Nu ska heraldiken spridas i Borås. Sju härolder kommer att arrangera månadsvisa luncher under hösten och framöver.
Den sjunde vardagen varje månad, med start den 9 augusti, kommer Sju härolder att samla intresserade heraldiker i Borås med omnejd till lunch.
Inspirationen kommer såklart från Lund och dess heraldiska sällskap.
För att få veta mer behöver du följa Sju Härolder/Seven Heralds på Facebook.
Fredrik Höglund (bloggen Under Wermlandsörnen) kämpar vidare med den värmländska heraldiken.
I dagarna har han kompletterat sin lista över vapenförande biskopar och superintendenter i Karlstad stift.
Man skulle kunna tro att han nu är färdig, men jag är skeptisk. Utan att veta är jag rätt säker på att följande herrar hade ett heraldiskt sigill:
1647–1666 Sveno Benedicti Elfdalius (Camoenius)
1666–1673 Andreas Birgeri Kilander
1673 Jonas Johannis Scarinius
1693–1704 Benedictus Svenonis Camoenius (eller Caméen)
1717–1718 Daniel Norlindh
1718–1722 Ingemund Bröms
1731–1740 Magnus Petri Aurivillius
Följande herrars barn adlades för faderns ämbete, men undrar om inte fadern ändå hade ett eget vapensigill.
1673–1693 Erlandus Svenonis Broman
1706–1707 Jonas Laurentii Arnell
1709–1717 Torsten Rudeen (Rudenschöld)
1723–1731 Johannes (Jöns) Steuchius (Steuch)
1742–1769 Nils Lagerlöf
1771–1773 Georg (Jöran) Claes Schröder (Schröderheim)
Om någon tror sig veta mer, kontakta gärna Fredrik och dela med dig av dina kunskaper.
Förvirrande bild på kyrkporten. Ja, inte att det är Sankt Örjan eller Sankt Mikael som besegrar draken, men att den dateras till c:a 1275.
Träet i porten är genom en dendrokronologisk undersökning daterad till 1275. Och det är en väl beprövad metod som det inte finns någon anledning att ifrågasätta.
Men riddaren är verkligen inte 1275. Hjälmen är helt fel. Den påminner mer om en hjälm som användes från tidigt 1200-tal till mitten av seklet. Därefter blir hjälmarna något rundare på topper.
Och skölden, den är rent 1100-tal och i form nästan identisk med den som syns på Karl Sverkerssons sigill från 1160-talet. Även sättet riddare håller i sitt svärd påminner om sigillkonstens tidiga period, men just den detaljen tror jag i och för sig främst beror på att det var svårt att smida på annat sätt.
Med detta sagt – det är ibland väldigt svårt att datera stiliserade bilder från medeltiden.
En gång för länge sedan, 1990, bildades Borås Heraldiska Förening. Ur denna uppstod Sju Härolder.
Låt oss ta det från början.
Borås Heraldiska grundades alltså den 25 maj 1990. Intresset för heraldik och en skämtsam (brittisk) snobbighet var basen, men också ett engagemang i rollspel spelade in.
Syftet med att bilda en förening var att sprida kunskap om heraldik i Borås och Sjuhäradsbygden genom att samla in och publicera vapen. Alla vapen: gamla och nya; offentliga och privata; adliga och borgerliga.
Men mot slutet av 90-talet var Borås Heraldiska i princip en icke-existerande förening som vilade fram till bättre dagar. De kom också något senare.
Sju Härolder växer fram från 2006 och är då namnet på den då virtuella versionen av Borås Heraldiska Föreningens tidning. Med tiden tyckte vi alla som var mest aktiva (förutom undertecknad främst Thomas Falk och Stefan Bede) att Sju Härolder lika gärna kunde bli föreningens nya namn. Ett viktigt skäl var att föreningen faktiskt skulle göra mer än bara heraldik.
Än idag är föreningen verksam och för en rätt aktiv heraldisk diskussion på nätet och vid sidan om densamma. Facebook är vår främsta kanal men snart ska en hemsida skapas.
Och så har vi våra luncher i Borås. Dem kan alla som vill komma på, bara man själv betalar för sig.
Vi vill fortsatt verka för en hög kvalitet inom heraldiken, men vi vill att det ska ske genom att heraldiken anpassas till sin samtid. Dess 800 år långa historia har alltid inneburit anpassningar till samhället runt omkring, och varje försök att begränsa den har lett till försvagning. Mest tydligt var det genom förordningen 1762.
Det har kanske inte märkts, men jag har i princip varit datorfri i nästan två veckor.
Men nu är det dags att komma igång igen. Strax kommer här ett nytt inlägg.
Magna Cum Grano Salis*
// Denna artikel har några år på nacken, men inspirationen finns kvar för många, har jag sett //
Erasmus Montanus gav 1978 oss svenskar möjligheten att bli grevar, baroner eller doktorer. I boken ”Diplomfabrikerna” kan vi hitta gamla adresser till institutioner som för en billig penning säljer adliga diplom till hugade spekulanter.
Det är inte att jämföra med de engelska titelauktionerna, utan betydligt mer anspråkslösa dokument. Här presenteras de institutioner som förmedlade adliga diplom.
Flera säljare av ”adelsdiplom” har egentligen en och samma ägare. En av de främsta säljarna var Mr Frank Gordon, alias Sir Francis, alias A. van der Velde, alias Baron von Skareine etc. Verksamheten drevs genom International Honorary Awards Committee (2350 Bean Creek Road, Santa Cruz, California 95060, USA). Kommittén bestod endast av honom själv. Bland hans institutioner fanns 1978:
1 Collegii Romanii
Namnet är taget från Vatikanens institution Collegum Romanum, där påven är ordförande. Collegii Romanii utnämner dig till varfri adlig titel från hertig ner till lägsta rang samt kan ge dig valfri akademisk examen. Priset var $ 22 plus porto.
2 The Imperial Order of Constantine
Här blir du allt från Amiral och general till riddare, ambassadör etc. Diplomet är på latin med sigill och allt. Orden sägs vara instiftad Anno Dazumal år 312 och försedd med kejsar Flavius Eugenius II namnteckning. Priset var $ 22 plus porto.
3 The Soveregin Order of Lichtenstine
Här kan du bli hertig, markis, riddare, stormarskalk, baron, fältgeneral, kapten vid livgardet till fots etc. Dock har det inget med furstendömet Liechtenstein att göra (notera att stavningen skiljer sig). Priset var $ 22 plus porto.
4 The International Order of Sursum Coda
Som den kejserliga Constantineorden får du här massor av titlar, kraschaner, storkors mm. Allt bekräftat av ett ståtligt diplom. Priset var $ 22 plus porto.
The Soveregin Order of the Amarant. Som inte har något med den svenska Amaranterorden att göra. Det finns fem klasser eller grader i denna orden som är öppen för både herrar och damer. Kommendörer och damer med storkors är högst. Baron E. S von Suhr, adresse 5, Rue d’Artois, Paris 8, Frankrike står bakom institutionen. 1978 var priset några hundralappar.
Den här listan är säkert långt ifrån komplett. Skulle du veta något mer och aktuellare är jag tacksam för tips. Hela denna oseriösa verksamhet är allt för lustig för att berövas alla nyfikna. Några moraliska betänkligheter mot de som önskar pryda sitt namn med en fin titel kan väl knappast någon ha. Det blir ju aldrig mer än ett diplom på väggen och det må vara alla förunnat.
* Med en stor nypa salt
Vidare läsning: Titta in på Jonas Arnells blogg. Här finns mycket kring det jag skrivit här ovan.
Har du koll på hertig Magnus? Inte? Det har inte jag heller, men nu har jag i alla fall besökt hans residens i Vadstena.
Magnus var son till Gustav Vasa och blev därför hertig precis som sina bröder. Hans hertigdöme bestod av Östergötland, Kindas och Ydre härader i dåvarande Småland, landskapet Dalsland, Sundbo härad i Närke, Kåkind, Valla och större delen av Vadsbo härad i Västergötland.
Av dessa områden har alltså Östergötland i form av Västanstång och Dalslands landskapsvapen fått ta plats i hertigvapnet. Så nu vet du det om du har vägarna förbi Vadstena.
Svenska sköldebrev, liksom de danska, börjar delas ut på 1410-talet.
Här är en inledning till hur de var uppbyggda.
Och här vilka sköldebrev som delats ut.
Heather Wolfe, från Shakespeare Library i Washington, visar hur aktivt Shakespeare arbetade för att stärka sitt varumärke.
Shakespeare-forskarna har börjat upptäcka heraldiken och inser nu att man kan lära sig en hel del om William Shakespeares liv. För oss heraldiker är de här dokumenten inte sensationella, men det är ju roligt att andra historiker hittar fram till vår vetenskap.
Läs artikeln i New York Times.
Heather Wolfe kan dessutom, som den historiker hon är, kosta på sig att ta fram härolder som beter sig illa, som Ralph Brooke. Det ser man sällan något om i heraldiska verk men något som vi verkligen borde visa upp eftersom det kan förklara vissa heraldiska sedvänjor.
Shakespeares barnbarn Elisabeth Bernard verkar dessutom ha använt samma vapen i sitt sigill, även om det är svårt att se på denna blanka bild.
Originalet finns i Shakespeare-arkivet.
Idag hyllar vi gärna de heraldiska konstnärerna som bland de mest framstående heraldikerna. Det är inte sällan de får övertrumfa de teoretiska heraldikerna till och med inom den teoretiska arenan (sade han något bittert).
Men när det kommer till historiens heraldiska konstnärer har de ofta bleknat.
Det är egentligen inte så konstigt. På den tiden uppmärksammades inte hantverkaren och vi får ofta förlita oss på att han (för det var nästan alltid en han) signerade sina verk. En av dessa konstnärer var Jost Shutze och om honom vet vi en del mer tack vare hans arbete med riksskattmästare Gustav Bondes begravning i Spånga kyrka år 1669. (s 69)
Vår lycka beror som alltid på pengar. Denna gång har en tvist om likviden gjort att flera brev om vapensvitens tillkomst bevarats till eftervärlden. Beställaren önskade 16 vapen av viss storlek för 12 daler kopparmynt styck. Jost önskade få 14 daler för något större vapen (konstnärer vill ju alltid att konsten ska framhävas).
Rätten avgjorde tvisten genom att säga att priset skulle vara 13 daler och att Jost fick göra vapnen slå stora (och underförstått så passande) som han då önskade. (s 74)
Dessa vapen kan ännu beskådas i Bondes gravvalv i Spånga kyrka. Sköldarna är vackra exempel på den stil som kallas broskbarock som var stor perioden 1630-80.
Det är svårt att få reda så mycket om Jost Schutze ursprung och härkomst, men senast 1634 anställdes han vid amiralitetet i Stockholm med uppdraget att snida för flottan. Tillsammans med en Johan Aronsson var de två de enda träsnidarna som var anställda vid denna tidpunkt. Endast Jost (Joest) anges som mästare. Han bör därför ha varit välkänd till namnet för den som önskade få just träsniderier utförda.
1664 hade Jost en Hans Schultz i sin tjänst, en Hans som troligen är densamme som Hans Schültz som gifter sig 1665 och den Hans Johansson Schytz som dör 1674. (s 70) Vem har sagt att det är lätt med genealogin? Efraim Lundmark betonar att han inte vet om de två männen var släkt men i hans artikel försöker han ändå sig på en släktutredning som jag hoppar över här.
Eftersom Jost förekommer redan 1634 och framåt i tiden i över 40 år bör han ha varit en ung man när han började sin anställning. Och en duktig sådan, eftersom han redan då var mästare. Vi vet från amiralitetet anteckningar att han i sitt yrke snidade galjonsfigurer, hackbräden och skeppens vapensköldar.
Vi vet från hans egna anteckningar att han på 1650-talet snidade för skeppen Fenix, Carolus och Draken och vi vet att dåtidens skeppsbyggare verkligen tog heraldiken på allvar. Alltså kan vi med säkerhet veta att Jost var en kunnig i heraldikens praktiska konst och säkert visste allt väsentligt om heraldikens färglära och stilisering så som den såg ut vid denna tid.
Därför är en studie av hans arbeten också en studie i hur man under 1600-talet ansåg att ett heraldiskt vapen skulle se ut i fråga om grad av stilisering, färgsättning, skuggning även detaljer som lejonets man eller antalet uddar på en stjärna.
Denna artikel bygger på Efraim Lundmarks artikel Jost Schutze i Personhistorisk tidskrift 1931:1, s 69-76. Han önskade där att denne Jost inte skulle glömmas bort. Jag hoppas att jag med denna artikel hjälper honom att uppfylla den önskan.
Tack också till Vladimir Sagerlund som gav mig bilderna på träsniderierna i Spånga kyrka.
