Stenen är från 1664. Den vänstra skölden tillhör Thomas Gärfelt, död 1669.
von Vegesack. Foto: Adelsvapen.com
Den högra skölden på bilden representerar en kvinna (M) von Vegesack. Släkten kom från Riga.
Stockholmskällan är ett digitalt projekt med Stockholms stad som huvudman. Här kannan finna mycket spännande om staden historia och presenterat på ett tilltalande sätt. Jag hoppas att fler kommuner tar efter den här idén.
Har du hört talas om Eufemia? Kvinnan som hade en egen hjälmprydnad?
Eufemia är den nästan helt okända dottern till hertig Erik Magnusson, bror till kung Magnus Eriksson och mor till kung Albrekt Albrektsson (av Mecklenburg. Visst är det intressant att se hur en person blir mindre främmande om man tonar ner hans främlingskap). Hon var alltså född på 1317 levde i maktens centrum fram till sin död 1363-70 (okänt dödsår).
Men här handlar det om hennes hjälmprydnad.
Kvinnor och hjälmar
Du som läser heraldiska böcker av äldre snitt läser ofta att kvinnor inte har hjälmprydnader därför att de inte stred. Och för att hjälmprydnader inte passar på en rombformad sköld. Det senare är dock bara en fråga om tycke och smak eftersom det är en teckning. Det förra, om kvinnors stridande, har Stefan Högberg utrett på sin blogg Kvinnliga krigareoch i en bok med samma namn. Även om det inte är vanligt med stridande kvinnor är det helt klart att de funnits, och det i betydligt större omfattning än till häst stridande landbor som sedan blivit adlade (dessa är nämligen helt okända för historikerna och omfattar alla upp till medel-medelklass idag, sett till prova befolkningen)
Historiker som blog är inte särskilt vanligt. Desto roligare då när det sker. Därför vill jag lyfta fram Amanda Wuopios blogg Vansinniga Vasa som handlar Vasa-ätten och Vasa-tid.
Att bloggandet inte är så vanlig tror jag beror på osäkerhet. Det kräver en hel del mod för en ovan skribent att spotta ut sig text efter text utan att ha tid att kontrollera alla källor två tre gånger och sedan låta en redaktör granska texten (som man sedan kan skylla mindre misstag på). Än tuffare brukar det vara om man ska ge sig på atlantiskt tycka något som inte kan beläggas/motbevisas i källorna.
Amanda Wuopios blogg vågar allt detta. Det är uppfriskande och lärorikt att läsa hennes blogg och jag hoppas att hon fortsätter skriva så att jag får chansen att lära mig mer om denna spännande tid.
Jag uppskattar också att hon hittar så många olika vinklar att närma sig sitt ämne. Här finns traditionell personhistoria, genusvinklar, arkeologisk kunskap och en hel del annat. Allt med en stor portion personlighet i språket som gör det än mer läsvärt.
Heraldiken debatteras som aldrig förr. Det är superkul.
På Svenska heraldiska föreningen är intensiteten hög när det gäller Uppsala nya logga/kommunvapen samt nya vapnet för nya biskop i Visby stift, Thomas Petersson.
Gå gärna in där och titta på vad som sägs och tycks. Det är riktigt kul att se alla kloka inlägg. Även jag lär mig massor.
Internationellt är det förstås prinsbröllopet i Storbritannien som drar till sig störst intresse, framför allt Megan Merkels vapen.
Först gällde det om hon skulle få alternativt inte få ett vapen. Det var en ovanligt dum fråga eftersom det var självklart. Man kan inte ha en kunglighet som saknar ett vapen, inte ens om hon är amerikan. Det vore politiskt självmord. Hon fick ett vapen.
Sedan var det om hon eller hennes pappa skulle få vapnet. Hennes pappa eftersom hon ju bara är kvinna. Hade det varit tvärtom hade ingen debattör detta nådens år 2018 kommit på att föreslå att pappan skulle få ett vapen som sonen kunde få inför stundande bröllop med sin prinsessa. Eftersom pappan av förklarlig skäl inte ens var bjuden på bröllopet och att det nog är än mer besvärlighet inom den familjen än passen publicerat kändes det världsfrånvänt att tro att en modern familj (som detta par trots allt är) skulle göra en sån omväg när hon dessutom är en selfmade-woman. Hin fick vapnet.
Av detta kan man lära sig en hel del varav det viktigaste är att heraldiken aldrig är fri från sin omvärld.
När du tar dig ett vapen får du använda vilka bilder du vill. Heraldiken sätter inga hinder. Men det finns några symboler som är skyddade för att de förknippas med en stat eller motsvarande.
Hund, svärd, fiskespö eller DNA-sträng – alla dessa bilder är möjliga att ha i ett heraldiskt släktvapen. Du får till och med ha ett hakkors/svastika men det är extremt dålig smak oavsett vilken aspekt du än lägger på det. Men jag nämner det för att markera att heraldiken som sådan inte värderar symbolerna i en sköld, det är det vi betraktare som gör.
Men det finns svenska undantag
Du kan inte ha riktigt vilka symboler du vill. Det svenska riksvapnet får inte användas – varken folkungalejonet på sin randiga bakgrund eller tre kronor. För att få använda dem måste du ska tillstånd hos statsheraldikern och det beviljas endast ett om du har ett giltigt skäl och inte är en privatperson eller ett företag.
Hos WIPO (World Intellectual Property Organization) – kan en stat registrera sina officiella symboler. Här hittar du de svenska. Förutom statsvapnet och flaggan finns också kattfoten med.
Det finns även utländska skyddade vapen
Även andra staters vapen är skyddade enligt lagen om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar (Eric Bylander: Kommunvapenrätt s. 20-24) . Samma skydd finns för riddarordnar, som Malteserorden, och andra internationella organisationer som för staters emblem. Det går alltså inte att använda sig av den tyska örnen, Irlands harpa eller så till synes självklara bilder som ett malteserkors hur som helst. Det senare därför att Maltesiska staten har registrerat malteserkorset som ett av sina emblem (WIPO källa 1 och WIPO källa 2).
Om du är osäker på vad som gäller för olika länder kan WIPO och flaggböcker ge en bra ledtråd. Även ländernas officiella hemsidor ger en bra kunskap om vad som gäller. För just Malteserorden hittar du informationen här.
Tänk på att när det kommer till så här officiella symboler är det alltid bättre att fälla ditt eget förslag än att försöka argumentera för att det egentligen inte är så likt som andra påstår.
Du kan till exempel se mina egna tidiga alstersom alla har en vase, men som jag till slut insåg var omöjliga.
Tänka sig. Igår skrev jag om vikten att vara tydlig i sin kommunikation och idag får jag tipset att Uppsala kommun byter logga (vapensköld) och tar Linköpings. Månne är det för att hitta en ny kundgrupp?
Det var med stor munterhet som jag läste Uppsala kommuns pressmeddelande och Uppsala nya tidnings artikel om Uppsalas nya logga. Eller vapensköld, som det ändå är, om än taffligt utfört.*
Artikeln först
Här har journalisten Johan Kihlander hittat en expert som ger sin syn på den nya vapenskölden. För en varumärkesstrateg är det fascinerande att läsa att någon i reklambranschen kan tycka att ett lejonhuvud en face ”Den är mer homogen, har en tydlig idé och ett lugn” till skillnad från ett lejon i profil.
Jag förundras även över citatet: ”En logotyp, och i synnerhet från en kommun, ska vara enkel och kunna fungera i många olika sammanhang.”
Även här är det lärorikt för en som mig att lära sig att ett lejon inom en sköld inte är enkel och inte fungerar i så många olika sammanhang. Tänk på det kära britter, danskar, norrmän, holländare, belgare och alla ni andra som har ett helt lejon istället för ett lejonhuvud.
Uppsala gamla logga, 1986
Kommunen då
Här är det stadsdirektören som uttalar sig om kommunens nya logga genom de snart lika berömda som unika orden: – Nu har vi tagit fram en ny, modern visuella identiteten som gör att all kommunikation från Uppsala kommun blir enkel att känna igen, oavsett vilken verksamhet som är avsändare. Det kommer stärka och effektivisera kommunens kommunikation och underlätta för kommuninvånarna, säger stadsdirektör Joachim Danielsson.
Eftersom jag till yrket är kommunal kommunikatör är den här naiviteten lite rörande. Som att man inte snart kommer att inse att att kommunens badhus, sommarkollo, ungdomsgårdar och museer behöver helt andra loggor än den som används för kommunen centralt. Och hur ska man göra med kommunens alla bolag? Nä, tänkte vl det
Sedan har vi det här med valet av motiv. Uppsala ska nu ta tillbaka sitt kommunvapen för att använda det i ceremoniella sammanhang. Bra där! Att man sedan tolka det som att vapnet (enligt pressmeddelandet) skapades 1943 må vara hänt. Vi ska kanske inte räkna med att lärdomen från universitetet smittar av sig så lätt.
Linköpings logtyp, stadsvapnet utan sköld.
Men att man sedan som logga väljer den bild som Linköping stad har använt sedan 1300-talet är mer förvånande. Fast 1300-talet är ju inte så långt borta så jag förstår att nyheten inte hunnit fram till Svealand än.
Det är sällan jag ser ett företag komma på idén att sno ett annat företags logotyp. Det riskera bara att ge dålig publicitet och i värsta fall tvingas man ändra i alla fall. När det kommer till kommuner kan man tycka att man som kommun bör ha lite koll på sina kollegor runt om i Sverige. Kanske vet man inte hur alla kommunvapen ser ut, men det är inte så svårt att ta reda på. Speciellt inte när man i sitt eget pressmeddelande faktiskt länkar till den bästa sidan på hela nätet i frågan – Wikipedias sida om svenska kommunvapen.
Reklambyrån till sist
Och här kommer en öppen fråga till reklambyrån Identity Works som borde vapnet.
Gör ni alltid så dålig research att ni föreslår era kunder en logotyp som i allt väsentligt är identiskt med den logotyp som en ”konkurrent” har, när ni har möjligheten att bygga den nya grafiska uttrycket av vapnet på en helt unik sköld med lång historia?
Jag måste säga att det är något jag tror jag aldrig har sett tidigare. Skulle jag vara en annan av era kunder så skulle jag nog börja fundera på om det är något ni sålt till mig som också är taget från en annan i branschen. Kanske är det inte så, men fåret till tvivlet har såtts.
Uppsala stads vapen. Bild: WikipediaLinköpings stads vapen. Bild: Wikipedia
* Som heraldiker har man ett val. Antingen förfasar man sig eller så får man roa sig över reklamtecknares fåfänga försök att skyla över sina bilders bristfällighet med att kalla dem logotyper när de i allt väsentligt (färgval, stilisering, motivval och rent utav varumärkestänkande) gör ett heraldiskt vapen. Men utan finess. Jag väljer gärna det senare och eftersom reklamen här spelar på bortaplan så får de finna sig att de blir bedömda istället för att bedöma.
Dessutom vet jag att reklambyråer inte vill kalla sig reklambyråer längre. Hellre kommunikationsbyrå eller varumärkesbyrå … men ..
Den som arbetar inom marknadsföring vet att namnet är viktigt. Ett namn bör vara lätt att komma ihåg, lätt att förstå och lätt att förknippa med produkten.
Här syndar heraldiken ofta eftersom våra föreningar har långa namn som påfallande ofta är på latin. Vi har Societas Heraldica Scandinavica och Societas Heraldica Lundensis som bra exempel på bra verksamheter under besvärliga namn och nu kommer Upsaliensis-avdelningen med.
Heraldiska Sällskapet i Norden (även kallad Societas Heraldica Scandinavica)
Här tror jag att vi bör tänka om. Ett besvärligt namn gör verksamheten svår att googla och latinska namn är besvärliga i ett samhälle där i stort sett ingen kan latin. Det är helt enkelt osannolikt att någon som vill hitta en heraldisk förening i Sverige väljer att slå in ordet ”heraldica”. Och finns inte ordet ”heraldik” i domännamnet eller som rubrik så tycker varken google eller Bing att sidan är värdefull varför den prioriteras ner. Istället lyfter sökmaskinerna upp diverse mer oseriösa eller okända v verksamheter.
Det är ju värt att påpeka att antalet som verkligen pratar latin idag i Sverige är fullständigt försumbar jämfört med antalet som pratar arabiska, kinesiska eller swahili.
Mer reklam, mindre lärdom
Jag tror att heraldiken som ämne skulle vinna mycket på om den kastade av sig sin ambition att vara en gammal lärdomskultur till lags, speciellt som den gamla lärdomskulturen förr, när den var dominerande i samhället, var den gren inom samhället som var minst intresserad av heraldiken.
Bättre då att föra fram heraldiken som en gren av den verksamhet som den dominerade under många sekler – varumärke och reklam. Vi vet ju redan att reklamen åtrår den status som heraldiken har och gärna vill efterhärma den. samtidigt kan heraldiken lära av reklamens formspråk för att utveckla sig, komplettera sig.
Vi heraldiker är ju tacksamt nog en grupp som gärna tar till oss nytt utan att vi för den sakens skull glömmer det gamla vilket gör oss till en ganska unik skara i samhället.
Dessutom.
Bara för att vi i vår reklam inte framhäver våra lärdomsideal betyder det inte att vi som heraldiker avstår fri att fördjupa oss i ämnet. eller att vi ska avstå från latinet. Men vi bör göra det lätt för nya att känna igen sig hos oss och känna sig välkomna, vilket vi knappast gör genom att använda latinska namn.
Och den som hävdar att latin är bildning får gärna högt – utan att googla – säga vad hjälmprydnad heter på latin. Jag själv går bet på den.
Vapnet är ett identifikationsmedel. Så långt är alla överens. Men vem identifierar vapnet?
Vi bortser här från vapen som bara förs av den person som antagit dem, eller av en bestämd institution eftersom de endast har en bärare. Mer intressant är det att titta på släktvapen. Då uppstår två problem. Det första är att klargöra om det är släkten eller individen som ska identifieras. Om det är individen som är det centrala krävs att varje vapen differentieras, även de adliga på samma sätt som vi har för- och efternamn. Det är en uppgift som är övermäktig heraldiken. Inte minst därför att det kräver att alla bärare är beredda att ta sitt strå till stacken. Ett system som är statiskt och där någon oberoende heraldiker tar på sig att bestämma exakt hur varje persons vapen ska se ut är inte möjlig av flera skäl.
Bokomslag för boken Heraldiken i Sverige av Jesper Wasling och Magnus Bäckmark
Att vara nybörjare i heraldik med önskan att sätta sig in i ämnet är inte lätt. Det finns få böcker och hemsidor som lär ut heraldisk kunskap men desto fler som kommer med åsikter.
För dig som är nybörjare i heraldik vill lära mer tycker jag att min och Magnus Bäckmarks bok ”Heraldiken i Sverige” är den bästa start du kan få. Här finns allt väsentlig med som du behöver veta om ämnet. Om du läser den och ser att den inte alltid stämmer överens med dina engelskspråkiga böcker ska du veta att för svensk och nordisk del gäller denna bok vid varje konflikt.
Den insikten fick jag själv inte förrän efter många år av att ha läst om heraldik så för att bespara dig en massa ångest berättar jag det på en gång.
Läs tidningarna
Heraldisk tidskrift och Vapenbilden är de enda två återkommande skrifter som når svenska bibliotek som tar upp heraldiska diskussioner, med de har svagheter. Heraldisk tidskrift riktar sig till hela Norden och med det följer att den är lite spretig när det kommer till innehållet. Bra för den insatte men lite svårtillgänglig för nybörjaren. Som exempel kan sägas att inte en enda artikel sedan tidningen började ges 1959 handlar om den svenska vapenrätten vilket gör det svårt att veta vad som gäller för svensk del.
Heraldisk tidskrift ges ut av Societas Heraldica Scandinavica (Eller Heraldiska sällskapet i Norden, som det också heter).
Vapenbilden är mer populärvetenskaplig och har även föreningsnyheter och andra aktualiteter. Fokus ligger på svensk heraldik men artiklarna är inte fullt så akademiska som Heraldisk tidskrift.
Vapenbilden är Svenska heraldiska föreningens tidning och den kommer ut med fyra nummer per år. Du får den genom att bli medlem vilket kostar 150 kr/år (Plusgiro 22 27 90-8).
Svenska heraldiska föreningen ger också ut böcker och den viktigaste av dessa är det oansenliga häftet ”Heraldik för nybörjare”. På 48 sidor tar den upp vad du behöver veta för att kunna göra ett heraldiskt vapen.
När du har läst ”Heraldiken i Sverige” och ”Heraldik för nybörjare” är du redo att ta dig an heraldikens övriga litteratur. Då har du även en bra grund att stå på för att värdera de andra böckerna.
Och glöm inte att olika länder har olika traditioner. Så bara för att något är rätt i Sverige betyder det inte att det är rätt i Danmark eller England eller Skottland.
Bokomslag för Heraldik för Nybörjare, 1:a upplagan 2005.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
