Kategoriarkiv: Vapensköld

Purpur i England 1298

Jag tjatar envetet vidare kring tinkturen purpur.
Det sägs att den är ny, inte här hemma i heraldiken och att den är svår att se.

Ibland sägs det att den inte hör hemma i svensk heraldik, men det är nog den enda sak i heraldikens historia där man uttrycker sig så, och det gör mig irriterad för det får mig att tro att det är andra saker än det som sägs som ligger bakom.  ”Man” är här en liten grupp etablerade heraldiker som inte resonerar kring ämnet utan mest tycker, och helst privat så att de inte ska riskera att stå till svars.

Purpur under medeltiden

Man kan inte bevisa att något är en svensk sed genom att hänvisa till källor från andra länder.  Jag tänker därför inte bevisa att purpur var en tinktur i Sverige eller Skandinavien under medeltiden. Det var den inte, varken för kungar eller några andra.

Att den fanns på iberiska halvön är däremot så välkänt att det inte ens behöver diskuteras. Kungariket Leon hade ett purpurlejon i silver redan under 1200-talet.

Men England, det är outforskat för skandinaver. Därför, tror jag, är det så många som tror att engelsmännen nyligen har hittat på att purpur ska vara en heraldisk tinktur.

Men för att kort klargöra lite fakta i målet presenterar jag här de purpur-vapen som Joseph Foster lät publicera i sin bok ”Some feudal Coats of Arms” (1902), senare redigerad och nyutgiven under överseende av JPB Brook-Little under namnet ”The dictionary of Heraldry” (1994).
Det är här man kan se att purpur användes av earlen av Lincoln, Henry de Lacy, redan 1298.

Få vapen ställer många frågor

Det är inte många vapen med purpur, det medges. Därför kan man inte säga att det var en vanlig färg. Men man måste ställa sig frågan varför de valde purpur? Det finns inget som binder samman dem allihop, de är vanliga riddare, de lever inte samtidigt eller i samma område. Och man måste ställa sig frågan varför så få andra har purpur i sina vapen samt varför härolderna tog in dessa purpurvapen.
Grönt är ungefär fyra gånger så vanligt som purpur; grönt är i princip lika ovanligt och lika oheraldisk färg.
Värt att notera är att den i Norden under den här tiden förekommande tinkturen brunt inte finns i något av det tusental vapen i Fosters verk.

Att utifrån materialet säga att purpur inte var en riktig heraldisk färg är däremot fullständigt oseriöst.

Engelska riddare i purpur

Baldreston, Richard de
(E. in. Roll) bore, argent a lyon rampant purpure—same as Sir Robert FiztzRoger; Jenyns’ Ordinary.

Bayouse, Sir Robert, of Hunts
(E. 11.Roll) bore, argent three water-bougets purpure; 1. Parliamentary Roll. M.S. 6137/22.

Bokkesworthe, Sir William de
(or Bolkworth) bore, at the first Dunstable tournament, or. a lyon rampant purpura collared or.

Cleuisby (or Clemsby), Sir John, of co. Leicester
(E. II. Roll) bore, argent, a lyon rampant purpure crowned or ; Parliamentar)’ RoU.

Eglestone, Adam de, of Wilberfoss
(K. I. Roll) bore, argent an eagle displayed sable, membered purpure ; Jenyns’ Roll.

Fitz Roger, Sire Robert le
(K. i. Roll) bore, argent a lyon rampant purpure (sable in Bering and Howard Rolls) (F.) ; Guillim Roll and Jenyns’ Ordinary.
Richard Balderston bears the same.

Hartford, Thomas, of Badsworth
(E. III. Roll) bore, .argent. a lyon purpure masculy or; Jenyns’ Ordinary.

Lacy, Henry de, banneret,
Earl of Lincoln 1257, bore, at the battle of Falkirk 1298 and at the siege of Carlaverock 1300. or, a lyon rampant purpure (F. ); Nobility and Parliamentary Rolls. Le veyl escu de Nicol.
Grandson of John de Lacy, who bore the same arms when he signed Magna Charta in 1212.

Limsey, Sir Philip (Lindsey) of the North
(E  ii. II. Roll) bore. or. an eagle displayed purpure; Parliamentary Roll

Malmains, Sir Nicholas
bore, at the first Dunstable tournament 1308, argent, a bend engrailed purpure (F. ) (azure in Harl. MS. 6137 fo. 10) ; Parliamentary Roll and Jenyns’ Ordinary.

Nelson, Henry le
(H. iii. Roll) bore, paly (6) argent and purpure a bend (new put in with colours) vaire or and sable. (K.) .Arden Roll—paly argent and sable in .Add. MS. 4965.

Penley, Sir Richard
(K. iii. Roll) bore, or, a lyon rampant purpure; .Ashmole Roll.

Scrope, Sir Henry le, of Bolton
(E. i. Roll) bore, azure, on a bend or. a lyonceux passant purpure; Nativity and Parliamentary
Rolls and Jenyns’ Ordinary.
Sir Richard ll
SCROPE, 1st baron, was thrice challenged as to his arms—first (as to crest) at the siege of
Calais 1347 ; second, by Cauminovv in Paris 1360; and third, by Grosvenor in 13S5. But was never worsted,

Skipton, John de
(E. in. Roll) bore, per base indented argent and purpure a lyon rampant of the 1. 1st ; Jenyns’ Ortiinary.

Stodebuit, Raffe
(E. in. Roll) bore, burulée (12) argent and azure over all three lyonceux rampant gules another purpure ; Jenyns’ Ordinary.

Story, William
(K. 111. Roll) bore, argent a lyon rampant tail follrchee purpura; Achmole Roll -charged on the shoulder with a cross crosslet or; Jenyns’ Roll.

Talbot, Sir Edmond
bore, at the first Dunstable tournament 1308, argent, three lyonceux rampant gules, purpure, for another Sir Edmund of Lane, in Parliamentary Roll and Jenyns’ Ordinary.

Talbot, Sir Edmund, of Bashall, in Lane,
knighted at the capitulation of Calais 1348, bore, argent, three lyonceux rampant 2 and
I azure (F. ) zr/ purpure. .Sir John, of Salebury,
Sir Edmund and Sir Thomas of Bashall, bore, the; Ballard,
Parliamentary and Surrey Rolls.

Vaunoy, Sire John (Wauncy)
bore, at the battle of Horonghbridge 1322, argent, an eagle displayed purpure.

Den femte skölden

Adliga ätten Anckarsvärd
Adliga ätten Anckarsvärd

För några år frågade en idéhistoriker mig vad vad ”den femte skölden” betyder. 

Hon hade stött på det i en privat brevväxling rån 1700-talet där någon nämnde för en annan att en tredje person  (jag har tyvärr slarvat bort min brevväxling så jag minns inte vem det var som var inblandad – så kan det gå)

Friherrliga ätten Anckarsvärd
Friherrliga ätten Anckarsvärd

 

Den femte skölden

Ett bra uttryck som kan verka lite förvirrande först. Men se bilderna här ovan, som visar släkten Anckarsvärds vapen. Det översta vapnet är en enkel vapensköld som också är släktens stamvapen.

Men se nästa vapenbild. Anckarsvärd har nu upphöjts i friherrligt stånd. Deras sköld är nu kvadrerat med fyra opersonliga sköldar och mitt på en hjärtsköld med släktens stamvapen.
Stamvapnet har visserligen skapats först (självklart) och det kommer även först i blasoneringen så rent formellt är det fel att säga att det är den femte skölden.

Men är man lite poetisk så förstår man att den femte skölden avser när en släkt upphöjs från adlig värdighet (dvs obetitlad lågadel) till högadel.

 

 

Två bröder, två adliga vapen

Bröderna Jakob och Anders Wolimhaus växte upp tillsammans och gjorde karriär tillsammans. Ändå adlades de under två olika namn.

Jakob föddes 1648 i Uppsala och den yngre Anders föddes året efter så vi kan förstå att de måste ha stått varandra nära. Så hur kom det sig att de adlades under olika namn?

Deras karriärer var likartade. Studier i Uppsala och utomlands. Avancemang inom den statliga förvaltningen men inte militärer. Kanske för att de var ofrälse från födseln.
Bröderna var båda intresserade av kultur och båda var diktare. Vilken kvalitet de höll är svårt för mig att svara på, men båda har blivit publicerade.
Inget av det tycks ha haft genomslag i deras heraldik.

Det fascinerande är att inget i deras vapen påminner om den andres, förutom hjälmprydnaden som de har gemensam. Visserligen olika tinkturer, men det är en obelisk mellan två vingar. Obelisken omlindad av lager är en symbol för vitterhet och väldigt populärt i övergången mellan 1600- och 1700-tal.

Arms of Count Leijonstedt
Arms of Count Leijonstedt

Anders adlades Leijonstedt

Anders Leijonstedt (1649-1725) blev efter sin utrikes resa 1683 sekreterare vid bankoverket, ledamot där 1685 och 1696 direktör i den för reduktionsdomarnas verkställande tillsatta kommission. Då han 1686 adlades med med namnet Leijonstedt var han förutom ledamot av bankoväsendet också protokollssekreterare i rikskansliet.
Som adelsman gick karriären vidare. 1703–1710 var han minister i Berlin och avslutade det med att utses till kansliråd. 1714 blev han den förste innehavaren av justitiekanslerämbetet. Det gjorde att han 1716 upphöjdes i friherrlig värdighet även om han inte tog introduktion på Riddarhuset. Ändå kunde han 1719 väljas till lantmarskalk, samma ämbete som hans bror haft tjugo år tidigare. Samma år utsågs han till riksråd och sedermera upphöjd till greve.

Arms of Count Gyllenborg
Arms of Count Gyllenborg

Jakob adlades Gyllenborg

Storebror Jakob Gyllenborg (1648-1701) var snabbare än sin bror i karriären, kanske för att han aldrig gjorde den där långa utlandsresan. Redan 1674 blev han kommissarie vid Kammarrevisionen och år 1676 befordrades han till assessor. 1680 utsågs han till ledamot i Reduktionskommissionen och var sedan en drivande kraft i såväl Likvidationskommissionen som Stora kommissionen och senare sekreta utskottet.
1680 adlades han med namnet Gyllenborg.
1689 blev han landshövding i Stockholms och Uppsala län 1693 var han lantmarskalk och 1695 utnämndes han till kungligt råd.
Genom ämbetet som landshövding kunde han 1689 upphöjas i friherrligt stånd och efter att han utsetts till kungligt råd kunde han 1695 upphöjas till greve.

 

Murrey är inte ok

Vapensköld för Lewes Grammar School.
Vapensköld för Lewes Grammar School, med tinkturen murrey.

Murrey (rödbrun) funkar inte som heraldisk tinktur, oavsett vad College of Arms försöker inbilla oss. 

Britterna har besynnerliga idéer för tinkturer. Purpur är populärare där än här, och det kan vi stå it med. Men att de ännu idag, på 2000-talet, envisas med att använda sig av tinkturen murrey är obegripligt

Den här skölden hade aldrig kunnat godkännas av Svenska vapenkollegiet.

 

Kattens dag även i heraldiken

Hellström family coat of arms
Hellström family coat of arms

Så var det kattens dag. Skulle kunna skriva något om Pip och Kakan, men väljer att skriva lite om andra katter.

Johanna Hellström är både heraldiker och kattälskare. Klart då att hon gjorde ett heraldiskt vapen med katter. Fyndigt springer de runt i skölden.

Förutom hennes vapen är det ont om katter i svensk heraldik. Eller Nordisk. Men det finns, som danska Zuschke och svenska Olsson (SVK 481/89) och Andersson (SVK 309/84)-

När det blir hundens dag ska jag skriva om Rur, Javne, Krusensten och Degerman.

Musik i heraldik – George Martin

Beatles-producenten George Martins vapensköld
Beatles-producenten George Martins vapensköld

Visst kan musiker ha vapensköld!
2004 fick Beatles-producenten George Martin denna sköld från College och Arms.

Som sig bör har han med små beetlar (skalbaggar) och gitarrsträngar, som de tolkas lite fantasifullt av heraldikerna.

Och visst befann sig Beatles i molnen i slutet av sin karriär.

Beskrivningen av vapnet

på engelska lyder så här:
Arms: Azure on a Fess nebuly Argent between three Stag Beetles Or five Barrulets Sable.

Crest (upon a Helm with a wreath Argent and Azure): A House Martin proper holding under the sinister wing a Recorder in bend sinister mouthpiece downwards Or.

Badge: A Zebra statant proper supporting with the dexter foreleg over the shoulder an Abbot’s Crozier Or.

 

 

Tysk källa för bevis om svensk sed

Jag hade häromdagen en intressant diskussion med Herr J. Vi pratade om vad som är god svensk heraldisk sed (ett viktigt ämne för svenska heraldiker i dessa dagar). Överlag var vi överens, men vi hade en fråga där vi inte kom överens Tinkturen purpur.

Samtalet var vänskapligt men eftersom jag har skrivit om de svenska tinkturernas historiografi och där slagit fast hur samtliga svenska heraldiker som låtit publicera sina åsikter i tryck har tyckt de senaste 250 åren, känner jag mig ganska hemma när det gäller källäget i Sverige.

Ju mer vi pratade desto mer förvirrad blev jag. Var kom hans åsikt om att purpur inte kan accepteras som svensk heraldisk tinktur utifrån svensk heraldisk sed ifrån?

Till slut kom svaret – han har inte sett tinkturen i tyska vapenböcker.

Svensk sed förutsätter svensk tradition

Jag har respekt för att man inte framledes vill ha purpur för att man tycker att det är för likt rött och blått. Det är ett argument grundat i ens egen tolkning av färglära och vad som gäller bör utifrån denna premiss jämkas samman med andras tolkningar av samma färglära (att en tycker en sak om en färg gör inte åsikten till allmängiltig sanning).

Men om man argumenterar utifrån svensk sed bör argumentationen hämtas från historien och då företrädesvis svensk heraldisk historia. Då går det inte längre att komma dragandes med tyska eller brittiska handböcker.

Ändå är det sådant jag möter om och om igen.

För övrigt accepterar jag tinkturen purpur men ser gärna att den behandlas med varsamhet.

Eskilstuna – Lyssna på Klackenberg

Eskilstunas kommunvapen av Eskilstuna Kuriren.
Eskilstunas kommunvapen av Eskilstuna Kuriren.

Eskilstuna gör om sitt kommunvapen och tar bort färgerna. 
– Det är en onödig förenkling som går emot heraldikens idé om färg och form, säger statsheraldiker Henrik Klackenberg till Eskilstuna kuriren.
Jag kan inte annan är hålla med.

För att underlätta den grafiska kommunikationen väljer Eskilstuna kommun att ersätta dagens färgade vapen med en monokrom (svartvit) version. Det känns historielöst även om kommunvapnet ”… ska alltid användas av kommunfullmäktiges presidium vid mer högtidliga, exklusiva och ceremoniella sammanhang”.

Jag tycker att det är fel väg att gå. Kommunen säljer in sig bättre om de är tydliga med att de är en myndighet och inget annat. Det underlättar också vidare kontakt med medborgarna eftersom man visar hur förväntningarna ska vara. Är man kommun är man stelare än om man är företag – men man är också stabilare. Det illustreras väl av ett kommunvapen.

Sedan kan kommunen såklart ha under-varumärken för viss publik verksamhet (som den ungdomsverksamhet som nämns i artikeln).

Att som här hamna på ett mellanting gör ingen glad, så jag ger det hela fem år och sedan har samma personer som idag beslutat om ändring ändrat sig.

Vad kan SVK, egentligen?

Svenska Vapenkollegiet får ibland skit för att de säger ja till vissa vapen. Kritikerna säger då att SVK borde säga nej för att vapnen bryter mot god heraldisk sed.

Jag förstår tanken bakom kritiken, och om jag satt i en position där jag slapp ta ansvar skulle jag kunna säga detsamma. Men om jag har ett ansvar som jag dessutom tar på allvar måste jag agera lite annorlunda än att bara kritisera.

Komposition eller utförande?

Ett heraldiskt vapen kan vara fult och vara korrekt komponerat. Eller så kan det vara fel komponerat men en vacker bild. Av dessa två ska det fula godkännas och det vackra som ska underkännas.  Därom borde alla vara överens.

Men SVK ska ju stå för
god svensk heraldisk sed?

Ja, på ett sätt.
Men eftersom det långt ifrån är klart vad som är god heraldisk sed (även heraldiker tenderar att schablonmässigt stryka 1100-1200-talö och 1600-1800-tal och fokusera på mittperioden som den enda sanna heraldiken – utom när det gäller rangtecken, får då stryks den enda sanna perioden till förmån för den sistnämnda).

Det går därför inte att ta fasta på ett sekels agerande utan man måste se till helheten. Vissa idéer från 1200-talet är god heraldik, andra inte. Detsamma gäller om 1700-talet. Att de två perioderna skiljer sig från varandra betyder inte att en har fel och den andra har rätt. Tvärtom har heraldiken ständigt förändrats och tagit intryck från andra tider, kulturer och länder.

När SVK då ska ta hänsyn till ett vapen som innehåller fem tinkturer kan ledamöterna tycka att det är vackert eller fult (personlig smak), ha synpunkter på tinkturmöten (tolkningsfråga) och konstatera att tinkturregeln följs och att vapnet är stiliserat på ett genomtänkt vis.
Att då avslå detta vapen är att bryta mot god heraldisk sed för att man upphöjer den egna personliga smaken till rättesnöre. Det kan man göra, men då får man vara beredd på att andra gör exakt samma sak mot ens eget vapen.

Därför måste SVK ibland godkänna fula vapen.

(sedan är det en annan sak att vissa vapen som ses på svk:s hemsida faktiskt är felritade. )