Etikettarkiv: Statsheraldiker

Migrationsverkets nya logga

 

Nytt märke för Migrationsverket
Migrationsverkets nya logga

Nu får Migrationsverket en ny logotype. Och det  är inte så imponerande.

Självklart ska en myndighet förändra sin logga emellanåt, one minst om den förra var så intetsägande som Migrationsverkets. Och jag har inga synpunkter på att den nya inte heller är heraldisk, även om jag tror att en myndighet av det här slaget skulle vinna mer än det förlorar på att ha en strikt myndighetslook.

Det jag har synpunkter på är att den är så trist och – viktigare – att den inte har samma stil inom sig själv. M:et och V:et har helt uppenbart ett annat uttryck än kronan ovanför.

Migrationsverkets gamla logga.
Migrationsverkets gamla logga.

Statsheraldikern tycker till

Eftersom det är en kunglig krona inblandad, och en statlig myndighet, har Statsheraldikern fått tycka till och godkänt efter att ha fått igenom vissa förändringar. Bra där! Mer än så kan man inte begära av statsheraldikern. Enligt den konversation som Norrköpings Tidning läst mellan logotype-makarna och statsheraldikern har det funnits synpunkter på ett förslag och man har till slut nått en kompromiss.

Loggan kommer att godkännas av Heraldiska nämnden under dess möte i oktober.

Norrköpings Tidning har hela historien

Varför försvann heraldiken från byggnader

Borås rådhus
Heraldisk utsmyckning på fasaden till Borås rådhus från tidigt 1900-tal

Se dig omkring i en stad. Det är inte ofta du ser ett heraldiskt vapen som inte är stadens eller statens, eller hur?

Men varför är så? Heraldik förekommer ju på äldre byggnader så varför inte på nyare?

Kanske har det med en viss förordning från 1800-talet att göra. I en kung skrivelse (=från regeringen) från den 14 augusti 1885 sägs det att ”intet vapen må anbringas å offentliga byggnader, minnesvårdar, fanor, standar eller mynt utan efter riksheraldikerns hörande.

Min erfarenhet från den offentliga sektorn och hur man ser på myndighetsbeslut är att när regler tas för att få ordning på en företeelse som man anser är trevig men vildvuxen så tenderar den att försvinna. Reglerna som är till för att göra något ordningsamt tolkas som att det blir ett förbud eftersom det presenteras som just ett förbud – som i skrivelsen här ovan.

Kanske kanske får vi tillbaka privatheraldiken och annan privat symbolisk utsmyckning på våra fasader i framtiden, men jag är skeptisk.

Dagens statsheraldiker har inget med offentliga heraldiska utsmyckningar att göra, såvida inte byggherren så önskar.
Statsheraldikern är för övrigt positiv till dylika utsmyckningar så tveka inte att höra av er till dem för att veta hur ni gör det bästa och snyggast.

En statsheraldiker har lämnat oss

Jan von Knows vapensköld
Jan von Konows vapensköld.

Heraldikern och militärhistorikern Jan von Konow är död. Han gick bort den 8 juni, 94 år gammal.

Som  statsheraldiker råkade Jan von Konow i konflikt med engagerade medborgare. Det skrevs rätt mycket elakt om honom, inte minst i tidningen Vapenbilden (som jag nu är redaktör för). Tyvärr för tidningen måste jag nog ge Jan rätt i det mesta, och det han hade ”fel” i var frågor där han som tjänsteman inte fick agera annorlunda än han gjorde. Kritiken mot honom blev då som att skjuta på budbäraren.

Som historiker tillhörde han den gamla konservativa skolan och han verkade närmast i Rudolf Kjelléns anda. Det märks inte minst i Jans sista bok om den svenska adeln (2005) som jag avstod från att recensera i vapenbilden eftersom den helt enkelt var undermålig på nästan varje punkt man kan tänka sig. men där kändes det som om Konow agerade som något annat än en historiker och jag är mer tillfreds med hans övriga verk.

Det var Jan som skrev om heraldik i Nationalencyklopedin, och de var klat bättre än tidigare uppslagsverks texter. Kanske hade han kunnat vara ännu något mer fristående från ålder skribenter, men överlag bra som uppslagsverkstext.

Jan von Konow erhöll 2004 Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj för sina insatser som statsheradiker.

Vapnet han förde är släktens gamla vapensköld. Han själv var nog inte så nöjd med tinkturfelet i nedre fältet.

Konows bibliografi  i urval

  • Svensk försvarsmakt, 1955
  • Svenskt totalförsvar, 1961
  • Nordamerikas indianer, 1968
  • Kungl. Norra Smålands regementes historia 1623–1973, 1973
  • Upplands regementes fanor, 1982
  • Svenska flaggan. När? Hur? Och varför, 1986
  • Skånska kavalleriregementet : K 2 1928–52, 1992
  • Johanniterorden i Sverige, 1995
  • Vyer från hedar, moar och slätter. Arméns mötesplatser och deras bebyggelse, 1996
  • Helge Jung. Opinionsbildare, försvarets nydanare, överbefälhavare, 1999
  • Karolinen Rehnskiöld, fältmarskalk, 2001
  • Svenska fältmarskalkar. En kortfattad namnpresentation, 2002
  • Sturemorden 1567. Ett drama i kampen mellan kungamakt och högadel, 2003
  • Sveriges adels historia, 2005

Vad är en Riksheraldiker?

Riksheraldikerämbetet var en svensk statlig myndighet som utvecklades under 1700-talet, fick sin första formliga instruktion i början av 1800-talet och lades ner 1953. Chefen för myndigheten hade titeln riksheraldiker (äldre form: riksheraldicus[1][2]). Från 1953 togs uppgifterna över av Riksarkivet och tjänsten bytte namn till statsheraldiker.

Riksheraldikern ska inte förväxlas med rikshärolden, den heraldiskt ansvarige ämbetsmannen inom Serafimerorden.

Historien bakom riksheraldikern

Jag har i Medeltidens härold (2008) skrivit om häroldsämbetet under medeltiden och visat att det fanns en centraliserad häroldsinstitution underordnad unionskungarna. Denna verkar inte alls ha fungerat i den mindre utvecklade svenska förvaltningen, men den fanns både i Danmark och Norge.
Det är emellertid oklart i vilken utsträckning denna ägnade sig åt heraldik. Bevisligen var de en form av budbärare men ingen av de c:a 10 kända härolderna kan kopplas till någon heraldisk aktivitet. En härold verkar dock ha besökt en tornering i Brugge på 1360-talet. Uppkomsten av sköldebrev under Erik av Pommerns tid kan kanske kopplas till härolder men inget är klart.

Riddarhuset en brytpunkt

Det dröjer in på 1600-talet innan den svenska staten på allvar börjar engagera sig i heraldiken och det sker när Riddarhuset instiftas. I den instruktion som Gustaf II Adolfs utfärdar fastslås det att adlande bara kan göras av kungen och att kansliet skulle utfärda sköldebreven. Det var också nu som vapnen standardiserades genom att man fastslog vilka rangkronor som skulle finnas.

Riddarhusets instiftande och dess instruktioner innebar slutet för den fria adliga heraldiken. Från och med 1620-talet var det stopp för adelsmäns möjlighet att förändra sina egna vapen. Allt skulle styras av staten trots att denna saknades formell kompetens inom området (för att använda ett känslomässigt språkbruk som annars mest används om dagens samhälle).

Det kungliga kansliet saknade emellertid konstnärlig kompetens så när Antikvitetskollegiet inrättades skapades ett samarbete mellan dessa två myndigheter. Den förste som regelbundet anlitades som heraldisk konstnär (motsvarigheten till dagens Henrik Dahlström) var Elias Brenner. Han efterträddes av Nils Tungelfelt och därefter kom Carl Ludvig von Schantz. Även om dessa hade kunskap om heraldik ska de ses som heraldiska konstnärer snarare än heraldiker eftersom vi inte vet något om deras uppgift att komponera vapen eller avgöra val av rangtecken.

Vår förste riksheraldiker

Det är med Conrad Ludvig Transchiöld, som efterträdde von Schantz vid dennes bortgång 1734, som riksheraldikerämbetet inrättas. Han och hans efterträdare, till exempel  Anders Schönberg och Jonas Carl Linnerhielm, skapade ett heraldiskt ämbete som gick djupare än man tidigare hade gjort. det är nu det skapas riktiga vapenböcker och det är nu – under Linnerhielm – som den första formliga instruktionen för ämbetet upprättades. Den fastslogs 1813 och gällde mer eller mindre fram till 1953.

Adeln och heraldiken skiljs åt

1800-talet innebär ett stadigt minskade adlade, till stor del på grund av den liberala borgerlighetens ovilja mot densamma, och när  ståndsriksdagen avskaffas 1865 upphörde adlandet nästan helt. Det innebar att riksheraldikerns arbete med adelvapen också försvinner och man ser det i August Wilhelm Stiernstedt och Carl Arvid Klingspors författarskap. Deras intresse för den personliga heraldiken är llåg. I stället fokuserar de på den offentliga heraldiken och gör ett stort arbete med att skapa ett nytt tänkande kring denna.

Det är Stiernstedt med vänner som ligger bakom instruktionen från 1885 där det fastslås att inget vapen fick sättas upp på offentliga byggnader, minnesvårdar, fanor, standar eller mynt utan att riksheraldikern först hade hörts i ärendet.
Det gäller för en statlig ämbetsman att kunna motivera sin egen existens.
Än idag vilar denna instruktion tung över den heraldiska debatten, även om den inte har formell giltighet längre.

1900-talets nya tid

En flagglag från 1906 och ett försök att bredda verksamheten till att äen omfatta privata icke-adliga vapen under 1930-talet hjälpte inte. Riksheraldikerämbetet i sin gamla form hade spelat ut sin roll och 1953 upphörde verksamheten. I stället skapades statsheraldikern som en del av riksarkivet med ansvar endast för den offentliga heraldiken.

Riksheraldiker 1734 – 1953

1734 – 1765† Conrad Ludvig Transchiöld
1768 – 1772† Daniel Tilas
1773 – 1809† Anders Schönberg
1809 – 1829† Jonas Carl Linnerhielm
1829 – 1855† Niklas Joakim af Wetterstedt
1855 – 1880† August Wilhelm Stiernstedt
1880 – 1903† Carl Arvid Klingspor
1903 – 1931† Adam Lewenhaupt
1931 – 1953  Harald Fleetwood

Ingen konspiration – bara sociala mönster

Två heraldiker, Henric Åsklund och Jesper Wasling (2004). Foto: Lennart Wasling
Två heraldiker, Henric Åsklund och Jesper Wasling (2004). Foto: Lennart Wasling

Förlåt. Nu ska jag prata heraldiker igen. Varför de gör som de gör och tänker som de tänker. 

Det här med hur ett vapen får se ut kan bli känsligt när skaparen av ett vapen får veta från främmande personer att det som skapats inte är ok. De investerade känslorna kan ju vara så stora. Därför blir ibland det mycket ilska, rädsla och politik (det sista vill inte alla inblandade erkänna, men visst finns det där). Det rör sig ofta om att de inblandade inte känner igen besluten från den kunskap de inhämtat någonstans ifrån.

Allt det här behöver inte vara så komplicerat men jag hör ofta, även bland dem som borde veta bättre, att det finns en okunnig snobbism bakom olika beslut. Inte minst när det kommer till de vapen som granskas av SVK. Att just SVK står i skottgluggen är inte så konstigt eftersom det är den mest betydelsefulla instansen i nutida svensk heraldik – statsheraldikern inräknad.

Men oavsett det där: det är egentligen inte så komplicerat.

Heraldikerna är en ”yrkeskår”

Ungefär som läkare, poliser, journalister eller jurister. På engelska brukar en viss typ av yrken gå under beteckningen  ”the professions”. Det betyder inte att de är mer professionella än andra, eller att de är mer förnäma men det betyder att de förenas genom att det handlar om tjänstemannayrken som kräver specialiserad utbildning OCH har en  en egen yrkesetik OCH att de har en mer eller mindre formellt licenssystem. Man kan inte utöva sitt yrke utan att vara godkänd av kåren,.

Heraldiker är visserligen inte en formell yrkesgrupp, har ingen specialiserad utbildning men det finns en hel del annat som förenar heraldikern med professionerna.

Heraldikerna har sin yrkesetik

Den handlar om vad som är rimlig fungerande heraldik och var gränsen går för det estetiska. Att ordningen finns är sunt, var gränserna går kan diskuteras och den diskussionen pågår ständigt. Man ska alltid diskutera var gränserna ska gå och varför.
Här finns ett skäl till misstron mot heraldiker. Många vapentagare, men även konstnärer, anser att gränserna går på fel ställen och utgår då från att orsaken står att finna i vem som har gjort ett vapen snarare än hur det ser ut. Politik snarare än estetik, med andra ord.

Många heraldiker har här väldigt svårt att motivera sina beslut och brukar då som i ett ställningskrig försvara sig bakom – förvånansvärt ofta – citat från äldre heraldiker snarare än att tryggt förlita sig på sin egen expertis. Det är onödigt och leder bara till mer misstro.

Heraldikerna har en skråanda

Man behöver alltså inte bli formellt godkänd för att kalla sig heraldiker men som alla vet fungerar en bransch bättre när kollegorna vet att man åtminstone är informellt godkänd och därför inte tänker alltför annorlunda. Det finns även bland dessa vapenexperter ett grupptryck och en norm att hålla sig till.

Och här kommer skråandan in. Eftersom man inte kan bli formellt erkänd som heraldiker genom examen och yrkestitel har många blivit det genom idogt arbete och vänskap. Kunskapen kan förstås finnas där men när den har brustit har man saknat den trygghet som en utbildning eller yrkestitel ger.

Intressant nog finns det i den yngre generationen, för första gången sedan 1700-talets mitt, en grupp heraldiker som faktiskt har fördjupat sig i heraldik på universitetsnivå och fått sin kunskap erkänd i betyg. Idag rör det sig om dryga halvdussinet bland de som betecknas som heraldiker. Den basen är något som i princip alla heraldiker under 1900-talet saknat, Jan Raneke undantagen.

Det finns ingen konspiration

Det finns inget konstigt med detta. Det finns ingen konspiration mot enskilda, det finns ingen komplott för att stöta ut andra. Bara vanliga, mänskliga sociala mönster. Men eftersom dessa mönster ibland är till skada för heraldiken som sådan gäller det att vara medveten om den.

Väl där  – efter att ha erkänt att dessa mäster finns – kan heraldikerna resonera kring varför det tycks och görs som det görs och tycks.

Är taggning en underdånig hyllning?

2015 tog heraldikern Elias Granqvist upp en spännande fråga på sin blogg. Nu först såg jag den, men bättre sent än aldrig.

Tydligen har statsheraldikern fått svara på om man kan/bör tatuera Intressant fråga, men jag är tveksam till Raabs slutsats. Den känns lite omodern.

Så här skriver Elias

Att tagga en underdånig hyllning

HÄSSELBY fredagen den 10 juli 2015

Riksarkivet, som genom statsheraldikern är ansvarig för offentlig heraldik i Sverige, har avrått en man från att tatuera in Sveriges riksvapen på sin kropp (DI). Inte för att det är olagligt – det är det inte – utan för att de kan ge fel signaler.

Biträdande statsheraldiker Carl Michael Raab avrådde, för att riksvapnet kan ge en antydan om att den tatuerades kropp tillhör statsverket. Korrekt så.

Riksvapnen är ju nämligen bara statens symboler. Till skillnad från Sveriges flagga, är de inte också en symbol för svenska folket. Statens härolder bar förr i tiden tunikor med tre kronor på.

Fast i rätt kontext, alltså om riksvapnet skulle ingå i ett större tatuerat motiv, så skulle det nog hyggligt tydligt framgå att vapnet inte fanns där som en egendomsmarkör utan mer som en underdånig hyllning till Konungariket Sveriges krona.

Mina tankar om tatueringar

Flaggan och statsvapnet är i lagen identiska som representation för staten Sverige. Det är det ena och den saken kan vi lägga åt sidan.
Det andra är nationalsymbolen tre kronor.

Här skulle jag vilja säga att det finns två parallella spår. Det ena är att det är statens symbol. Samtidigt är det St Eriks symbol och har så varit sedan åtminstone tidigt 1400-tal. Sannolik lite längre (utan att för den sakens skull påstå att kung Erik själv förde detta vapen – för det gjorde han inte). Som St Eriks symbol är det en symbol för svenskar och svenskhet, inte Sverige. Det är en liten men viktig skillnad.

Dekorativa vapen

Sedan kommer vi till aspekten vapen som dekoration eller igenkänningsmärke.
Jag tror att den som i något officiellt sammanhang låter framhäva åsikten att en tatuering av riksvapnet betyder ”tillhör statsverket” snarare än ”är svensk” kommer att få det svårt att argumentera för sin sak, för personen kommer inte att tas på allvar av sin omgivning. Det är exakt som att hävda att den som ha en Appel-logga är underordnad företaget Apple och dess lednings beslut. Man måste förstå att symboler används som dekoration  och inget annat.

Inte heller kan man på allvar i ett demokratiskt statsskick ens på skoj (jo kanske, om man är en känd humorist) få folk att se en tre kronor-tatuering ”som en underdånig hyllning till Konungariket Sveriges krona.”

Att statens härolder periodvis bar kläder med tre kronor på betyder inte mer än att någon av kronan anställd annan gjorde det. Häroldskåpornas utseende har dessutom varierat över tid.

Lord Lyons bristande öppenhet

Har du någonsin funderat på varför det finns så många engelska böcker om heraldik, men så få vapenböcker?

Orsaken är att den heraldiska myndigheten i England och Skottland inte är myndighet i vår betydelse. De är snarare vinstdrivande företag.

Därför publicerar de inte vapen som de låtit godkänna. Lord Lyon säger till exempel att det är fritt att söka i deras register men att varje enskild sökning, på varje enskilt vapen, kostar en slant. Hur mycket står inte på deras hemsida.

College of Arms har ett liknande system. De har några vapen på sin hemsida, men de är långt ifrån alla som de producerar. Hoppas jag, för annars är de nog den minst producerande heraldiska verksamheten i världen.

Därför är jag glad för heraldikens skull att vår heraldiska myndighet fungerar så alldeles fantastiskt bra.

Eskilstuna – Lyssna på Klackenberg

Eskilstunas kommunvapen av Eskilstuna Kuriren.
Eskilstunas kommunvapen av Eskilstuna Kuriren.

Eskilstuna gör om sitt kommunvapen och tar bort färgerna. 
– Det är en onödig förenkling som går emot heraldikens idé om färg och form, säger statsheraldiker Henrik Klackenberg till Eskilstuna kuriren.
Jag kan inte annan är hålla med.

För att underlätta den grafiska kommunikationen väljer Eskilstuna kommun att ersätta dagens färgade vapen med en monokrom (svartvit) version. Det känns historielöst även om kommunvapnet ”… ska alltid användas av kommunfullmäktiges presidium vid mer högtidliga, exklusiva och ceremoniella sammanhang”.

Jag tycker att det är fel väg att gå. Kommunen säljer in sig bättre om de är tydliga med att de är en myndighet och inget annat. Det underlättar också vidare kontakt med medborgarna eftersom man visar hur förväntningarna ska vara. Är man kommun är man stelare än om man är företag – men man är också stabilare. Det illustreras väl av ett kommunvapen.

Sedan kan kommunen såklart ha under-varumärken för viss publik verksamhet (som den ungdomsverksamhet som nämns i artikeln).

Att som här hamna på ett mellanting gör ingen glad, så jag ger det hela fem år och sedan har samma personer som idag beslutat om ändring ändrat sig.

Är prins Daniels vapen otäckt dåligt

prins Daniels vapensköld
Arms of prins Daniel of Sweden, husband of crown princess Victoria

 

Prins Daniels vapen har skapat stor diskussion bland heraldiker. Är det verkligen så dåligt och i så fall varför?

Senast i Vapenbilden #103:2015 togs vapnet upp som ett exempel på dålig heraldik. Någon direkt förklaring ges inte av skribenten Marcus Karlsson.
Jag tar därför chansen att resonera lite kring detta vapen och ett annat vapen , det för kommunen Ockelbo.

Prins Daniel och Ockelbo

Det som statsheraldikern har gjort i vapnet för prins Daniel är inom möjligheternas gräns för en brisering av Ockelbos vapen, om Ockelbos vapen var ett släktvapen. Eller mer korrekt – Daniels vapen är ungefär hur ett vapen för en underlydande vasall skulle se ut om hans herre förde vapen Ockelbo (under medeltiden, för från 1500-talet och framåt görs inga patron-klient-vapen längre). Det skulle vara ett skäl till varför flera har fört fram kritik.

Ett annat skäl skulle kunna vara kompositionen som är obalanserad  och lite klumpig. Påminner ganska mycket om en komposition som görs av någon som kan grundreglerna i heraldik men som inte behärskar konsten tillräckligt bra för att fantasifullt utnyttja dem. eller av någon som, liksom jag, inte behärskar det fria penndragets handlag tillräckligt bra och därför är beroende av klipp-och-klistra-tekniken, fast numer i  digital form.

 

Arms of the municipality Ockelbo
Arms of the municipality Ockelbo

 

Likheten med Hagermann

Det tredje skälet är den otroliga likheten med Peder Hagermanns (från Danmark) vapen. Hagermann är medlem i Svenska Heraldiska Föreningen (SHF) och hans vapen finns publicerad i matrikeln sedan flera år.
Både statsheraldikern och statsheraldikerns heraldiske konstnär får SHFs medlemsmatrikel där alla medlemsvapen finns publicerade. Och med tanke på den närhet som finns mellan statsheraldikern och SHF skulle en enda enkel fråga ha löst just detta problemet.

De två vapnen skiljer sig tillräckligt åt för att en heraldiker ska anse att det är olika familjevapen, så kritiken rör snarare fantasilösheten än vapenlikheten.

Peder Hagermanns vapensköld
Arms of Peder Hagermann

 

Ingen skugga faller på Daniel Westling, men det är nästan otroligt att statsheraldikern även denna gång skapar ett vapen för en ingift medlem i kungahuset som har otroliga likheter med ett samtida likartat vapen eller som bygger på namnlikhet. Det förra var skapandet av drottning Silvias vapen när dåvarande statsheraldikern (eller hans konstnär) tog fram ett vapen som byggde på ett tyskt familjevapen vars efternamn var likt Sommerlaht.

 

 

Förtjänata heraldiker får medalj

Svenska Heraldiska Föreningens medalj
The Swedish Heraldry Societiys ”Medal of Honour” for heraldic achievements, established 2001.

Du vet väl att Svenska Heraldiska Föreningen varje år utser nya förtjänstmedaljörer. Från starten 2001 har det blivit 41 nordbor, mest svenskar, som fått medaljen.

Det är styrelsen i SHF som utser medaljörerna. Antalet varierar, Några gånger har det varit fem namn, andra bara en person. Det har funnits skäl för antalet, men dessa drar jag inte här. De får framtida historiker reda ut.

Nya förtjänta heraldiker

Jag vill här förklara lite hur jag, som en i juryn, tänker kring medaljörerna. Min röst är ju trots allt inte helt betydelselös i sammanhanget eftersom ja är sekreterare i föreningen och ledamot i styrelsen sedan 1994. Att förneka att det har betydelse vore att korrumpera mig själv.

För mig är det viktigt att det finns en viss logik i valet av medaljör. Till exempel är jag den förste att skriva under på att statsheraldiker Henrik Klackenberg uppfyller alla tänkbara krav på en förtjänstmedaljör inom svensk heraldik. Men. Det vore oklokt att ge medaljen till honom innan hans lika förtjänstfulla företrädare har fått samma erkännande. Om inte annat så för att de kom före honom (Jan von Konow, Lars Wikström och Clara Nevéus hör hit). Just det här lite träiga sättet att resonera vet jag ofta får kritik i andra sammanhang men bland heraldiker, som har känsla för ton och tradition, finns förståelse.

Man hedrar inte sig själv

Jag delar även den åsikten att en styrelse i mesta möjliga mån ska undvika att ge förtjänstmedaljer till sig själva. Det blir lätt jävigt. Där har vi i SHF haft en klar linje sedan starten 2001. Och därför har styrelseledamöter fått medaljen först när de lämnat styrelsen (Ingemar Apelstig, Bengt-Göran Lundqvist, Perolow Jonsson-Falck, Johanna Hellström, Rune Torstensson).

På senare år har ledamöterna Alexander Ulltjärn, Thomas Falk, Magnus Bäckmark, Marcus Karlsson, Pontus Hedberg lämnat styrelsen. Kanske blir de aktuella inom kort. Eller inte. Eftersom de berör framtiden uttalar jag mig inte om mina tankar eftersom det kan påverka andra.

Däremot kan jag ju säga att jag ser ett problem inför en relativ snar framtid. Nu har vi under femton år belönat förtjänta heraldiker i Sverige utan att belöna styrelsen eller andra på centrala positioner i Svenska Heraldiska Föreningen. Samtidigt blir vi ju alla äldre och nu inom kort (men vi är inte där än) finns alla de mest förtjänta heraldiker inom styrelsen eller dess omedelbara närhet. I det läget får vi, tycker jag, frångå den nuvarande praxisen.

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia