Etikettarkiv: Statsheraldiker

Eskilstuna – Lyssna på Klackenberg

Eskilstunas kommunvapen av Eskilstuna Kuriren.
Eskilstunas kommunvapen av Eskilstuna Kuriren.

Eskilstuna gör om sitt kommunvapen och tar bort färgerna. 
– Det är en onödig förenkling som går emot heraldikens idé om färg och form, säger statsheraldiker Henrik Klackenberg till Eskilstuna kuriren.
Jag kan inte annan är hålla med.

För att underlätta den grafiska kommunikationen väljer Eskilstuna kommun att ersätta dagens färgade vapen med en monokrom (svartvit) version. Det känns historielöst även om kommunvapnet ”… ska alltid användas av kommunfullmäktiges presidium vid mer högtidliga, exklusiva och ceremoniella sammanhang”.

Jag tycker att det är fel väg att gå. Kommunen säljer in sig bättre om de är tydliga med att de är en myndighet och inget annat. Det underlättar också vidare kontakt med medborgarna eftersom man visar hur förväntningarna ska vara. Är man kommun är man stelare än om man är företag – men man är också stabilare. Det illustreras väl av ett kommunvapen.

Sedan kan kommunen såklart ha under-varumärken för viss publik verksamhet (som den ungdomsverksamhet som nämns i artikeln).

Att som här hamna på ett mellanting gör ingen glad, så jag ger det hela fem år och sedan har samma personer som idag beslutat om ändring ändrat sig.

Är prins Daniels vapen otäckt dåligt

prins Daniels vapensköld
Arms of prins Daniel of Sweden, husband of crown princess Victoria

 

Prins Daniels vapen har skapat stor diskussion bland heraldiker. Är det verkligen så dåligt och i så fall varför?

Senast i Vapenbilden #103:2015 togs vapnet upp som ett exempel på dålig heraldik. Någon direkt förklaring ges inte av skribenten Marcus Karlsson.
Jag tar därför chansen att resonera lite kring detta vapen och ett annat vapen , det för kommunen Ockelbo.

Prins Daniel och Ockelbo

Det som statsheraldikern har gjort i vapnet för prins Daniel är inom möjligheternas gräns för en brisering av Ockelbos vapen, om Ockelbos vapen var ett släktvapen. Eller mer korrekt – Daniels vapen är ungefär hur ett vapen för en underlydande vasall skulle se ut om hans herre förde vapen Ockelbo (under medeltiden, för från 1500-talet och framåt görs inga patron-klient-vapen längre). Det skulle vara ett skäl till varför flera har fört fram kritik.

Ett annat skäl skulle kunna vara kompositionen som är obalanserad  och lite klumpig. Påminner ganska mycket om en komposition som görs av någon som kan grundreglerna i heraldik men som inte behärskar konsten tillräckligt bra för att fantasifullt utnyttja dem. eller av någon som, liksom jag, inte behärskar det fria penndragets handlag tillräckligt bra och därför är beroende av klipp-och-klistra-tekniken, fast numer i  digital form.

 

Arms of the municipality Ockelbo
Arms of the municipality Ockelbo

 

Likheten med Hagermann

Det tredje skälet är den otroliga likheten med Peder Hagermanns (från Danmark) vapen. Hagermann är medlem i Svenska Heraldiska Föreningen (SHF) och hans vapen finns publicerad i matrikeln sedan flera år.
Både statsheraldikern och statsheraldikerns heraldiske konstnär får SHFs medlemsmatrikel där alla medlemsvapen finns publicerade. Och med tanke på den närhet som finns mellan statsheraldikern och SHF skulle en enda enkel fråga ha löst just detta problem.

De två vapnen skiljer sig tillräckligt åt för att en heraldiker ska anse att det är olika familjevapen, så kritiken rör snarare fantasilösheten än vapenlikheten.

Peder Hagermanns vapensköld
Arms of Peder Hagermann

 

Ingen skugga faller på Daniel Westling, men det är nästan otroligt att statsheraldikern även denna gång skapar ett vapen för en ingift medlem i kungahuset som har otroliga likheter med ett samtida likartat vapen eller som bygger på namnlikhet. Det förra var skapandet av drottning Silvias vapen när dåvarande statsheraldikern (eller hans konstnär) tog fram ett vapen som byggde på ett tyskt familjevapen vars efternamn var likt Sommerlaht.

 

 

Förtjänata heraldiker får medalj

Svenska Heraldiska Föreningens medalj
The Swedish Heraldry Societiys ”Medal of Honour” for heraldic achievements, established 2001.

Du vet väl att Svenska Heraldiska Föreningen varje år utser nya förtjänstmedaljörer. Från starten 2001 har det blivit 41 nordbor, mest svenskar, som fått medaljen.

Det är styrelsen i SHF som utser medaljörerna. Antalet varierar, Några gånger har det varit fem namn, andra bara en person. Det har funnits skäl för antalet, men dessa drar jag inte här. De får framtida historiker reda ut.

Nya förtjänta heraldiker

Jag vill här förklara lite hur jag, som en i juryn, tänker kring medaljörerna. Min röst är ju trots allt inte helt betydelselös i sammanhanget eftersom ja är sekreterare i föreningen och ledamot i styrelsen sedan 1994. Att förneka att det har betydelse vore att korrumpera mig själv.

För mig är det viktigt att det finns en viss logik i valet av medaljör. Till exempel är jag den förste att skriva under på att statsheraldiker Henrik Klackenberg uppfyller alla tänkbara krav på en förtjänstmedaljör inom svensk heraldik. Men. Det vore oklokt att ge medaljen till honom innan hans lika förtjänstfulla företrädare har fått samma erkännande. Om inte annat så för att de kom före honom (Jan von Konow, Lars Wikström och Clara Nevéus hör hit). Just det här lite träiga sättet att resonera vet jag ofta får kritik i andra sammanhang men bland heraldiker, som har känsla för ton och tradition, finns förståelse.

Man hedrar inte sig själv

Jag delar även den åsikten att en styrelse i mesta möjliga mån ska undvika att ge förtjänstmedaljer till sig själva. Det blir lätt jävigt. Där har vi i SHF haft en klar linje sedan starten 2001. Och därför har styrelseledamöter fått medaljen först när de lämnat styrelsen (Ingemar Apelstig, Bengt-Göran Lundqvist, Perolow Jonsson-Falck, Johanna Hellström, Rune Torstensson).

På senare år har ledamöterna Alexander Ulltjärn, Thomas Falk, Magnus Bäckmark, Marcus Karlsson, Pontus Hedberg lämnat styrelsen. Kanske blir de aktuella inom kort. Eller inte. Eftersom de berör framtiden uttalar jag mig inte om mina tankar eftersom det kan påverka andra.

Däremot kan jag ju säga att jag ser ett problem inför en relativ snar framtid. Nu har vi under femton år belönat förtjänta heraldiker i Sverige utan att belöna styrelsen eller andra på centrala positioner i Svenska Heraldiska Föreningen. Samtidigt blir vi ju alla äldre och nu inom kort (men vi är inte där än) finns alla de mest förtjänta heraldiker inom styrelsen eller dess omedelbara närhet. I det läget får vi, tycker jag, frångå den nuvarande praxisen.

Nationalkommittén för genealogi och heraldik – en orientering

Varför gömmer sig Nationalkommittén för genealogi och heraldik är Sveriges, främsta heraldiska institut?

I Vapenbilden #69:2007 skrev fil dr Lars Wikström, då ordförande i Svenska nationalkommittén för genealogi och heraldik (SNGH), en kort artikel om kommitténs historia och verksamhet.
Med utgångspunkt i den kan man ställa frågor om kommitténs funktion och berättigande.

Nej

Det är inte så att jag vill avskaffa SNGH eller ens byta ut dess ledamöter.
Vad jag vill är att se lite liv och rörelse i nämnda kommitté.

SNGh grundades 1971 för att få en svensk institution som kunde vara en samtalspartner till Confédération internationale de généalogie et d´héraldique, som grundades 1970 för ”uppehållande av kontakter mellan nationella intressegrupper och internationella organisationer. En av dess främsta ambitioner är att tjäna som rådgivande organ till UNESCO”, som Wikström skrev.

1970 fanns det ingen svensk heraldisk förening och ingen egentlig institution jämte statsheraldikern och Riddarhuset som hade permanent heraldisk kompetens.

Genealogerna ställer upp

Genealogiska Föreningens tidskrift ”Släkt och Hävd” ställdes till kommitténs förfogande som svenskt publiceringsorgan, vilket gör att denna förening fortfarande har representation i kommittén.  Enligt nu gällande statuter av år 2000 består Nationalkommittén av minst åtta, högst tolv ledamöter, som representerar Kungl. Maj:ts Orden, Kungl. Vitterhetsakademien, Riksarkivets heraldiska sektion, Försvarets traditionsnämnd, Genealogiska Föreningen, Riddarhuset och Ointroducerad Adels Förening.

Här skulle man kunna invända mot sammansättningen och hävda att kommittén även borde öppna upp för Svenska Heraldiska Föreningen (SHF). Och det gör jag, för jag tycker att det är SHF som har den i särklass mest samlade heraldiska kompetensen inom heraldik. Både bredd och spets. Dessutom med egen heraldisk publikation som väl fyller SNGH:s behov.

SNGH borde höras mer

Idag är SNGH en mycket tyst kommitté. De verkar inte ens i det tysta och det är synd. Det skulle vara av stort värde om någon av deras ledamöter (helst alla) någon gång tog till orda i heraldiska spörsmål. Vi behöver deras kompetens.

Lagar om heraldik och statssymboler

SFS 2009:1593 Förordning (2009:1593) med instruktion för Riksarkivet och landsarkiven;
(Se särskilt paragraferna 7, 22, 23 och 32 som berör den heraldiska verksamheten.)

SFS 1982:268 Lag (1982:268) om Sveriges riksvapen;

SFS 1982:269 Lag (1982:269) om Sveriges flagga;

SFS 1983:826 Förordning med riktlinjer för färgnyanserna i Sveriges flagga;

SFS 1973:686 Kungörelse om registrering av svenska kommunala vapen;

SFS 1970:498 Lag (1970:498) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar;

SFS 1976:100 Förordning (1976:100) om vissa officiella beteckningar.

Läs mer på riksarkivets hemsida om heraldik.

Uppsalas vepor skandalösa?

Uppsalas vepor bryter mot lagen. Eller gör de det?
Jag hävdar nej.

En svensk flagga har vissa proportioner och färger. Har flaggan inte de proportionerna eller färgerna är det inte en svensk flagga, Den som ändå hävdar att det är en svensk flagga begår därmed ett lagbrott.

Det är däremot inte mot lagen att ha en blågul korsflagga i valfri nyans och proportion så länge den inte sägs vara svensk. Om jag som åskådare ändå anser att den är svensk är det mitt problem, och inte flagghållarens.

Den som läser flaggan noterar möjligen också att lagen saknar noteringar om straff. Ungefär så allvarligt tar alltså lagstiftarna på det här med att flagga fel men mena väl.
För mig som heraldiker är jag mer bekymrad över de som tror sig ha rätt och vill agera offentlig bödel än de som dekorerar en paradgata med de svenska färgerna, eftersom de förra har gjort flaggan till ett heligt föremål.

Även tjänstemän får agera

I just det ärendet tycker jag att det är ok att påtala för nämnde tjänsteman i artikeln (statsheraldikern) att han genom att ha blivit informerad om överträdelsen och har kunskap om densamma har full rätt att själv anmäla brottet. Liksom ifrågavarande journalist.

Så här säger Lag (1982:269)
om Sveriges flagga

 

1 § Sveriges flagga är blå med ett gult kors. Korset är vinkelrätt ställt mot flaggans kanter.

2 § Flaggan är tvärskuren eller tretungad.
Den tvärskurna flaggans höjd förhåller sig till dess längd som 10 till 16. På de inre fälten förhåller sig höjden till längden som 4 till 5 och på de yttre som 4 till 9.
Den tretungade flaggans höjd är hälften av dess längd, tungorna medräknade. De yttre fälten är, bortsett från tungorna, lika stora som de inre, och fältens höjd förhåller sig till deras längd som 4 till 5. De yttre tungornas ytterkanter bildar inte vinkel med flaggans över- eller underkant. Tungorna utgör förlängningar av de yttre fälten och korsarmen.
Korsarmarnas bredd motsvarar hälften av höjden på vart och ett av fälten.

3 § Flaggans färg är ljust mellanblå på fälten och guldgul på korset.
Närmare föreskrifter om färgnyanserna meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

4 § Statschefen och med dennes tillstånd andra medlemmar av det  kungliga huset får använda tretungad flagga med eller utan stora eller lilla riksvapnet på ett vitt fält i korsets mitt.
Den tretungade flaggan används som örlogsflagga av försvarsmakten och enligt föreskrifter som regeringen bestämmer av andra myndigheter som bedriver militär verksamhet. När en sådan flagga är befälstecken, markeras detta genom en särskild beteckning i övre inre fältet.
I övrigt används den tvärskurna flaggan.

Flaggan får inte i vidare mån än som följer av första och andra styckena förses med märken, bokstäver eller andra tecken. Lag (1994:697).

Läs mer om den fruktansvärda händelsen här

Lita inte alltid på uppslagsverk

Uppslagsverk är bra, men ibland kan de leda lite fel. Som i fallet med de borgerliga vapnen.

I Nationalencyklopedin kan man läsa om borgerliga vapen. Texten är skriven av förre statsheraldikern Jan von Konow.

”Borgerligt vapen kallas i heraldiken en ofrälse persons vapensköld med eventuella tillbehör. Det äldsta bevarade svenska borgerliga vapnet finns i ett sigill från 1320. Efter adligt mönster hade då även ofrälse personer börjat använda sigill för att t.ex. bestyrka handlingar; i sigillen sattes ofta vapen, likaså med adeln som förebild. Skillnaden var att det borgerliga vapnet inte grundades på ett utfärdat sköldebrev eller annan legaliserad handling. Någon form av registrering förekom därför inte heller.”

Den här texten är intressant eftersom han använder begreppet ”adel”, som är anakronistiskt (det hör 1500-talet till, och dessutom med annan innebörd än frälse), han nämner ”sköldebrev” som om det var något som förekom under 1300-talet (de kom kring 1420 genom Erik av Pommerns försorg och han nämner ”registrering” som inte finns förrän Riddarhusets instiftande 1626.

Sammantaget ger von Konows text intrycket av att frälset var en homogen grupp vars heraldiska bruk styrdes och stöddes av staten redan omkring 1300, medan det borgerliga vapenbruket visserligen tolererades men utan uppmuntran. Därmed blir slutsatsen att det borgerliga vapnet har ett lägre värde än det adliga, och det en en värdering som inte hör hemma i ett uppslagsverk.

von konow fortsätter:

”Med tiden fick bruket av borgerliga vapen allt större spridning. För att hindra missbruk utfärdades 1762 en förordning som förbjöd ofrälse att till sitt vapen foga rangkrona eller öppen hjälm, dvs. hjälm med öppet visir (jämför adelsvapen). Framför allt i Schweiz och Tyskland (före 1918) förekom borgerliga vapenförläningar i officiell form. Så har dock aldrig varit fallet i Sverige, och med ovannämnda inskränkningar finns i dag inget hinder för den som så önskar att lägga sig till med ett borgerligt vapen.”

Här skriver han att det var ”spridningen” av borgerliga vapen som drev fram förordningen av 1762. Vid den här tiden hade bruket av borgerliga vapen nästan upphört, och även om adeln var monogram populärare/modernare än vapensköldar.

Förordningen riktar sig inte heller mot borgerliga vapen i gemen utan mot personer som genom hävdandet av adelskap söker plats i Riddarhuset och dess politiska institutioner.

Det finns skäl att vara skeptisk emot vad som skrivs även i uppslagsverk.

Heraldikens färger och tinkturer

Swedish tinctures accordeing to the state herald
Tinktursköld med de av statsheraldikern föreslagna nyanserna

Heraldiken har många tinkturer (färger). Grönt, rött, svart, purpur, gult, blått och vitt. Dessutom några pälsmönster. Här tar jag upp nyanserna.

Heraldiken är färgglad. Den vill synas överallt och alltid även när det inte är helt berättigat eller befogat. Den är helt enkelt historievetenskapens motsvarighet till Eurovision.

Når du ska måla ett heraldiskt vapen ska du alltså välja de klaraste nyanser du kan, anpassat till sammanhanget. Vapnet ska synas. Det ska vara i blickfånget.
Det betyder inte att man alltid ska välja de starkaste färgerna. Ibland kan klarheten framträda genom centrerad matthet i ett hav av glitter, men det har konstnärer full koll på.

Statsheraldikerns råd

Men för att underlätta för dig som vill göra en trycksak eller motsvarande och inte riktigt vet vilka färger du vill ha, har statsheraldikern tagit fram tydliga riktlinjer.

Dessa riktlinjer är absolut INTE tvingande, utan ska endast ses som välmenande råd till dig som känner dig osäker. Och eftersom det är bra råd (obs! Det är ej rekommendationer, för det ordet kan kännas mer formellt tvingande än råden har stöd för) upprepar jag nyanserna här.

Jag vet att statsheraldikern nämner att purpur bara är en hjälpfärg, men det stämmer endast för de offentliga vapen som statsheraldikern utfärdar och har inget med svensk heraldisk tradition eller något annat att göra. Trots att vissa påstår motsatsen. Ibland tycks det mer än det forskas, och det gäller även inom heraldiken.

Läs mer om tinkturerna  i den här artikeln.

Jag blir orolig för statsheraldikern

Nu är det maj 2015, men ännu inget nytt på statsheraldikerns hemsida.

Här är sidan

Maj 2015 och ännu inget nytt vapen på statsheraldikerns hemsida sedan Amfibiekåren 2013. Har det verkligen inte kommit in ett enda vapen sedan dess, eller har deras webbredaktör tagit ledigt?

Nä, nu var jag lite elak. Men det är synd att sidan inte uppdateras eftersom statsheraldikern är den enda myndighetsperson som i Sverige arbetar med heraldik.

Hoppas nu bara att Sveriges främste härold, Henrik Klackenberg, får hjälp att uppdatera sin annars eminenta hemsida.

Konow skriver om Lewenhaupt

Boktips

Förre statsheraldikern Jan von Konow har kommit med ännu en bok. Denna gång en exposé över släkten Lewenhaupt från Sture-morden fram till idag.

Som släktbok är den trevlig och jag gör gärna samma uppställning när jag skriver en bok om mina anor. Men eftersom von Konow är historiker blir jag lite besviken. Boken är en hyllning till bildade män, tappra män, framgångsrika män och, i ett fall, till en kvinna dom hade modet att gifta sig av kärlek.
Någon analys av det samhälle i vilket släkten framgångsrikt verkade finns inte.

Men eftersom fem sidor ägnas den gamle riksheraldikern Adam Lewenhaupt så har boken ändå ett värde för mig.

Författare: jan von Konow
Titel: Ätten Lewenhaupt. Från Sturemorden till D-dagen
ISBN: 978-91-7353-605-9
Förlag: Atantis