Kyrkans märken ger en näst intill komplett bild över de vapen, stämplar, sigill och emblem som används eller har använts inom Svenska kyrkan. Boken visar på den emblematiska och heraldiska kulturskatt som finns på området.
Det märks att författarna har brottats med materialet men att de gjort det framgångsrikt. Boken har en kärnfull inledning som mycket bra beskriver såväl källäget som urvalsprinciper och kyrkans emblemhistoria. Därefter följer en uppställning där samtliga församlingar med emblem presenteras stiftsvis. Dessutom finns det upplysande faktarutor.
De märken som de kyrkliga församlingarna har använt sig av säger oss mycket om deras brokiga historia, med sammanslagningar och splittringar. Boken fångar denna historia och författarna gör en stor insats genom att berätta om bygden och samtidigt visa på hur denna återspeglas i märkets motiv.
Det är först från sent 1800-tal, långt efter heraldikens och sigillografins glansdagar, som församlingarna på allvar börjar använda sig av församlingsmärken. Tyvärr blev uppsvinget för sådana märken inte ett uppsving för emblematiken. De nyskapade emblemen är i regel anonyma i den bemärkelsen att de inte kan ses som en unik symbol för en viss församling. Författarna har valt att avstå från att ta med många av dessa bilder, som kan visa församlingskyrkan eller ett kors i kombination med församlingens namn, därför att de inte är att betrakta som vare sig emblem eller vapen. Det är ett urval som jag har full förståelse för. På senare år har heraldiken gjort ett (åter-) inträde på den kyrkliga arenan. Det började med stifts- och biskopsvapen för att senare följas upp med församlingsvapen.
Heraldiska vapen finns framför allt i Östergötland, ett resultat av Per Anderssons insatser, något som författarna uppmärksammar. För en heraldiker är avsnittet om Linköpings stift det mest spännande eftersom man här i brist på gamla märken införde nya heraldiska vapen i församlingarna, vapen som också används av hembygdsföreningarna.
Boken skrevs just innan Svenska Heraldiska Föreningen drog igång sitt hembygdsvapenprojekt som möjligen kan leda till att betydligt fler församlingar antar eller börjar föra vapen.
Kyrkans märken är ett referensverk och en katalog som är ovärderlig för en heraldiker. Man kan bara hoppas att den får uppföljare som tar upp andra sektorer i samhället.
Magnus Bäckmark och Marcus Karlsson
Kyrkans märken – vapen, stämplar, sigill, emblem (2006)
Förlag: Historiska Media.
ISBN 91-85377-58-9
Kung Karl XVI Gustavs serafimersköld. Foto: Kungahuset
För någon tid sedan klagade jag på Twitter över att kungahuset slarvar så med de heraldiska (och andra) traditionerna, samtidigt som man vill ge sken av att det man gör alltid har skett på detta nya sätt.
Jag störs av att man dels har rena faktafel i relativt enkla heraldiska frågor, dels använder ett språk som låter neutralt med leder läsaren att dra slutsatser som inte är riktigt korrekta. Man vinklar helt enkelt historien på ett sätt som ett kungahus ska hålla sig för god för.
Därför har jag här sammanställt de ”fel” som jag noterat på www.kungahuset.se den 17 juni 2015, om kvällningen.
Varje rubrik länkar även till den sidan där felet finns
”Sedan medeltiden har kungar och prinsar haft vapensköldar i skulpterad eller målad form med symboler för landet och ätten.”
— Här har man ”glömt” att både drottningar och prinsessor fört vapen, det äldsta redan 1238, vilket är det näst äldsta kungliga vapnet i Sverige (Helena Sverkersdotter).
”… Folkungaättens lejon mot blå strömmar i kombination … ”
— Nu är det snarare strömmar av silver på blå botten. Den korrekta uppgiften finns för övrigt med på en annan sida under kungahuset.se
”Åtminstone sedan 1500-talet finns i riksvapnets centrum en så kallad hjärtsköld med den regerande ättens vapen.”
— Ja, eller 1448 för att vara exakt, vilket skribenten själv skrev tre rader högre upp i denna artikel.
”Vasaättens symbol var en sädeskärve, en så kallad vase.”
— Tänk att kungahuset, som enda institution, fortfarande tror att det är en sädeskärve i riksvapnet.
”Själva vasen anses numera ha varit en så kallad stormvase, som användes vid stormning av bland annat vallgravar.”
— Inte alls omöjligt, men att den anses vara en stormvase är tveksamt. Det är en uppgift som är relativt sällsynt.
”Lejonvapnet är det äldsta riksvapnet i Sverige, fört av Folkungaätten 1250-1364, med Birger Jarl som den förste regenten.”
— Här blir det två fel i ett. Dels framgår det mycket tydligt i varje heraldisk grundbok att Valdemar (kung 1250-75) förde moderns, den erikska ättens vapen, medan hans bror Magnus bytte till sin fars släktvapen.
Dels var Birger jarl inte en regent. Mäktig ja, men inte regent. Han styrde tvärtom uttryckligen i sin minderårige sons ställe som riksföreståndare/rikshövitsman (även om den titeln inte användes)
”Det var alltså under Folkungarnas tid som deras ättevapen kom att successivt bli synonymt med rikets vapen.”
— Nej, den slutsatsen kan vi inte dra. Snarare tvärtom. Däremot var det EFTER folkungarnas tid som senare regenter (Karl Knutsson Bonde år 1448) tog upp folkungavapnet i riksvapnet. Fram till det året var folkungavapnet först kungens personliga vapen (1275-1364), därefter låg det i träda och användes inte av någon under nästan 100 år.
”Ursprunget står nog att finna i den starkt ökande dyrkan av de tre vise männen/heliga tre konungar som skyddshelgon. Som tecken på detta användes helgonens attribut, tre kronor, i vapen och emblem. De heliga tre konungar vördades högt av nordborna, som gärna vallfärdade till deras grav i Köln.”
— Här kan jag inte säga att kungahuset har direkt fel, för det är en uppgift som är helt omöjlig att kontrollera. Men det är värt att tänka på att svenska kungahuset använda tre kronor redan under 1200-talet, före skyddshelgonbilderna i Köln. Tre kronor finns på Magnus Ladulås sigill, i kung Valdemars kungavapen och i erikska ättens vapen. Siffran tre betyder inte heller något inom heraldiken, det är bara ett väldigt tacksamt nummer om man ska upprepa ett föremål flera gånger i en sköld.
Det finns inte heller någon rimlig förklaring till varför svenska kungen skulle ta upp en vapensymbol från staden Köln bara för att svenskar reste dit. De reste även till andra vallfärdsmål utan att de fick genomslag i heraldiken, som till Olof den heliges grav i Trondheim. Hans helgondyrkan fick för övrigt stort genomslag i svenskt kyrkoliv, medan de tre vise konungarna i Köln inte alls förekommer här med symbolen tre kronor.
”I Sverige finns de heliga tre konungars attribut första gången i Magnus Ladulås sigill på 1270-talet, men troligen är det först under kung Magnus Eriksson på 1330-talet som tre kronor används som symbol för kungen och riket.”
— Här går skribenten ett steg till och gör ett riktigt snyggt cirkelresonemang. För om Tre kronor på 1300-talet hämtades från heliga te kronor i Köln måste ju de tre kronor som förekommer under 1200-talet komma från Köln. Problemet är bara att Kölns vapen är yngre än det svenska.
”Flaggan har under lång tid varit det svenska konungarikets symbol, tillika kungligt höghetstecken. Det gula korset var det väsentliga, den egentliga nationalsymbolen.”
— Här tänker jag inte säga att kungahuset har fel, men rätt har de inte, även om andra källor säger detsamma.
Jag skulle själv säga att färgkombinationen gult+blått var det väsentliga. Om det sedan var genom ett gult kors på blått, vågiga linjer eller tre gula kronor i blått var nog mindre viktigt. Läs mer om den saken här.
”Det är vid 1400-talets mitt, då Karl Knutsson Bonde regerade, som det svenska kungliga korsbaneret anses ha uppkommit. Hans sigill hade 1448 en kvadrerad (fyrdelad) sköld i blått delad av ett gyllene kors. Troligen förde hans baner i samma färger.”
— Nog anses det så av några, men det finns varken bilder eller text som stödjer ett svenskt korsbaner förrän 1557, och då var det inte ens en symbol för Svenska riket, även om det är oklart vad det var en symbol för.
— Nu råkar det också vara så att vi vet vad Karl Knutsson använde som fälttecken. Det står i Karlskrönikan. Motiven var helgonbilder (st Erik, St Olof m.fl) och i varje baner (=flagga) ingick symbolen tre kronor. Samma tecken förekommer för övrigt på flera andra bilder från den här tiden, men färgerna på Kung Karls baner känner vi inte till.
”Sannolikt uppstod den svenska flaggan som en motståndsflagga under unionstidens strider. Karl Knutsson Bonde valde då ett korsprytt baner av Dannebrogens typ men gav det samma färger som fanns i det svenska riksvapnet: gult och blått.”
— Med hänsyn till det jag skrev nyss måste detta inlägg anses vara helt felaktigt. Att se svenska flaggan som en protest mot den danska är att i allt för hög grad luras av den antidanska propagandan som fördes fram från 1500-talets andra hälft.
”I Johan III:s hertigvapen finns blågula korsfanor angivna 1557. När han som kung 1569 utfärdar instruktionen för fredsförhandlingarna i Knäred, framhävs det gyllne eller gula korset som det viktigaste. Det hade av ålder varit brukat i Sveriges rikes vapen och därför ville Johan III att det alltid skulle föras uti fanor, fänikor (liten flagga) och flaggor.”
— Ja, Johan skriver så. Samtida teckningar visar dock helt andra svenska flaggor på båtar, och vi vet från kungahusets egna räkenskaper att en fältflagga från 1545 var i blått och vitt.
”Från Gustav Vasas död 1560 framträder korsfanan som den främsta symbolen för den svenska nationen: en tvåtungad svensk flagga där riksvapnet med den regerande dynastins hjärtsköld lagts över korsmitten.”
— Det här är rent hittepå. Riksbaneret för Johan III och Sigismund från 1594 visar en sån här fana, med riksvapnet på korsmitten. Karl XI och Gustav II Adolfs fana är helblå med riksvapnet och detsamma gäller för drottning Kristinas riksbaner.
Vill du hitta ett heraldiskt vapen men inte vet var? Titta då i det franska verket Renesse som numera finns digitalt.
Precis som Raneke har Renesse en systematisk uppställning av sköldarna. Skillnaden är att Renesse är så mycker mer omfattande, och därför svårare att ta sig igenom. Men det är det värt.
Renesse är ett av de verk som Svenska Vapenkollegiet gärna tittar i inför granskning av nya vapen.
verket har sitt namn efter sin upphovsman, greve Théodore de Renesse (1854-1927) och han skapade detta tillsammans med Johannes Baptist Rietstap (1828-1891). SÅ långe det endast fanns i tryckt form var det ett mycket dyrt, mycket svåråtkomligt och därför också mycket prestigefullt verk som sällan användes i heraldiken även om många gärna hänvisade till att man borde använda det). Numera är det som sagt gratis på nätet så jag hoppas att fler börjar använda sig av verket för att fördjupa sina kunskaper om heraldik och vapenkonst.
H.K.H. Prins Nicolas Paul Gustaf, hertig av Ångermanland, Det är vår nyaste medlem av kungahuset.
Ångermanland har fått sin första hertig någonsin. Därmed gör laxen sin entré i de svenska hertigvapnens symbolvärld. Nu ska det bli spännande att få se det nya hertigvapnet.
H.R.H. Prins Nicolas Paul Gustaf, Duke of Ångermanland, is the newest member of the royal house of Sweden.
Modern Swedish duchies have always been named for the historical provinces of Sweden, which are no longer governmental entities. This is the first time in history Ångermanland is used as a titel for a royal duke.
Världens främsta databas över vetenskapliga artiklar inom humaniora och samhällsvetenskap har numera även med Historisk Tidskrift.
Sedan slutet av 2014 indexeras artiklar som publiceras i Historisk tidskrift i den internationella databasen Thomson Reuters Web of Science (tidigare ISI Web of Knowledge). Databasen indexerar ledande och inflytelserika vetenskapliga tidskrifter inom olika ämnesområden.
Indexeringen är ett bevis på att Historisk tidskrift visar att den anses som en högklassig skrift som är värd att beakta.
Lite elakt kan man å andra sidan säga att det har den varit hela tiden, men att den engelspråkiga världen på grund av bristande språkkunskaper inte haft tillräcklig kunskap om detta. För jag köper inte idén om att det är den engelspråkiga världen som definierar vilka icke-engelska institutioner som håller en hög kvalitet.
För svenska historieforskares del ger det här ytterligare en vinst eftersom Web of Science ofta används för bibliometriska analyser i olika sammanhang, och det kan därför vara fördelaktigt för artikelförfattare att publicera sig i tidskrifter som indexeras i Web of Science (åter igen ett bevis på den engelska forskarvärldens rundgång)
Databasen är tillgänglig i sin helhet via de flesta universitets- och högskolebiblioteks elektroniska samlingar.
Ingen heraldik
Databasen Thomson Reuters Web of Science innehåller inte en enda artikel indexerad med ordet ”heraldry” så jag kan konstatera att även om den är vetenskaplig så är den inte fullt så vetenskaplig som man kunde hoppas 🙂
Alla som ägnar sig åt heraldik känner till att varje vapen ska vara unikt. Det är så grundläggande att det görs långa utredningar om hur man ska brisera vapnet för att avskilja det mot andra närliggande vapen.
Men hur vet man att det vapen man för verkligen är unikt?
Bokomslag för ”Alla kungar Bernadotte och deras familjer” av Berndt Tallerud
Den numera lite gamla boken om ”Alla kungar Bernadotte och deras familjer” är dekorativ så som det anstår en presentbok, och den är lättläst med en mängd väl valda vackra bilder.
Innehållet är däremot mest gamla kända anekdoter. Släktkrönikan stannar 1982 med uppgiften om att Madeleine föds så boken känns redan nu en aning föråldrad.
Vad jag som heraldiker saknar är Bernadotternas vapensköldar. Den enda som finns med är det kungliga vapnet utan alla rangtecken. Boken har inte ens en uppställning med de titlar som burits av medlemmarna av kungahuset och det är lite synd för oss symboltörstande läsare.
Det enda i titelväg som nämns är prinsarna Lennarts och Carl-Johans förlust av sina prinstitlar. Så den som söker färsk och fördjupad kunskap om dynastin Bernadotte får söka vidare, det här är en bok för de som endast ytligt har hört talas om familjen Bernadotte.
Berndt Tallerud: Alla kungar Bernadotte och deras familjer.
Schipstedförlagen 2008. Inbunden, 151 s.
ISBN 978-91-7738-787-9.
Så har de gift sig, Carl Philip Bernadotte och Sofia Hellqvist och Sverige fått en hertiginna av Värmland.
Sofia blir alltså inte bara prinsessa utan också hertiginna eftersom hon följer sin makes stånd. Sofia Hellqvist är nu hertiginna av Värmland.
Nu har kungahuset ännu inte lyckats skapa/offentliggöra Sofias personliga sköld, men jag har fått ett förslag till mig från heraldiske konstnären Thomas Falk.
Vapenförslaget bygger på en tatuering Sofia har, på hennes kunskap i och intresse för yoga och är dessutom en vacker pendang till drottning Silvias liljevapen från 1976.
Förslag till vapen för Sofia Hellqvist av Thomas Falk, inlämnat till statsheraldikern
Svårt med kunglig information
Tyvärr är inte kungahusets hemsida så bra på information, så de varken fördjupar, berättar eller länkar till sidor som gör att intresserade kan få veta mer. Om det beror på att man vill behålla lite mystik kring kungahuset eller om kungahuset självt saknar kunskap låter jag vara osagt, men jag lutar åt det sistnämnda.
För övrigt kan jag konstatera att kungahusets biografi över Sofia var mycket bra på att inte med ett ord nämna det som hon är mest känd för – deltagandet i TV-såpor. Det är lite synd, för hennes erfarenhet därifrån gör henne till kanske den mest kompetenta moderna prinsessa vi har – vilket hennes få tv-framträdanden redan visat.
En recension jag använder för att den var bra, och för att boken i sig är intressant.
Jag tror dock inte att kungamaktens utveckling i sig skapade feodalismen, snarare att kungamaktens utveckling var en följd av det feodala systemet som i sin tur skapades genom en förändrad syn på familj, släkt, klan och vänskap som man kan se under perioden 800-1200-tal.
In 1070, ‘knight’ was a description of a military role which men of various social backgrounds might fulfil, but by 1300 ‘knighthood’ was a defining element of noble status, with its own rituals and symbols and rights and responsibilities, and difficult to enter for those not born to it.
For David Crouch, this development is representative of a “social transformation” through which an “unconscious aristocracy (a social élite definable by modern historians)” became an exclusive and hierarchical “nobility (a self-conscious and privileged social élite identifiable to contemporaries)”.
Professor Crouch does not claim to be the first to identify this transformation. Indeed, in an earlier book, The Birth of Nobility (2005), he showed how centuries of scholars have struggled to explain it, and how important it has been, not only to our understanding of the medieval aristocracy, but also to how historians have modelled medieval cultural, political, and social structures as a whole.
Because the aristocracy was the most significant medieval secular social group, changes within it affected the whole of society, culture, law, politics, piety and power. The question for historians has been not whether the aristocracy’s transformation took place, but how and why.
For Crouch, previous explanations grounded in theories about feudalism or family structure, the growth or decline of royal power, the moral influence of the church, or in our understanding of agrarian, economic or military developments, are not satisfactory. For him, the crucial element is increasing self consciousness within this social elite itself, manifested in its representation of itself.
This both created and then came to be defined by the knightly ethos.
Crouch is a brilliant scholar who has been working on the medieval aristocracy for 30 years. His 1992 work The Image of Aristocracy examined their rituals and symbols andThe Birth of Nobility looked at how they have been understood by historians. In a way, this book is the completion of a trilogy.
He takes the ideas he formulated there about this self-conscious development of exclusivity and explores how it came about through a broad spectrum of themes he considers to have been important to the make up of the aristocracy.
He begins with the knight and knighthood, moves on to military culture, then looks at relationships with the king, before considering domination by violence, the exercise of noble justice, and codes of conduct, chivalry and piety. Much work on the aristocracy is based in contemporary chronicles and romance literature – and Crouch is a master of both.
But the real strength of each chapter of this book is that his years of work in the archives have given him an unrivalled knowledge of the documents and government records produced by and for the aristocracy themselves. These are here in abundance and provide precious and telling insights into the real lives of the medieval aristocracy.
Two caveats. First, this is not a book for the complete beginner. Crouch assumes a sound basic knowledge of English medieval history and for extensive discussion of other interpretations of this social transformation you are referred to his earlier work.
In fact, the more you know, the more you will get out of this book, not least because – and this is the second caveat – it is possible to enjoy the book and gain a great deal from it, but not to be completely convinced by the overarching claims.
I am, I think, convinced for now, but it is worth highlighting that not everyone will be, or even should be.
Författare: David Crouch
Förlag: Yale University Press
Att titta i svensk heraldisk litteratur för att få veta mer om kvinnligt vapenbruk är sorgligt.
Det står inget vettigt och det som står är nästan alltid fel.
Självklart får både kvinnor och män bära hjälm. Det finns ingen anledning till varför inte. Men låt oss för enkelhetens skull betrakta historien.
Kvinnor sägs inte bära hjälm därför att:
1 De inte deltog i torneringar.
2 De inte deltog i strid med hjälm på huvudet.
Det första argumentet är intressant. Det har hållits tornerspel i Sverige under medeltiden. Av källorna att döma blev de mer sällsynta under 1400-talet än de var under 1300-talet.
Tornerspel hållna efter medeltiden är endast skådespel och kan jämföras med dagens tornersällskap. Medan medeltidens torneringar närmast kan jämföras med formel 1 eller annan mycket riskabel elitidrott var det senare mer en fråga om uppvisningar.
Alltså har varken kvinnor eller män deltagit i någon tornering efter år 1500, varför alla som därefter antagit vapen borde lämna hjälmen åt sidan.
Hjälmprydnad bara i tornerspel
Vad vi vet var det endast i tornerspel som hjälmprydnaden användes. Och i processioner.
De svenska källorna nämner några deltagare i tornerspel och några vapenböcker antyder ytterligare ett antal personer. Dessa är de enda vi vet har deltagit i ett tornerspel och som därför har rätt till hjälmprydnad. Alla räknas till de uradliga släkterna och knappt någon av dessa finns kvar idag.
Då är frågan om vi idag ska anse att en idrottsutövning för 600 700 år sedan ska bestämma vilka identifikationstecken som män respektive kvinnor ska ha idag.
Kvinnor var inte med i strid
Detta argument är också besynnerligt. Att först, för flera hundra år sedan, stoppas från att delta i strid och sedan använda detta förbud som argument för att det var en sedvänja som är värd att bevaras är så krystat att det blir pinsamt.
Både synen på kvinnors deltagande i försvarsmakten och bruket av hjälm i fält har ändrats så då finns det ingen anledning för heraldiken att argumentera för en sed med hänvisning till ickeheraldiskt, men militärt nyttjande, av stridsutrustning.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
