Eftersom tomten inte finns (eller finns han?) kan han lika gärna ha ett hittepå-vapen.
Sankt Nicolaus, eller Tomten kort och gott, är vår kära julfigur. Visserligen får vi anstränga oss ordentligt för att se det religiösa i figuren, men välkommen är han ändå.
Helgonens vapen brukar anknyta till något de gjort eller utsatts för innan de blev heliga, men i Tomtens fall är det inte så mycket helgonhistorien som ligger bakom utan något annat.
Jag har tidigare tagit upp att Jan Raneke tar i sin avhandling ”Bergshammarvapenboken” visar hur fördelningen av tinkturer i vapen varierat mellan regioner och tid. Här kommer en fördjupning.
Bergshammarvapenboken från sent 1300-tal visar att endast 1,3% av alla vapen innehöll grönt. 1,3% innehöll hermelin medan gråverk återfanns i 1,5% av alla vapen. Purpur ligger under 1% (s 138).
Men fördelningen är inte jämn mellan regionerna.
Berghammarvapenboken är sammanställd i slutet av 1300-talet och omfattar vapen från det seklet. Det finns en hel del inaktuella vapen eftersom vissa uppgifter tycks ha vandrat från vapenbok till vapenbok utan att man noterat att personen är död sedan länge. Men i huvudsak är det här vapen som användes mellan 1350 och 1390.
Ta en titt på tabellerna här ovan. Förundras över hur otroligt dominant den röda färgen är. Sedan är det lite delat om andraplatsen mellan blått och svart. Långt senare kommer grönt och pälsverken samt purpur som näst intill obefintligt. Så här bör alltså tinkturerna fördelas om man vill uppleva heraldikens högmedeltid.
Traettenberg menar, efter att ha gått igenom c:a 1000 engelska vapen med ursprung i England och Frankrike att detta område i början av 1300-talet var på väg mot ett fyr-tinktursystem med fördelningen av tinkturer enligt följande: guld: 23-29%, silver 19,5-25%, rött 30-32%, blått 13-14%, svart 5-6% och grönt 1-1,5%. samma fördelning fann han i en tyck-schweizisk vapenbok.
(Raneke, Berghammarvapenboken s 136). Pälsverken räknade Traettenberg inte som egen tinktur varför han fogade in dem i silver (hermelin) respektive blått (gråverk).
Purpur så ovanligt att det användes sällan, men av Bohémond de Tarande under korstågen (Hist. des Croisades occid.III, s 343). När ett enskilt vapen refereras på det här sättet anar vi dess unika position.
På denna dag för 47 år sedan föddes denna man. Det firar med ett fyrfaldigt hurra, hurra, hurra, hurra.
För dig som inte känner igen Svenska Heraldiska Föreningens främsta gentleman så ska du veta att han, jämte undertecknad, har suttit i styrelsen längst av alla. Sedan 1993. Att han är föreningens webbredaktör och tillika dess kommunikationsansvarige.
Han var också grundare av Borås Heraldiska Förening och dess förste ordförande.
Grattis till dig, Stefan.
Ps. Om någon undrar så är bilden ovan tagen före kl. 18.00. Om ni inte undrar så …
Skillnaden mellan modern brittisk och nordisk heraldik är framför allt en: Stadsvapen
Nyskapade brittiska, framför allt engelska, stadsvapen från 1800 till idag är betydligt mer komplicerade än släktvapen från samma tid, med betydligt fler motiv inbakade i skölden. Det gäller inte minst vapen skapade efter kommunreformerna 1970.
I Norden och Sverige är det tvärtom. Här är offentliga vapen enklare än släktvapnen. det gäller både 1800-talets med flera motiv i sköldarna och nutida där få motiv snarare bildar grafiska motiv.
För mig är det inte antalet motiv som avgör om ett vapen är vackert eller bra heraldik. Nä, det är hur det är komponerat. Det finns många fantasilösa enkla vapen och många vackra men komplicerade.
Traité du blason, som nämndes igår, är ett monumentalverk inomeuropeisk teoretisk heraldik.
Därför är det spännande att göra en djupdykning i olika detaljer. Som falska vapen igår och tinkturer idag.
Traité du blason visar två metaller (guld och silver), fem färger (blått, rött, svart, grönt och purpur- vilket var ordningen på hur vanliga de var) och fem pälsverk (två hermelin, två gråverk/ekorre och en päls).
Dessa tinkturer var reella giltiga färger (minns Clément Prinsaults utläggningar om falska vapen pga tinkturfel). Dessa färger fanns alltså i en heraldikers verktygslåda omkring 1500.
Vad heraldikern sedan valde och varför, det får jag återkomma till. Men det är värt att tänka på att detta är detsamma som gällde omkring 1200 och som i hela världen utom (ibland av några i Sverige) gäller idag.
Heraldiken är både väldigt statisk och väldigt föränderlig på samma gång.
Redan under medeltiden var man tvungen att försöka skilja på äkta och falska vapen, med vilket i regel avsågs falska verifikationer av adelskap.
I en vapenbok, Traité du blason av Clément Prinsault, tas det här problemet upp. Det viktigaste att känna till här är att ett falskt vapen bryter mot tinkturreglerna (rött på blått eller guld på silver).
Detta var en heraldikers åsikt på 1400-talet. Problemet med det är då att nämnde Clément Prinsault skulle få det besvärligt att genomdriva sina teser i samtida Kalmarunionen, där allt för många nyskapade vapen givna av kronan till nyadlade bryter mot tinkturreglerna och en hel del annat.
Med detta sagt. Ta medeltida vapenböckers, och andra källors, uppgifter med en nypa salt. Verkligheten som de beskriver kanske mer är som de vill att de ska vara än hur det faktiskt är.
Här finns en fin genomgång av den heraldiska läroboken Traité du blason.
Sveriges första framställning av enbart hjälm med prydnad, utan sköld tillhörde Holmger Ulfsson.
Riddaren Herr Holmger Ulfsson tillhörde släkten Tre Stengavlar (ett sentida namn, de hette aldrig så). I hans sigill från senaste 1291 väljer han att endast använda sin hjälmprydnad. Ingen skölkd. Därmed är han den förste svensk som endast använder hjälmprydnaden som igenkänningstecken.
Tidigaste färgbelägget i svensk heraldik är från 1200-talets mitt på en träskulptur från Näskotts kyrka (Krokom socken), nu i Jämtlands läns museum.
Skölden visar S:t Mikaels sköld rödmålad med en svart bård, bården prydd av vita växtslingor. Vapnet tillhör ingen känd släkt utan bör ses som en konstnärlig dekoration.
En heraldisk bild handlar mycket om proportioner och förenklingar av motiv. Syftet är att skapa en bild som är tydlig.
Ditt sköldemärke ska helst fylla ut hela sköldytan. Svävande figurer görs så stora att de fyller ut fältet, men de ska aldrig gå ända ut till sköldens kant.
I en bra sköld kan åskådaren uttyda sköldformen även om vapenbilden frigörs från sin sköldram. Sköldformen anges inte i vapenbeskrivningen. Konstnären får fritt välja en lämplig variant.
Bilderna utförs enligt det ett heraldiska formspråket. Det innebär att motivet inte ska avbildas naturalistiskt utan stiliserat. så att motivets karakteristiska kännetecken snarare än bildlikheten framhävs.
För att främja tydliga bilder bör man redan när man skriver blasoneringen väljer att låta en del av ett motiv representera helheten. Ett löv symboliserar ett träd eller en elefantbete en elefant.
Motiven i skölden utförs i princip tvådimensionellt. Linjer inom fält av en och samma tinktur bör endast förekom-ma sparsamt och då detta krävs för att en figur ska uppfattas rätt. Det förtjänar att påpekas att sköldemärket är den enda delen av ett fullständigt heraldiskt vapen som har krav på sig att framställas utan perspektiv. Hjälm, täcke och hjälmprydnad ritas tredimensionella.
När man målar ett vapen används av praktiska skäl gult synonymt med guld och vitt med silver. Kontrasten mellan metall och färg ska vara så stor som möjligt. En konstnär ska också försöka nå varje färgs maximala nyans.
Beväpning, eller beväring, heter det när man väljer att teckna klor, tänder, tunga eller liknande detaljer på djuret i en avvikande tinktur. På sidan 5 ses ett lejon av guld med röd beväpning. Sköldhållarna på sidan 24 visar en guldbeväp-ning på getter av silver.
Sköldemärkets beståndsdelar ska stämma överens inbördes och stilmässigt harmonisera med varandra. Om ett vapen innehåller ett svärd och en yxa ser det konstigt ut om en modern och minimalistiskt ritad yxa återges tillsammans med ett snirkligt och ornamenterat svärd.
Dock avbildas ett och samma föremål lite mer figurativt i hjälmprydnaden än i skölden eftersom den förra bör betraktas som ett tredimensionellt föremål medan den senare är en tvådimensionell bild.
Detsamma gäller innehåll mot utanpåverk. Den medeltida tunnhjälmen är kraftig och lite kantig och därför ritas motivet på ett liknande sätt. En sirlig rokokosköld bör ha ett innehåll som i stil harmoniserar med skölden.
Ett vapen behöver inte tecknas på det klassiska sättet med medeltida riddarsköld, hjälm och hjälmtäcke. Ett vapen kan lika gärna avbildas utan hjälm men med hjälmprydnad eller bara med skölden. En sköld kan vara rund eller sköldformad för både män och kvinnor men den rutformiga skölden betraktas som enbart kvinnlig.
Inspirerat av min text i Heraldik för Nybörjare (2008)
Har du sett att det ofta finns ett motto/valspråk under ett vapen? Det har inget med heraldik att göra, men kan fungera som ett komplement om man vill.
Varje person som har ett vapen kan lägga sitt valspråk, eller motto eller devis som det också heter, på ett band under skölden. Valspråket hör inte ihop med vapnet som sådant men har funnits intill skölden sedan medeltiden.
I Sverige, eller Norden, är det inte alls så vanligt som det är på kontinenten och på de brittiska öarna, men har på senare år slagit igenom vid skapandet av nya vapen. Bland svenska adelsätter är valspråk inte lika vanligt som i Storbrittannien, men det förekommer. Vanligare är ändå att enskilda adelsmän har haft ett personligt valspråk.
Det första svenska valspråket utanför kungahuset var ståthållaren Johan Jöransson Rosenhanes (1571–1624) Mature et consulto (I rätt tid och efter övervägande).
Det äldsta kända valspråket för en ofrälse är kyrkoherden Theodorius Pauli från 1645. Det finns på hans sigill som användes vid undertecknandet av ett beslut vid riksdagen i Halmstad.
Valspråk används när man vill uttrycka en åsikt, en tanke eller idé som man tycker representerar en själv eller ens släkt.
Valspråket kan vara personligt eller gemensamt för en hel släkt eller en sammanslutning. Ett valspråk tillsammans med ett märke bildar en devis. Valspråket skrivs på ett band som läggs under skölden. Man kan också lägga det i höjd med hjälmprydnaden, särskilt om det är korta och distinkta utrop, som Hamiltons ”Through”. Det kallas då stridsrop.
Själv har jag inget valspråk för det finns inget enkelt uttryck som uttrycker mina åsikter, mina tankar och mina idéer.
Ett motto behöver inte vara unikt och inte heller på klassisk grekiska eller latin. Svenska och fornsvenska går lika bra. Däremot bör andra språk undvikas såvida det inte är ens hemspråk eller ett fornspråk från hembygden. Inte för att det är fel utan för att det blir ganska pretentiöst och löjligt.
Om du är sugen på lite mer humor så finns det många som översätter moderna uttryck till latin.