Kalkmålning i Åbo slott visandes den svenska härens fana från 1544/45
Fänikan var infanteriets fälttecken, fanan var rytteriets fram till mitten av 1500-talet. Därefter bytte de namn så att infanteriets fälttecken kallades fana och rytteriets kornett. Och på 1600-talet ersätts kornett av standar. Vem har sagt att flaggkunskap ska vara lätt.
Eftersom ryttarna rör sig fortare och därför måste ta hänsyn till vind har deras fälttecken alltid varit mindre än infanteriets.
Av illustrationer från 1400- och 1500-talet tycks det svenska rytteriets fanor ha varit trekantiga medan infanteriets antingen var långa vimplar eller fyrkantiga. Å andra sidan är gravörerna inte alltid sanningsvittnen så hur de såg ut i verkligheten kan vi inte säga med säkerhet.
Sveriges baner (fana, flagga) för hären c:a 1545-60.
Som kung byggde Gustav Vasa upp en ny här och flotta. Den nya härordningen som riksdagen beslöt om 1544 presenterade en ny fana med ett nytt utseende, ett vitt kors på blå botten.
Utan att veta säkert kan vi anta att man nu även införde de tyska landsknektarnas traditionella fanor som var rektangulära är påfallande stora. Så fortsatte de att vara fram till 1600-talets mitt, enigt de gravyrer vi har från 30-åriga kriget.
Kortfattat om fänikor och fanor
Infanteriets fänika bytte namn till fana
Rytteriets baner (tidigare på medeltiden) bytte till fana som ersattes av kornett som blev standar.
Svenska fälttecken enligt Johannes Magnus historiebok från 1554.
Tvärrandigt med eller utan tre kronor eller folkungalejonet. Det var de svenska fälttecknen enligt Johannes Magnus som verkade under 1500-talets första hälft.
Johannes Magnus (1488-1544) är utan tvekan en av Sveriges mest betydelsefulla män, internationellt sett. Så när han presenterade svenska fälttecken i sin stora historiebok bör det också ha tagits för absolut sanning.
Magnus bok Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus, eller Historia om alla göternas och svearnas konungar publicerades postumt 1554. Eftersom Magnus var verksam som rådgivare åt Sten Sture dä, Svante Nilsson, Sten Sture dy och Gustav Vasa samt det faktum att han 1523 valdes till ärkebiskop måste vi utgå från att han var väl bekant med just de nationalsymboler som hären och flottan använde. Han är helt enkelt en samtidskälla (vilket dock inte gravören är).
Enligt Johannes Magnus , Sveriges siste katolske biskop, så hade Sverige inte ett kors på sina fanor och fänikor före hans flykt från Sverige. Sverige hade samma symboler som finns på alla kungavalen: folkungalejonet från Bjälbo-ätten eller tre kronor samt det sedan 1200-talet ständigt återkommande randiga baneret som troligen har sitt ursprung i den Erikska ättens fälttecken. Detta sista är dock bara obekräftad gissning.
Johannes Magnus sigill med Uppsala stifts vapen i fält 1.
Ett vapensigill är så mycket mer äkta än ett traditionellt ”God Jul”-sigill. Och det kostar ändå under tusenlappen.
Så det här inlägget handlar faktiskt bara om att tipsa om att lacksigill är en rätt kul grej för den som håller på med heraldik. Just det här fick jag för tio år sedan och det är gjort av boråsföretaget Unigraphics efter en förlaga av Davor Zovko.
Storleken är ungefär 25 mm i diameter. Det räcker gott. Mindre blir lite svårt att se, större svårt att använda. Så gör inte mindre än 20 mm och inte större än 30 mm. Det är mitt tips.
Idag är det visst 27 når sedan första fröet väcktes till det som kom att bli Sju härolder. Det får vi fira.
Nu bildades förstås inte föreningen förrän den 27 maj 1990, men tanken väcktes till liv denna dag av Stefan Bede. Som jag minns det var det på vägen hem till mig och vi gick över Hötorget i Borås när han kläckte ur sig det, men han minns det säkert annorlunda.
Hur som helst blev det nedtecknat och eftersom vi faktiskt fick till ett möte om att starta en förening några månader senare så kan det ju vara viktigt att veta för den som vill studera svenska heraldiska föreningars historia.
Och ännu idag, 27 år senare, finns alltså föreningen kvar vilket gör den till den näst lästa svenska föreningen idag. Och den svenska heraldiska förening som har haft längst liv eftersom både den ursprungliga Svenska Heraldiska Föreningen och ursprungliga Heraldiska Samfundet samt lokalavdelningen till SHS, Västra Sveriges Heraldiska Förening hade kortare liv (den sistnämnda får anses vara död för alla utom LP redan 1985).
Idag hålls den framför allt i liv av mig, Thomas Falk och Lennart Wasling och i viss mån några andra heraldiker i trakterna kring Borås, som Pontus Rosenqvist, Stefan Bede med flera.
Eftersom det är så lätt att föreställa sig att dåtid är en (1) sak och nutid en annan skriv jag för en tid sedan en liten text om kungamakten. Artikeln var en kompletterande text till en annan om diktaren Wilhelm von Brauns kritik av kungamakten vid 1800-talets mitt.
Jag har här försöka ge en kort sammanfattning av hur kungamaktens ställning har skiftat genom historien och visa hur deras agerande växlat, liksom vår syn på deras insatser. Indirekt ser vi också att Wilhelm von Brauns syn på kungamakten var densamma som den samtida borgerliga medelklassens.
Och det är värt att beakta att 1800-talets borgarklass hade en helt annan åsikt om kungen och hans vänner än vad senare tiders historiker och 1800-talsromantikers gärna vill tro. Något som är synnerligen lätt att se om man läser de största tidningarna som Aftonbladet, vars läsare var just borgarklassen.
I dagens polariserade värld blir allt fler rädda för symboler. Som om symbolerna i sig skulle vara farliga.
Hakkorset är fullständigt livsfarligt och i vissa kretsar är även vasakärven något suspekt bara för att ett gäng knasbollar förr använde den (synnerligen olovligen) som symbol för sitt parti. Helene Lööw kallade ju sin mycket bra avhandling om svensk högerextremism och nazism för Mellan hakkorset och vasakärven.
Så med all logik borde alla icke-nazister vara livrädda för att åka till staden Vasa i Finland. Staden som har en vase som vapensköld och dessutom frihetsorden med hakkorset.
Men staden Vasa är knappast farlig. Att den har dessa symboler har absolut inget med det som hänt i Tyskland från 1933 att göra. Ibland (ja, nästan alltid, skulle jag vilja säga) är det faktiskt så att knäppgökar härmar vanliga människors symboler för att verka normala. Så det är inte symbolen som är farlig, det rä bäraren av densamma.
Om man nu tycker illa om att nazister och fascister använder den kungliga vapenbilden vase så är det bättre att själv använda den istället för att ta avstånd från densamma. Då gör man samtidigt de goda patrioterna till sina vänner och tvingar inte dem i knä på nationalisterna,
Och nu blev det hett i Kalmar. Ännu en heraldisk debatt seglade nu i veckan, i Kalmar. Den här gången är det dock inte lika illa som i Sölvesborg.
I Kalmar har alltså en reklambyrå gjort ett förslag till en grafisk profil och då fräschat upp kommunvapnet. På köpet har man ovetandes också gjort om vapnet, även om man friskt från kommunalt håll hävdar att det är ett och samma.
Nej Kalmar, det är faktiskt två olika vapen, om än snarlika. Att säga något annat är bara dumt. Ibland vet experterna faktiskt bäst och experterna här är heraldikerna, inte reklambyrån (aka kommunikationsbyrå eller något annat trendigt). Jag tycker att varje reklambyrå som vill förändra en kommuns varumärke i dess fulla betydelse först ska fundera på om de skulle komma på att göra detsamma om de fick in Coca Cola på sin kundlista. Eftersom svaret i det senare alltid är nej bör man även i andra sammanhang vara mycket försiktig med att ändra varumärken, och jag menar i ordets fulla mening, vilket reklamare sällan gör – trots att de påstår motsatsen.
Svenska Heraldiska Föreningen har genom sin kommunikationsansvarige skrivit ett bra svarsbrev till Kalmar kommun som också fått genomslag i media. Liksom föreningens brev till Sölvesborg fick genomslag därstädes.
Det är en bra insats av en förening. Ännu bättre är det att inte kräva bot och bättring utan att erbjuda heraldisk assistans inom ramen för de behov kommunen har.
Därmed sagt att det inte är fel att göra om vapnet och få det att funka i en modern grafisk kontext. Det är ju något jag gör själv med jämna mellanrum.
Just nu pågår ett heraldiskt styrelsemöte via Skype.
Vi pratar om hur vårt årsmöte ska arrangeras. Det blir sedvanliga årsmötesförhandlingar, tre heraldiska föreläsningar, besök i Tyska kyrkan (ja, vi är i Göteborg) och en middag som avslutning.
Titta gärna förbi.
Vi pratar även om SVK-boken. Nu vet vi att den kommer sent i vår. Blir väldigt bra.
Och ihop med majnumret, #110, kommer även SHFs matrikel. Tufft jobb att få in alla 500 medlemsvapen, men det löser sig.
Medlemmarna får strax sitt nummer av Vapenbilden #109 och med den en fin liten pin som visar hur länge du varit medlem i föreningen. De som varit medlemmar i mer än 30 år får en lin med en röd liten sten. Det får jag, har jag sett. Hur de övriga ser ut vet jag inte.
Databasen Källan är faktiskt klar. Nu återstår bara att få den att fungera på vår WordPress-sida.
Det ser ljust ut för heraldiken kommande år.
Och just det – glömde att säga att Svenska Heraldiska Föreningen nu har passerat 500 medlemmar.
Och – jag är glad att Sami Nahas numera är sekreterare och inte jag. För när entusiastiska heraldiker kommer igång är det svårt att hålla ordning på allt som sägs.
Vapen för den danska adliga familjen Adeler. Bild: Ronny Andersen
Till alla som vill veta mer om dansk heraldik. Dansk adelsförening har numera ett bra bildregister på sin hemsida.
För några dagar sedan skrev jag om den tydligen stora bristen på dansk heraldik. Därför vill jag här passa på att säga att det finns åtminstone en sida som är värd att titta lite extra på: medlemsregistret för Adelsforening.
Här presenteras omkring 225 danska adelsvapen vilket är en imponerande samling. Vapnen har elegant tecknats av Ronny Andersen, men innehåller bara skölden. Hur hjälmprydnaden ser ut får vi inte veta, och blasoneringar finns inte heller.
Men detta är en överkomlig brist för det viktiga är att det nu finns minst en riktig sida med dansk adelsheraldik.
Att sedan en hel del av vapnen är riktigt gräsliga, heraldiskt sett, kan varken konstnären, föreningen eller dess nu levande medlemmar lastas för. Vapnen är helt enkelt ett barn av sin tid.
Bloggen Phaleristica är som vanligt läsvärd. Nyss tog den upp kungens utdelande av -medaljen och hur problematisk den är. Och jag tycker i vanlig ordning att den är ännu mer problematisk än Phaleristica.
Konungens medalj är en arbetsgivarbelöning till anställda, dvs till de som jobbar inom hovstaten. Som sådan är den väl ok, även om kungen såsom statschef redan här borde fundera på om han inte borde göra som andra arbetsgivare och belöna sina anställa på ett sätt som inte förknippas med forna tiders ridderlighet. Det krävs trots allt expertkunskap för att kunna skilja en kunglig medalj från en kunglig medalj, speciellt när de ser likadana ut.
På senare tid har kungen (sedan 1975 och allt mer på senare år) av någon anledning valt att befordra sin medalj för att få den att verka finare än den egentligen är. Det har han gjort genom att dels dela in den i fler klasser (olika storlekar och band), dels dela ut den till personer utanför hovstaten. På så sätt har han skapat en de facto-orden om än utan vissa återkommande rituella ordensceremonier.
De utomstående kan delas in i tre grupper: medlemmar ur samhällets topp, personer som har gjort något unikt och enastående till gagn för andra samt personer som är framstående underhållare och idrottare. Samlingsnamnet för dessa tre är samhällsförtjänster.
Inget fel på mottagarna
Ser man till mottagarna och vill belöna dessa så är urvalet inte fel. Men jag tycker att det är problematiskt att klumpa ihop dem till en enda medalj eftersom ena gruppens förtjänster orättfärdigt även i betraktarens ögon tillkommer andra mottagare.
Speciellt illa är det att blanda ihop sysslan att vara kungens frisör med att självuppoffrande göra insatser för flyktingar. Så var fallet i år när ICA-handlaren Jonas Berg som engagerat sig för nyanlända, och innehavarna (oklart om de klippt någon i kungahuset, men det får vi förmoda) av friserföretaget Björn Axén: Johan Hellström och Peter Hägelstam, fick den nyligen introducerade versionen femte storleken i högblått band.
Det är absolut inget fel i att vara Sveriges bästa frisör och det är värt att premiera lika mycket som att vara VD för Volvo (Martin Lundstedt fick i år medaljen i 12:e storleken i Serafimerordens band) men det är varken självuppoffrande eller en handling utöver det vanliga som är värd premiera. Jag håller därför inte med den som tycker att det är bra att dekorera vissa svenskar varje år.
Skulle kungahuset vara seriöst i denna fråga skulle de ha tre eller fyra medaljer. En intern som endast skulle vara avsedd för internt bruk, en för framstående prestationer (guldmedalj, nobelpris, mest sålda skivor, bästa frisören eller Volvo-VD hör hit) och en för extraordinära insatser utan egen vinning. Den sista skulle då rimligen vara den förnämsta.
Inte tillbaka till ordensväsendet
Jag håller däremot inte med om att Vasaorden ska återupplivas eftersom jag faktiskt,om jag ska vara helt ärlig, har mycket litet förtroende för att den skulle fungera som det är tänkt. Egna partihänsyn skulle väga allt för tungt även om ingen skulle erkänna det. Och ju mer ordnar vi hade desto viktigare skulle de bli och med det än viktigare att se till att det egna laget gynnades.
Om man är minsta tveksam till hur det skulle gå, se hur David Cameron utnyttjade sina möjligheter att i statens namn belöna sina egna vänner strax innan han avgick i somras.
Eftersom Fredrik Reinfeldt ständigt hade förhinder kan den konspiratoriskt lagde misstänka att han hade samma dubier kring denna kungliga medalj. Men så tänker bara de konspiratoriskt lagda 🙂
