”Waslings heraldiska ordbok” är den första svenskspråkiga boken om heraldik och vapensköldar på mer än ett halvt sekel. Den 30 april finns den som e-bok i en näthandel nära dig.
Presentationstexten lyder så här:
I snart 900 år har de funnits omkring oss, vapensköldar, flaggor och sigill, tätt följda av riddare och härolder. All denna kunskap omgärdas av ett ibland mystiskt och svårbegripligt språk med många gamla och udda ord och begrepp. I denna ordbok förklaras dessa på ett lättillgängligt sätt.
WASLINGS HERALDISKA ORDBOK är genom sitt fylliga innehåll en utmärkt introduktion till ämnet heraldik samtidigt som den är ett värdefullt hjälpmedel för den som studerat ämnet tidigare.
WASLINGS HERALDISKA ORDBOK beskriver kortfattat mer än 2000 heraldiska ord och uttryck. Boken utvecklar vad orden betyder och hur de används i modern heraldik vilket gör den till en oundgänglig referensbok.23
Rombsköld. Rosetten visar att bäraren är en ogift kvinna. Här för släkten Åsklund.
I Sverige för en kvinna idag ett heraldiskt vapen på samma sätt som en man. Men hur är det i allas vårt heraldiska föregångsland England?
Det som här nedan sägs är en översättning av det som vapenkungarna Garter, Clarenceux, Norroy & Ulster fastslog den 7 april 1995. Men först mina egna kommentarer.Det är, som synes, väldigt långt ifrån det nordiska sättet att se på heraldiskt bruk. det är också väldigt långt ifrån det medeltida, men det följer väldigt väl den tidigmoderna synen på kvinnans plats i samhället, speciellt inom den tidiga industrialismen.
Jag har här en hypotes om att det engelska kvinnliga vapenbruket är dels en följd av att England mycket tidigare än övriga Europa industrialiserades med följd att heraldiken där kom att följa med in i det nya samhället på ett sätt som inte skedde någon annanstans, dels att England genom att ha en heraldisk organisation/myndighet måste skapa ett juridiskt system för att motivera denna myndighets existens. Varför ha en övervakande myndighet om de inte får ingripa?
Det här mycket unika systemet, som alltså inte ens finns i Skottland, har ingen motsvarighet i den heraldik som fanns under medeltid och renässans eller ens 1600-tal. Samtidigt låtsas den (dvs dess anhängare) som att det är något ursprungligt och att det är ett system som är respektfullt mot den ena halvan av befolkningen.
Det anser jag inte att den är och hur strikt heraldisk synpunkt (att vapnet ska identifiera en person) är det helt meningslöst eftersom det är så fixerat vid att identifiera bärarens civilstånd snarare än bäraren självt. Detta sagt utifrån att en mans vapenbruk inte på något sätt visar på dennes civilstånd, vilket det såklart skulle göra OM det var ett jämlikt system. Det manliga vapenbruket i England visar däremot på vilken position i syskonskaran du har, dvs vad du ska ärva. Och det i sin tur är ett sätt att säga att kvinnor inte ska ärva något svida det inte finns några bröder.
Notera att jag skriver ”sin fars vapen”. När kvinnors vapenbruk nämns för ”hon” alltid sin fars vapen medan ”han” för släktvapnet. Så redan här, när man säger vems vapen det är, slår framför allt brittisk heraldik fast at kvinnan inte är på samma nivå som mannen. Detta förekommer ibland även i svensk heraldik, men påfallande mycket mer sällan.
Kvinnligt vapenbruk
1. Ogift kvinna
En ogift kvinna kan (även om vuxen) fortsätta att bära hennes fars vapen i oförändrat skick men på en romb- eller en oval sköld. Hon kan även placera vapnet på en vapenflagga. (Om hon är sambo eller inte, ens med gemensammabarn, har ingen betydelse, eller så fanns inte det begreppet i vapenkungarnas föreställningsvärld)
F=Far
2. Gift kvinna, alternativ 1
En gift kvinna kan fortsätta föra hennes fars vapen OM hon kombinerar det med sin vapenförande makes vapen. Hans vapen till dexter och hennes till sinister eller hans vapen på huvudskölden och hennes på en mindre sköld i centrum av den stora skölden.
(Denna lilla sköld ska inte förväxlas med vår högadliga hjärtsköld).
Detta alternativ är det som presenteras som det normala i näst intill samtliga engelska böcker om heraldik. Men det finns faktiskt ett alternativ.
H=Husband, W=Wife
3. Gift kvinna, alternativ 2
Oavsett om en kvinnas make har ett vapen eller inte kan hon välja att föra sin fars vapen ensamt på en romb- eller oval sköld. När hon gör sp ska hon lägga till en liten mindre tom sköld i en avvikande färg.
Skölden kan läggas var som helst på den större skölden, men helst i kantonen eller längs dess centrumlinje. Sköldens komposition trumfar alltså den strikta regeln om placering.
4. Änka, alternativ 1
En änka kan fortsätta föra sin fars vapen kombinerat med sin före detta makes, som är beskrivet i punkt 2. (Vad jag förstår kan hon däremot inte ändra och välja punkt 5. Är dock osäker. )
5. Änka, alternativ 2
En änka kan fortsätta föra sin fars vapen kombinerat med sin före detta makes, som är beskrivet i punkt 3.
6. Gift kvinna, alternativ 3
En gift kvinna kan välja att bortse från hennes fars vapen och endast föra sin makes. Gör hon så ska hon lägga till en rombformad sköld (lozenge) i en avvikande färg.
Skölden kan läggas var som helst på den större skölden, men helst i kantonen eller längs dess centrumlinje. Sköldens komposition trumfar alltså den strikta regeln om placering.
7. Änka, alternativ 3
En änka kan välja att bortse från hennes fars vapen och endast föra sin makes vapen, som är beskrivet i punkt 6. Gör hon så ska hon lägga till en rombformad sköld (lozenge) i en avvikande färg.
Skölden kan läggas var som helst på den större skölden, men helst i kantonen eller längs dess centrumlinje. Sköldens komposition trumfar alltså den strikta regeln om placering.
8. Änkans vapen
Makens vapen i punkterna 6 och 7 bärs av artighet men är fortfarande makens vapen. Om kvinnan skulle förlänas sköldhållare (och upphöjd till pär) eller utses till ledamot av en ordens storkors måste hon föra sitt eget vapen. (Detta är den första punkt där det nämns att hon har ett vapen ”on her own”, dvs i egen rätt och inte som något hon har från sin far eller make.)
9. Skilda kvinnors sköld
En frånskild kvinna ska återta sitt vapen som ogift och då endast använda en rombformad sköld. Hon kan också lägga till en genombruten romb i skölden om hon så önskar. (Tänk reaktionen på om College of Arms föreskrev att frånskilda män skulle markera skilsmässan i sina vapen.)
10. Högadliga kvinnors vapen
En kvinna som är pär (countess, baroness etc) i sin egen rätt har rätt att bära sitt vapen på en rombsköld oavsett deras civilstånd. De får, om de vill, lägga till en liten sköld som i punkt 3. (Tänk reaktionen på om College of Arms föreskrev att gifta män skulle markera civilstånd med ett litet märke i sina vapen.)
11. Högadliga kvinnors barn
Barnen till en högadlig kvinna som i punkt 10 har rätt att kvadrera sin fars vapen med sin mors. Det förutsätter emellertid att fadern har ett vapen, annars får de inte heller föra moderns vapen. De kan nte heller kvadrera vapnen förän deras mors far är död. (Notera här, att barnen till ”järnladyn” Margaret Thatcher alltså inte anses ha full rätt till sin mammas arv förrän morfadern dör, medan en son till vilken fattiglapp som helst inom högadeln direkt från födseln anses vara en betydande arvinge. Mer ideologiskt färgat kan nog ett heraldiskt system inte bli)
M=Mother
12. Arv av kvinnliga vapen
En kvinna som förlänats ett vapen kan föra det vidare till sina barn i kvadrerad form, såvida inte vapenbrevet säger något annat (det kan säga både nej och att barnen slipper kvadrering)
13. Vapen till minne av avliden kvinna
En vapenförläning få uppta en bortgången kvinnas vapen, men normalt ger College of Arms inget sådant beviljande bortom mor- eller farföräldrarna. Den bortgångna kvinnan måste ha varit framstående genom egna prestationer.
Vem är den svarte mannen i sköldar runt om i Europa? Är det en slav eller en symbol för västerländsk kolonialism?
Varken eller, faktiskt. Snarare precis tvärtom.
Den svarte man som bland annat finns i Coburgs stadsvapen och i konstnärens Albrecht Dürers hjälmprydnad.
Det är St Mauritius, martyr och helgon som enligt legenden levde på 200-talet.
Jag vill ta upp vem denne man är eftersom det numera dyker upp krav på att han ska tas bort eftersom han är en symbol för rasism. Men jag skulle vilja påstå att rasismen lika väl kan finnas hos dem som vill ta bort om. Låt mig förklara varför.
Helgonet Mauritius
Levde alltså enligt legenden på 200-talet efter Kristus. Han var svart, han var kristen men framför allt var han befälhavare över den Taibaiska legionen från Thebe i Egypten som kejsare Maximianus (286-305) sände till Gallien för att kämpa mot de kristna där.
Mauritius slog ner upproret men vägrade sedan att förfölja de kristna. Därför kom även legionen att bestraffas så att alla 6 600 soldaterna avrättades, inklusive Mauritius.
Legenden om den Tebaiska legionen är känd redan från 400-talet. Händelsen som omtalas ska ha inträffat i Valais i Schweiz, vid den plats som numera Saint-Maurice . En basilika till Mauritius minne uppfördes redan 360 av Theodor, som var regionens första biskop. Ett kloster grundades på platsen något hundratal år senare.
Från Valais spred sig legenden till norra Italien (Mauritius är Savojens skyddshelgon och norrut längs Rhen, där bland annat Coburg ligger.
Legendens innebörd och rasismen
Mauritius och hans män var alltså beredda att offra allt, även sina egna liv, för att rädda livet på andra kristna. Det är det största offret man kan göra och för det högsta goda.
När borgarna i Coburg eller konstnären Dürer tar upp Mauritius vill de visa på att de också är beredda att offra allt för det högsta goda (eller åtminstone hävda att de vill det).
För medeltidens människor, och helt säkert får många som kom efteråt, var bilden av den svarte mannen inte på något sätt utslag av kolonialt tänkande. Det var respekt för en berömvärd man. Jag skulle däremot vilja påstå att den som däremot vill ta bort den svarte mannen är den verkligen rasisten eftersom denne 1) Inte kan erkänna att en vit kan hedra en svart 2) Inte kan erkänna att en svart kan leda en armé utan alltid ska ses som slav 3) Inte på grund av sin egen rasism kan erkänna att antiken inte kände till rasismen som den ser ut idag och därför förnekar detta samhälles syn på sina medmänniskor (det var fri vs slav som var avgörande, inte hudfärg eller religion).
Valspråket Honi soit qui mal y pense passar bra in här.
Foto: Jesper Wasling.
Sardiniens svarta män
De fyra svarta männen i Sardinens vapen och flagga är däremot inte Mauritius och hans män. Det är muslimska morer som ursprungligen var män med skägg och utan ögonbindel.
Värt att notera är att även dessa svarta män avbildas precis som motsvarande vita män. Det fanns ingen rasism här utan de var helt enkelt ärofulla män med en ogudaktig tro som råkade vara mörkare i hyn än européerna.
Att ta bort dem blir även här att förneka att en svart man kan vara något annat än en enkel man boende i djungeln.
De svarta männens utseende
Den som är intresserad av DNA och människors ursprung har säkert redan noterat att samtliga dessa svarta män ser ut att komma från Västafrika, inte Nubien. Det gäller alla heraldiska bilder från före 1500. Det säger oss något om vilka svarta män som ändå fanns i Europa under senmedeltiden.
Och ifall någon undrar. Det finns mängder av vita riddare som framställs med enbart huvud precis som Mauritius i Coburgs stadsvapen eller morerna i Sardiniens flagga. St Erik i Stockholms stads vapen är väl det som varje svensk bör tänka på.
Heraldiska vapen börjar användas av furstar under 1100-talets första hälft och de härolder som är förknippade med dem framträder kring sekelskiftet 1200.
Häroldernas bakgrund var brokig men många tycks ha haft kopplingar till dem som vi i Sverige kallade lekare. Kanske var det deras vana att framträda framför publik och deras konstnärliga ådra som gjorde att just de fick i uppdrag att först presentera riddarna vid tornerspelen, sedan även avbilda och sammanställa deras vapen. Den äldsta bevarade vapenboken är från 1244. Tornerspel hade då ägt rum i drygt 150 år och härolder funnits som utropare i minst 75 år.
Från 1200 till 1500 fick härolderna allt högre status. De ingick i den grupp som arrangerade tornerspelen och från tornerspel är det inte långt till andra offentliga festligheter som födelse, dop, bröllop, död och begravningar. Härolderna kom även att gå från enkla budbärare till en välsedd medlem av den diplomatiska kåren.
Vi känner inte till många skandinaviska härolder, men de fanns. Omkring ett dussin personer finns nämnda i källorna mellan 1350 och 1520. De förekommer i en rad sammanhang som visar att deras uppgifter liknade dem som härolder på kontinenten utförde.
I denna bok utreder jag hur denna förändring såg ut och vilket samhälle som härolderna verkade i. Boken bygger på min magisteruppsats från 1998.
Svenska Heraldiska Föreningens vapen. Teckning: Thomas Falk
Det känns som igår, men nu är det dags igen. Svenska Heraldiska Föreningen har årsmöte nu på söndag den 21 mars. Helt digitalt så det är bara att titta in.
Digital stämma 2021 Årsmöte söndagen den 21 mars kl. 15.
I år kommer vi att genomföra stämman helt digitalt på grund av den rådande pandemin. För att delta krävs att du gör din föranmälan senast fredagen den 19 mars. Du anmäler dig via detta formulär https://forms.gle/NJM6jxTgVWByTvKf9 [följ länken]
Ladda ner Zoom
Mötet sker via mötesverktyget Zoom som kan laddas ned kostnadsfritt
på www.zoom.us. Du som är föranmäld kommer att få en länk under lördagen.
Vi rekommenderar att du laddar ner och provar i god tid.
Träffa styrelsen och de aktiva
Vi tycker förstås att det är väldigt tråkigt att inte kunna träffas som vanligt. Men vi tycker att glaset är halvfullt och hoppas att fler medlemmar än vanligt nu får en möjlighet att delta.
För att välkomna er in kommer styrelsen att presentera föreningens verksamhet lite personligare än vanligt. Varje ansvarig kommer att berätta kort om vad dennes arbetsgrupp gör och du får möjlighet att ställa frågor och kanske engagera dig du med.
Program
14.30 Zoom-rummet öppnar för mingel
15.00 Föreningsstämma enligt stadgarna (kan läsas på Heraldik.se)
15.30 Styrelsens medlemmar presenterar sig och berättar om sina olika ansvarsområden
16.00 Diskussions- och frågestund
17.00 Mötet avslutas
Vi ses den 21 mars!
Håll utkik efter höstmötet
En regelrätt sammankomst med överlämnande av förtjänstmedaljen samt föredrag och
efterföljande middag planeras att ordnas på Malmö rådhus efter sommaren när vi hoppas
att omständigheterna medger detta.
Är du nyfiken på heraldik med tycker att språket är lite krångligt? Lugn. Här kommer Waslings heraldiska ordbok till din hjälp. Köp den för 69 kronor på Bokus.
Boken är utan bilder (i denna första upplaga) men har mängder med ord. Över 2000, som alla är definierade och korsrefererade. Med denna bok i din hand kommer du aldrig att stå frågande inför en heraldisk text. Allt du undrar över finns här. Bara personer fattas, men vem bryr sig om människor när det finns sköldar.
Så här beskrivs boken
I snart 900 år har de funnits omkring oss; vapensköldar, flaggor och sigill, tätt följda av riddare och härolder. All denna kunskap omgärdas av ett ibland mystiskt och svårbegripligt språk med många gamla och udda ord och begrepp. I denna ordbok förklaras dessa på ett lättillgängligt sätt.
WASLINGS HERALDISKA ORDBOK är genom sitt fylliga innehåll en utmärkt introduktion till ämnet heraldik samtidigt som den är ett värdefullt hjälpmedel för den som studerat ämnet tidigare.
WASLINGS HERALDISKA ORDBOK beskriver kortfattat mer än 2000 heraldiska ord och uttryck. Boken utvecklar vad orden betyder och hur de används i modern heraldik vilket gör den till en oundgänglig referensbok.
Ett utdrag ut Antti Leinos uppsats om heraldiken som ett namnsystem
Antti Leino har i en mycket intressant uppsats tagit sig an frågan om heraldiken och dess funktion som komplettering av namn.
Hans utgångspunkt är att heraldikens semiantik visar upp ett system som i all väsentligt kan jämföras med traditionella namn. Men hur fungerar egentligen detta system utanför de strikt heraldiska användningsområdena? Hur tolka mottagaren signalerna och tecknen?
Heraldiska vapen har, trots att de inte är en del av det lingvistiska systemet, en tydlig struktur som ger det ett, fragmentariskt, semantiskt uttryck eller innehåll. Precis som vanliga namn.
William Marshal var den mäktigaste mannen i England utanför kungahuset kring ochb strax efter år 1200.
Han steg upp till sin makt från, i dessa sammanhang, en förhållandevis enkel bakgrund. Hans pappa var lågadel och mamman något högre på stegen.
Berättelsen om William Marshal, som slutade som earl av Pembroke är också berättelsen om hur heraldiken användes och ärvdes under dess första tid. Därför är den värdefull för oss heraldiker.
Läs gärna Georges Dubys väldigt gedigna bok om honom eller så nöjer du dig med min korta artikel här. Den räcker långt den med.
P4 i Jönköping sände redan 2009 detta inslag, som är värt att lyfta upp igen.
”Vad har ett lejon på Smålands vapen att göra? Och varför är Västergötlands lejon mer välutrustat än Smålands? Författaren och heraldikern Jesper Wasling kunde svara på allt, och dessutom designa ett vapen till Johanna.”
Svenska riksvapnet i en spansk vapenbok från sekelskiftet 1500.
Tre kronor har sedan 1300-talet fungerat som Sveriges riksvapen och är landets mest inarbetade nationalsymbol.
Den äldsta bevarade avbildningen av tre kronor i vapensköld i nuvarande form finns på en vapenfris i det palats i Avignon där påven residerade under 1300-talet. Frisen dateras till 1336 och anses ha tillkommit inför ett möte om ett planerat korståg. Världsliga och andliga furstar från hela Europa var inbjudna, men få kom. Sverige skickade möjligen en representant för kungen och därför målades möjligen tre kronor-vapnet i stället för Bjälbo-ättens vapen.
När Albrekt av Mecklenburg valdes till svensk kung 1364 valde han att föra trekronor-vapnet i stället för det Mecklenburgska hertigvapnet. Enligt 1300-talets heraldiska sed kunde han inte uppta sin mors Bjälbo-vapen eftersom hans morbror ännu var i livet och regerande kung så enda möjligheten att visa på legitimitet var att välja en annan sköld med anknytning till svenska kungahuset (100 år tidigare hade Valdemar Birgersson kunnat ersätta sin Bjälbo-sköld med den erikska ättens leoparder eftersom han var närmaste arvinge till sin morbror). Vapnet finns därför i Albrekts sigill från det året och detta är det äldsta belägget för att symbolen också är Sveriges riksvapen.
De tre kronorna finns emellertid i svensk kunglig heraldik långt tidigare. De finns med på de krönta leoparder som erikska ätten förde från 1210-talet och de finns med i såväl Valdemar som Magnus Birgersöners sigill som kungar under 1200-talets andra hälft. En, två eller tre kronor förekommer också på mynt från 1220-talet fram till mitten av 1300-talet. Att antalet kronor i skölden är tre har sannolikt främst estetiska skäl eftersom tre fungerar bra i en sköld. Det kan också vara en medveten heraldisk förkortning av den erikska ättens vapen med tre krönta leoparder för den typen av förkortningar förekommer relativt ofta under denna period. Erik av Pommern införde som unionskung ett samlande vapen för hela riket; tre kronor av guld i rött fält. Detta vapen förekommer främst i sigill och blandas därför ihop med det svenska tre kronor-vapnet.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
F=Far
H=Husband, W=Wife
M=Mother
