bennibring, Borås
Hjälmprydnad: Två blå örnvingar gemensamt belagda med en ros av silver med röd blombotten och gröna foderblad.
SV-91, N.N., Malmö
Hjälmprydnad: Två svarta vingar, dexter belagd med tre, sinister med två stjärnor av guld.
SV-103 Alexej Sjöberg, Helsingfors
Hjälmprydnad: Två örnvingar av silver, dexter belagd med en av vågskuror bildad blå balk och sinister med en av vågskuror bildad blå ginbalk.
SV-181 Jaan Pannel, Stockholm
Hjälmprydnad: Två vingar, en svart och en röd, belagda med var sitt, som en snedruta format, sinistervänt spänne av silver.
SV-218 Leif Linde, Eskilstuna
Hjälmprydnad: Två blå vingar, vardera belagd med en krona över en davidsstjärna, allt av guld.
SV-226 Christer Claus, Stockholm
Hjälmprydnad: Två svarta vingar, dexter belagd med en bildad sol av guld och sinister med en bildad måne av guld.
SV-263 Peder Falk, Ervalla
Hjälmprydnad: Två svarta vingar, dexter belagd med en hammare av guld, sinister med en spade av guld.
SV-267 Johan Krafve, Hässelby
Hjälmprydnad: En vinge av guld belagd med en blå genomborrad femblading.
Ibland kombineras de två. >Värt att tänka på när man ska göra ett eget vapen.
SV-16 Per Henrik Ronquist, Visby
Hjälmprydnad: Ett uppväxande granatäpple med stjälk och blad, allt av guld, mellan två röda vingar, vardera belagd med en av vågskuror bildad smal bjälke av silver.
SV-179 Joakim Spuller f. Berggren, Stockholm
Hjälmprydnad: Ett lejonhuvud av guld med röd tunga och övrig beväring av silver mellan två röda vingar beströdda med sjöblad av guld.
SV-262 Claus Dehlin, Falun
Hjälmprydnad: En svart pyramid mellan två örnvingar, dexter delad i silver och rött och sinister i rött och silver.