Filosofi är intressant och lärorikt på många sätt. Men filosofer tycks ha väldigt svårt att se ens de mest grundläggande historiska fakta. Om det sen är Marx, Foucault eller nu senast Växsjöprofessorn Bauhn tycks vara egalt.
I sin fördomsfulla insändare (lätt maskerad till debattartikel eftersom han är professor) lyckas han blanda lite vad som helst för att ”bevisa” sin tes att araber är ett stamfolk och därmed (enligt det språkbruk som vi västeuropéer nyttjat de senaste seklerna) mindre utvecklade människor – i kulturellt hänseende.
Professorn i statskunskap,Inga Brandell, svarar snyggt på Bauhn i dagens SVD och visar dels att Bauhn inte förstått den arabiske historikern Ibn Khaldun (1332–1406) eller de mest fundamentala delarna i den arabiska stadskulturen. Man får vara bra okunnig om man ens för en sekund inbillar sig att syrier är obekanta med städer och samtidigt påstår att svenskar lämnade stamtänkandet vid utgången av vikingatiden.
Jag vill med den här texten visa på vikten av att ifrågasätta även personer med titlar, för det är inte alltid de vet vad de talar om.
Varför dessa källor?
Det jag funderade på när jag läste denna insändare var varför Bauhn vill koppla sin text till Ibn Khaldun (läs mer om honom här) som levde för 600 år sedan? Det enda svaret jag kan komma på är att bauhn gör Khaldun som ett alibi för att visa att han inte alls kan vara fördomsfull mot araber eftersom han använder arabiska filosofer som källa (visserligen fel, men ändå).
Khaldun driver bland annat en tes om att en kultur som når sin topp i makt kommer att följas av en period av ”dekadens” varpå andra primitiva kulturer kan störta densamma. Det här är intressant för förståelsen av Bauhn eftersom samma tanke om degenerering finns inom vissa delar av konservatismen och mycket framträdande inom ex både gammal- och nyfascism samt diverse andra rörelser som vill ”stärka den XXX-folksjälen” (xxx=fyll i valfri etnisk grupp).
Erkänn för att distansera dig
Det mest spännande i hela Bauhns inlägg är följande passage:
”Stamkulturer har förekommit överallt. Det fornnordiska ättsamhället utgjorde till exempel en stamkultur med släktfejder och blodshämnd. Motsättningen mellan stamkultur och stadskultur avgjordes i Västeuropa genom uppkomsten av kungamakt och nationalstater och genom att stadens kultur blev statens kultur. Kungamakten erkände bara undersåtar, inte stammar. På sikt kunde staten demokratiseras, kungamakten avvecklas och undersåtarna bli medborgare. Motsvarande utveckling har inte ägt rum i flertalet av Mellanösterns länder.”
Har det inte? Har inte Syrien haft en stadskultur med en stat som garant för lagen för ”alla” underståtar (exkl slavar)? Har inte Syrien tillhört följande stater (urval): Egypten under faraoner, perserriket, romarna, korsfararna, mameluckerna, ottomanerna och abbasiderna. Samtliga stads- och statskulturer av betydande snitt även med sentida europeiska mått (vilket däremot INTE gäller för medeltida och tidigmoderna europeiska stater).
Flertalet av Mellanösterns länder har en mycket likartad historia med samma herrar. Och sedan kom européernas kolonialvälde.
Genom att frånta personerna i Kölnhändelsen deras verkliga ursprung och pådyvla dem något helt annat kan Bauhm förklara deras beteende med att de har en mer primitiv kultur.
Så agerar inte en professor såvida han inte har ett politiskt budskap som hen tycker är så viktigt att det får gå före vetenskap och kunskap.
Inte bara unga
Dick Harrisson skrev i Magasinet Neo om att dagens unga är kränkta av fakta (underförstått, vi äldre är minsann lite bättre – vilket i sig är osedvanligt korkat uttalande av en historiker).
När jag läser Bauhns insändare känns det som om även professorer i filosofi i 57-årsåldern har samma brister i grundkunskap.