Heter man Westfalk måste man ha en falk, det säger ju sig själv.
Vapnet gjorde jag 1993 tillsammans med Johanna.
Att det här är en falk och inte en örn syns på bjällran runt foten. Ofta har en falk även en huva runt huvudet, för att visa att det är den förnäma halvtama jaktfalken. Det må vara en gammal tradition, men den är svår att upprätthålla numera när vapen i regel tas efter att man fått sitt släktnamn och inte tvärtom som det var förr.
Som alltid gäller det att ha förståelse för kontexten i vilken vapnet är framtaget och vad som är vapnets syfte (identifikation, såklart)
På hjälmen ses två drakvingar. De anspelar på London, där Johanna då nyss bott och där hon träffade pappan till hennes dotter. Det tycker jag är en fin gest även om de två redan då hade separerat. Eftersom anknytningen till England finns är det värt att påpeka att vapnet så att säga tillhör släkten Westfalk & Malcolm.
Färgerna är just svart och vitt.
Jan Raneke lät mig använda hans schabloner. Det är alltså inte tecknat av honom för familjen Westfalk, utan ett collage jag gjorde som en skiss. Det är värt att notera för den som till exempel studerar Ranekes konst.
Alla idéer blir inte avslutade, inte ens om de är bra. Här är tre exempel på vapen som förtjänade ett bättre öde.
Det första tillhör en gammal väninna. Det i sig kan förklara varför det inte blev klart. Här måste jag ändå säga, utan några speciella baktankar, att färgerna mer än motivet är henne. Hon var ofta klädd i just dessa färger, i olika kombinationer, och hon var en färgstark person.
Det är smed-bonde vapnet kom till när en person tog kontakt med mig. Det är för övrigt alltid kul när det sker, så tveka inte att göra detsamma.
Tanken var först att vapnet skulle illustrera hans bakgrund, men men när det här förslaget kom blev det kanske väl tydligt för honom vilken bakgrund han hade, och att just det inte var något han ville skrika ut, visade det sig. Då. det kan ju ha ändrat sig och jag vet ju inte om de jag haft kontakt med verkligen lagt idén åt sidan eller inte.
Det tredje vapnet har ett innehåll som däremot bygger på efternamnet, och det två gånger om. I det här fallet var det inte ointresse eller fel motiv som gjorde att vapnet ”försvann” utan en sjukdom. Möjligen kom det till heders när han tillfrisknade.
Av de här tre måste jag säga att jag tycker bäst om det gulblå i mitten, och det beror på att det dels har en bra komposition, dels för att det har väldigt tydliga och bra symboler, men som ändå är ovanliga inom heraldiken trots att de varit så grundläggande i vårt vardagsliv.
Egentliga Finlands vapen. Illustration: Wikipedia commons.
Tomas Bragesjö skrev i Vapenbilden nr 110 maj 2017 en artikel om svenska flaggan inom heraldiken. Tomas har fått feedback och det verkar som den är förekommande även på finländska adelsvapen så han skrev denna kompletterande artikel som även har med finländska vapen samt ytterligare flera svenska vapen.
Jag hade inte en tanke på att det fanns finländska adelsätter som hade svenska flaggor på sitt vapen. Jag fick tips på några finländska vapen av Henrik Degerman. Jag lyckades även spåra upp massor av ytterligare svenska vapen som inte var med i första artikeln bland annat genom att manuellt gå igenom samtliga ätter från ”Svensk Wapencd”, ”Finlands Ridderskaps och Adels kalender”, Finlands Riddarhus hemsida och ”Ointroducerad Adels kalender”. Jag hittade så pass många vapen att det kommer att komma en del tre i nästa nummer. Alla svenska vapen som listas här har en koppling till flottan utom ett vapen där det är två svenska flaggor med Karl XIV Johans monogram på sig bakom skölden.
Finländska vapen
Jerlström adlad 1717, SvA1521 och FiA 103
Viceamiralen Elias Jerlström blev adlad 1717. Som hjälmprydnad bland annat en tretungade svensk flagga.
af Schultén SvA 2206, FiA 163
Senatorn i ekonomiedepartementet, översten och överdirektören för finska lotsverket, professorn i fysik vid Kgl. Åbo akademi, verkliga statsrådet, filosofie doktorn Natanael Gerhard Schultén adlades 1809 enligt 1809 års svenska regeringsform och på nytt 1816 enligt 1772 års regeringsform, som var gällande i Finland, så att adelskapet utsträcktes till alla ättemän. Som hjälmprydnad en svensk tretungadflagga och en helblå tretungad flagga. En gren i Finland upphöjd till friherrar 1859 FiF 43. I det friherrliga vapnet är flaggorna dock borttagna!
von Schoultz FiA 206
Majoren och kommendanten på Svartholms fästning, hovrådet Carl Gustaf von Schoultz naturaliserades 1840, FiA 206. Bakom hjälmen fyra fanor, två svenska blågula och två ryska. En gren av ätten är levande i Sverige och med i ”Ointroducerad adels kalender”.
von Wahlberg FiA 278Det är lite oklart om ätten passar in i artikeln. Generaldirektören för medicinalverket, verklige statsrådet Karl Ferdinand Immanuel Wahlberg, adlades 10.4.1904 och introducerades 28.7.1904 under nr 278. Den här ätten har en flagga som hjälmprydnad som för en oinvigd ser ut som en svensk flagga. Dock är det i själva verket Finska gardets fana som är blå med ett gult georgskors.
Svenska vapen
Strömfelt SvG 106
Konteramiralen Carl Axel Strömfelt upphöjdes till greve 1799 jämte sin bror amiralen Fredrik Georg Strömfelt med villkoret huvudmännen är grevar. Har bland annat en tretungad svensk flagga på ena hjälmen.
Gathenhielm SvA 1496 Kommendören vid amiralitetet Christian Gathe adlades 1715-12-29 Gathenhielm jämte sin bror kaparen Lars Gathe. Har bland annat två svenska tretungade flaggor på hjälmprydnaden.
Hederstierna SvA 1543
Konteramiralen Erland Scherna adlades 1717-11-20 Hederstierna jämte sina bröder. Har bland annat fyra tretungade svenska fanor som hjälmprydnad.
Wagenfelt SvA 1686
Viceamiralen Henrik Wagenfelt adlades 1719-11-10 jämte sin bror konteramiralen Fredrik Wagenfelt. Har bland annat två tretungade svenska fanor som hjälmprydnad.
af Wirsén SvA 2221 Överstelöjtnanten vid arméns flotta Carl Johan Wirsén adlades af Wirsén 1812-03-19 med villkoret att huvudmannen har adlig värdighet. Har en helblå tretungad flagga och en svensk tretungad flagga som hjälmprydnad.
Zacco nr 2203
Daniel Zachau adlades 1809-06-29 med villkoret att huvudmannen har adlig värdighet. Den adlade var överste i flottorna och vid amiralitetet. En svensk tretungad flagga som ena hjälmtäcket.
Cederström SvG 135.
Amiralen Olof Rudolf Cederström upphöjdes till greve 1819-05-11 där huvudmannen har grevlig värdighet. Har bland annat en svensktretungad flagga på en flaggstång som hjälmprydnad. En gren av den ursprungliga ätten immatrikulerades på finska riddarhuset under nr 12 bland friherrar 1818-09-28.
Nauckhoff SvF 343 Viceamiral Henrik Johan Nauckhoff upphöjdes till friherre 1813-01-20 där huvudmannen är friherre. Har bland annat en svensk tretungad flagga i fält 2 och 3 som tillkom i vapenförbättringen.
af Jochnick SvA 2301
Översten Jonas Jochnick adlades af Jochnick 1822-08-14 med villkoret att huvudmannen har adlig värdighet. Den adlade bevistade fälttågen i Pommern 1805–1807, Norge 1808–1809 och Tyskland 1813. Som hedersbevis fick den adlade två svenska flaggor bakom skölden där flaggorna har Karl XIV Johans monogram på sig.
af Klint SvA 2185 Översten vid amiralitetet Erik Klint, adlades af Klint 1805-03-01. Två svenska tretungade flaggor bakom skölden.
Seton SvA 2139
Skotsk ätt som naturaliserades 1785-11-10. Har en båt men en svensk flagga som hjälmprydnad. Sonen till en av de adlade inträdde i svensk örlogstjänst året efter adlandet.
Rosensvärd SvA 2144
Adlad 1781-09-27. En gren adlad 1809-05-28, adopterad 1809-06-29 enligt 37 § R F, introducerad 1897. Den ursprungliga adlade var överstelöjtnant vid amiralitet. Har bland annat en svensk tretungad flagga som hjälmprydnad.
Ulfsparre af Broxvik SvF 37
Amiralen Åke Ulfsparre upphöjdes till friherre 1653-02-18. Har bland annat en svensk tretungad flagga som hjälmprydnad och en bepansrad arm hållande en svensk flagga i ett fält som tillkom i vapenförbättringen.
von Unge SvA 1465 Viceamiral Olof Unge adlades 1712-09-15 von Unge. Har bland annat två svenska tretungade fanor som hjälmprydnad.
Nordenstierna SvA 2165
Viceamiral Olof Martin Fust adlades 1736-06-17 Nordenstierna jämte sin äldre bror, men före honom. Har två tretungade svenska fanor som hjälmprydnad.
von Rajalin SvA 1903 SvF 317
Viceamiral Tomas Rajalin adlades 1741-04-28 von Rajalin. En gren blev senare upphöjd till friherrlig värdighet. Har två tretungade svenska flaggor som hjälmprydnad.
von Castanie SvA 1691 Amiralitetskapten Joakim Christoffer Castanie adlades 1719-11-14 von Castanie. Har två svenska tretungade flaggor som hjälmprydnad.
Siöstierna SvA 1303 Kommendören vid amiralitetet Otto Kröger adlades Siöstierna 1693-09-28. Har två tretungade svenska flaggor som hjälmprydnad.
Af Ekenstam SvA 2220
Nils Adolf Ekenman adlades 1810-05-03 af Ekenstam med villkor att huvudmannen har adlig värdighet. Var tjänstgörande inom örlogsflottan, sist överste. Två svenska flaggor som hjälmtäcke.
Götherhielm SvA 1539 Skeppskapten och sedermera kommendörkaptenen Johan Alexander Göthe adlades Götherhielm 1717-11-16. Två svenska tretungade flaggor som hjälmprydnad.
Bielkenstierna SvF 28 Bisittaren i amiralitetskollegium Claes Hansson upphöjdes till friherre 1652. Har bland annat en svenskt tretungad fana som hjälmprydnad.
Cronhawen SvA 1828
Amiralitetskapten Paul Unbehaven blev adlad Cronhawen 1727. Två tretungade svenska flaggor som hjälmprydnad.
Orrsköld SvA 2131
Överkommissarie vid amiralitetet Lars Orre adlades 1773 Orrsköld jämte sin bror majoren vid galärflottan Samuel Fredrik Orre.
von Otter SvF 150
Överkommissarien vid amiralitetet Salomon Otter blev adlad von Otter 1691 och sedan upphöjd till friherre 1719. I fält 1 och 4 finns en svensk flagga med snäckskal på korset.
Rodersköld SvA 305 Amirallöjtnant Lars Bubb adlades Rodersköld 1642. Har en svensk tretungade flagga som hjälmprydnad.
Anckarhjelm SvA 700Amiralitetslöjtnant Mårten Cirtstiensson adlades Anckarhjelm 1661. Två tretungade svenska flaggor som hjälmprydnad.
Strusshjelm SvA 400
Två tretungade svenska flaggor som hjälmprydnad. Den adlade var amiral.
Strussflycht SvA 443
Amirallöjtnant Daniel Jönsson Strutz adlades Strussflycht 1648. Två svenska tretungade flaggor som hjälmprydnad.
Strussköld SvA 623
Kapten i flottan Jesper Svensson adlades Strussköld 1646. Tre svenska tretungade flaggor som hjälmprydnad.
Sjöhjelm SvA 656
Den adlade var verksam inom flottan, troligen kapare. Två svenska tretungade fanor som hjälmprydnad och på skölden en båt med en svensk flagga.
Barck SvA 722
Överlöjtnant vid amiralitetet Jöran Olofsson Barck adlades 1663.En svensk tretungad flagga som hjälmprydnad.
Stockenström SvA 858
Anders Stockenström, adlades 1674. Farfar Anders Henriksson var direktör i skeppskompaniet och fadern Lorentz Stockenström bruksägare. Fyra svenska tretungade fanor som hjälmprydnad.
Gyllenspak SvA 901
Anders Spak adlades Gyllenspak 1676. Den adlade var kommenderad på Stenbocks amiralsskepp Kronan i 1675. Fyra svenska tretungade fanor som hjälmprydnad.
Lauw SvA 957
Konteramiralen Frans Lou adlades Lauw 1680-01-27. Två tretungade svenska flaggor som hjälmprydnad.
Anckarklo SvA 1101
Skeppskapten Axel Hägg adlades Anckarklo 1686. Två tretungade svenska flaggor som hjälmprydnad.
Gyldenboij SvA 1128
Kommendör vid svenska amiralitetet Erik Boij adlades Gyldenboij 1688. Två tretungade svenska flaggor som hjälmprydnad.
Anckarcrantz SvA 1144
Kapten vid amiralitetet Hans Vilhelm Lamb adlades Anckarcrantz 1688. Två tretungade svenska flaggor som hjälmprydnad.
Anckarcreutz SvA 1145
Kommendör vid amiralitetet Johan Brandt adlades Ankarcreutz 1688. En svensk tretungad flagga som hjälmprydnad.
Även föreningar kan ha en sköld. Här ses vapenförslagen för Elfsborgsgruppen och Boda bostadsrättsförening.
När jag pratade med Elfsborgsgruppens Älvsborgsbataljon var det självklart att det måste vara något kraftfullt, gärna ett lejon eftersom I15 hade ett lejon i sitt vapen. Älvsborgsbataljonen är en del av hemvärnet och hör ihop med regementet I15, inte med fotbollslaget, även om även de kan behöva stärka sitt försvar.
Lejonet med hjälm, vars inspiration/förebild finns i Tyskland, är den självklara mittpunkten. Älvsborgsbataljonen är inte en del av regementet utan en form av avknoppning efter det att I15 lades ner. Det gjorde att en bård passade bra. Stjärnorna är även de militära men sjöbladen? Jo, de kommer från de gamla Sjöbladsätterna som verkade inom just detta område under 12- och 1300-talen. Man kan ju med visst fog säga att de var dåtidens hemvärn här.
Tyvärr valde försvaret att förbjuda specialmärken strax efter att kontakt tagits med mig, så vapnet rann ut i sanden.
Det nedre är för Boda Bostadsrättsförening. Det ligger i Borås och det är väl mest ett förslag från deras sida som jag heraldiserade. Men varför inte. Det fungerar ju, även om det är på gränsen till överlastat.
Vapnet skapades 2003. Dess nuvarande öde är okänt för mig.
Alla vapenidéer kommer inte i mål. Här är tre som jag har gjort tillsammans med tre personer, men som inte riktigt kom i mål.
Överst är ett kemiskt vapen för en kemist, som helt bygger på hans exlibris. Det är i princip bara hans exlibris i färglagt skick. Hans namn är Per-Olof och den initierade kan nog känna till hans fulla namn.
Nummer två är min gamla kollega Dick, vars mellannamn är fullständigt unikt och har sitt ursprung strax söder om Askim, där hans farfars far och farfar var fiskare. Minst en av dem bar också detta unika namn som jag inte nämner här. Hur som helst påminner båten och årorna om skärgårdslivet.
Det tredje och sista är även det för en gammal kollega, Robert, på samma företag. Vapnet är otroligt talande och väldigt träffande, och anspelar på en viss årstid. Däremot anspelar det inte på när vi två spelade innebandy ihop, även om det var väl så fladdrigt.
Oden och Tor samsas i en sköld som minner om fornstora dar.
Jonas ville ha ett vikingavapen, så då gjorde jag det. Hjälmen här är helt hämtad från en av vendelhjälmarna. Jag vet, det är en kompromiss men vi har ju inga bevarade vikingahjälmar att rita av. Eftersom det är en vikingahjälm och ingen riddarhjälm saknas hjälmtäcke. Istället är det metallförstärkt ringbrynja som syns baktill på hjälmen.
Och eftersom det inte finns något täcke kan det såklart inte heller finnas någon hjälmbindel. Men en metallring (inte krona) som håller ihop hjälmprydnaden kan man tänka sig att de kunde ha tänkt sig då, om de fått för sig att göra en hjälmprydnad på 850-talet. Så här i efterhand kan jag tycka att just den där ringen är onödig, men
Hammaren är Mjölner, och spjutet (som är två för symmetrins skull) är Gunger.
Jag valde också en rund sköld eftersom vikingar hade runda sköldar. Som ses här nedan betyder det inte att vapnet alltid behöver ha runda sköldar utan det kan göras i en normal stil med.
Jesper Waslings anträd med några riktiga och många påhittade vapen.
”Fake it till you make it” eller Om man inte har det får man skaffa det. Så tänkte nog greve Rutger von Ascheberg när han skapade sitt heraldiska släktträd och så tänker jag just nu.
Nä, nu ska jag inte överdriva. Jag är inte mannen att här och nu värdera äktheten i Aschebergs anträd och jag fuskar inte heller till mig några anor.
Vad jag däremot gör är att jag leker med det heraldiska bildspråket. Med åren har det blivit tydligt att minnet lättare bevaras om det kan kopplas samman med bilder och ljud, eller varför inte dofter. Med det i tankarna kom det för mig att skapa ett minnesträd över mina närmaste anfäder. Som heraldiker blir det då enklast att använda det heraldiska bildspråket.
Trädet här ovan är alltså mina anor och för att citera min far så är jag särdeles stolt över att alla mina anfäder uppnådde fertil ålder, något som inte alla hade turen att göra förr i tiden.
Påhittade vapen
Alla vapen utom två är påhittade av mig och bygger på en berättelse eller ett intresse eller ett yrke de hade. Alla bilder gör det lätt att förstå dem och varifrån de kom. De är bönder, statare, arbetare och hantverkare och så en lokförare. I skapandet har en sak konsekvent tagits bort, och det är kärleksfulla omdömen. Jag vet inte hur ofta, och speciellt om kvinnor och fattiga, som de beskrivs efter epitet som klok, öm, kärleksfull, matlagning och liknande. Det är som att man inte vill se dem som människor eftersom de är för nära och för betydelselösa.
Jag tycker tvärtom att det är deras intressen och/eller deras aktiviteter som ska stå i centrum. Var stolt över dina anor oavsett vilka dessa är.
Dessa vapen är skapade för att visa att att vem du än är, är du värd att ha ett vapen. Du ska inte skämmas för din bakgrund, för som någon heraldiker än gång sa ”a family makes its start at some point or another.” Alla kan inte vara först, men de som var först är å andra sidan inte heller längre kvar.
Tyvärr känner jag inte alla så jag vet egentligen inte något om dem. Jag har bara hört några historier och dessa har jag lyft fram.
Inga hjälmar
Det finns inga hjälmprydnader här. Det finns två skäl till det. Det ena är att det vore fel att skapa hjälmprydnader med, eftersom det skulle ge illusionen av att det är riktiga vapen som personerna har använt på riktigt. Vilket alltså är fel.
Det andra skälet är att det finns en poäng i att tänka på att vapensköldar är just sköldar och att man inte alltid måste ha en hjälmprydnad.
En liten spännande detalj är att de som hade det sämre ställt i sin barndom faktiskt blev äldre. Kanske slump, kanske inte.
Endast en dog innan de var 70, och det var min mormor Ella. Å andra sidan så fick hon bröstcancer 1947 och levde med det i mer än 25 år trots den tidens cancervård. Rätt starkt ändå.
Carl-Edvard Pettersson
Calle i Vasared
1871-1959
Anfader till waslingarna eftersom det var han som hade gården Vasared varifrån släktnamnet är taget.
Var i sin ungdom i USA men återvände och stadgade sig på gården han köpte vid återkomsten.
Vapnet förde han däremot aldrig.
88 år blev han.
Alma Jönsson
1881-1958
Dotter till August Jönsson, kallad Pajas i Backa.
Vapnet (skapat är helt inspirerat av detta smeknamn. Jag tänker, att om folk kommer ihåg ett smeknamn på en person som dog 75 år tidigare, och personen dels var självägande bonde, dels kunde gifta bort sin dotter till brorsonen till landstingsmannen, sonen till nämndemannen, den blivande kommunnämndsordföranden, så måste smeknamnet varit menat positivt. En glad tjomme, helt enkelt.
77 år blev hon
Herman Karlsson
186?-1947
Rättare (statare som arbetar som förman) vid diverse gods och större gårdar. Fattig och från torpar och soldatfamilj. Därför har han fått ett gevär och en högaffel.
ca 82 år blev han
Ida -dotter
1864-1944
Statare och mjölkerska. Därför har hon fått en mjölkpall och en virvel som förr var en symbol för mjölk(ning).
Som liten parentes kan sägas att hennes ena dotter (inte min farmor) fick utmärkelse för framstående mjölkgård/mjölkning.
80 år blev hon.
Carl-Alfred Svantesson
1863-1935
Lokförare som tydligen var den som körde snabbast mellan Borås och Herrljunga. Självklart ska en sån man ha ett lok med puffar.
72 år blev han.
Lotta Sofia Jonasdotter
1860-1934
Kom från Orraholmen och Gimranäs utanför Herrljunga. När hon flyttade in till Borås planterade hon en äppelkärna hemifrån sin barndomsgård och det trädet står ännu i mina föräldrars trädgård. Det är också unikt och dess namn blir såklart Gimranäs. Eller Orraholmen. Ännu inte fastslaget. Hur som helst gav det idén till detta vapen.
74 år blev hon.
August Karlsson
1864-1941
August körde ut vin till restauranger och affärer i Borås. Då blev det självklart att hans vapen ska vara en vintunna på en vagn.
Innan dess var han färgare, och för all del – vapnet har ju en hel del färg i sig.
Hans pappa hette Östberg; varför sonen inte tog efter vet ingen idag.
77 år blev han.
Josefina Berntsson
1872-1962
Hon var när hon flyttade hemifrån så fattig så att hon och en vän delade säng. En tog dagskiftet den andra nattskiftet. Hon berättade för min mamma att hon var stolt över sin fina klänning, som hängde på en spik i det lilla rummet.
Hon var fattig. Hennes farfar var en dålig knalle som gick i konkurs men dennes far hade ägt flera gårdarvar nära släkt med Sven Eriksson. Men det vill jag säga att utan social skyddsnät kan vem som helst falla och det kan ta generationer att komma upp igen.
90 år blev hon.
Ragnar Wasling
1902-79
Målare. Och detta vapen målade han faktiskt själv omkring 1927. Det är såklart taget från målarämbetets vapen men ändå. Det är inspirerande för mig.
Det var Ragnar och hans äldsta syster Dagny som 1925 bytte efternamnet Pettersson till Wasling. Övriga syskon följde efter när de blev myndiga.
77 år blev han.
Detta är ett riktigt vapen, som Ragnar målade till sig själv.
Ester (Karlsson) Wasling
1903-98
Hon har fått ärva sina föräldrars vapen för att jag tycker att kombinationen var för bra för att slarvas bort.
Som någon sa. Något med bondskt vapen har jag aldrig sett.
95 år blev hon
Alf Svantesson
1907-89
Typograf som skapade det här vapnet som ett exlibris någon gång under 1930-talets andra hälft. Nu är det fixats till lite. Symbolen är grafikernas/typografernas grip med stampen man slår i typerna.
81 år blev han
Detta är ett riktigt vapen, som Alf gjorde till sig själv.
Ella Carlsson
1907-74
(även Wässbring, som hennes bröder bytte namn till)
Hon hade några passioner i livet. På äldre dar var det hennes trädgård som jag ännu minns som överfylld med blommor och färg. Längs väggarna stod det stockrosor i alla färger och dessa finns med här.
I yngre dar älskade hon att dansa och att sy. Hon sydde sina klänningar och med tiden även sina döttrars. Därför har hon fått med sig en nål.
Så här när första maj närmar sig så kan det vara värt att fundera på alla dess fanor.
Här går jag inte in på alla dessa fanor som respektive fackavdelning har och har haft. Istället tycker jag att vi kan fundera lite på färgen röd. Den som idag är själva kärnan i arbetarrörelsens bildvärld var från början inte alls självklar. Ljublå var en stark konkurrent och det berodde på att flera av de tidiga fackförbunden var nära knutna till den liberala rörelsen.
Först med första internationalens beslut 1889 om att ta den röda fanan till sig kom den att bli det främsta kännetecknet för hela arbetarrörelsen. I text och sånger före dess var fanan färglös. Och det var först med de 1:a-majdemonstrationer som 1891 hölls över hela västvärlden som den röda färgen som symbol slog igenom. Det dröjde sedan till efter sekelskiftet innan den röda färgen var den i stort sett allenarådande färgen på fanor och baner.
Det välkända heraldiska standaret finns i stort sett endast på brittiska öarna. I sin korrekta form är det omgärdat av vissa regler, men här kommer en friare tanke om dem.
Alla standar i denna artikel är en lek med konstformen. De är inte antagna och det är nog högst osannolikt att jag kommer att skapa ett fysiskt exemplar någon gång. Men för den som vill går det ju utmärkt att göra ett eget standar.
”The heraldic standard”, är det engelska ordet och i det här fallet är det bra att tänka på att engelskan och svenskan använder samma ord för två helt olika flaggor. Det svenska standaret är en flaggduk som hänger vertikalt på en stång och som använda i främst kyrkliga, fackliga och ordenssällskapliga sammanhang. Om dessa handlar inte denna artikel.
Det brittiska standaret
Artikeln handlar istället om ”standard”. Detta är en flagga med såväl vapensköld som badges och livréfärger. Det dök upp under 1300-talets andra hälft och användes sedan av personer av hög rang under de två följande århundradena. Med personer av hög rang avses mer specifikt personer av börd som förde befäl i strid. Just detta ”av börd” är centralt för att förstå standarens framväxt och betydelse. Andra hälften av 1300-talet var en tid då riddarens position som härskare över slagfältet var över. Först kom flera slag där infanterister slog sönder denna bild med våld (de vann helt enkelt slagen), dels kom digerdöden som slog ut det lägre frälset och till sist kom en ny form av legosoldater som hade kriget som yrket men inte var adliga. Vad gör man då i ett samhälle där de yttre tecknen på social tillhörighet är så viktiga?
Ja, enligt Robert W Jones så skapar man nya visuella bilder av makt. De vapensköldar som riddarna använt behålls, men nu börjar också badges användas och detta för att markera att man ingår i en herres hushåll och för att markera egendom. ”Emblemet bars på hans klädsel av en tjänare som följeslagare, och därför var standaren som han mönstrade på lägret av klädernas färger och bar emblem, med vilka följeslagaren var förtrogen.”, som Boutell skriver. Herren själv använde inte sin badge, varför vi kan jämföra den med företagens logotyp i modern tid.
När badges blivit introducerade var det naturligt att de också hamnade på flaggor. Det heraldiska vapnet användes fortfarande på vapenflaggor som användes vid befälsföring i strid. Standaret verkar däremot mer ha använts som ett övergripande samlingstecken. Det var allt för stort för att en ryttare skulle kunna bära det i full galopp men det fungerade bra som markering av var högkvarteret var.
Froissart beskriver flera gånger baner i de härläger han besökte men inte en enda gång beskriver han banerens utseende, innehåll eller for,
Numera är det ändå så att dessa heraldiska flaggor används av individer på sina hus. Och det är inte heller så att det endast är den yppersta överklassen som har ett standar utan det kan även gemene man ha, även om man rent formellt nog inte ska betrakta dessa moderna standar för standar likt de som de hade på medeltiden. Deras sociala och symboliska värde är idag något helt annat än då.
Den medeltida engelska standaren var större än andra flaggor och dess storlek varierade med ägarens rang. Längst intill stången hade man då, ursprungligen, oftast Sankt Georgs kors (rött kors på vitt). Resten av fältet delades horisontellt i två färger, i de flesta fall ägarens klädfärger, livréfärger. Ovanpå lades badges och man hade inte samma strikta tinkturregel här som i vapensköldarna. Man la dessutom gärna ett valspråk tvärs över fälten.
Regler om standarens längd
Eftersom britterna inom heraldiken känner ett väldigt behov av regler och byråkratisering fanns det såklart regler för storleken.
I England har idag varje vapentagare som fått ett grant of arms med en badge rätt till ett standar.
I Skottland upprätthåller Lord Lyon ännu de äldre reglerna och ett standard kan endast beviljas om vissa kriterier är uppfyllda.
Längden på standarden beror på ens adliga rang.
Suveränen (monarken) 6,4 m (21 ft)
Hertigar 6,1 m (20 ft)
Markiser 5,5 m (18 ft)
Grevar 4,9 m (16 ft)
Vicomter 4,6 m (15 ft)
Parlamentsledamöter 4,0 m (13 ft)
Baronetes 3,7 m (12 ft)
Riddare och Feodala baroner 3,0 m (10 ft)
Eftersom jag inte är någon så måste mitt standar vara mindre.
Läs mer
Robert W Jones; Bloodied banners
Robert Gayre; Heraldic standard
Charles Boutell & Arthur Charles Fox-Davies; The Handbook to English Heraldry
Det första tillhör en gammal väninna. Det i sig kan förklara varför det inte blev klart. Här måste jag ändå säga, utan några speciella baktankar, att färgerna mer än motivet är henne. Hon var ofta klädd i just dessa färger, i olika kombinationer, och hon var en färgstark person.
