Vapensköld

Sveriges bäste på kyrklig heraldik

Biskop Åsa Nyström i Luleå.

Länge var Bengt-Olof Kälde den ende men idag utropar jag Claus K Berntsen till Sveriges främste på kyrklig heraldik*.

Den kyrkliga heraldiken i Sverige har ofta hamnat i ett bakvatten. Få har engagerat sig i den och kyrkliga vapenkonsten och kunskapen är därefter. På många sätt är Bengt-Olof Käldes stora insats inom den teoretiska heraldiken hans enträgna arbete med att systematisera och pedagogiskt förklara den kyrkliga heraldikens form och funktion här i Norden.
Nu har Claus K Berntsen tagit vår kunskap minst ett steg vidare.

Det moderna biskopsvapnet i svenska kyrkan

I hans nyligen framlagda kandidatuppsats (Lunds universitet) går Berntsen på djupet med de moderna svenska biskopsvapnen. Och fokus lägger han lite oväntat, men läsvärt, på för heraldiker så udda tankar som:
Vilka teologiska frågeställningar och symboler finner vi i biskopsvapen?
respektive
Vilken påverkan har den sekulära heraldikens frågeställningar på kyrklig heraldik?

Jag tycker att det är spännande att läsa en heraldiker som försöker  förstå intagarens tankar bakom sitt vapen och inte bara se till vapnets konstnärliga utförande eller komposition.

Uppsatsen tar bara upp biskopsvapen tillkomna efter år 2000. Anledningen är, enligt Claus, att detta år sammanfaller dels med Svenska kyrkans självständighet från svenska staten, dels med att heraldikens giganter under efterkrigstiden – Jan Raneke och Bengt-Olof Kälde – då lämnar heraldiken.  Mot den begränsningen har jag inget att invända.

Det som sedan följer är en gedigen och inspirerande studie av moderna svensk kyrklig heraldik. De märks att Claus behärskar sig ämne väl och han ger mig som läsare en god kunskap om ämnet. Det här blir helt klart ett referensverk när uppsatsen väl kommer i tryck – även om jag har förstått att det inte är riktigt klart på vilket sätt (eller så har jag förstått det men väljer att hålla tyst).
Eftersom jag har uppsatsen skulle ha kunnat publicera ett utdrag ur den, men eftersom den inte är formellt publicerad av Lunds universitet än (med tanke på det som nämnts ovan) så känner jag att jag inväntar Claus slutversion.

Källorna

Och så måste jag säga att hans urval av litteratur är genomtänkt. Här finns alla tänkbara vapenregister och en hel del opublicerat material, främst brevväxling mellan biskopar och berörda heraldiker, omnämnt. Detta material är knappast hemligt så att få det på pränt att och var det finns är bara det värt mycket för framtiden.

Dessutom finns här hänvisning till rätt heraldisk litteratur för att få relevant kunskap om ämnet. För en icke-heraldiker som vill forska kan det stundom kännas som att heraldiken saknar vetenskaplig grund. Historiker faller då gärna in i fällan att citera andra historiker som nämnt heraldiken bara för att begå misstaget att upprepa felaktigheter eller plattityder. Är du lagd åt det skadeglada håller kan du exempelvis läsa Dick Harrissons eskapader inom heraldiken eller ev avhandling som ”Der svenska väldet” av Torbjörn Eng. Både Harrisson och Eng är klar läsvärda och mycket vederhäftiga i det mesta som rör historia, men inte om heraldiken.

Möjligen tycker jag mig sakna referenser till Rutger Croneborg som skrev om adliga vapens innehåll, och då kom in på de adelsmän som adlats tack vare sin biskop-fars förtjänster. Men det ligger å andra sidan långt utanför uppsatsens period så det är inte relevant. Men för dig som vill läsa mer vill jag tipsa om att de finns i Heraldisk tidskrift i ett flertal nummer mellan 1968 och 78.

* Bara så att du vet – Claus kan mycket om annan heraldik med.

Historia

Är riksmarskalken en myndighet?

Vapen för riksmarskalken
Vapen för riksmarskalken och dennes verksamhet. Stavarna bakom skölden är det som visar att det är marskalken som är avsändare. Teckning: Vladimir Sagerlund.

Ja, det här är ju en fråga som har väldigt lite med heraldik att göra – kan man tycka. Men kanske kan synen på ämbetet ändå säga något om vapenrätt eller motsvarande. 

Martin Sunnqvist tipsade nyss, angående den just nu aktuella debatten kring Svenska akademins rättsstatus, om ett liknande ämbete i staten: Kungliga Hovstaterna Riksmarskalksämbetet.

https://lagen.nu/dom/ra/1999:48

17 maj är det ett seminarium Lund på temat: Vem bestämmer över Svenska akademin?
Besök det gärna, mer information via den här länken.

Här är sammanfattningen

RÅ 1999 ref. 48

Handlingar hos Riksmarskalksämbetet har ansetts inte omfattade av bestämmelserna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen.

J.N. begärde i skrivelse till Kungliga Hovstaterna Riksmarskalksämbetet att få ta del av resefakturor i samband med konungens statsbesök i Sydafrika den 18-20 februari 1997. Riksmarskalken G.B. meddelade i skrivelse den 20 augusti 1998 att J.N:s begäran inte kunde villfaras eftersom de Kungliga Hovstaterna inte var någon myndighet.

I överklagande till kammarrätten vidhöll J.N. sin begäran.

Kammarrätten i Stockholm (1998-10-06, Rydholm, Sjöberg, Erliksson, referent) yttrade: 2 kap. tryckfrihetsförordningen innehåller bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet. Av 3 § framgår att en handling är allmän, om den förvaras hos myndighet och är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndighet. I 5 § sägs att med myndighet likställs i kapitlet riksdagen, kyrkomötet och beslutande kommunal församling. Enligt 1 kap. 8 och 9 §§ sekretesslagen (1980:100) skall vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos en myndighet i tillämpliga delar gälla också handlingar hos de organ som anges i en bilaga till lagen respektive hos vissa kommunala bolag m.m. – Av 15 kap. 7 § sekretesslagen framgår att beslut varigenom myndighet har avslagit enskilds begäran att få ta del av handling av sökanden får överklagas hos kammarrätten. – I förarbetena till 1974 års regeringsform anförde såväl grundlagsberedningen som departementschefen att hovet borde stå utanför den statliga förvaltningsorganisationen. Departementschefen uttalade också att någon ändring i nuvarande ordning inte åsyftades samt att någon grundlagsbestämmelse i ämnet inte behövdes (prop. 1973:90 s. 176). – Kammarrätten gör följande bedömning. – Kungliga Hovstaterna Riksmarskalksämbetet är enligt det anförda inte att anse som myndighet i fråga om rätt att ta del av handlingar och utgör inte heller sådant med myndighet jämställt organ för vilket förevarande bestämmelser skall äga tillämpning. – Av det sagda följer att någon rätt att genom överklagande eller på annat sätt föra den aktuella frågan till kammarrättens prövning inte föreligger. J.N:s talan skall därför avvisas. – Kammarrätten avvisar J.N:s talan.

J.N. fullföljde sin talan och anförde bl.a. följande. Statschefen var en offentlig makthavare, som använde skattemedel för att finansiera sitt arbete. En grundläggande syn i Sverige var att folket skulle kunna granska hur de offentliga makthavarna använde deras pengar. Att undanta statschefen från offentlighetsprincipen stred mot den grund som Sveriges demokrati bygger på.

Regeringsrätten (1999-06-24, Holstad, Eliason, Hulgaard, Schäder) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Frågan i målet gäller om offentlighetsprincipen är tillämplig på handlingar som förvaras hos Riksmarskalksämbetet. Enligt vad som framgår av hovkalendern och 1998 års verksamhetsberättelse för Kungl. Hovstaterna är riksmarskalken chef för Kungl. Hovstaterna. Riksmarskalksämbetet är riksmarskalkens stabsorgan.

Regler om allmänna handlingars offentlighet finns i 2 kap. tryckfrihetsförordningen (TF). Enligt 2 kap. 3 § TF är en handling allmän om den förvaras hos myndighet och enligt 6 eller 7 § är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndighet. Med myndighet likställs enligt 2 kap. 5 § riksdagen, kyrkomötet och beslutande kommunal församling.

Vad som avses med myndighet är inte närmare reglerat i tryckfrihetsförordningen. I den ursprungliga lydelsen av 2 kap. 3 § TF fanns en uppräkning av vad som avsågs med statsmyndighet respektive kommunalmyndighet. Med statsmyndighet avsågs bl.a. ämbetsverk samt övriga till statens förvaltning hörande myndigheter och inrättningar. Enligt ett uttalande i anslutning till ändringar i 2 kap. TF ansågs det inte ändamålsenligt att i grundlagen räkna upp vilka statliga eller kommunala organ som var myndigheter. I stället hänvisades till regeringsformens myndighetsbegrepp (prop. 1975/76:160 s. 134). Enligt förarbetena till regeringsformen avses med myndigheter de organ som ingår i den offentligrättsliga statliga och kommunala organisationen (prop. 1973:90 s. 232 och 233). I samma proposition uttalades att hovet borde stå utanför den statliga förvaltningsorganisationen, att någon ändring i den då gällande ordningen inte åsyftades och att någon grundlagsbestämmelse i ämnet inte behövdes. Vidare uttalades att den nya grundlagen inte berörde konungens rätt att som överhuvud för det kungliga huset fatta vissa beslut (a. prop. s. 176). I 1809 års regeringsform fanns en uttrycklig bestämmelse om att Konungens hov stod under dess enskilda styrelse.

Mot den nu angivna bakgrunden finner Regeringsrätten att Riksmarskalksämbetet inte är att betrakta som en myndighet eller en del av en myndighet. Ämbetet är inte heller ett sådant med myndighet jämställt organ som vid tillämpning av bestämmelserna i TF och sekretesslagen (1980:100) skall jämställas med myndighet. Dessa bestämmelser är därför inte tillämpliga på handlingar hos ämbetet.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.

Föredraget 1999-06-15, föredragande I. Larsson, målnummer 6786-1998

Flagga, Historia, Nationalism

Arbetarrörelsens symboler

Så här på 1 maj passar det bra med en kort tillbakablick på äldre tiders symboler och flaggor på just 1 maj.

Landshövding Treffenberg talar inför de strejkande i Sundsvall 1879. Tidningen Fäderneslandet var vid denna tid Sveriges största tidning. Notera att inga flaggor är avbildade, bara parollen ”Arbete och Bröd”.  

Under Sundsvallsstrejken 1879 bar de strejkande den blågula fana främst. Det centrala vid denna tid var att man hade tecken att följa, vilket var inte lika viktigt. Även i andra sammanhang fram till 1880-talet förekommer den svenska flaggan hos socialisterna.

Redan i början av 1890-talet förekom det att arbetare i strejk och demonstration förde den blågula flaggan i stället för den röda. Anledningen var att delar av arbetar tog avstånd från socialismen. De bör dock inte ses som representanter för arbetarrörelsen utan mer som självständiga aktörer som inte tog ställning politiskt. Flaggan hade vid denna tid inte heller samma militära laddning som den fick under det sena 1890-talet.

Röda fanan var inte given

De liberalt influerade fackföreningarna, bokbindare och typografer som ansågs ha en högre prestige än andra yrkesgrupper, var också de som var mest tveksamma till den röda fanan. I Göteborg valde dessa under hela 1890-talet att föra fram sina krav under en blå paroll. Då fanan för dessa grupper inte i första hand var ett stridstecken utan en samlingssymbol var valet av färg av en annan karaktär. Först då dessa organisationer blev uttalat socialdemokratiska kom den röda färgen att ersätta den blå.
Först med första internationalens beslut 1889 om att ta den röda fanan till sig kom den att bli det främsta kännetecknet för hela arbetarrörelsen. I omnämningar och sånger före dess var fanan färglös. Det var med de 1:a-majdemonstrationer som 1891 hölls över hela västvärlden som den röda färgen som symbol slog igenom. Det dröjde emellertid till efter sekelskiftet innan den röda färgen var den i stort sett allenarådande färgen på fanor och baner.

Nationalsymbolerna

De svenska nationalsymbolerna har en lång historia men kort tradition. Som symbol för nationen kan de inte dras längre tillbaka än till 1890-talet. Att nationalsymbolerna framfördes mot slutet mot 1800-talet skall ses mot både den utrikes- och inrikespolitiska scenen. De var de konservativa som var de drivande. Enligt deras syn rådde i Sverige ett kristillstånd orsakat av norrmän, ryssar och socialister. Alla dessa var hot mot den svenska nationen.
Lösningen låg i att den svenska nationen enade sig under en paroll och en föreställning; att Sverige måste bevara sig inom sina gränser. Den starka konservativa prägel som därmed gavs nationalsymbolerna skrämde bort de lägre klasserna. De kunde inte uppfatta dem som annat än ett bevis för att det kapitalistiska samhället inte skulle erkänna arbetarna. Det tog därför lång tid innan socialdemokraterna kunde acceptera symbolerna för Sverige. Först i och med att den konservativa stormen bedarrade och den utrikespolitiska debatten stillades efter Norgekriserna kunde även arbetarna tänka sig att acceptera nationalsymbolerna.

Nationalismen blir allt starkare

En ökad nationalism även hos socialdemokraterna kan dock skönjas under hela 1890-talet. Dess grund står att finna dels i det hot som upplevdes från öst, dels att deras egen definition av nationalism klargjordes. Under det sista decenniet av 1800-talet sker följaktligen en dramatisk omsvängning hos socialdemokraterna. Nationen som grund för statsstyret och nationalismen erkänds. Emellertid kan man inte säga att socialdemokraterna har anammat den borgerliga synen på nationen helt igenom. Att den blågula fanan hålls tillsammans med den röda är hos socialisterna bara ett tecken för den svenska arbetarrörelsen. Ännu uppfattar sig arbetarna inte som hemma i nationen på samma sätt som borgerligheten. Den röda fanan är det centrala och betecknar arbetarrörelsens inneboende internationalism. Den svenska flaggan är i detta sammanhang endast ett tecken för lokalavdelningen Sverige i världssamfundet.

Vägen mot en socialdemokratisk nationalism var dock påbörjad och den var deras egen.
Litet internationalism leder bort från fosterlandet, mycket sådan leder tillbaka dit igen, litet patriotism leder bort från internationalen, men mycket sådant leder åter dit.
– Citat av den franske socialistledaren Jaurés.

 

Notera
Just det här inlägget har tidigare varit en sida men det var så kort att det gör sig bättre som inlägg eftersom jag inte har med några noter eller andra hänvisningar.

 

Vapensköld

Kvinnliga vapen och varför de inte finns

 

En historiematerialistisk diskussion om heraldikens förändring till följd av maktförskjutningar och hur det påverkar synen på (framför allt) kvinnligt vapenbruk. Gäller på ett sätt även ofrälse vapenbruk.  

Länge var det jorden som låg till grund för utövande av makt. Kontrollen av mark var därför viktig. Heraldiken blev snabbt den visuella bekräftelse på jordinnehav vilket förklarar varför  furstarnas vapen redan under medeltiden övergick till att bli regionens vapen. Måhända inte formellt, men symboliskt och kulturellt.

Ännu fram till industrialismen byggde hushållen sitt ägande på jord, också det stora flertalet borgare och hantverkare i städerna. Men från mitten av 1700-talet förändras samhället så att ägande av lösöre får allt större betydelse. Med lösöre avses här ägande i bank eller industriverksamhet, senare också i tjänsteverksamhet.

Utövande av makt i ett samhälle som bygger på ägande av lös egendom förutsätter kontrollen av det offentliga rummet. Den som inte kan utöva makt förvisas till periferin. Just detta hände kvinnan från mitten av 1700-talet. Därför blir det viktigt att knyta kvinnan till hemmet och som knuten till hemmet anses hon vara oförmögen att delta i den styrande processen.

Varför är då det här viktigt för heraldiken? Jo, därför att ……

Kvinnan är ett undantag

Samtidigt som kvinnan tvingas bort från det offentliga rummet och förvisas till det privata förändras det kvinnliga heraldiska vapnet. Fram till 1700-talet har ingen pratat om damvapen eller kvinnlig heraldik. Då har heraldiska vapen ändå funnits i 500 år.
Bara ordet damvapen säger läsaren att kvinnan är ett undantag från normen. Underförstått blir mannen heraldikens rättesnöre.

Det här besynnerliga cirkelresonemanget har sedan 1700-talet återupprepats i vapenhandbok efter vapenhandbok fram till alldeles nyligen. Jag tror att ”Heraldiken i Sverige” är den första svenska heraldiska bok som inte gör skillnad på kvinnliga och manliga vapen, men med hänsyn till tidigare böcker i ämnet nämns ändå damvapen.

Numera är det få i Norden som hävda att kvinnor inte kan föra ett vapen på samma sätt som en man, men det krävs inte många minuters läsande på engelsktalande forum för att se att det här är långt ifrån självklart ens bland mycket framträdande heraldiker.
Därför känner jag att det här måste upprepas gång på gång.

Släktnamnet – en jämförelse

Det har gjorts många liknelser för att bevisa att det inte finns någon komplikation mellan könen inom heraldiken. Könen är som mötande trafik: de måste hålla sig i var sin fil för att inte krocka.

Men hur vackra dessa liknelser ändå är missar de målet. Heraldiken är ett identifikationsmärke för individen, släkten eller en korporation. De enda liknelser som finns är våra namn och våra logotyper. Eftersom logotypen endast berör korporationer och juridiska personer återstår endast att likna heraldiken vid namnet, närmast då släktnamnet.

Jag gör här en åtskillnad mellan släktnamn och efternamn där det förra är unikt för en viss grupp medan den andra är en mer allmän benämning, ex Andersson eller Lindkvist.

Släktnamn är idag skyddade av namnlagen så att ingen som ej är släkt med tidigare bärare äger rätt att anta ett unikt släktnamn. Är det tänkt, men ibland går nya namn som är identiska med gamla igenom ändå.
Däremot säger lagen uttryckligen, genom sin könsneutrala skrivelse, att alla oavsett kön äger rätt till släktnamnet och får därför föra det vidare. När denna lag kom 1982 var det en stor diskussion om just detta som på sikt skulle urholka släktbegreppet, men om det hörs numera inget. Självklart ska dotterdottern få heta samma sak som sonsonen om hon vill.

Det här är fundamentet i en jämställd värld, att ingen ska tvingas in i en roll på grund av hens bakgrund. Det finns ingen anledning för heraldiken att vara motståndare till denna jämlikhet, allra minst genom att hänvisa till traditioner som tillkom 500 år efter heraldiken självt och som alltså därför är just brott mot traditionen. Man skulle därför lätt kunna argumentera för att den som vill göra heraldisk åtskillnad mellan könen är en traditionsbrytare och att vi nu återgår till hur det var från början.

De ofrälse utan vapen

Men hur var det med de andra, som nästan-nämndes i ingressen?
Jo, här syftar jag på ofrälse, speciellt ofrälse med dålig ekonomi och utan högre utbildning som effektivt stoppas från att ta heraldiska vapen där det ännu finns avlönade härolder, dvs i England och i Skottland.

Med olika hänvisningar till oförvitligt leverne och med avgifter på över 50 000 kronor för ett vapen går det inte med bästa vilja i världen att säga att heraldiken är öppen för alla. Det tycker jag är en skam och bara det gör att brittisk heraldik bör tas med en stor nypa salt i dagens demokratiska värld. Så även de heraldiker och härolder där som stödjer denna ordning.

 

 

 

 

 

 

 

 

Vapensköld

En titt på Norsk heraldisk forening

 

Nytt nummer av Våpenbrevet – Norsk heraldisk forenings tidning. Och den näst bästa nationella heraldiska tidningen i Norden, om jag får säga det själv (det vore ju tjänstefel som redaktör för Vapenbilden att säga något annat).

Här presenteras verksamhetsberättelsen för 2017. Det är imponerande mycket de hinner med och jag skulle gärna se att vi i Sverige tog upp några av deras idéer. men det blir svårt för vår svenska förening är så mycket mer utspridd än den norska och de mest aktiva finns tyvärr inte där de flesta av våra medlemmar bor (läs Stockholm).
222 medlemmar har de. Ett litet tapp mot 2016 så ni norrmän som läser men inte är med – gå med. Det kostar 300 NOK/år.

Bra innehåll

Som vanligt är det en bra bredd. Ständige krönikören Thorbjörn Bergersen skriver om ny militär heraldik medan Tom Vadholm följer upp med en artikel om Trondheims vapen och sigill genom tiderna. Trondheim är ju den norska kyrkans huvudstad och andliga centrum med st Olof-kulten som mittpunkt allt sedan denne kung helgonförklarades för snart 1000 år sedan. Hans skrin blev 1031 placerat i stadens St Clemenskyrka. Ärkestiftet grundades 1154 men det dröjer fram till 1439 innan vi hittar det första sigillet för staden. Vi kan förstå att det är mycket historia som gått förlorat här. Redan då finns grunden till det vapen som staden har idag i motivet, även om biskopen då tog större plats.

Alf Hammervold fyller på med en grundlig introducerande artikel om heraldiska kronor och förheraldiska kronor och kungliga rangtecken från Egypten fram till Karl den Store.

Mysteriet Schüppel

Den sista stora artikeln är en fyndig betraktelse av Jochen Wilke som skriver om sin frus vapen. Hon är tyska och vapnet har ett innehåll som kan vara svårt att förstå om man inte är tysk. Ja, vapnet i sig är inte så svårt att förstå. Det är helt enkelt en pilbåge och två ax.  Och på hjälmen en spade mellan två vingar.

Historien om vapentagaren Max Otto Schüppel berättar Jochen Wilke så mycket bättre än mig, men jag kan säga så mycket att lösningen till det hela ligger i hur man uttalar vissa ord på den sachsiska dialekten och resultatet är ett vapen vars innehåll har dubbel koppling till namnet.

Historia, Nationalism, Vapensköld

Tvillingstäderna Nyens och Göteborgs gemensamma vapen

Göteborgs stadsvapen av Emmeli Malmqvist
Göteborgs stadsvapen av Emmeli Malmqvist

Varför är lejonet i Göteborgs vapen vänt åt sinister?
Frågan har ställts bland heraldiker under lång tid.
Svaret kanske finns på andra sidan det dåtida svenska riket.

1621 grundades staden Göteborg som en fästning på Sveriges västkust. I privilegiebrevet gavs staden ett lejon som är en variant av folkungavapnet men sinistervänt och med en sköld i höger tass. Det har länge diskuterats varför lejonet är vänt så här, flyende som om att det vänder ryggen åt fienden i väster.

Men kanske blir det hela mer begripligt om vi lämnar dagens världsbild och ser till hur Sverige såg ut 1621 och vad som samtidigt hände på andra håll. Främst tänker jag då på rikets östra sida.

Staden Nyens vapen från 1621

Nyen – En stad i öster

1638 grundades även en stad på östra sidan av riket intill militärförläggningen Nyensskans som byggdes 1611. Nyen blev dess namn men staden är numera mer känd under namnet St Peterburg/Leningrad. Eftersom staden aldrig blev en del av det svenska riket utan bara en del av det svenska väldet – bland annat gällde inte svenska rikets lag i Ingermanland – innan staden föll i ryssarnas händer och flyttades en aning till sin nuvarande plats kom detta stadsvapen inte att förekomma i vapenrullor. Det är därför nästan helt bortglömt
(det är bara paret Jakob Jakobsson och Anna Guttorp som vad jag sett nämnt detta sigill på nätet).

Stadsprivilegiet för denna stad kom till nästan 20 år efter Göteborg men eftersom stadens placering hade nämnts redan av Gustav II Adolf kring 1620 tror jag att vi bör anta att det funnits en  förberedd mapp på statskansliet med allt väsentligt rörande den blivande staden. Även ett sigill.

För tillsammans är dessa två städer – Göteborg och Nyen – Svea rikes sköldhållare och bäraren av landet Tre kronor.

// tillägg 1 juli 2019 //

Vapnet återskapat

2017 återinfördes Nyens vapen. Det är stadsdelen Bolshaya Okhta [Större Okhta], i centrala St Petersburg som sedan detta år för samma vapen som Nyen en gång hade, eftersom det ligger på samma plats.
Jag tycker att det är en fin gest till historien, att respektera ens gamla fiender och se framåt.

Tack till Michel Y Medved för informationen

Större Okhtas vapensköld sedan 2017

 

 

Svenska Heraldiska Föreningen

Vapenbilden – ett lagarbete

 

Lättsamt skryt är kul och det är bara dumt att inte säga vad man kan och gör. Men andras insatser ska inte glömmas bort så här kommer uppföljningen  till Götiska förbundets pris. 

Häromdagen skrev jag om det pris som Svenska Heraldiska Föreningen fått för sitt arbete med att sprida heraldiken till allmänheten.
Då passar det ju bra att följa upp med en liten presentation av hur vi arbetar inom redaktionen.

Ett lagarbete

Vapenbilden har aldrig varit en enmansshow. Redan 1976 när Carl-Axel Rydholm blir första redaktör märks det tydligt att alla i styrelsen och flera andra bjuds in för att påverka innehållet. Så fortsate det under hela hans redaktörskap fram till 1988 och så fortsatte hans efterträdare Tor Flensmarck fram till dess att han slutade år 2000. Och de två redaktörerna därefter, Magnus Bäckmark och jag, har jobbat likadant. Det betyder att även redaktörens namn nämns oftare än andra så kan de andra göra väl så mycket eller mer. I vissa nummer har redaktören till och med varit helt frånvarande men tidningen har ändå kommit ut

Och då har jag ändå inte ens nämnt hemsidan. Denna fantastiska källa till kunskap för den som vill lära sig mer om heraldik. Först lanserad i april 1997 och sedan dess ständigt uppe även om någon webbare

Historia

Reell heraldisk kompetens

Medieval Tournament Herald
En härold vid en tornering under 1400-talet.

Heraldiken är ett ämne som nästan uteslutande består av självlärda experter. Få är de som inom ramen för en akademisk examen har gjort ett akademiskt bedömt arbete på högre nivå. Jag skulle uppskatta antalet personer till ett dussin, varav flera är i den heraldiska periferin. 
Men det betyder ju inte att dessa heraldiker saknar kompetens.

Bristen på heraldiska akademiker har lett till att många istället lånar in titlar från andra områden för att ge glans till personen bakom heraldiska artiklar och föredrag. Det är som de inte litar på att bli tagna på allvar annars, vilket gör mig fundersam. För vem 2018 är så anti-intellektuell elitistisk att den lyssnar mer på titeln föredragshållaren har än på innehållet (referenser till Svenska akademin godtas inte,  det är för öppet mål på det svaret)?

Jämför gärna med yrkeslivet. Ytterst sällan ser den som besöker en läkarkonferens att en föredragshållare inom medicin benämns greve eller fil. lic i historia. Eller att de är medlemmar i en fackförening. Det är helt enkelt inte en kvalitetsstämpel i det sammanhanget. Så varför är det så bland heraldiker?

Reell kompetens

För att kanske låta folk få större förtroende i det de har att säga tänker jag att vi borde prata mer om reell kompetens, ett begrepp som är allt viktigare inom viss undervisningsväsende och inom näringslivet. Med andra ord: ”Vad kan du?” snarare än  ”Var gick du i skolan?”

Reell kompetens är alltså samlingsnamnet för den kompetens du har inom ett område oavsett om du har formella bevis för det eller inte. Det kan vara erfarenheter och kunskaper från arbetslivet, personalutbildning eller föreningsverksamhet. Det kan också vara kunskaper från formellt, informellt och icke-formellt lärande.
Vid bedömning av reell kompetens valideras dina kunskaper​. Det är en strukturerad bedömning där värdering bygger på dokumentation och ett erkännande av kunskaper och kompetens som du har oberoende av hur de utvecklats.
Betyg eller publikationer är i det här sammanhanget meningslöst eftersom det inte handlar om en formell validering av en kunskap utan om en uppskattning.

Sociala konsekvenser. Det besvärliga för en del kan förstås bli att en professor i teoretisk fysik jämställs med en diversearbetare när det kommer till hur kunskapen bedöms inför ett urval av föreläsare till en konferens eller liknande. Men få personer idag bryr väl sig om såna saker som yrkestitlar i det civila livet.

För den som vill veta mer om svenska heraldikers kompetens kan läsa det här inlägget. Inlägget är såklart inte komplett men ger en stor indikation på hur många/få som faktiskt skulle kunna kalla sig ”heraldiker” om det vore en titel som erhölls efter universitetsexamen.  Övriga inom nordisk heraldisk verksamhet har alltså formellt endast reell kompetens men är lika jädrigt duktiga för det.

Svenska Heraldiska Föreningens medalj
Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj, instiftad 2001.

SHFs medalj premierar reell kompetens

Svenska Heraldiska Föreningen är ett föredöme när det kommer till att se till kunnande framför titlar. För mer än 20 år sedan togs titlar bort från medlemsregistret (efter att det noterats att högutbildade gärna ville ha dem medan lågutbildade ”gömde undan” sitt yrkesliv). När Förtjänstmedaljen skulle skapas var styrelsen överens om att den inte skulle bli något för redan välkända och berömda heraldiker, företrädesvis yrkesverksamma inom området, utan en medalj som skulle belöna alla de som arbetar med heraldiken. Det kan vara heraldiska tjänstemän såsom statsheraldikern eller riddarhusgenealogen, men lika gärna en  konstnär, en författare eller någon som arbetat aktivt inom en heraldisk förening och på det sättet gjort heraldiken stora förtjänster. Allt samman ett klassiskt exempel på bedömning av reell kompetens.

Svenska Heraldiska Föreningen

Jag (Vi) har vunnit ett pris

 

”… 20 000 kr för dess publicistiska gärning inom heraldikens område genom tidningen Vapenbilden, föreningens hemsida och bokutgivning samt för dess arbete att sprida kunskap om heraldik i media och genom föreningens olika heraldiska projekt, vapenrullor och databaser.”

Nej, det är såklart inte bara jag som har fått ett pris. Det är hela Svenska Heraldiska Föreningen som fått denna utmärkelsen för det arbete vi har gjort tillsammans sedan 1976.

Motiveringen lyder:
”Götiska Förbundet tilldelar Svenska Heraldiska Föreningen 20 000 kr för dess publicistiska gärning inom heraldikens område genom tidningen Vapenbilden, föreningens hemsida och bokutgivning samt för dess arbete att sprida kunskap om heraldik i media och genom föreningens olika heraldiska projekt, vapenrullor och databaser.”

Och det är klart, som redaktör för såväl Vapenbilden, Hemsidan och skriftserien samt den som gjorde vår första version av databas en Källan så känner jag mig lite extra hedrad.
Men allt detta arbete är i alla detaljer ett lagarbete där redaktionens arbete kräver stöd av alla våra medlemmar.  Så grattis till oss allihop.

Den största äran för att sprida heraldik i media tillfaller dock våra ordföranden och framför allt herrarna Stefan Bede och Carl-Axel Rydholm.

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia