Svenska sköldebrev, liksom de danska, börjar delas ut på 1410-talet.
Här är en inledning till hur de var uppbyggda.
Och här vilka sköldebrev som delats ut.
Vad vet du om sköldebrev
Kategoriarkiv: Vapensköld
Klassresa med William Shakespeare
Heather Wolfe, från Shakespeare Library i Washington, visar hur aktivt Shakespeare arbetade för att stärka sitt varumärke.
Shakespeare-forskarna har börjat upptäcka heraldiken och inser nu att man kan lära sig en hel del om William Shakespeares liv. För oss heraldiker är de här dokumenten inte sensationella, men det är ju roligt att andra historiker hittar fram till vår vetenskap.
Läs artikeln i New York Times.
Heather Wolfe kan dessutom, som den historiker hon är, kosta på sig att ta fram härolder som beter sig illa, som Ralph Brooke. Det ser man sällan något om i heraldiska verk men något som vi verkligen borde visa upp eftersom det kan förklara vissa heraldiska sedvänjor.
Shakespeares barnbarn Elisabeth Bernard verkar dessutom ha använt samma vapen i sitt sigill, även om det är svårt att se på denna blanka bild.
Originalet finns i Shakespeare-arkivet.
Jost Schutze, en bortglömd heraldiker
Idag hyllar vi gärna de heraldiska konstnärerna som bland de mest framstående heraldikerna. Det är inte sällan de får övertrumfa de teoretiska heraldikerna till och med inom den teoretiska arenan (sade han något bittert).
Men när det kommer till historiens heraldiska konstnärer har de ofta bleknat.
Det handlar alltid om pengar
Det är egentligen inte så konstigt. På den tiden uppmärksammades inte hantverkaren och vi får ofta förlita oss på att han (för det var nästan alltid en han) signerade sina verk. En av dessa konstnärer var Jost Shutze och om honom vet vi en del mer tack vare hans arbete med riksskattmästare Gustav Bondes begravning i Spånga kyrka år 1669. (s 69)
Vår lycka beror som alltid på pengar. Denna gång har en tvist om likviden gjort att flera brev om vapensvitens tillkomst bevarats till eftervärlden. Beställaren önskade 16 vapen av viss storlek för 12 daler kopparmynt styck. Jost önskade få 14 daler för något större vapen (konstnärer vill ju alltid att konsten ska framhävas).
Rätten avgjorde tvisten genom att säga att priset skulle vara 13 daler och att Jost fick göra vapnen slå stora (och underförstått så passande) som han då önskade. (s 74)
Dessa vapen kan ännu beskådas i Bondes gravvalv i Spånga kyrka. Sköldarna är vackra exempel på den stil som kallas broskbarock som var stor perioden 1630-80.
Schutzes karriär
Det är svårt att få reda så mycket om Jost Schutze ursprung och härkomst, men senast 1634 anställdes han vid amiralitetet i Stockholm med uppdraget att snida för flottan. Tillsammans med en Johan Aronsson var de två de enda träsnidarna som var anställda vid denna tidpunkt. Endast Jost (Joest) anges som mästare. Han bör därför ha varit välkänd till namnet för den som önskade få just träsniderier utförda.
1664 hade Jost en Hans Schultz i sin tjänst, en Hans som troligen är densamme som Hans Schültz som gifter sig 1665 och den Hans Johansson Schytz som dör 1674. (s 70) Vem har sagt att det är lätt med genealogin? Efraim Lundmark betonar att han inte vet om de två männen var släkt men i hans artikel försöker han ändå sig på en släktutredning som jag hoppar över här.
Jost visar oss barockens heraldik
Eftersom Jost förekommer redan 1634 och framåt i tiden i över 40 år bör han ha varit en ung man när han började sin anställning. Och en duktig sådan, eftersom han redan då var mästare. Vi vet från amiralitetet anteckningar att han i sitt yrke snidade galjonsfigurer, hackbräden och skeppens vapensköldar.
Vi vet från hans egna anteckningar att han på 1650-talet snidade för skeppen Fenix, Carolus och Draken och vi vet att dåtidens skeppsbyggare verkligen tog heraldiken på allvar. Alltså kan vi med säkerhet veta att Jost var en kunnig i heraldikens praktiska konst och säkert visste allt väsentligt om heraldikens färglära och stilisering så som den såg ut vid denna tid.
Därför är en studie av hans arbeten också en studie i hur man under 1600-talet ansåg att ett heraldiskt vapen skulle se ut i fråga om grad av stilisering, färgsättning, skuggning även detaljer som lejonets man eller antalet uddar på en stjärna.
Tack till Efraim Lundmark
Denna artikel bygger på Efraim Lundmarks artikel Jost Schutze i Personhistorisk tidskrift 1931:1, s 69-76. Han önskade där att denne Jost inte skulle glömmas bort. Jag hoppas att jag med denna artikel hjälper honom att uppfylla den önskan.
Tack också till Vladimir Sagerlund som gav mig bilderna på träsniderierna i Spånga kyrka.
På besök hos – Thomas Falk
Möten med heraldiska konstnärer.
Denna gång har turen kommit till Thomas Falk.
Thomas Falk är den i särklass mest produktive heraldiske konstnären vi har idag. Jag vågar inte säga hur många vapen han gjort, men det är hundratals till både vanliga privatpersoner och ordensvapen för frimurare och Par bricolare.
Min bekantskap med Thomas går långt tillbaka. Riktigt hur långt är oklart, men han gick två årskullar över mig på Teknis i Borås (det anrika Sven Ericsson-gymnasiet). Därefter har våra vägar korsats i yrkeslivet både en och två gånger förutom vårt gemensamma intresse för heraldik. Det är kanske inte så konstigt att vi våda satt i Svenska Heraldiska Föreningens styrelse och att vi båda är med i Borås Heraldiska Förening/Sju härolder.
Mycket teknik
Thomas är den heraldiske konstnären som bäst har utvecklat den digitala konsten. Får många kanske det känns som lite mindre seriöst, för en vapensköld ska ju vara handmålar. Men det finns också fördelar. Inte minst förenklas samtalet mellan beställare och konstnär vilket gör det enklare att få fram just det motiv som bära parter är nöjda med. Det digitala originalet kan också justeras om en extern part (läs: Svenska vapenkollegiet) kommer med synpunkter.
För dig som är intresserad kan jag avslöjad att det är Manga Studio, Photoshop och CorelDraw som är hans verktyg. Framför allt Manga Studio är ett fantastiskt program eftersom det tillåter dig att arbeta med vektoriserade bilder på ett väldigt enkelt sätt. Med lager på lager-teknik kan du sedan färglägga och ta bort linjer precis som du vill innan du anser dig nöjd. Det speciella med Manga Studio är att du som konstnär använder elektronisk penna/pensel vilket gör det möjligt att måla på skärmen.
– Det är precis samma känsla som att måla på duk, säger Thomas Falk och visar hur akvarellfärgen flyter ut när han trycker penseln hårdare mot skärmen.
När man följs åt så nära så kan man se utvecklingen, och Thomas har verkligen utvecklats. Om han för femton år sedan var en ganska fritänkande heraldiker inom teorin men hyfsat konventionell som vapenskapare är han idag den mest spännande regelbrytaren (men kanske något mer konventionell teoretiker). Jovisst orsakar det ibland problem men oftare ger det nya spännande idéer som ändå strikt följer den heraldiska grundidén.
Akvareller och olja
Nu är han inte bara digital. Hela huset är fyllt av hand icke-heraldiska konst och han är en erkänd lokal akvarellmålare i boråsregionen. Därför kan den som så önskar få en heraldisk tavla målat helt på frihand. Eller något i olja.
Doktorsemblem för Borås Högskola
Borås högskola fortsätter att sätta heraldiken främst. Nu har de fått sitt nya doktorsemblem godkänd av statsheraldikern.
Ja, det är ungefär allt jag vet för högskolan själva har inte skrivit så mycket om saken. Emblemet bygger såklart på skolans vapensköld, förutom att saxarna i lagerkransen har tagits bort och att slöjden blivit oval.
Vassa saxar i Borås
Ullsaxen – symbolen för Borås. Visst används den av boråsarna.
I 395 år har boråsarna haft ullsaxen som symbol. Först representerade den smidesverksamheten som då var stor i Sjuhärad, numera är den en naturlig symbol för textilindustrin.
Symbol för folket
Man kan verkligen säga att boråsarna har tagit ullsaxarna till sitt hjärta. Stadsvapnet finns runt om i stan, och inte bara på kommunala byggnader. Men kommunvapnet och dess saxar används även av föreningar och som allmän symbol för området. Se bara på toarpskronan som i sin grundform har en ullsax mellan varje ljus.
Föreningar använder också ullsaxarna. Ibland har de stadsvapnet som märke med sitt namn runt. Ibland har de bytt saxarnas silver mot guld (ex Borås pistolskytteförening och Borås AIK). Det kan bero på något missförstånd från perioden 1940-60, för alla versioner med guld ullsaxar kommer från den tiden, inklusive en hemkolorerad bild jag sett hos släktingar.
Andra har använt ullsaxen som ett fritt motiv och några har skapat egna heraldiska eller semiheraldiska bilder. Här nedan kommer en samling av ullsaxar i Borås. Har du sett fler? Tipsa mig gärna.
Ullsaxar i Borås
En statsheraldiker har lämnat oss
Heraldikern och militärhistorikern Jan von Konow är död. Han gick bort den 8 juni, 94 år gammal.
Som statsheraldiker råkade Jan von Konow i konflikt med engagerade medborgare. Det skrevs rätt mycket elakt om honom, inte minst i tidningen Vapenbilden (som jag nu är redaktör för). Tyvärr för tidningen måste jag nog ge Jan rätt i det mesta, och det han hade ”fel” i var frågor där han som tjänsteman inte fick agera annorlunda än han gjorde. Kritiken mot honom blev då som att skjuta på budbäraren.
Som historiker tillhörde han den gamla konservativa skolan och han verkade närmast i Rudolf Kjelléns anda. Det märks inte minst i Jans sista bok om den svenska adeln (2005) som jag avstod från att recensera i vapenbilden eftersom den helt enkelt var undermålig på nästan varje punkt man kan tänka sig. men där kändes det som om Konow agerade som något annat än en historiker och jag är mer tillfreds med hans övriga verk.
Det var Jan som skrev om heraldik i Nationalencyklopedin, och de var klat bättre än tidigare uppslagsverks texter. Kanske hade han kunnat vara ännu något mer fristående från ålder skribenter, men överlag bra som uppslagsverkstext.
Jan von Konow erhöll 2004 Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj för sina insatser som statsheradiker.
Vapnet han förde är släktens gamla vapensköld. Han själv var nog inte så nöjd med tinkturfelet i nedre fältet.
Konows bibliografi i urval
- Svensk försvarsmakt, 1955
- Svenskt totalförsvar, 1961
- Nordamerikas indianer, 1968
- Kungl. Norra Smålands regementes historia 1623–1973, 1973
- Upplands regementes fanor, 1982
- Svenska flaggan. När? Hur? Och varför, 1986
- Skånska kavalleriregementet : K 2 1928–52, 1992
- Johanniterorden i Sverige, 1995
- Vyer från hedar, moar och slätter. Arméns mötesplatser och deras bebyggelse, 1996
- Helge Jung. Opinionsbildare, försvarets nydanare, överbefälhavare, 1999
- Karolinen Rehnskiöld, fältmarskalk, 2001
- Svenska fältmarskalkar. En kortfattad namnpresentation, 2002
- Sturemorden 1567. Ett drama i kampen mellan kungamakt och högadel, 2003
- Sveriges adels historia, 2005
Håll hårt på färgerna
Ljusblått och mörkblått i samma vapen. Hur är det möjligt? Vad säger experterna?
Jag har tidigare skrivit om att man i Kanada har infört rosa och brons, och om det sagt att jag kan på sikt förstå rosa medan brons är omöjligt eftersom det i vanlig avbildning blir orange – som redan är en färg (inte metall) inom flaggvetenskapen.
Nu kommer ytterligare ett tecken på att den heraldiska myndigheten i Kanada tar lite lättare på färgreglerna än vi skandinaver. Framför allt har de en förtjusning i att använda två versioner av blått. Azure är den vanliga blå och Bleu Céleste den andra. Historiskt har dessa två tinkturer aldrig använts tillsammans på det här sättet. Bleu Céleste har varit en form av extratinktur för speciella händelser (ungefär som man kan säga att purpur har använts i Sverige under vissa perioder, främst 1700-talets frihetstid).
Just detta vapen är komponerat av Samy Khalid, Saguenay Herald, målat av Ilona Jurkiewicz och kalligraferat av Shirley Mangione.
Vapen Cappucci
Här ovan ses originalvapnet så som det är tecknat. Här nedan ses vapnet som jag tycker att det ska se ut Jag pillade även i guldfältet i mitten som även det har flera nyanser. Det kan vara ett konstnärligt drag som förhöjer ett vapen, men varje vapen bör även ses i sin trista normalversion.
Jag är den förste att erkänna att min version är klart sämre på att illustrera arabisk keramisk mosaik, men jag tycker inte att det är heraldikens uppgift att göra just det.
Vad säger folk?
Jag blir lite orolig för heraldiken när så många på Facebook uttrycker sin uppskattning över vapnet. Eller, visst får man vara snäll och tycka att det är fint, men ibland behövs även en diskussion om regler. Jag ser annars en stor fara i att heraldiken blir mer och mer allmänkonst och därmed förlorar sin särart. Jag vil därför skilja på hur ett vapen blasoneras och den frihet jag ger varje konstnär att avbilda ett vapen. Som detta här ovan. Jag kan köpa att en konstnär i någon avbildning för effektens skull använder två toner av blått, men vapnet måste blasoneras med en (1) blå tinktur.
Som ledamot av Svenska vapenkollegiet kan jag lova att det här vapnet inte på något sätt hade tagits upp diskussion. Än mindre godkänts. Speciellt inte av mig.
Kan du ditt korståg
Under korstågstiden exploderade antalet ordnar som en riddare kunde vara med i. Det kan inte ha varit lätt att skilja dem åt.
Vill du veta mer om militära riddarordnar och riddarordnar i största allmänhet ska du läsa Jonas Arnells blogg. Där finns allt.
Störst och mest kända är Tempelherrarna och Johanniterriddarna som båda verkade i det Heliga landet.
I Spanien fanns Calatravaorden som kom till för att driva ut morerna från deras eget land men som med tiden blev ett hot mot kungarna i det spanska Kastilien. Orden upplöstes
Santiagoorden med bas i var den andra stora orden på Iberiska halvön. Båda dessa ordnar fick ett uppsving under 1300-talet när Tempelherreorden upplöstes och dess riddare behövde en ny arbetsgivare.
Här i norr fanns både Tyska orden och Svärdsbröderna. De sista var en liten men bångstyrig tysk orden i dagens Lettland vars aggressiva härjningar blev en belastning för kyrkan och för de nya kungarikena som växte fram i regionen.
Tyska orden grundades i Heliga landet år men valde år 1230 att flytta sin verksamhet till Östersjön, för att stödja de tuska furstarnas expansion österut. Tyska orden kom att en egen stat i Preussen, hade en period även Gotland och drev på krig mot litauerna innan de krossades av de senare i slaget vid .
Svärdsbröderna står modell för den svenska Svärdsordens insignier och därmed också hävdandet att dess territorier tillhör Sverige (Svärdsorden grundades ju 25 år efter att Sverige förlorat de baltiska områdena till Ryssland).
En udda grupp var Lazarusorden som bestod av spetälska riddare. De kom från andra ordnar, som stötte ut de medlemmar som drabbades av den fruktade sjukdomen.
Gemensamt för dem alla var att de hade ett kors som symbol och gärna på vit bakgrund.
Mon och Kamon
Mon är en symbol vilken som helst (nästan). Lägg till prefixet ”Ka” och säg Kamon så har du en familjesymbol, ungefär som ett familjevapen.
Kamoner kom i bruk inom den japanska adeln (kuge, vilket här i Europa motsvaras av kontinentens högadel och i Storbritannien av dess peers) för knappt 1000 år sedan. Några hundra år senare hade bruket även tillåtits få fäste bland deras riddare, samurajerna.
Numera förekommer de överallt i samhället och används även om företagslogotyper, ex i Mitsubishi, Yamaha och Kikkoman. Det sägs att i stort sett alla japanska familjer har en kamon, men om man med det menar familjeklaner eller enskilda familjer kan jag inte säga.
Det som utmärker en kamon är dels att de endast är tvåfärgade, dels att se är extremt förenklade och stiliserade.
En annan egenskap är att en kvinna kan välja att föra vidare sin egen och föra den vidare till sina döttrar. Någon fixering vid manslinjen, som europeisk heraldik ofta uppvisar, finns inte, även om det är det vanligaste.
En sista sak är, och här kan vi däremot tala om fixering, att en kimono ska prydas med 1, 3 eller 5 kamon.
Vill du veta mer om hur du kan skapa en egen kamon kan du vända dig till Svenska Heraldiska Föreningens expert på ämnet, Stefan Bede.
