Alla inlägg av lokedante

Heraldikens färger och tinkturer

Swedish tinctures accordeing to the state herald
Tinktursköld med de av statsheraldikern föreslagna nyanserna

Heraldiken har många tinkturer (färger). Grönt, rött, svart, purpur, gult, blått och vitt. Dessutom några pälsmönster. Här tar jag upp nyanserna.

Heraldiken är färgglad. Den vill synas överallt och alltid även när det inte är helt berättigat eller befogat. Den är helt enkelt historievetenskapens motsvarighet till Eurovision.

Når du ska måla ett heraldiskt vapen ska du alltså välja de klaraste nyanser du kan, anpassat till sammanhanget. Vapnet ska synas. Det ska vara i blickfånget.
Det betyder inte att man alltid ska välja de starkaste färgerna. Ibland kan klarheten framträda genom centrerad matthet i ett hav av glitter, men det har konstnärer full koll på.

Statsheraldikerns råd

Men för att underlätta för dig som vill göra en trycksak eller motsvarande och inte riktigt vet vilka färger du vill ha, har statsheraldikern tagit fram tydliga riktlinjer.

Dessa riktlinjer är absolut INTE tvingande, utan ska endast ses som välmenande råd till dig som känner dig osäker. Och eftersom det är bra råd (obs! Det är ej rekommendationer, för det ordet kan kännas mer formellt tvingande än råden har stöd för) upprepar jag nyanserna här.

Jag vet att statsheraldikern nämner att purpur bara är en hjälpfärg, men det stämmer endast för de offentliga vapen som statsheraldikern utfärdar och har inget med svensk heraldisk tradition eller något annat att göra. Trots att vissa påstår motsatsen. Ibland tycks det mer än det forskas, och det gäller även inom heraldiken.

Läs mer om tinkturerna  i den här artikeln.

Lita inte alltid på heraldiker 1

Visst är heraldiker experter på heraldik. Jag vet inga som är bättre på detta spännande ämne än just heraldiker. Men ibland måste jag vara lite självkritiskt mot mitt skrå.

Så här skriver Lord Lyon om heraldikens ursprung på sin hemsidan:

”The History of Arms

The origin of the Coat of Arms was a jacket or tabard worn by a mediaeval Knight over his armour in order to identify himself. Nowadays the expression ”Coat of Arms” is generally applied to what is officially called an ”Achievement”, which consists of various parts: a shield, helmet, mantling, wreath, crest, motto and sometimes supporters and decorations.”

Länk till sidan på Lord Lyon

Nog för att de hade någon form av kläder över sina rustningar, men de broderade vapenrockarna är inte kända från 1100-talet. Och definitivt inte bland vanliga riddare, som inte var så rika.

Dessutom ingick riddare och väpnare i större hushåll som styrdes av en baron och dennes hustru (inte av någon vice-baron, som man ibland får för sig). Det betyder att alla riddare och väpnare i hushållet förde baronens vapen. De förde inte sitt eget på slagfältet och troligen inte vid andra tillfällen heller.

Ska man söka heraldikens ursprung någonstans bör man nog snarare vända blicken mot de fanor som användes för att visa härarna hur, var och mot vem de skulle rikta sin väpnade kraft.

Grundläggande om Skåne

Boktips

Tor Flensmarck har nu kommit med sin fjärde bok i serien Skånelands medeltid. Denna gång är det orter och ätter under begynnelsebokstaven E-F som beskrivs.

Precis som i föregångarna har han gått grundligt tillväga för att ta reda på vilka jordagods/orter som fanns, vem som ägde dem och hur de var släkt.
Boken är också rikt illustrerad med både sköldar, bomärken, kartor och släktförteckningar.
Författaren säger blygsamt i förordet att detta inte är en heltäckande skrift, och det må vara sant. Men det är så nära man kan komma och bra mycket mer än man kan begära som grundforskning i ort- och släkthistoria.

Tillsammans med Jan Ranekes “Svenska medeltidsvapen 1-3” ger Flensmarcks verk en mycket bra bild av Skånsk medeltid.
Hela serien är ett enda stort bevis för att han var en mycket välförtjänt mottagare av SHF:s förtjänstmedalj redan 2003. Det är bara att hoppas att Tor får möjlighet att ge ut hela serien.

Flensmarck, Tor
Skånelands medeltid. Orter och ätter E-F
ISBN: 978-91-85517-12-1

Inga kvinnor i Leksand

Debatten på kultursidorna hann knappt torka innan samma dumhet mot kvinnor under medeltiden dök upp igen.Denna gång i Leksand.

På medeltidsdagarna i Leksand får inga kvinnor vara riddare. Detta eftersom det inte går att ha en kvinnlig kung. Det sista ger jag dem rätt i, men det andra känns krystat.

Nu är det bara ett folkligt arrangemang och skådespel, så just det upprörs jag inte så mycket över. Men det finns några rejäla historiska klavertramp i texten i Expressen som jag tycker återkommer om och om igen.

1) Kvinnliga kungar

De fanns såklart inte för kung är ett titeln på en manlig statschef. Däremot fanns det gott om drottningar (åtminstone lika många som kungarna, kanske något fler) som var statschef eller vice statschef. Deras befogenhet var något lägre än kungens men högre än alla andra män så det borde inte vara något problem att utse en kvinna till drottning. Minns drottning Margareta – nordens mäktigaste alla kategorier under hela medeltiden.

2) Riddare och väpnare

Här är det lite bekymmersamt att man som arrangör av en riddardag inte har koll på att det inte fanns någon skillnad mellan riddare och väpnare rörande stridsutrustning. Riddare var bara den som dubats av kungen (eller möjligen en drottning, se ovan)

Mot 1400-talets slut, närmare bestämt hösten 1497, fanns det bara en (1) svensk riddare, men antalet stormän som var väpnare och kunde ha varit riddare var mångdubbelt fler. Faktiskt över 100, visade det sig när kung Hans dubbade dem vid sin kröning  till svensk kung just år 1497.

Just dessa två fel i texten kan jag lova att nästan ingen av de som blir upprörda har koll på. Så deras upprördhet har snarare med något annat än historiks välvilja att göra.

Å andra sidan – att skylla på en självvald rollbesättning för att utesluta kvinnor och sedan säga att det inte är personligt – det var nog det fånigaste jag hört på länge (näst efter Fifa-ortförklaringarna)

 

Läs artikeln om medeltidsdagen i Leksand

 

 

 

 

Toleranta Västerås stad

Västerås stadsvapen. Från Wikipedia commons.
Västerås stadsvapen. Från Wikipedia commons.

 

Idag öppnar socialdemokraternas partikongress i Västerås. En ödesstund säger Aftonbladet. Kan detta avläsas i heraldiken?

Socialdemokraterna har alltså valt att lägga sin kongress till Västerås. Det sägs vara en ödesstund för partiet som har rekordlåga opinionssiffror. En del vill dra partiet åt vänster, andra åt höger (som vanligt) .

Då är det spännande att se hur Västerås stadsvapen ser ut. Jag ser en stolt röd ros i nedre centrum. Över den tonar ett blått M.
Kan det vara så att (M)oderaterna diskret tänker försöka påverka (S)ocialdemokraterna att röra sig högerut?

Man kan ju undra.

 

Ps om stadens motiv

Det är inget riktigt ”M” i stadsvapnet. Det är tecknet för Ave Maria, det vill säga ett monogram som visar ett A och ett M,

Och för att vara riktigt tydlig. Västerås stadsvapen är från medeltiden och avsett att vara et sigill, inte ett heraldiskt vapen. Då var man inte lika noga med att undvika bokstäver och monogram i vapensköldar.

Den danske adel efter 1849

Boktips

Här ett tips på en bok som jag inte ens läst: ”Den danske adel efter 1849” , men en bok jag gärna vill titta närmare i.

För att förstå ett samhälle måste man förstå dess ”adel”, den reellt makthavande klassen. I vissa tider är det präster, i andra köpmän eller riddare. Under några sekler från 1500-1900 var det i Europa ämbetsmannaadeln. Hur denna grupp såg på sig själv och sin makt är viktigt att förstå när de mot slutet av 1800-talet började ge upp sitt maktmonopol och övergå till ett med demokratiskt synsätt.

Boken Den danske adel efter 1849 fokuserar på just denna period i Danmark och är därför ett intressant inlägg samt presenterar forsknigsläget som det ser ut idag. Det borgar inte minst författarna Bente Scavenius, Knud J.V. Jespersen, Ditlev Tamm, Jesper Laursen, Birgitte Possing, Anna von Lowzow och Jes Fabricius Møller för.

Sedan finns det också lite heraldiska anknytningar, inte minst i kapitlet Adel, status og symbolik.

Adel – Den danske adel efter 1849
Redigeret af Lars Bisgaard, Mogens Kragsig Jensen
Gads Forlag

 

Fransk blogg om blasonering av vapensköldar

Utdrag från Züricher Wappenrolle
Utdrag från Züricher Wappenrolle

En ny fransk blogg går på djupet med blasoneringens språk. och heraldikens historia. Läs den.

Tyvärr för mig är den på franska, så jag missar detaljerna, men Translate-funktionen funkar riktigt bra. Anne har en sund och vetenskaplig inställning till heraldikens utveckling som ligger en bra bot ifrån många av dagens heraldiker. En historikers syn snarare än en heraldikers.

De senaste åren har historiker runt om i Europa börjat att så smått intressera sig för heraldik och de gör då upp med många traditionella föreställningar om heraldikens framväxt och utveckling.

Och än mer med synen på vad som är ”rätt” heraldik, för det är något som är synnerligen ovetenskapligt. Jag skulle till och med vilja säga att det är både oseriöst och populistiskt att framhärda i åsikten att en viss tidsperiod vad bättre än en annan på att tolka heraldiken.

Det är ju tvärtom så att heraldiken i sig har fyllt olika behov i olika tidsåldrar och därför anpassats (inte anpassat sig, för heraldiken är i sig inget levande väsen) av de människor som brukat heraldiska vapen. Hade heraldiken inte anpassat sig hade den försvunnit för länge sedan.

Bloggen Le Langue Du Blason hittar du här

En heraldisk ordbok snart här

 Jag skriver på en heraldisk ordbok och hoppas att den snart ska vara klar Saknar dock en illustratör, men det löser sig nog.

Funderar dock på vad den ska vara bra för. Ska den vara en bok eller ska den göras digital. Det finns klara för- och nackdelar med båda.

Det jag däremot med säkerhet vet är att den ger de mest genomtänkta och fördjupade definitioner på heraldikens 2000 vanligaste begrepp som någonsin skrivits ner på något nordiskt språk, även om det säkert finns invändningar att göra.

Klart det finns det. Trots allt så har jag ju skrivit boken därför att jag tycker att alla andra ordböcker och andra sammanställningar vägt lite för lätt.

 

Om döda vita engelska män

Boktips

Bokmässan. Strosar och möts av Johan Hakelius, krönikör på Aftonbladet, som är iklädd en rutig kostym av det mer uppseendeväckande slaget.

Går vidare och kommer fram till ett bokstånd som säljer samme Hakelius pocketversion av Döda vita män som jag inte tidigare bläddrat i. Min nyfikenhet väcks och jag slår på måfå upp ett kapitel mot slutet av boken. Det handlar om Iain Moncreiffe of that Ilk, den kände heraldikern, genealogen och fnittrande whiskeyavsmakaren.

Det sista fick jag höra av Malcolm Howe som vid kongressen i Uppsala 1992 drog en mängd historier om excentriska brittiska heraldiker.
Moncreiffe är för heraldiker mest känd för att han skrev “Simple heraldry” och “Blood royal”. Köper boken på stört för så ofta stöter
jag inte på en biografi över en heraldiker.

Hakelius bok är en sanlöst rolig biografi över ett dussin brittiska excentriker från förra seklet. Förutom Iain Moncreiffe får vi möta
förebilderna för figurerna i “En förlorad värld”, en engelsk fascist som lika gärna kunde ha blivit premiärminister för både Labour
och Torys samt mängder av andra spännande personer.

Så även om boken i sig inte har något med heraldik att göra så får jag ändå på något underligt sätt en djupare förståelse för varför den för
skandinaver så excentriska brittiska heraldiken ser ut som den gör.
Och vem vet. Boken kanske inspirerar någon till att skriva biografier över svenska excentriska heraldiker. Nog är det ett par stycken
som är värda att porträtteras på det här vänligt respektlösa sättet.

 

Johan Hakelius
Döda vita män
ISBN: 978-91-85517-12-1