Etikettarkiv: gravsten

Velinga kyrkas riddare

Nya och gamla riddare samlas på Velinga kyrkogård. De gamla är relativt okända men de nya är från släkten Wijkmark som dominerade socknen under 1800-talet. Minst två av dem blev riddare enligt gravstenarna här på Velinga, men någon heraldik ser jag inget spår av.

Velinga kyrka ligger behagligt i ett öppet landskap på så sätt att utsikten från kyrkan är otroligt lång. Om det såg ut så här på medeltiden eller om denna öppna yta är ett resultat av att någon mosse odlats upp eller en sjö har sänkts vet jag inte. Det skiljer sig på så sätt från Härja som jag tidigare beskrev och det verkar som att området har hyst fler personer.

Kyrkans värde finns utanför så skulle du komma när den är stängd så är inte så mycket förlorat. Längs ytterväggarna står gravstenar från 1600-talet och inmurad i östväggen finns en liljesten.

Strax bakom inknödd mot muren finns familjen Wijkmarks familjegrav. Knut Wijkmark ägde godset Torp i denna församling och han var under några år även ledamot av första kammaren. Två Wijkmarkare på Torp slogs till riddare, enligt deras gravstenar. En var Knut.

Liksom övriga stenar från 1800-talet saknas här all form av heraldisk utsmyckning fast man så gärna lyfter fram sina titlar.

På södra väggen finns numera denna tympanon inmurad. Den föreställer en biskop eller Jesus som till höger om sig (från vår position) har en häst. Denna man är sannolikt donatorn som sträcker fram handen och överlämnar kyrkan. Hästen är ett attribut för hans position i samhället. Till vänster ses en klippa som antingen går tillbaka på Paulus brev till Efesierna 2:20 där det sägs ”där hörnstenen är Jesus själv” och/eller så syftar det på biskopsämbetets, och därmed kyrkan som institution, själva ursprung som är Petrus, som betyder klippa. Är den möjligen gjord av Ottravadsmästaren?
Kunskapen hämtad från Jan Svanberg.

Liljestenen i Velinga

Jesus på altartavlan

Bakom en dörr hittar jag detta prästpar från 1600-talet, som förvånat möter mig blick. Lägg märke till prästens frisyr. Så långhårig att varje hippie skulle vara avundsjuk. Visst är det fascinerande att man runt om i svenska kyrkor upprördes över de långhåriga ungdomarna på 60- och 70-talet samtidigt som man mitt i kyrkan hade bilder på Jesus, präster och all sköns heliga män som samtliga hade minst lika långt hår. Jag tror inte att kulturell blindhet kan bli tydligare än här. Jesus här ovan har ju också skägg, detta otyg.

Utanför kyrkan finns dessa numera okända gravstenar som gjordes under 1600-talet. De finns på snart sagt varje kyrkogård här i västra Skaraborg men jag har inte sett dem i Sjuhärad som ligger strax söder.

 

30 penningar för purpurkläde och vapensköld

 

Vaxljus, purpurtyg och en huggen sten, det var önskemålet inför begravningen.

1360 skriver Lüdeke Sidensnor sitt testamente kring begravningen. Det är hans ”vita kuvert” där han beskriver hur hans död ska komnas ihåg. Lüdeke tycks ha varit en man på resande fot för hans testamente tar hänsyn till att han ofta besöker både Danmark och Sverige fast hans hem är i Lübeck.

Om han dör i Lübeck ska 30 lybska gyllen användas till vaxljus, ett purpurkläde till den enkla träkistan (det ska in hyras vilket betyder att det ska följa med kistan nere i jorden) klockringning och annat som behövs. Om han inte skulle dö i Lübeck, ska man likväl här hålla  en minnesfest med anledning av hans begravning  såsom han vore närvarande. På hans gravsten ska stenhuggaren hugga in hans namn, de fyra evangelistsymbolerna och hans vapensköld. För detta avsätter han 15 lybska gyllen.

Dör Lüdeke inte i Lübeck ska stenen läggas på hans grav där han blir begravd oavsett om det är i Danmark eller Sverige. Dör han i Lund vill han bli begravd framför högaltaret i Mariakyrkan. Se vidare DS nr 6247.

Nu undrar jag om det är någon som har sett hans gravsten? Blev den som han önskade?

Källa

  • Tryckt: DD III:5, nr 294
  • Regesten der Lübecker Bürgertestamente des Mittelalters II (1977), s. 236 f., nr 824
  • Tryckt tegest: DS 6247

Liljestenar, stavkorshällar och heraldik

Liljesten vid Vist kyrka, Ulricehamns kommun.
Liljesten vid Vist kyrka, Ulricehamns kommun.

De västgötska liljestenarna och tidig heraldik. Finns det något samband?

En liljesten är en medeltida, romansk gravsten som framför allt finns i Västergötland och Skara stift. Omkring 300 stenar finns bevarade i det här området. På andra platser rör det sig totalt om en handfull stenar.

Palmblad eller liljor?

Stenarna känns lätt igen. De är trapetsformade sandstenshällar som antagligen fungerat som lockstenar över gravar.
Namnet har hällarna fått efter sin växtornamentik. Om det verkligen ska vara liljor är tveksamt. Forskare brukar numera anse att  ornamenten visar stiliserade palmblad än liljor.

Samtida med stavkorshällarna

Liljestenarna är troligtvis samtida med en annan typ av gravstenar, de så kallade stavkorshällarna, som också de är vanligast i Västergötland.
Stavkorshällarna påminner till storlek och material om liljestenarna men är grafiskt renare. Bladornamentik saknas helt. Istället är det en stav som toppas av ett kors och som står på en grund
Sedan finns såklart mellanting som just är mellanting där både ornamentik och stavkors finns med.

Det finns inte två liljestenar som är lika. Därför har alla försök att typologiskt dela in dem i kategorier misslyckas, även om flera försök gjorts. Bland annat av mig, men jag gav upp ganska fort.

Oklar datering

Någon exakt datering har man ännu inte kunnat göra, men den troligaste dateringen är till 1100-tal och tidigt 1200-tal.
Det finns andra alternativ, som att de skulle ha sin inspiration från Ryssland eller Bysantium (och då under tidsperioden 900-1100), men om så skulle vara fallet tycker jag att det är konstigt att motiven nästan helt saknas i de områden som ligger nära ursprungslandet men vara väldigt koncentrerade i just Götaland.
Nä, i det här fallet får man nog säga att stenarna för svenskt vidkommande måste vara en västgötsk kulturyttring.

Därför är det viktigt att veta att dessa stenar har sin tydliga motsvarighet i England och Skottland, som hade goda förbindelser med Västergötland under den här tiden.  Här fanns liljestenar och stavkorshällar från 1000-tal och in i 1500-talet.

Dåligt undersökta

En enda grav med tillhörande liljesten och stavkorshäll med tillhörande grav är arkeologiskt undersökt. Graven fanns vid Grolanda kyrka och innehöll bland annat ett silvermynt från tidigt 1200-tal.
På ett fåtal stenarna finns inskrifter  och i Skara domkyrka står det BENEDICTUS ELECTUS på en av dem. Denna brukar sättas i samband med biskop Bengt den gode som verkade under andra halvan av 1100-talet – ett samband som dock får betraktas som en kvalificerad gissning. Liljestensornamentik finns även på flera dopfuntar från 1200-talet. Detta gäller även den lite enklare varianten av liljestenar som ligger nära stavkorshällarna i utseende. I Västergötland – troligtvis på 1200-talet – blev liljestensornamentiken extremt populär och utvecklades kvalitativt. Här förekommer liljestenar och stavkorshällar oftast i samband med romanska stenkyrkor, framför allt i de kyrkliga centralorterna Skara, Husaby och Falköping.

En intressant detalj är att båda dessa stenar nästan helt saknasi områden där skattebönder dominerade under senare delen av medeltiden (och därför troligen även under äldre tider). De är dessutom vanligare i kyrkor med västtorn, något som brukar tyda på ett stormannainflytande.
Av det kan man dra slutsatsen att en liljesten var något exklusivt.

Men heraldiken då?

Finns det någon koppling mellan liljestenar och heraldiken? Njae, inte direkt. Utom ett undantag, och det är ett väldigt intressant undantag.  Lagman Folke.

Folke Lagmans vapensköld från 1220-tal.
Folke Lagmans vapensköld från 1220-tal.

Lagman Folke var en av de första i Sverige att använda ett heraldiskt vapen. Vapnet visar en liljestav och från den ett utkommande lejon.

Detta lejons kan symbolisera kristendomen på något sätt, men det kan också vara en referens till kung Erik och den erikska ätten.  vad går inte att säga. Tyvärr har Folke inga kända barn eller andra släktingar så vi vet inte hur hans vapen har utvecklats. Det finns källor som säger att Folke var son till Eskil Magnusson av Bjälbo-ätten, men det ser jag som osannolikt eftersom de var verksamma ungefär samtidigt men de nämns inte tillsammans.
Man får i 1200-talets svenska historieskrivning vara försiktig med att anse att alla mäktiga män hörde till Bjälbo-ätten bara för att de blev kungliga 50 år senare.

Min åsikt är att Folkes vapen är en övergångsbild mellan två symbolspråk. Tyvärr är underlaget från 1200-talets första hälft så svagt att inga analyser utom en kan göras.

Läs mer om liljestenar här