Grattis Maja som tar studenten idag. Som en av waslingarna för du självklart vapnet så därför uppdaterar jag idag artikeln om vårt gemensamma vapen.
Här kan ni läsa mer om släkten Waslings vapensköld. Det är förstås en sida som aldrig blir klar utan växer allt mer med alla tillkommande versioner av vapnet.
Jag vill börja med att framföra mitt stora tack till församlingarna i och kring Tidaholm som har så generösa öppettider. Hela sommaren har jag och du möjligheten att besöka dessa kyrkor. Utnyttja den möjligheten.
Härja ligger till höger på vägen från Mullsjö upp till Tidaholm. Det är ett område som domineras av granskog och rätt stenig mark innan Härja plötsligt öppnar upp med åtminstone lite större åkrar och öppna landskap.
Härja. Här i byn fanns en medeltidskyrka som är ombyggd. Tornet är visserligen kvar men långhuset (kyrkobyggnaden) gjordes om 1767, om vi ska tro den stora skylten på kyrkans yttre västliga vägg.
Eftersom byggnaden är helt ”ny” finns inga medeltida målningar här. Däremot finns resterna av en romansk portal (tympanon) och andra detaljer från en tidigare kyrka. Möjligen från Ettaks kungsgårdskyrka eftersom resterna från denna kyrka användes när Härja och Velinga kyrkor renoverades på 1700-talet.
Det om gjorde mig mest uppspelt var en sten på baksidan av långhuset i Härja. Denna sten kommer alltså troligen från Ettaks kungsgårdskyrka. Bilden visar en liljestängel och vid dess fot ett xxx. Ja, jag vet faktiskt inte om det är pilbåge eller någon form av kors till vänster samt ett lejon till höger. Det ser hur som helst ut att vara samma motividé som lagman Folke av Västergötland har i sitt sigill från någon gång mellan 1231-40.
Nu tror jag inte att det är lagmannens vapen som är avbildat. Snarare tvärtom, att när heraldiken var ny så var motiven inte självklara och då kan inspirationen ha kommit från något närstående. Som från stenmästaren i Härja som jämte sin kollega i Forshem hade gjort de mest imponerande kyrkoutsmyckningarna och dessutom på en kungsgårdskyrka. Kan det ha funnits ett bättre sätt att visa sin trohet till den Erikska ätten?
Liljestenar förekommer också i detta område så jag ser stenen som en kusin till dessa, även om den inte ska betraktas som en liljesten.
Noterade för övrigt att Anette Nitenberg i boken ”Liljestenar och stavkorshällar” anger denne lagman Folke som son till Birger Brosa, men han var far till en annan Folke som dessutom knappast var lagman (som äldre historiker hävdar. Wikipedia visar dock att den enda samtida källan, Snorre, snarare uppger motsatsen. Hur som helst stupade Folke i slaget vid Gestrilien 1210.
Härja har även en portal som är väldigt vacker. Stenmästaren är som sagt okänd. Han verkar inte ha gjort några fler arbeten i Västergötland. Möjligen har en av hans lärjungar haft ett uppdrag i Timmele, som har väldigt lika men väldigt mycket sämre utförda, huvuden. Jan Svanberg tolkar dem som Jesus Kristus och Petrus och tror även att mästaren har kommit från Italien efter att ha gjort några uppdrag i Lund (sin samtids rikaste stift, vilket är värt att tänka på) eftersom det finns några andra motiv som annars främst förekommer i Italien. Främst då linakrobaterna på pelaren intill porten. Och bara detta gör resan hit värd all möda.
Parantes. I utgrävningarna av runierna av Ettaks kyrka upptäcktes det att ett barn hade begravts under koret, kyrkans mest heliga plats. Oklart vem, men det var en kungsgård så om det inte var en liten prins bör det ha varit ett barn till en mycket betydande storman. Kan det ha varit en son till lagman Folke i Västergötland? Nä, det kan vi förstås inte veta så det är inte ens en gissning, bara en fantasifull tanke. Kanske var det hans ende son och det är skälet till att hans släkt förblir okänd.
Eller så är barnet donatorns lilla älskling och av kärlek krävde han att hans lilla skulle begravas på den heligaste av platser så att detta oskyldiga barn kom fram till himlen så fort som möjligt.
Utgrävningen sköttes för övrigt av Nils Fredrik Beerståhl som senare fick Svenska heraldiska föreningens förtjänstmedalj. Fast av helt andra skäl.
Jan Svanberg; Västergötlands medeltida stenskulptur
Alla foton av Jesper Wasling. Använd dem gärna om du vill.
Sedan 1893 har Sverige firat svenska flaggans dag med mer eller mindre entusiasm. Men var det egentligen vi firar? Vad är en svensk flagga?
6 juni närmar sig och vi ska fira den svenska flaggan. Några väljer kanske att fira nymodigheten med ett gult kors på blått. Men den blir ju inte en svensk flagga förrän på 1897, bekräftat genom Flagglagen 1906. Innan dess är det en flagga som används för vissa, men inte alla offentliga verksamheter. Krasst kan man säga att den gulblå korsflaggan enbart var till för att identifiera svenska fartyg när dessa var till sjöss, företrädesvis utanför svenskt farvatten. Den svenska korsflaggan användes inte av kungahuset, riksdagen eller armén förrän sent 1800-tal.
Men alla traditioner är till för att förändras, så även den svenska flaggans traditioner och utseende. Så är du intresserad av hur den har förändrats genom århundraden kan du titta på de här två artiklarna:
1893 är för övrigt ett årtal att ta med en nypa salt. Det var året man på Skansen i Stockholm började fira svenskhet genom att bland annat använda den nymodiga svenska rektangulära flaggan.
Svenska flaggans dag blev däremot först 1916, och då främst i huvudstaden. En riksorganisation för att fira denna dag kom till först 1933 och nationaldag blev det 1983. Ledig nationaldag blev det ännu senare, först 2005.
Den mytiska Vinstorpaätten är uppkallad efter godset Vinsarp som ligger i Redvägs härad. Men det var inte ättens första gods och det var inte heller de som grundade detsamma. Så här kommer en skiss till dess ägarlängd 1320 till 1520.
Nu när redaktörskapet för Vapenbilden är borta finns plötsligt tid över för att se över gamla projekt. Några av dessa har jag knappt något minne av så de lägger jag upp här bara för att någon annan ska kunna inspireras att gå vidare.
Det som jag har skrivit här har jag alltså inte granskat på senare tid utan det är en gammal anteckning i ett kollegieblock. Men det finns en hel del värdefulla källhänvisningar.
Bilderna är hämtade från Wikipedia.
Listan över Vinsarps ägare är helt klart inte komplett (vad vi vet) och allt kan inte sägas vara belagt. Så se den som en utgångspunkt för vidare självstudier.
Känd 1348, död före 1350 (digerdöden)
Troligen yngste sonen till Haldor. Hade en bror med namnet Harald
(RPB 1353, UUB Perg 27/10 1362, perg 20/11 1352,
(DS 2416)
Gift med Kristina Siggadotter Djäkn, dotter till Sigge Djäkn som 1323 var sigillvittne och som dör 1349, troligen digerdöden).
Känd 1350 (då död, troligen digerdöden)
Paret hade en son och en dotter som båda troligen var barn vid föräkdrarnas bortgång och därför inte ärvde gården. Möjligt är också att Kristinas syster fick gården vid arvsuppgörelsen.
(RA Perg 23/11 1350)
Sannolikt Kristinas syster, gift med Karl Ingemundsson. Och eftersom kvinnor inte formellt äger en gård nör hon är gift är näste ägare …
Han är känd från 1347 och död senast 1364.
(DS 4297)
Känd 1364 till 1399. Dotter till Karl och gift med Udd Mattsson
(DS 4297)
Känd 1364 då han är häradshövding över Redväg och Bogesund(Ulricehamn), vilket bara det antyder att den platsen redan då var en stad. . Död senast 1399
(Gen 79)
Son till Udd. Riksråd. Känd 1407 och död 1437. Var tillsammans med de äldre bröderna, riddare Knut (d 1433) och biskop Sigge i Skara (död 1435), riksråd under Erik av Pommern.
Det är under Bengts ägo som godset flyttas till sin nuvarande plats från (troligen) andra sidan av sjön. Och det sker genom att några gårdar där tas över och slås samman. Det är möjligt att det som nu heter Gammelgården är Vinsarps ursprungliga plats.
Gift med Bengt och troligen dennes änka varför hon bör ha haft gården innan den ärvdes av Staffan.
Son till Bengt. Riksråd – riddare (När?) . Stupade i slaget vid Brunkeberg 1470, på unionskungens sida.
Bror till Staffan. Riksråd. Tillerkändes godset av Sten Sture på vars sida han deltagit i slaget vid Brunkeberg.
Son till Karl. Riddare (När? 1497?)
Syster till Örjan. Ärvde gården vid broderns död. Gift med Erik Eriksson Gyllenstierna. Anna avled 1552 och godset övertogs senast då av sonsonen Erik Karlsson Gyllenstierna, möjligen tidigare av sonen Karl Eriksson, död 1541.
Om endast adeln får ha den öppna bygelhjälmen, hur ska man då som ofrälse göra för att öppna upp sin slutna hjälm?
Jo, man skapar en halvöppen hjälm.
I Skandinavisk vapenrulla, SVR, finns det 7 svenska och en norsk halvöppen hjälm som alla förs av borgerliga släkter. Den första är publicerad 1995 och den sista 2003. Alla vapen har skapats av antingen Tor Flensmarck eller Jan Raneke som då också var de två redaktörerna för SVR. Därför antar jag att det var deras egen idé att introducera den halvöppna hjälmen i Sverige.
Schéeles vapen här ovan är en jämförelse med hur Jan Raneke och Skandinavisk vapenrulla vid samma tid ritade en öppen hjälm. Det finns, som synes, betydande skillnader. Och alla bilder i denna artikel är från just Skandinavisk vapenrulla för att kunna visa precis hur dessa vapen ser ut.
När jag ser hjälmarnas utseende tycker jag att Walter Leonards arbete har varit deras förebild. Hans Der grosse Buch der Wappenkunst (1977, senare omtryckt i flera upplagor) har en lång rad schabloner som framför allt Tor Flensmarck använt sig av i vapen publicerade i SVR. Jag har också använt mig av dem, om än i mer privata sammanhang, och det var väl också poängen med Leonards publikation.
Ska vi då anse att den halvöppna hjälmen är en ny typ av hjälm eller är den bara en variant av den öppna bygelhjälmen och därför ett ”intrång” i den svensk-finska adliga ”rätten” till vissa rangattribut?
Det är inte så lätt att säga. Eller, det är lätt att säga det ena eller det andra om man redan på förhand har fattat ett beslut. Men vill man komma ifrån sina fördomar och verkligen fundera kring hur man egentligen ska förstå en hjälm och vad som skiljer en typ av hjälm från en annan så blir det svårare.
Det är å ena sidan helt klart att det inte är en stickhjälm eftersom denna hjälmtyp består av två delar som nitats ihop. Denna hjälmtyp är framtagen kring sekelskiftet 1400 med det enda syftet att användas vid tornerspel, när man red emot varandra med lans. Stickhjälmen är fast och har aldrig byglar och den har inte heller något visir. Stickhjälmen är alltså den som används av ofrälse släkter.
Det är inte heller en sluten hjälm (som egentligen inte är detsamma som en stickhjälm även om begreppen numera är synonymer bland heraldiker) eftersom denna blir sluten just därför att den har ett visir. En sluten hjälm har inte heller byglar men den användes vid strid och är en utveckling av ”saladen” samt släkt med ”armet”. Denna slutna hjälm förs i regel inte av ofrälse men vissa konstnärer brukar ändå använda den som alternativ till stickhjälmen.
Å andra sidan är den inte heller en öppen hjälm, bygelhjälm, eftersom dess uppbyggnad inte är densamma. Visserligen är den halvöppna hjälmen en tecknad konstruktion medan bygelhjälmen är en verklig hjälm. Å andra sidan är den öppna bygelhjälmen som den ser ut i heraldiken en ren skrivbordsprodukt sedan 1500-talet.
Den stora skillnaden mellan den öppna och den halvöppna hjälmen är att byglarna på den förra sitter fastnitade på utsidan av hjälmen medan den senares byglar är en del av själva hjälmen.
Jag är ännu splittrad i vad jag tycker om denna hjälm. Jag kan varken ta avstånd från den eller omfamna den. Det saknas helt enkelt tillräckligt underlag för hur olika konstnärer skulle tolka hjälmen för att jag ska bestämma mig. Och så kan du läsa ytterligare ett skäl längst ner.
För dig som undrar vad våra nordiska grannländer säger kan jag berätta att den öppna hjälmen kan användas av både adel och ofrälse i såväl Danmark som Norge och Island medan Finland har samma regelverk som oss. För de tre första är det alltså en icke-fråga medan den kan bli på liv och död för oss öster om Skanderna.
Jag reserverar mig från eventuella fel rörande hjälmarnas faktiska användning och utseende under medeltiden. I denna artikel har jag valt att endast fokusera på den heraldiska hjälmen och hur heraldiker har tolkat olika hjälmtyper.
Om du kan något om medeltida hjälmar så hör gärna av dig. Kanske kan du skriva något för den här bloggen, som gästskribent.
Men jag då?Jo, jag har faktiskt fått en version av mitt vapen med en halvöppen hjälm. Tecknad 2016 av Thomas Falk. Snygg på alla sätt och vis, måste jag säga.
Här syns Nordenskiölds friherliga vapen.
Grevar och baroner (eller friherrar, som det egentligen heter i skrift) tillhör båda högadeln och har därför extra fina heraldiska vapen. Här kan du se likheten och skillnaderna mellan dessa två typer av vapen.
Den här traditionen att låta högadeln ha komplicerade vapen kommer från 1561, året då dessa titlar infördes i Sverige i samband med Erik XIVs kröning. Men då var det endast grevarna som fick en hjärtsköld på en kvadrerad större sköld. Friherrarna fick det först några decennier senare men i god tid innan Riddarhuset instiftades.
Här syns Sinclairs grevliga vapen.
En greve har tre hjälmar medan en friherre har två. Man kan fundera på om det är symbolik eller betyder något speciellt eller bara är symmetri med tillägget ”more is more”.
Jag tror på det sistnämnda men det är värt att minnas att grevar hade rätt till tre skattefria säterier, friherrarna hade två och övrig adel endast ett.
Kronan fick de också 1561 men då påminde den grevliga kronan mest om dagens friherrliga. Troligen fanns även denna krona fysiskt men jag får återkomma till det i en senare artikel.
Kvadreringen är frivillig. De allra flesta har ett kvadrerat vapen med en hjärtsköld i mitten. Lewenhaupt, som också var tyska riksgrevar, har tre hjärtsköldar men de är ett undantag. Några har inte ett kvadrerat vapen utan nio eller fler fält, men även dessa är få (Bland annat Sparre och Bielke). Dessutom har några valt att helt strunta i Kvadreringen och endast använda sitt stamvapen (som Gyllenstierna av Björkö och Nordenskiöld).
Sköldhållare finns även det hos nästan alla högadliga släkter och det ska vara ett djur. Även om däggdjur är vanligast är både fågel och fisk tillåtna. Insekter förekommer däremot inte.
Om greven eller friherren önskar ett enklare utförande går det bra. Hen kan välja att bara ha en hjälm (den från stamvapnet) och en sköld som bara har stamvapnet. Inte den kvadrerade versionen. Och hjälmen ska vara krönt med den grevliga eller friherrliga kronan för att visa att det inte är frågan om den ursprungliga adliga släktens vapen. Man kan också skippa hjälmen och hjälmprydnaden och endast ha kronan.
De här enklare varianterna är populära när man gör en vapenring eller smycke just för att det blir tydligare.
Det finns däremot inget som skiljer innehållet i de högadliga vapnen från andra vapen. Vi har alla samma tinkturer och samma rätt till alla de symboler som finns omkring oss i vardagen.
Det är också värt att veta att även om det inte finns någon lag som stoppar någon från att använda högadelns rangtecken så ska vi heraldiker av respekt respektera denna tradition. Tycker jag.
Vill vi ändra något är det bättre att skapa något nytt.
För mikronationer och andra kulturella evenemang gäller förstås full frihet för där rör det sig om teater och dekoration, inte som igenkänningstecken för fysiska och juridiska personer.
För svenska GREVLIGA ätter gäller att de får:
För svenska FRIHERRLIGA ätter gäller att de får:
* Ett stamvapen är släktens ursprungliga vapen, som de kan ha haft redan innan de adlades.
Den som bara ser en sköld kan inte veta om det är en adelsmans vapen eller om ägaren är en ofrälse med ett borgerligt familjevapen. Och så ska det vara.
Men historiskt har det varit viktigt att markera rang eftersom dess privilegier gav ekonomiska fördelar vilket självklart gjorde att man fick ett bättre liv. Och vem vill inte visa upp det?
Från det första svenska vapnet 1219 och fram till 1762 fanns det inget som visade om ägaren var en adelsman eller en ofrälse. Förutom då de rangtecken som fanns för högadeln (grevliga, friherrliga och ridderliga ätter).
Inte ens kronan var ett unikt adligt tecken för den användes lika ofta och gärna av övriga ofrälse ståndspersoner. Däremot i klart mindre utsträckning av ofrälse som inte kan räknas till adelsmäns gelikar, som underofficerare, bönder och präster.
Det är först 1762 som det blir ett förbud mot ofrälse att använda adliga attribut, och även om lagen knappast skulle vinna gehör idag så är det en tradition som vi håller fast vid här i Sverige.
Och de adliga attributen är alltså öppen hjälm och adlig (öppen)krona på hjälmen. Den ersätter då hjälmbindeln. Dessutom sägs ibland, framför allt förr, att halsklenoden är ett adligt rangtecken. Just detta har nästan glömts bort de senaste decennierna och det med rätta för just det tecknet är en symbol för deltagande i tornerspel vilket dels var personligt, dels var en företeelse som upphörde kring sekelskiftet 1500. Det är alltså något som knappt någon adelsman ens kan hävda att ens egna förfäder ägnat sig åt.
Bilden ovan visar schablonen för en borgerlig släkt och den här nedan för en adlig släkt. Ritat av/för Carl Alexander von Volborth.
Bilden överst är ritat av mig själv.
Det finns inget bättre sätt att använda sitt vapen än i ett exlibris. Därför är mitt kommande projekt att inspirera genom att presentera vapen ur min exlibrissamling.
Presentationen kommer främst att ses på Instagram och Facebook, men även här med jämna mellanrum. Jag hoppas att du kommenterar de olika vapnen och kanske själva inspireras till att göra ett exlibris.
Märket här ovan, för Gilstring, är tecknat av Bengt Olof Kälde. Jag har tre, alla i olika pappersnyanser, men jag vet inte om det beror på att de påverkats av solen innan de kom i min ägo eller om det är tre olika tryck. Inte för at det spelar någon roll för mig, men det kan vara värdefullt att veta för andra samlare.
Här ovan ses två exlibris för Carl-Fredrik Rehbander. Båda har tecknats av Jan Raneke men i helt olika stil, som synes. Lägg framför allt märke till hur Raneke har gjort olika kronor.
Sigill verkar vara ett favoritmotiv för just Jan Raneke gör han har gjort flera. Här ytterligare två ut min samling, för Bexell och Hoheer. Vad som är viktigt att tänka på när du gör ett sigill med medeltida inspiration är att förenkla bilden. Inga ädelstenar i kronan, enkla eldslågor och en nästan naivistisk stil. Bilden är ju trots allt tänkt att kunna vara förlaga till ett tredimensionellt lacksigill.
Roland Alm, som jag hade nöjet att möta vid flera tillfällen, hade även han ett vapenexlibris som ritats av Jan Raneke. Liksom Rehbander är det samma bild som användes för att registrera vapnet i Skandinavisk vapenrulla.
Till sist. Det går ju inte bara att titta på bilder. Instagram i all ära, men vill man lära sig något är det böcker som gäller. Den i mitt tycke överlägset bästa (även internationellt) är denna av Arvid Berghman. Fantastiskt inspirerande och mycket faktaspäckad.
Dessutom med ett vackert omslag som är precis lagom slitet. Jag har trots haft boken i över tjugo år och såna här böcker finns inte i min bokhylla för att vara vackra utan för att läsas om och om igen.
Skicka gärna in en bild på det till mig så kan jag lägga upp det i mitt instagramflöde.
Mina egna exlibris kommer så småningom.
Just nu finslipar jag och Elias Sonnek på en artikel till vapenbilden. Det handlar om de förändringar som ägde rum i svensk heraldik på 1500-talet.
För att inte missa något är vi tacksam om du tipsar om något som inte får glömmas bort när man förklarar utvecklingen från medeltid till Riddarhus. Vi befinner oss alltså mitt emellan, i äldre vasatid.
Som vanligt när det kommer till Vapenbilden så är det artiklar för en intresserad allmänhet, inte en akademisk expertis. Det är alltså inga egentliga nyheter vi för fram utan med en fräsch sammanställning av kunskap man bör ha.
Mejla dina tankar till Jesper@heraldik.se eller lägg dem som en kommentar här nedan.
Så är det snart dags för den 10 nordiska heraldiska konferensen. Temat denna gång är militär heraldik och du får chans att höra minst nio föredrag inom ämnet. Om du beger dig till Oslo i månadsskiftet maj juni.
Heraldiska konferenser i Oslo är alltid en trevlig upplevelse. Jag har själv besökt två men tyvärr blir det inte en tredje denna gång.
denna gång börjar det den 30 maj och håller på till den 2 juni, men egentligen behöver du bara resa dit den 31 och åka hem den 1 så får du till dig all heraldisk kunskap du behöver.
Så här såg det ut 2014 på den internationella kongressen. Det är jag som vänder mig om.För på torsdagen är den årsmöte (generalförsamling) för Heraldiska sällskapet / Societas Heraldica Scandinavica. och på söndagen är det en utflykt.
Fredag och lördag är däremot föredragasdagar och det brukar vara de som är de roligaste. I alla fall i min värld. Denna gång är det nio föredrag som kommer att hållas och dessa är:
Det blir mastigt och det blir intressant och det är trist att jag inte kan vara med. Tursamt nog kommer föredragen att publiceras lite senare så jag får läsa dem då.
För att få delta så måste du anmäla dig senast den 22 maj. de vill helst att du ska vara medlem i Heraldiska sällskapet men ser hellre att du kommer än att de håller stenhårt på formaliteterna.
Gå hit för att anmäla dig: https://heraldikk.no/index.html
Vi må se oss som en enda stor heraldisk familj där man inte tycker olika. Men jag tror att det är att göra heraldiken en otjänst. Därför tar jag på mig rollen att komma med kritik där det behövs eftersom jag tror att vissa saker skulle kunna göras annorlunda även fast jag vet att några tar det som ett personligt påhopp (hint: det är det inte).
Deltagandet i konferensen är billigt, bara 100 kronor. Det är bra för då kan många nya komma.
Men deltagandet i banketten är hutlöst dyr. 990 kronor denna gång. Och då har ju folk redan betalat för hotell och vanlig mat på restaurang ett par dagar. Så det här med att skapa pompa och ståt är ett bra sätt att få nya potentiella heraldiker att känna sig utanför och ovälkomna redan innan de kommit till oss. För handen på hjärtat, hur många är det som är villiga att lägga 1000 kronor på en tillställning där man inte känner en människa.
Det gör att heraldiken skapar en känsla av lyx omkring sig, när det faktiskt bara är en historisk hjälpvetenskap – och hur kul det än är, så är det inte speciellt akademiskt avancerat.
Det här ofoget – för jag måste säga att det är ett ofog – har blivit större de senaste åren. För tjugo år sedan var det i princip självkostnadspris på allt som hände i nordisk heraldik. Numera är det i stort sett alltid en stor bankett vilket visserligen är trevligt för de insatta men oklart hur många nya vi får på det sättet.
Och effekt har det. För en sak som jag har noterat är att antalet yngre (medlemmar mellan 20 och 30 år) som deltar eller är aktiva har minskat de senaste tio femton åren. Samtidigt som antalet unga formligen exploderat bland våra medlemmar. Det finns alltså en stor diskrepans mellan självbilden och vad siffrorna visar.
En annan detalj är att det är ungefär samma föreläsare gång efter annan. Under alla år har jag hittills inte mött en enda extern (=för oss etablerade heraldiker obekant person) föreläsare som har sin bakgrund i just den akademiska disciplin som hen föreläser i. Om vårt mål är att vi ska göra heraldiken mer vetenskaplig behöver vi fundera på hur vi engagerar vetenskapsmän i densamma.
Och detta sagt utan att förringa föreläsarnas kompetens ett endaste dugg, för de kan sina saker de med.