Vapenärendet har behandlats av Heraldiska Sällskapet i Finland och godkänts till vapenregistret under nummer 1900 i oktober. Vapnet har komponerats av Antti Matikkala och Ronny Andersen år 2012.
Vapenbeskrivningen på finska lyder: ”Sinisellä kilvellä viisi hopeista varsistaan yhdistynyttä lehmuksenlehteä säteittäin” och Anders Segersven översätter det (högst inofficiellt) med: ”I blått fält fem lindblad av silver i fempass”.
Till vapnet hör mottot ”Juurista voimaa” (Kraft ur rötterna).
Ett talande vapen
Det finska ordet Niini, Niinipuu betyder skogslind (Tilia cordata) och att ”niinistö” kan översättas som ”linddunge” eller lindlund.
Vapnet presenterats i senaste numret (34) av Heraldiska Sällskapets i Finland medlemsblad Hopealeijona/Silverleijonet (sic!).
English
The President of Finland, Sauli Niinistö, have a assumed a new coat of arms. His arms are registered in the register of the Heraldry Society of Finland.
His name, Niinistö, can be translated ”winding grove” and the arms show five leafs of winding. The finnish word ”Niini” or ”Niinipuu” means the tree Winding, in latin ”Tilia cordata”
His arms are composed by Antti Matikkala and the drawings are made by Ronny Andersen.
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka.
Var rosen jarl Birger Magnussons personliga symbol? Frågan har kommit till jourhavande heraldiker som här rycker ut.
Det florerar uppgifter om att Birger jarl använde rosen som sin personliga symbol och grunden för det antagandet är att han som enda person i Bjälbo-ätten hade rosor i sin sköld.
Jag har samlat ihop några bilder som kan vara till nytta. De är tagna ur Emil Hildebrands ”Svenska sigillier” från ca 1860 och visar de tre kända vapensigill som Birger jarl använde, samt hans två ryttarsigill. Och en bild från Varnhems klosterkyrka (se ovan). Tillsammans ger det en grund att tolka Birger jarls vapen och hans rosor.
Var rosen Birgers personliga symbol?
På frågan måste jag säga både ja och nej.
Rosor är Birgers unika symbol, men först från 1257. Möjligen kan frånvaron av andra sigill inom Bjälbo-ätten göra att vi tror att hans bild är mer unik än den egentligen var, men han är onekligen ensam om dem i det källmaterial som finns bevarat.
Birger jarls sigill från 1230-talets mitt. Ur Hildebrand; Svenska sigillier.
Birgers första sigill, med strängar
Sigillet visar en enkel sköld med omskrift. Skölden visar ett lejon över tre strängar och är från c:a 1235 då han blir vuxen och själv kan underteckna dokument med sigill. Detta är det andra vapensigill med ett lejon för släkten Bjälbo som vi känner till. Birgers äldre bror Eskil använde tio år tidigare ett lejonvapen utan strängar. Strängarna kan därför vara Birgers sätt att göra ett unikt vapen för sig själv. Lejonet är utan tvekan hämtat från den erikska ättens vapensköld och visar därmed helt enkelt på att Birger är kungens trofasta man.
Strängarna kan också de vara hämtade från den erikska ätten för vi vet att de fördes av kung Knut Holmgersson (död 1235)
Notera att hans strängar går från uppe till vänster till nere till höger. I hans nästa sigill har det ändrats och samma gäller än idag.
Birgers andra sigill, från senaste 1254. Ur Hildebrand; Svenska sigillier.
Birgers andra sigill, med sjöblad
Det andra sigillet är känt från 1254, men kan cara äldre, det gäller inte minst hans stora ryttarsigill, som bör ha tillkommit på 1240-talet.
Birgers sköld har fått ”hjärtan” som egentligen är sjöblad (vår symbol hjärtan användes inte vid den här tiden på det här sättet, men det gjorde sjöbladen). Vapnet är känt från 1254 och det är intressant för hans son, kung Valdemar, hade just innan gjort sig ett nytt sigill med sjöblad kring sina lejon. Det har förövrigt även den danske kungen gjort. Birger väljer här sjöblad att följa sin kungs exempel.
Birger 2 visar också ett ryttarsigill, som var Birgers stora sigill (vapenskölden är på hans mindre kontrasigill, vilket även gäller nästkommande bild). Ryttaren har en sköld och en fana. Varken strängar eller sjöblad finns på dessa, utan här syns släktens grundvapen. Kanske av bekvämlighet, kanske för att det var skillnad på ättemannen Birger och individen Birger. Vi vet inte.
Birgers tredje sigill, från 1257. Ur Hildebrand; Svenska sigillier.
Birgers tredje sigill, med rosor
Från 1257 kommer det . Birger har nu bytt bort sjöbladen mot rosor på sitt kontrasigill. Birger är alltså i 45-årsåldern när han först böjar använda rosor, så att säga att det är hans unika symbol är lite fel. Hans stora ryttarsigill visar liksom det tidigare en ryttare med sköld och fana, endast lejon och utan strängar och rosor.
Birgers stenhuvud
Birgers stenhuvud från Varnhem. Är rosorna på pannbandet enbart prydnad eller betyder de att han är jarl/hertig eller betyder de att han är just jarlen Birger? Vi vet inte. Pannband betyder däremot att han är jarl/hertig – samma typ av prydnad ser vi i hela norra Europa. Kungar hade däremot krona och andra hade ingenting alls.
Gravmonumentet är enligt dateringar skapat i Birgers livstid och därför på direkt uppdrag av honom. Det sker ungefär samtidigt so han skapar sitt tredje sigill.
Om Birger ska anses ha använt rosor som en unika personlig symbol så gäller det alltså först från 1257, inte tidigare. Det är också nu han står på toppen av sin makt.
Valdemars första kungasigill från 1254. Ur Hildebrand; Svenska sigillier.
Valdemars första kungasigill
Valdemar. Visar dels kungens (då fem år gammal) stora sigill, på tronen, och hans lilla kontrasigill.
Liksom Birger i hans andra sigill finns sjöbladen med här. Valdemar har emellertid som medlem av erikska ätten inte sin lågättade fars vapen utan sin förnämare moders sköld med de tre lejonen/leoparderna.
Lejonet är dessutom krönt, vilket i Sverige var ett tecken på kunglighet.
1250 undertecknar Ingeborg (Birger jarls fru, kung Eriks syster) ett brev med makens vapenbild. Det är endast ett lejon över strängar, inga sjöblad. Hon använder alltså inte sin släkts vapensköld, som sonen kommer att göra.
Erikska ättens vapen är bara känt från 1224, men har då samma lejon som kung Valdemar: tre krönta lejon/leoparder, men utan sjöblad.
Jag sitter just med slutarbetet inför nästa runda av vapen från SVK. Det finns några vapen som inte godkänns (de får ingen se), andra som går igenom knappt och andra som är vackra.
Här tänker jag kring de som går igenom knappt. Jag har nämligen noterat att vissa vill att SVK ska agera smakpolis och inte godkänna vapen som är ”fula”. Men heraldiken känner inget begrepp som heter ”fult”. Som en bekant heraldiker sa: ”det vackraste vapnet är alltid mitt”, där ”mitt” alltid är ägarens eget. Och så är det ju. Vapnet är ett igenkänningsmärke och så länge det uppfyller heraldikens få krav för att vara ett formellt utfört vapen så ska det godkännas av SVK, oavsett vad någon tycker om dess konstnärliga kvalitet.
Smaken skiftar, även vår egen, så den kan vi inte lita på. Den som säger emot är välkommen att på nyårsafton vägra alla kläder som tillverkats de senaste 30 åren och ska klä sig i 1978 års mode.
– Inte?
– Tänkte väl det.
Även din smak har ändrats radikalt så att du nu inte gillar vad du älskade då. Så kan det gå, och med den enkla liknelsen är frågan om ”fult” som grund för att godkänna ett vapen avfört från dagordningen.
Från Finland berättar Anders Segersven om den siste som adlades där. Texten kommer från Anders blogg, som jag vill göra lite reklam för igen.
Ministerstatssekreteraren och generallöjtnanten Carl Fredrik August Langhoff är den siste att adlas i Finland, och därtill upphöjdes han till friherre på samma gång, vilket är smått ovanligt. Detta hände 14.1.1912 och han introducerades på Finlands Riddarhus 4.10.1912. Han är därtill den ende som adlats (och upphöjts till friherre) efter upplösandet av ståndslantdagen 1906.
Vapenbrevet för friherrliga släkten Langhoff, tecknat av Sigrid Granfelt
Langhoff härstammade från den danska släkten Langgaard, men det är inte mig bekant om denna släkt hade något vapen från tidigare. Det finns ett hjärtvapen i den Langhoffska skölden men det är möjligt att även det vapnet kom till vid adlandet 1912. Eftersom Langhoff upphöjdes till friherre direkt, så finns det inga vapenframställningar med enbart hjärtvapnet som ett enskilt adelsvapen.
August Langhoff avled 1929 och slöt själv sin ätt på svärdssidan, och fullständigt utslocknade släkten 1975 då hans dotter Maroussie Langhoff avled 81 år gammal i Stockholm.
Arms of the noble family Rosen von Rosenstein (A2055)
Kan man adopteras till adelskap? Nej, säger Riddarhuset idag. Ja, sa Riddarhuset förr.
För en normal svensk finns det ingen skillnad mellan adopterade och icke-adopterade barn. Endast en grupp håller ännu fast i det – Riddarhuset.
Numera är det en ideell förning precis som vilken kulturhistorisk förening som helst. Som sådan får de förstås ha vilka regler de vill om vem som ska få bli medlem. Det är inget konstigt med det.
Värre blir de när de påstår att de har reglerna därför att det är tradition och historia. När det gäller just adoption visar nämligen Riddarhuset en påfallande brist på historisk insikt samt orsakerna till varför vissa regler en gång infördes.
Så lätt hittar du de adopterade
Det går att fastställa det med ganska enkla metoder. På www.adelsvapen.com har Jonas Hjelm med sällskap lagt in äldre uppgifter om svenska frälsesläkter. Dessa uppgifter kan inte sägas vara 100% sanna så varje enskild post måste kontrolleras för sig. Men det som man snabbt får fram om man söker på ”adopterad” är en lista på personer som adopterats till sitt adelskap.
Det finns här personer som adopterats av släktingar med samma namn likväl de som adopterats på morbrors namn och andra varianter. Ett exempel är Rosén von Rosenstein. dottersonen Samuel Aurivillius, adlades och adopterades Rosén von Rosenstein 1773-05-05 jämte sina syskon på morfaderns adliga namn (med morbrodern och bröderna introducerade 1776 under nr 2055). Han slöt själv sin adliga ättegren.
Inga barn adopterades
De som adopterades in på Riddarhuset var förr inte barn utan vuxna män. det kan vara så att det finns adopterade barn, men det berördes inte av 1762 års regler.
Nu är det bara hoppas att nya Riddarhuset tar lärdom av både det omgivande samhället och av historien så att de inte fastnar i 1800-talets tänkande kring släkthistoria. Det är ju trots allt inte den mest adliga eller historietrogna perioden i vårt sekel så att ha den som rättesnöre känns lite udda för en kulturhistorisk förening.
I veckan fick jag äntligen hem Kaj Janzons Vapenlikhetsfällan. Det är en genomgång av Jan Ranekes Svenska medeltidsvapen. Och vilken genomgång det är.
Kaj Janzon har gjort en fantastisk genomgång av felaktigheter i Jan Ranekes stora verk och funnit väldigt många fel. Det är en stor insats som gör att Ranekes verk blir mer tillförlitligt.
Visserligen har jag i mina många samtal med genealog-heraldikern Kenneth Wulcan diskuterat flera misstänkta fel redan tidigare, men Kaj Janzon visar på betydligt fler än jag trodde fanns.
Metoden brister
Men viktigare är Janzons genomgång av Ranekes metod. Det visar sig att Raneke i första hand använt sig av andrahandskällor istället för att gå direkt till sigillen. Full förståligt eftersom sigillen först nu, i projektet Det medeltida Sverige, börjar bli kända. Men ändå är det synd att så många fel kommit med.
Det finns c:a 30 000 bevarade sigill från medeltiden men så väl undanhållna forskningen att endast specialisterna får se dem (och tyvärr har de sedan Emil Hildebrands tid varit minst sagt usla på att visa upp dem).
Nu vet vi att det inte går att lita på Raneke fullt ut. Det fadersmordet var trots de hårda orden en fantastisk insats av Janzon. Samtidigt tycker jag att Ranekes system och verk ändå håller påfallande bra och det har gett medeltidshistoriken ett ramverk som forskare utan större anstängning skulle kunna utveckla.
Det låter som ett kommande projekt, att få in hela Ranekes verk i någon form av öppen wiki-databas.
En mer seriös recension av Kaj Janzons bok Vapenlikhetsfällan kommer i Vapenbilden 105:2016 (februari).
Det engelska uttrycket Gentleman brukar förvirra. För att slippa betydelsen idag tar jag här bara upp betydelsen under äldre tider. Om du då fortfarande tycker att det är ett bra uttryck att använda i dag.
Det hela börjar på 1200-talet, med folkspråkens intåg i viktiga dokument. Latinska och franska uttryck ersattes då av engelska även i det juridiska språket. Eftersom klass och social position var extremt viktigt att hålla koll på så behövdes tydliga begrepp på de olika klasserna.
Redan tidigare hade man använt det engelska ”Knight” i stället för ”Miles” alternativt ”Chevalier”, men riddaren var som alltid ett undantag.
De som låg under Esquire
På 1300-talet tycker ”Esquire” upp i engelska brev som en rang direkt under ”Knight”. Esquire är alltså detsamma som väpnare/svenne.
Det fanns en klass under ”Esquire”. Dessa ska inte ses som frälse på något sätt, utan som fira män som ägde jord. Den ekonomiska utvecklingen under 1300-talet kom emellertid att förändra deras position och dela gruppen.
De fria landägarna (motsvarande skattebönder) kallades först ”Valetti”. Mot slutet av 1300-talet kallades dessa för ”Franklin”, en grupp som var född fri och ädel och därför hade rätt att föra vapen.
”Valetti” var alltså först klassen under riddare. När ”Esquire” infördes degraderades ”Valetti” till nivån under. Poeten och hovmannen Geoffrey Chaucer (1342-1400) var först ”Valetti” innan han 1367 upphöjdes till ”Esquire”. Hans vapen tycks dock komma från hans far Thomas.
”En konsekvens av detta tänkande var en episod 1389. En engelsk man-at-arms och gentleman, John de Kyngeston, utmanades då vid en tornering av en fransk riddare. Eftersom en riddare inte kunde kämpa mot en ofrälse lät kung Richard II av England upphöja de Kyngeston till gentleman med vapen, dvs esquire, vilket ansågs likvärdigt med en kontinental adelsman.[1] Först efter detta kunde de två mötas.”
[1]Dennys, R, Heraldic imagination, sid 30. En engelsk gentleman som hade fått ett vapen förlänat kan anses vara likställd med en kontinental adelsman.
Citatet är taget från min egen uppsats "Den medeltida härolden", även utgiven som bok med titeln "Medeltidens härold"
1400-talets klasser
”Franklin” tycks mot slutet av 1400-talet ha ersatts av två andra uttryck: ”Gentleman” och ”Yeoman”, även om ”Franklin” fortfarande användes. En ”Gentleman” ansågs vara av god familj, en ”Yeoman” var simpel (stor-)bonde. Kanske ska en ”Gentleman” redan här jämföras med det senare svenska uttrycket Ofrälse ståndsperson.
En femte grupp var ”Husbandsman”, som var i rang under ”Yeoman”. Det var fira män som ägde eller arrenderade en liten jordlott och alltså inte var i anställning hos någon, men inte heller hade de ekonomiska resurserna för att göra sig betydliga på orten. ”Husbandman” är detsamma som husbonde, inte en gift man.
Av de fem fria klasserna Knight, Esquire, Gentleman, Yeoman och Husbandsman kunde de tre första föra vapen och få dessa erkända av samtidens härolder. De andra hade inte lov därtill. Dessa tre var också de som kunde väljas att företräda lokalsamhället i parlamentet.
Vem är idag en gentleman?
De flesta jag känner idag som vill kalla sig gentlemen är inte gentlemen. En 1400-talsmänniska skulle nog möjligen kalla dem för yeoman, men mer sannolikt husbandsman. Det vill säga en person med viss frihet, mäktig nog att vara första nivåns chef och en inkomst kring 30 000 kr, men inte mer än så.
Enligt Act of parlament 1429 var en gentleman (les gentiles) en man som ägde land värt fyrtio shilling eller mer. Från 1500-talet ansågs en gentleman vara den som kunde hålla sig med tjänare och därför inte behövde arbeta.
En ”Squire” är en man som är ”lord och the manor” eller allmänt stor landägare, men det är inte en klass inom det sociala systemet.
En Esquire och en gentleman för idag samma hjälm så det finns inget som skiljer dem åt heraldiskt. Hjälmen ska vara en stålhjälm med slutet visir (en knight och en baronet använder en stålhjälm med öppet visir). Det är egentligen inte samma sak som en sluten tornerhjälm, men en sådan används ofta ändå. Bilden här ovan visar hur engelska vapen ska se ut.
Läs mer i Stephen Friars ”The Sutton Companion to Heraldry”
Julkrubban med Gud, Jesus, Marias och de tre vise männens vapensköldar av daSilva
Ovan ses hela julkrubban med de attribuerade vapensköldar som man genom åren har gett dessa figurer. Vapensköldarna har aldrig använts i verkliga livet, men förekommer i litteraturen och konsten.
Lille Jesus (utan sköld) tillsammans med sin familj (inkl Gud fader i himmelen) och deras respektive sköldar.
Liljan är alltid jungfru Marias symbol, men vapenskölden kan ta sig lite olika uttryck. Josefs sköld förekommer sällan medan Guds vapen, som beskriver treenigheten, är vanlig i kyrklig konst.
Kaspar, Balthasaar och Melchior av Marco Foppoli.
Det tre vise männens vapen
Även de tre vise männen har vapen. Här bör man se att de skapats ihop och därför inte ska ses som tre separata enheter. I mitten den strålande stjärnan och månen för att visa på natten. Till vänster ännu mera natt och till höger en mörk man som bär på en tom sköld och en tom fana.
Dessa tre vapen återkommer titt som tätt i konsten, fast kanske inte alltid som en vapensköld.
Tomtens (St Nicholas) vapensköld i den vanliga tolkningen.
Eftersom tomten inte finns (eller finns han?) kan han lika gärna ha ett hittepå-vapen.
Sankt Nicolaus, eller Tomten kort och gott, är vår kära julfigur. Visserligen får vi anstränga oss ordentligt för att se det religiösa i figuren, men välkommen är han ändå.
Helgonens vapen brukar anknyta till något de gjort eller utsatts för innan de blev heliga, men i Tomtens fall är det inte så mycket helgonhistorien som ligger bakom utan något annat.
Tomtens (St Nicholas) vapensköld i en ovanlig tolkning.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
