Etikettarkiv: Statsheraldiker

Ingen konspiration – bara sociala mönster

Två heraldiker, Henric Åsklund och Jesper Wasling (2004). Foto: Lennart Wasling
Två heraldiker, Henric Åsklund och Jesper Wasling (2004). Foto: Lennart Wasling

Förlåt. Nu ska jag prata heraldiker igen. Varför de gör som de gör och tänker som de tänker. 

Det här med hur ett vapen får se ut kan bli känsligt när skaparen av ett vapen får veta från främmande personer att det som skapats inte är ok. De investerade känslorna kan ju vara så stora. Därför blir ibland det mycket ilska, rädsla och politik (det sista vill inte alla inblandade erkänna, men visst finns det där). Det rör sig ofta om att de inblandade inte känner igen besluten från den kunskap de inhämtat någonstans ifrån.

Allt det här behöver inte vara så komplicerat men jag hör ofta, även bland dem som borde veta bättre, att det finns en okunnig snobbism bakom olika beslut. Inte minst när det kommer till de vapen som granskas av SVK. Att just SVK står i skottgluggen är inte så konstigt eftersom det är den mest betydelsefulla instansen i nutida svensk heraldik – statsheraldikern inräknad.

Men oavsett det där: det är egentligen inte så komplicerat.

Heraldikerna är en ”yrkeskår”

Ungefär som läkare, poliser, journalister eller jurister. På engelska brukar en viss typ av yrken gå under beteckningen  ”the professions”. Det betyder inte att de är mer professionella än andra, eller att de är mer förnäma men det betyder att de förenas genom att det handlar om tjänstemannayrken som kräver specialiserad utbildning OCH har en  en egen yrkesetik OCH att de har en mer eller mindre formellt licenssystem. Man kan inte utöva sitt yrke utan att vara godkänd av kåren,.

Heraldiker är visserligen inte en formell yrkesgrupp, har ingen specialiserad utbildning men det finns en hel del annat som förenar heraldikern med professionerna.

Heraldikerna har sin yrkesetik

Den handlar om vad som är rimlig fungerande heraldik och var gränsen går för det estetiska. Att ordningen finns är sunt, var gränserna går kan diskuteras och den diskussionen pågår ständigt. Man ska alltid diskutera var gränserna ska gå och varför.
Här finns ett skäl till misstron mot heraldiker. Många vapentagare, men även konstnärer, anser att gränserna går på fel ställen och utgår då från att orsaken står att finna i vem som har gjort ett vapen snarare än hur det ser ut. Politik snarare än estetik, med andra ord.

Många heraldiker har här väldigt svårt att motivera sina beslut och brukar då som i ett ställningskrig försvara sig bakom – förvånansvärt ofta – citat från äldre heraldiker snarare än att tryggt förlita sig på sin egen expertis. Det är onödigt och leder bara till mer misstro.

Heraldikerna har en skråanda

Man behöver alltså inte bli formellt godkänd för att kalla sig heraldiker men som alla vet fungerar en bransch bättre när kollegorna vet att man åtminstone är informellt godkänd och därför inte tänker alltför annorlunda. Det finns även bland dessa vapenexperter ett grupptryck och en norm att hålla sig till.

Och här kommer skråandan in. Eftersom man inte kan bli formellt erkänd som heraldiker genom examen och yrkestitel har många blivit det genom idogt arbete och vänskap. Kunskapen kan förstås finnas där men när den har brustit har man saknat den trygghet som en utbildning eller yrkestitel ger.

Intressant nog finns det i den yngre generationen, för första gången sedan 1700-talets mitt, en grupp heraldiker som faktiskt har fördjupat sig i heraldik på universitetsnivå och fått sin kunskap erkänd i betyg. Idag rör det sig om dryga halvdussinet bland de som betecknas som heraldiker. Den basen är något som i princip alla heraldiker under 1900-talet saknat, Jan Raneke undantagen.

Det finns ingen konspiration

Det finns inget konstigt med detta. Det finns ingen konspiration mot enskilda, det finns ingen komplott för att stöta ut andra. Bara vanliga, mänskliga sociala mönster. Men eftersom dessa mönster ibland är till skada för heraldiken som sådan gäller det att vara medveten om den.

Väl där  – efter att ha erkänt att dessa mäster finns – kan heraldikerna resonera kring varför det tycks och görs som det görs och tycks.

Är taggning en underdånig hyllning?

2015 tog heraldikern Elias Granqvist upp en spännande fråga på sin blogg. Nu först såg jag den, men bättre sent än aldrig.

Tydligen har statsheraldikern fått svara på om man kan/bör tatuera Intressant fråga, men jag är tveksam till Raabs slutsats. Den känns lite omodern.

Så här skriver Elias

Att tagga en underdånig hyllning

HÄSSELBY fredagen den 10 juli 2015

Riksarkivet, som genom statsheraldikern är ansvarig för offentlig heraldik i Sverige, har avrått en man från att tatuera in Sveriges riksvapen på sin kropp (DI). Inte för att det är olagligt – det är det inte – utan för att de kan ge fel signaler.

Biträdande statsheraldiker Carl Michael Raab avrådde, för att riksvapnet kan ge en antydan om att den tatuerades kropp tillhör statsverket. Korrekt så.

Riksvapnen är ju nämligen bara statens symboler. Till skillnad från Sveriges flagga, är de inte också en symbol för svenska folket. Statens härolder bar förr i tiden tunikor med tre kronor på.

Fast i rätt kontext, alltså om riksvapnet skulle ingå i ett större tatuerat motiv, så skulle det nog hyggligt tydligt framgå att vapnet inte fanns där som en egendomsmarkör utan mer som en underdånig hyllning till Konungariket Sveriges krona.

Mina tankar om tatueringar

Flaggan och statsvapnet är i lagen identiska som representation för staten Sverige. Det är det ena och den saken kan vi lägga åt sidan.
Det andra är nationalsymbolen tre kronor.

Här skulle jag vilja säga att det finns två parallella spår. Det ena är att det är statens symbol. Samtidigt är det St Eriks symbol och har så varit sedan åtminstone tidigt 1400-tal. Sannolik lite längre (utan att för den sakens skull påstå att kung Erik själv förde detta vapen – för det gjorde han inte). Som St Eriks symbol är det en symbol för svenskar och svenskhet, inte Sverige. Det är en liten men viktig skillnad.

Dekorativa vapen

Sedan kommer vi till aspekten vapen som dekoration eller igenkänningsmärke.
Jag tror att den som i något officiellt sammanhang låter framhäva åsikten att en tatuering av riksvapnet betyder ”tillhör statsverket” snarare än ”är svensk” kommer att få det svårt att argumentera för sin sak, för personen kommer inte att tas på allvar av sin omgivning. Det är exakt som att hävda att den som ha en Appel-logga är underordnad företaget Apple och dess lednings beslut. Man måste förstå att symboler används som dekoration  och inget annat.

Inte heller kan man på allvar i ett demokratiskt statsskick ens på skoj (jo kanske, om man är en känd humorist) få folk att se en tre kronor-tatuering ”som en underdånig hyllning till Konungariket Sveriges krona.”

Att statens härolder periodvis bar kläder med tre kronor på betyder inte mer än att någon av kronan anställd annan gjorde det. Häroldskåpornas utseende har dessutom varierat över tid.

Lord Lyons bristande öppenhet

Har du någonsin funderat på varför det finns så många engelska böcker om heraldik, men så få vapenböcker?

Orsaken är att den heraldiska myndigheten i England och Skottland inte är myndighet i vår betydelse. De är snarare vinstdrivande företag.

Därför publicerar de inte vapen som de låtit godkänna. Lord Lyon säger till exempel att det är fritt att söka i deras register men att varje enskild sökning, på varje enskilt vapen, kostar en slant. Hur mycket står inte på deras hemsida.

College of Arms har ett liknande system. De har några vapen på sin hemsida, men de är långt ifrån alla som de producerar. Hoppas jag, för annars är de nog den minst producerande heraldiska verksamheten i världen.

Därför är jag glad för heraldikens skull att vår heraldiska myndighet fungerar så alldeles fantastiskt bra.

Eskilstuna – Lyssna på Klackenberg

Eskilstunas kommunvapen av Eskilstuna Kuriren.
Eskilstunas kommunvapen av Eskilstuna Kuriren.

Eskilstuna gör om sitt kommunvapen och tar bort färgerna. 
– Det är en onödig förenkling som går emot heraldikens idé om färg och form, säger statsheraldiker Henrik Klackenberg till Eskilstuna kuriren.
Jag kan inte annan är hålla med.

För att underlätta den grafiska kommunikationen väljer Eskilstuna kommun att ersätta dagens färgade vapen med en monokrom (svartvit) version. Det känns historielöst även om kommunvapnet ”… ska alltid användas av kommunfullmäktiges presidium vid mer högtidliga, exklusiva och ceremoniella sammanhang”.

Jag tycker att det är fel väg att gå. Kommunen säljer in sig bättre om de är tydliga med att de är en myndighet och inget annat. Det underlättar också vidare kontakt med medborgarna eftersom man visar hur förväntningarna ska vara. Är man kommun är man stelare än om man är företag – men man är också stabilare. Det illustreras väl av ett kommunvapen.

Sedan kan kommunen såklart ha under-varumärken för viss publik verksamhet (som den ungdomsverksamhet som nämns i artikeln).

Att som här hamna på ett mellanting gör ingen glad, så jag ger det hela fem år och sedan har samma personer som idag beslutat om ändring ändrat sig.

Är prins Daniels vapen otäckt dåligt

prins Daniels vapensköld
Arms of prins Daniel of Sweden, husband of crown princess Victoria

 

Prins Daniels vapen har skapat stor diskussion bland heraldiker. Är det verkligen så dåligt och i så fall varför?

Senast i Vapenbilden #103:2015 togs vapnet upp som ett exempel på dålig heraldik. Någon direkt förklaring ges inte av skribenten Marcus Karlsson.
Jag tar därför chansen att resonera lite kring detta vapen och ett annat vapen , det för kommunen Ockelbo.

Prins Daniel och Ockelbo

Det som statsheraldikern har gjort i vapnet för prins Daniel är inom möjligheternas gräns för en brisering av Ockelbos vapen, om Ockelbos vapen var ett släktvapen. Eller mer korrekt – Daniels vapen är ungefär hur ett vapen för en underlydande vasall skulle se ut om hans herre förde vapen Ockelbo (under medeltiden, för från 1500-talet och framåt görs inga patron-klient-vapen längre). Det skulle vara ett skäl till varför flera har fört fram kritik.

Ett annat skäl skulle kunna vara kompositionen som är obalanserad  och lite klumpig. Påminner ganska mycket om en komposition som görs av någon som kan grundreglerna i heraldik men som inte behärskar konsten tillräckligt bra för att fantasifullt utnyttja dem. eller av någon som, liksom jag, inte behärskar det fria penndragets handlag tillräckligt bra och därför är beroende av klipp-och-klistra-tekniken, fast numer i  digital form.

 

Arms of the municipality Ockelbo
Arms of the municipality Ockelbo

 

Likheten med Hagermann

Det tredje skälet är den otroliga likheten med Peder Hagermanns (från Danmark) vapen. Hagermann är medlem i Svenska Heraldiska Föreningen (SHF) och hans vapen finns publicerad i matrikeln sedan flera år.
Både statsheraldikern och statsheraldikerns heraldiske konstnär får SHFs medlemsmatrikel där alla medlemsvapen finns publicerade. Och med tanke på den närhet som finns mellan statsheraldikern och SHF skulle en enda enkel fråga ha löst just detta problem.

De två vapnen skiljer sig tillräckligt åt för att en heraldiker ska anse att det är olika familjevapen, så kritiken rör snarare fantasilösheten än vapenlikheten.

Peder Hagermanns vapensköld
Arms of Peder Hagermann

 

Ingen skugga faller på Daniel Westling, men det är nästan otroligt att statsheraldikern även denna gång skapar ett vapen för en ingift medlem i kungahuset som har otroliga likheter med ett samtida likartat vapen eller som bygger på namnlikhet. Det förra var skapandet av drottning Silvias vapen när dåvarande statsheraldikern (eller hans konstnär) tog fram ett vapen som byggde på ett tyskt familjevapen vars efternamn var likt Sommerlaht.

 

 

Förtjänata heraldiker får medalj

Svenska Heraldiska Föreningens medalj
The Swedish Heraldry Societiys ”Medal of Honour” for heraldic achievements, established 2001.

Du vet väl att Svenska Heraldiska Föreningen varje år utser nya förtjänstmedaljörer. Från starten 2001 har det blivit 41 nordbor, mest svenskar, som fått medaljen.

Det är styrelsen i SHF som utser medaljörerna. Antalet varierar, Några gånger har det varit fem namn, andra bara en person. Det har funnits skäl för antalet, men dessa drar jag inte här. De får framtida historiker reda ut.

Nya förtjänta heraldiker

Jag vill här förklara lite hur jag, som en i juryn, tänker kring medaljörerna. Min röst är ju trots allt inte helt betydelselös i sammanhanget eftersom ja är sekreterare i föreningen och ledamot i styrelsen sedan 1994. Att förneka att det har betydelse vore att korrumpera mig själv.

För mig är det viktigt att det finns en viss logik i valet av medaljör. Till exempel är jag den förste att skriva under på att statsheraldiker Henrik Klackenberg uppfyller alla tänkbara krav på en förtjänstmedaljör inom svensk heraldik. Men. Det vore oklokt att ge medaljen till honom innan hans lika förtjänstfulla företrädare har fått samma erkännande. Om inte annat så för att de kom före honom (Jan von Konow, Lars Wikström och Clara Nevéus hör hit). Just det här lite träiga sättet att resonera vet jag ofta får kritik i andra sammanhang men bland heraldiker, som har känsla för ton och tradition, finns förståelse.

Man hedrar inte sig själv

Jag delar även den åsikten att en styrelse i mesta möjliga mån ska undvika att ge förtjänstmedaljer till sig själva. Det blir lätt jävigt. Där har vi i SHF haft en klar linje sedan starten 2001. Och därför har styrelseledamöter fått medaljen först när de lämnat styrelsen (Ingemar Apelstig, Bengt-Göran Lundqvist, Perolow Jonsson-Falck, Johanna Hellström, Rune Torstensson).

På senare år har ledamöterna Alexander Ulltjärn, Thomas Falk, Magnus Bäckmark, Marcus Karlsson, Pontus Hedberg lämnat styrelsen. Kanske blir de aktuella inom kort. Eller inte. Eftersom de berör framtiden uttalar jag mig inte om mina tankar eftersom det kan påverka andra.

Däremot kan jag ju säga att jag ser ett problem inför en relativ snar framtid. Nu har vi under femton år belönat förtjänta heraldiker i Sverige utan att belöna styrelsen eller andra på centrala positioner i Svenska Heraldiska Föreningen. Samtidigt blir vi ju alla äldre och nu inom kort (men vi är inte där än) finns alla de mest förtjänta heraldiker inom styrelsen eller dess omedelbara närhet. I det läget får vi, tycker jag, frångå den nuvarande praxisen.

Nationalkommittén för genealogi och heraldik – en orientering

Varför gömmer sig Nationalkommittén för genealogi och heraldik är Sveriges, främsta heraldiska institut?

I Vapenbilden #69:2007 skrev fil dr Lars Wikström, då ordförande i Svenska nationalkommittén för genealogi och heraldik (SNGH), en kort artikel om kommitténs historia och verksamhet.
Med utgångspunkt i den kan man ställa frågor om kommitténs funktion och berättigande.

Nej

Det är inte så att jag vill avskaffa SNGH eller ens byta ut dess ledamöter.
Vad jag vill är att se lite liv och rörelse i nämnda kommitté.

SNGh grundades 1971 för att få en svensk institution som kunde vara en samtalspartner till Confédération internationale de généalogie et d´héraldique, som grundades 1970 för ”uppehållande av kontakter mellan nationella intressegrupper och internationella organisationer. En av dess främsta ambitioner är att tjäna som rådgivande organ till UNESCO”, som Wikström skrev.

1970 fanns det ingen svensk heraldisk förening och ingen egentlig institution jämte statsheraldikern och Riddarhuset som hade permanent heraldisk kompetens.

Genealogerna ställer upp

Genealogiska Föreningens tidskrift ”Släkt och Hävd” ställdes till kommitténs förfogande som svenskt publiceringsorgan, vilket gör att denna förening fortfarande har representation i kommittén.  Enligt nu gällande statuter av år 2000 består Nationalkommittén av minst åtta, högst tolv ledamöter, som representerar Kungl. Maj:ts Orden, Kungl. Vitterhetsakademien, Riksarkivets heraldiska sektion, Försvarets traditionsnämnd, Genealogiska Föreningen, Riddarhuset och Ointroducerad Adels Förening.

Här skulle man kunna invända mot sammansättningen och hävda att kommittén även borde öppna upp för Svenska Heraldiska Föreningen (SHF). Och det gör jag, för jag tycker att det är SHF som har den i särklass mest samlade heraldiska kompetensen inom heraldik. Både bredd och spets. Dessutom med egen heraldisk publikation som väl fyller SNGH:s behov.

SNGH borde höras mer

Idag är SNGH en mycket tyst kommitté. De verkar inte ens i det tysta och det är synd. Det skulle vara av stort värde om någon av deras ledamöter (helst alla) någon gång tog till orda i heraldiska spörsmål. Vi behöver deras kompetens.

Lagar om heraldik och statssymboler

SFS 2009:1593 Förordning (2009:1593) med instruktion för Riksarkivet och landsarkiven;
(Se särskilt paragraferna 7, 22, 23 och 32 som berör den heraldiska verksamheten.)

SFS 1982:268 Lag (1982:268) om Sveriges riksvapen;

SFS 1982:269 Lag (1982:269) om Sveriges flagga;

SFS 1983:826 Förordning med riktlinjer för färgnyanserna i Sveriges flagga;

SFS 1973:686 Kungörelse om registrering av svenska kommunala vapen;

SFS 1970:498 Lag (1970:498) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar;

SFS 1976:100 Förordning (1976:100) om vissa officiella beteckningar.

Läs mer på riksarkivets hemsida om heraldik.

Uppsalas vepor skandalösa?

Uppsalas vepor bryter mot lagen. Eller gör de det?
Jag hävdar nej.

En svensk flagga har vissa proportioner och färger. Har flaggan inte de proportionerna eller färgerna är det inte en svensk flagga, Den som ändå hävdar att det är en svensk flagga begår därmed ett lagbrott.

Det är däremot inte mot lagen att ha en blågul korsflagga i valfri nyans och proportion så länge den inte sägs vara svensk. Om jag som åskådare ändå anser att den är svensk är det mitt problem, och inte flagghållarens.

Den som läser flaggan noterar möjligen också att lagen saknar noteringar om straff. Ungefär så allvarligt tar alltså lagstiftarna på det här med att flagga fel men mena väl.
För mig som heraldiker är jag mer bekymrad över de som tror sig ha rätt och vill agera offentlig bödel än de som dekorerar en paradgata med de svenska färgerna, eftersom de förra har gjort flaggan till ett heligt föremål.

Även tjänstemän får agera

I just det ärendet tycker jag att det är ok att påtala för nämnde tjänsteman i artikeln (statsheraldikern) att han genom att ha blivit informerad om överträdelsen och har kunskap om densamma har full rätt att själv anmäla brottet. Liksom ifrågavarande journalist.

Så här säger Lag (1982:269)
om Sveriges flagga

 

1 § Sveriges flagga är blå med ett gult kors. Korset är vinkelrätt ställt mot flaggans kanter.

2 § Flaggan är tvärskuren eller tretungad.
Den tvärskurna flaggans höjd förhåller sig till dess längd som 10 till 16. På de inre fälten förhåller sig höjden till längden som 4 till 5 och på de yttre som 4 till 9.
Den tretungade flaggans höjd är hälften av dess längd, tungorna medräknade. De yttre fälten är, bortsett från tungorna, lika stora som de inre, och fältens höjd förhåller sig till deras längd som 4 till 5. De yttre tungornas ytterkanter bildar inte vinkel med flaggans över- eller underkant. Tungorna utgör förlängningar av de yttre fälten och korsarmen.
Korsarmarnas bredd motsvarar hälften av höjden på vart och ett av fälten.

3 § Flaggans färg är ljust mellanblå på fälten och guldgul på korset.
Närmare föreskrifter om färgnyanserna meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

4 § Statschefen och med dennes tillstånd andra medlemmar av det  kungliga huset får använda tretungad flagga med eller utan stora eller lilla riksvapnet på ett vitt fält i korsets mitt.
Den tretungade flaggan används som örlogsflagga av försvarsmakten och enligt föreskrifter som regeringen bestämmer av andra myndigheter som bedriver militär verksamhet. När en sådan flagga är befälstecken, markeras detta genom en särskild beteckning i övre inre fältet.
I övrigt används den tvärskurna flaggan.

Flaggan får inte i vidare mån än som följer av första och andra styckena förses med märken, bokstäver eller andra tecken. Lag (1994:697).

Läs mer om den fruktansvärda händelsen här

Lita inte alltid på uppslagsverk

Uppslagsverk är bra, men ibland kan de leda lite fel. Som i fallet med de borgerliga vapnen.

I Nationalencyklopedin kan man läsa om borgerliga vapen. Texten är skriven av förre statsheraldikern Jan von Konow.

”Borgerligt vapen kallas i heraldiken en ofrälse persons vapensköld med eventuella tillbehör. Det äldsta bevarade svenska borgerliga vapnet finns i ett sigill från 1320. Efter adligt mönster hade då även ofrälse personer börjat använda sigill för att t.ex. bestyrka handlingar; i sigillen sattes ofta vapen, likaså med adeln som förebild. Skillnaden var att det borgerliga vapnet inte grundades på ett utfärdat sköldebrev eller annan legaliserad handling. Någon form av registrering förekom därför inte heller.”

Den här texten är intressant eftersom han använder begreppet ”adel”, som är anakronistiskt (det hör 1500-talet till, och dessutom med annan innebörd än frälse), han nämner ”sköldebrev” som om det var något som förekom under 1300-talet (de kom kring 1420 genom Erik av Pommerns försorg och han nämner ”registrering” som inte finns förrän Riddarhusets instiftande 1626.

Sammantaget ger von Konows text intrycket av att frälset var en homogen grupp vars heraldiska bruk styrdes och stöddes av staten redan omkring 1300, medan det borgerliga vapenbruket visserligen tolererades men utan uppmuntran. Därmed blir slutsatsen att det borgerliga vapnet har ett lägre värde än det adliga, och det en en värdering som inte hör hemma i ett uppslagsverk.

von konow fortsätter:

”Med tiden fick bruket av borgerliga vapen allt större spridning. För att hindra missbruk utfärdades 1762 en förordning som förbjöd ofrälse att till sitt vapen foga rangkrona eller öppen hjälm, dvs. hjälm med öppet visir (jämför adelsvapen). Framför allt i Schweiz och Tyskland (före 1918) förekom borgerliga vapenförläningar i officiell form. Så har dock aldrig varit fallet i Sverige, och med ovannämnda inskränkningar finns i dag inget hinder för den som så önskar att lägga sig till med ett borgerligt vapen.”

Här skriver han att det var ”spridningen” av borgerliga vapen som drev fram förordningen av 1762. Vid den här tiden hade bruket av borgerliga vapen nästan upphört, och även om adeln var monogram populärare/modernare än vapensköldar.

Förordningen riktar sig inte heller mot borgerliga vapen i gemen utan mot personer som genom hävdandet av adelskap söker plats i Riddarhuset och dess politiska institutioner.

Det finns skäl att vara skeptisk emot vad som skrivs även i uppslagsverk.