Vapen Wasling i 1600-talsstil, av Jens Christian Berlin.
”Det finns inte en enda broschyr om hur man gör skjortor, strumpor, skor, bröd; Encyklopedin är det första och enda verk som beskriver dessa för mänskligheten så nyttiga konster, medan bokmarknaden översvämmas av böcker i den enfaldiga och löjliga vetenskapen heraldik.”
Så lyder Louis Jaucourt beska ord i artikeln ”Héraldique” i Diderots Stora encyklopedi år 1765, i Adam Heymowskis översättning (i artikeln ”Arvid Berghmans heraldiska samling i Kungliga biblioteket”
Och liksom Heymowski (som var en glad och frejdig man, tillika bibliotikarie vid kungliga slottets bibliotek) konstaterar j att marknads numera överfylls av böcker i allt mellan himmel och jord. Dock mer sällan i ämnet heraldik. Därför har jag dedikerat denna blogg till det löjliga och enfaldiga men ack så roliga ämne.
Försvarsmaktens tekniska skola. Teckning: Vladimir Sagerlund, statsheraldikerämbetet
Svenska myndigheter har sedan 1990-talet fått en fäbless för tinkturen purpur. Den förkommer påfallande ofta i nyskapade vapen – möjligen mot statsheraldikerns vilja.
Statsheraldikern är med rätta tveksam till att använda purpur. Den åsikten ska man få ha, och den åsikten ska man även få genomdriva som enskild aktör (man kan ju som heraldisk konstnär även vägra använda silver eller blått eller lejon eller delningar ).
Att jag som enskild aktör har något emot ett heraldiskt element betyder däremot inte att det per definition är fel att använda av andra. Det betyder bara att jag har något emot det. Ska något vara fel så krävs det lite mer än att bara tycka något. Därför har det varit rätt av statsheraldikern att i skapandet av nya kommunvapen undvika tinkturen purpur, men det är lika rätt att använda den i nya släktvapen.
Purpurfärgade vapen godkända av statsheraldikern
Från 1992 till 2008 har statsheraldikerämbetet tagit fram och godkänt sju vapen med tinkturen purpur. Clara Nevéus var statsheraldiker fram till 1999, därefter Henrik Klackenberg. Såsom varande en myndighet får vi säga att det är så nära en bekräftelse vi kan komma. Därför är det värt att visa på vilka dessa vapen är.
Det är också viktigt att påpeka att statsheraldikern i sig inte har möjlighet att förbjuda användandet av symboler varför dess chef sitter i en rävsax. Därför ingen skugga över dem. Jag ser här bara till vad myndigheterna har genomfört, inte vad dess företrädare tycker om besluten som sådana.
1. Verkstadsadministrativt centrum (VAC)
Skapat 1996. VAC existerade 1997-98.
Blasonering
I blått fält en med åtta ben försedd häst av silver i språng med man svans och hovar av guld och med blixtar av guld vid hovarna över en av ett bågsnitt bildad stam av silver belagd med ett åt sinister öppet kugghjul av purpur.
Skölden lagd över ett stolpvis stående svärd av guld.
Kunglig krona över skölden
2 Arméns tekniska centrum (ATC)
Skapat 1992. ATC verkade 1994-98, föregångare var Materielunderhållscentrum (AMC) 1992-95.
Blasonering I fält av purpur ett kugghjul av guld.
Kunglig krona över skölden
3 Arméns tekniska skola (ATS)
Skapat 1995.
Blasonering
I fält av purpur ett kugghjul av guld. Skölden omgiven av en öppen lagerkrans av guld.
Kunglig krona över skölden
4 Försvarsmaktens tekniska skola (FMTS)
Skapat 2007
Blasonering
I fält av purpur ett stolpvis ställt svärd lagt över ett kugghjul.
Kunglig krona över skölden
5 Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM)
Skapat 2008
Logotyp i vapenform
Kluven av purpur vari sex balkar av silver och purpur.;
6 Fallskärmsjägarskolans/Fallskärmsjägarkåren
Skapat 2000. Tidigare använt av Fallskärmsjägarkåren (FJS, 1994-2000).
Blasonering
I fält av purpur en fallskärm med fem linor inom en öppen lagerkrans, allt av guld.
Kunglig krona över skölden.
Vapen för riksmarskalken och dennes verksamhet. Stavarna bakom skölden är det som visar att det är marskalken som är avsändare. Teckning: Vladimir Sagerlund.
Riksmarskalksämbetets purpurstavar
Skapat 2012.
Blasonering
Stora riksvapnet med vapenmantel och lagt över två med kunglig krona krönta korslagda marskalksstavar av purpur beströdda med öppna kronor av guld.
Riksmarskalkämbetet leds av riksmarskalken som inför statschefen svarar för hovförvaltningens arbete. Här rör det sig om stavar bakom skölden och inte en tinktur inom densamma. Det är helt inom det traditionella bruket av purpur inom heraldiken.
Med traditionella menas här perioden från 1809 och framåt, dvs perioden då personliga vapen i form av adelsbrev i stort sett upphörde.
Boråsregionen, eller Sjuhärad eller Södra Älvsborg som det också kallas, är den region som ligger kring Borås och som omfattar sju gamla härader och åtta nutida kommuner.
Regionen är hopplös att illustrera om man inte vill använda en knalle eftersom den aldrig har varit ett administrativt centrum. Men av en slump så kom jag att fundera på den här loggan som syns nedtill. Det är helt enkelt en karta som visar var respektive kommuncentra ligger.
Men hur blasonerar man det? Svaret är att det inte går. Därför för det här vapnet fortsätta vara en fantasi.
Arms of Magnus Anderberg family. Vapensköld för familjen Anderberg
Efter en lång tids önskan om att minimera antalet begrepp inom heraldiken har de åter blivit fler. Det är inte alltid tydligt.
Jag får erkänna att jag själv är en del av detta, så detta inlägg är åter en understrykning av att jag ser mer kritiskt på hur vapen ska blasoneras.
I detta fall vill jag ta upp svärd, sabel och värja. Jag kan inte påminna mig om att man valt några andra ord än dessa under 1900-talet. Kanske har det dykt upp något enstaka, men många är de inte.
På senare år har det däremot blivit allt vanligare, Ett begrepp som SVK släppte igenom nyligen var pallasch. Detta vapen är i allt väsentligt identiskt med en värja och vid stilisering absolut identiskt. Att använda det ordet i stället för värja är alltså fel om man vill ha tydlighet. En värja är det som Magnus Anderberg har, och blasonerar, i vapnet här ovan.
Med sabel avses i svensk heraldik den breda böjda österländska sabeln. Inte den västerländska som även den i allt väsentligt ser ut som en värja. Att dessa nämnda vapen för en militär används med olika teknik är inget som en heraldiker behöver bry sig om. Ändå har SVK slarvat och släppt igenom en sabel som rätteligen borde vara en värja.
Norrland är på väg att bli en egen region i Sverige. En gigantisk region. Då är det klart att de behöver en sammanhållande symbol – en flagga kort och gott.
Min heraldiske vän och kollega Enar Nordvik har dels sammanställt Norrlandsflaggornas historia, dels komponerat förslag till nya. Att Norrland behöver en flagga är ganska givet om det nu blir en gigantisk region bestående av sju till nio landskap (jag vet inte om Hälsingland och Gästrikland är tänkta att vara med, de ligger trots allt nära Uppland).
Omöjligt förena landskapsvapnen
Med så många landskap inblandade går det inte att göra ett sammanslaget landskapsvapen. Det behövs ett nytt vapen och då är det klokt att välja en häroldsbild som även fungerar som flagga, för flaggidén är det som får gå i första hand.
Att göra så är inte helt unikt. Island gjorde samma sak när de skippade sin falk och lutfisk.
Äldre idéer kring en flagga för Norrland. Bild: Enar Nordvik
Inte första Norrlandsflaggan
Man har flera gånger tidigare försökt skapa en flagga för Norrland men de har inte riktigt fångat allmänhetens intresse.
De har det gemensamt att de har ett skandinaviskt kors men de har också det gemensamt att de är lika redan befintliga flaggor. Kanske också det att de har skapats och förts fram av organisationer som trots sina egna anspråk inte av andra norrlänningar har sett som företrädare för norrlandsgemenskapen.
Enar Nordvik har sammanställt dessa flaggor på sin hemsida för dig som vill läsa mer. Jag tycker att denna psykedeliska flagga är den som passar norrlänningens sävliga sinnelag näst.
Kyrkans Tidning har uppmärksammat att det kommer en bok om heraldik i sommar.
Den här lilla artikeln visar i all enkelhet hur media fungerar. Visa vilken tidning som helst en nyhet som berör deras läsekrets och du har storchans att bli publicerad.
Artikeln tar upp tre kyrkliga vapen men glömmer bort de andra 197. Men det bjuder jag på.
Eftersom jag ser att den här frågan återkommer med jämna mellanrum är det dags för lite repris.
Kan svenskar bli adlade?
– Nej, det kan de inte. I alla fall inte i Sverige. Utomlands kan det hända men när vi läser om det i tidningar handlar det snarare om att man fått en orden och blivit riddare, inte adlats till riddare. Samma ord men två helt olika betydelser.
Den siste svensk att adlas var Sven Hedin.
Däremot kan man som svensk ta sig ett heraldiskt vapen. Helt fritt, helt gratis och helt utan att behöva ansöka om lov.
500 inlägg på ett år. Jag måste säga att jag är lite överraskad över att jag har fått ihop så mycket om heraldik.
Mitt första inlägg var mycket kort och mycket anspråkslöst, men satte ändå tonen för denna blogg. Låt oss ta det i repris:
Världens bästa heraldiker
Jesper skriver om heraldik, vapensköldar och historia
Ja, så såg det ut. Inga bilder och inget flum. Bara ett kallt konstaterande av fakta. Så har det nu fortsatt i över ett år sedan starten den 1 mars 2015. Jag hoppas att det kan fortsätta ett bra tag till och att du hänger med.
Om det är något du vill så är det bara att mejla mig.
Ett fantastiskt heraldiskt klinkergolv från 1200-talet kan nu visas igen.
Det är golvet i det gamla klostret Cleeve som nu har fått ett bättre skydd. Att golvet finns kvar är det största miraklet som skett inom klostrets väggar sedan det lades på snart 800 år sedan.
Golvet borde ha rivits när munkarna under 1400-talet byggde om sina lokaler men de tog då beslutet att lägga sitt nya golv över det gamla. Och nu är detta golv det enda kvarvarande på de brittiska öarna och ett av de få – samt det största – i Europa.
Det blev ingen ny flagga för Nya Zeeland. Den gamla får finnas kvar ett tag till.
Jag tycker att hela diskussionen är intressant eftersom den visar på att vi idag tänker så fundamentalt annorlunda än tidigare generationer rörande nationalsymboler. En härskare för 200 år sedan, eller 700 år sedan, hade aldrig behållit den föregående härskarens flagga när denne väl blivit utkastad. Däremot hade man gärna kvar föregående makthavares symboler som man var osäker på sin egen legitimitet och trodde att folket ansåg att den förre hade bättre rätt till makten.
Nationalsymboler kan alltid bytas ut. Att hävda motsatsen, speciellt om man är nationalsymboliskt konservativ, är att vara synnerligen anakronistisk och ha en synnerligen usel känsla för historien (dvs vara raka motsatsen till det man påstår sig vara). En ganska vanlig position för många inom just denna gren av konservatismen, har jag märkt.
Nu tänker någon att det är ju samväldet som är orsaken till att man har den brittiska flaggan. Men nej, det kan man inte säga är relevant. För om det hade varit relevant hade frågan aldrig kommit upp på parlamentets bord. Det är alltså att lura sig själv är ägna sig åt påhittat statshistoria.
