Förlåt. Nu ska jag prata heraldiker igen. Varför de gör som de gör och tänker som de tänker.
Det här med hur ett vapen får se ut kan bli känsligt när skaparen av ett vapen får veta från främmande personer att det som skapats inte är ok. De investerade känslorna kan ju vara så stora. Därför blir ibland det mycket ilska, rädsla och politik (det sista vill inte alla inblandade erkänna, men visst finns det där). Det rör sig ofta om att de inblandade inte känner igen besluten från den kunskap de inhämtat någonstans ifrån.
Allt det här behöver inte vara så komplicerat men jag hör ofta, även bland dem som borde veta bättre, att det finns en okunnig snobbism bakom olika beslut. Inte minst när det kommer till de vapen som granskas av SVK. Att just SVK står i skottgluggen är inte så konstigt eftersom det är den mest betydelsefulla instansen i nutida svensk heraldik – statsheraldikern inräknad.
Men oavsett det där: det är egentligen inte så komplicerat.
Heraldikerna är en ”yrkeskår”
Ungefär som läkare, poliser, journalister eller jurister. På engelska brukar en viss typ av yrken gå under beteckningen ”the professions”. Det betyder inte att de är mer professionella än andra, eller att de är mer förnäma men det betyder att de förenas genom att det handlar om tjänstemannayrken som kräver specialiserad utbildning OCH har en en egen yrkesetik OCH att de har en mer eller mindre formellt licenssystem. Man kan inte utöva sitt yrke utan att vara godkänd av kåren,.
Heraldiker är visserligen inte en formell yrkesgrupp, har ingen specialiserad utbildning men det finns en hel del annat som förenar heraldikern med professionerna.
Heraldikerna har sin yrkesetik
Den handlar om vad som är rimlig fungerande heraldik och var gränsen går för det estetiska. Att ordningen finns är sunt, var gränserna går kan diskuteras och den diskussionen pågår ständigt. Man ska alltid diskutera var gränserna ska gå och varför.
Här finns ett skäl till misstron mot heraldiker. Många vapentagare, men även konstnärer, anser att gränserna går på fel ställen och utgår då från att orsaken står att finna i vem som har gjort ett vapen snarare än hur det ser ut. Politik snarare än estetik, med andra ord.
Många heraldiker har här väldigt svårt att motivera sina beslut och brukar då som i ett ställningskrig försvara sig bakom – förvånansvärt ofta – citat från äldre heraldiker snarare än att tryggt förlita sig på sin egen expertis. Det är onödigt och leder bara till mer misstro.
Heraldikerna har en skråanda
Man behöver alltså inte bli formellt godkänd för att kalla sig heraldiker men som alla vet fungerar en bransch bättre när kollegorna vet att man åtminstone är informellt godkänd och därför inte tänker alltför annorlunda. Det finns även bland dessa vapenexperter ett grupptryck och en norm att hålla sig till.
Och här kommer skråandan in. Eftersom man inte kan bli formellt erkänd som heraldiker genom examen och yrkestitel har många blivit det genom idogt arbete och vänskap. Kunskapen kan förstås finnas där men när den har brustit har man saknat den trygghet som en utbildning eller yrkestitel ger.
Intressant nog finns det i den yngre generationen, för första gången sedan 1700-talets mitt, en grupp heraldiker som faktiskt har fördjupat sig i heraldik på universitetsnivå och fått sin kunskap erkänd i betyg. Idag rör det sig om dryga halvdussinet bland de som betecknas som heraldiker. Den basen är något som i princip alla heraldiker under 1900-talet saknat, Jan Raneke undantagen.
Det finns ingen konspiration
Det finns inget konstigt med detta. Det finns ingen konspiration mot enskilda, det finns ingen komplott för att stöta ut andra. Bara vanliga, mänskliga sociala mönster. Men eftersom dessa mönster ibland är till skada för heraldiken som sådan gäller det att vara medveten om den.
Väl där – efter att ha erkänt att dessa mäster finns – kan heraldikerna resonera kring varför det tycks och görs som det görs och tycks.