Etikettarkiv: wasling

Tack till Heraldik i Kubik

Känner mig stolt. Instagram-kontot Heraldik i Kubik har ritat mitt vapen och det smickrar mig. 

Så här skriver kontot på Instagram:
heraldikikubik CoA of the Swedish heraldic author Jesper Wasling (born in 1967). Editor in chef of the publication Vapenbilden of the Swedish Heraldry Society (SHS). Awarded the medal of the SHS in 2017 (below the shield). The surname Wasling is linked to the Swedish word for sheaf or garb (vase, in Swedish – the a should be pronounced as in the planet Mars), which makes the arms canting of the name (it is a form of heraldic rebus). The Wasling sheaf is cut off, with two grain ears left hanging. CC-BY-SA. Graphic elements from Jimmy44, SajoR, Sodacan and Erlenmeyer.

Det är mitt personliga vapen, den gröna briseringen av släktvapnet, som valts och under skölden hänger Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj som jag fick 2017.

Självklart är det smickrande att uppmärksammas på det här sättet. Det betyder ju att det jag gör uppmärksammas av andra, och kanske har min glädje i heraldiken smittat av sig på just Heraldik i Kubik? Eller på dig?

Så tack för teckningen, Heraldik i Kubik, och fortsätt med ditt fantastiska arbete att teckna nya och gamla släktvapen, borgerliga såväl som adliga.

 

Är vapnet mitt eller familjens?

Jourhavande heraldiker

Dagens fråga.
Jag gör just nu ett vapen. Blir det vapnet bara mitt eller blir det familjens?

Det här är en klassisk fråga inom vapenrätten men jag skulle säga att det inte finns en självklar regel. Det har det inte heller funnits, undantaget  de som adlats och fått ett vapenbrev.

Det finns ett par tänkbara lösningar. Man kan se vapnet som helt personligt. det får man nog säga var sedvänjan tidigare, fram till 1900-talet. Men även då höll man sig i regel inom ett tema. Ett undantag är de vapen som uppenbart är skapade efter löpande band-principen kring sekelskiftet 1700, då de som skulle underteckna ederna till kungen behövde ett sigill.
Detta sätt att förhålla sig till ett vapen är däremot väldigt sällsynt numera.

Betydligt vanligare är numera att man tar fram ett grundsläktvapen som ättlingarna har rätt till. Sedan kan man göra briseringar (förändringar) om man vill, men det händer sällan.

Hur arvet ser ut råder det olika åsikter om. Min åsikt är att du inte bör vara för bestämd för det är ändå dina barn och barnbarn som bestämmer om och hur de tänker föra vapnet vidare.
Säg därför inte att vapnet endast ärvs av söner för då blir sondottern bara sur.
Säg inte heller att det ska följa namnet för då kan även sonsonen som tar sin frus namn bli sur.
Se istället vapnet som den symbol som håller samman släkten oavsett vilket namn folk har.

Jag håller alltså inte alls med dem som säger att vapnet ska följa namnet eftersom namn byts ut och vapnet ska ses som en parallell till släktnamnet, inte som en illustration av detsamma.
Och med det jämlika samhälle vi har idag där alla ärver och behandlas lika, med rätta, kan inte heraldiken inom vapenrätten hålla fast vid regler som var till för att just markera att vissa hade rättigheter som andra inte hade.

Coat of Arms of Wasling family, by Jan Raneke
Familjen Waslings släktvapen av Jan Raneke år 2010

 

Släktvapen för släkten

Har släkten en stor självmedvetenhet kan du ju också göra ett vapen som antas i exempelvis din farfars namn. Då har ju dina kusiner också rätt till det. Men då får du prata med dem först så de inte har en helt annan idé – och så får du se till att ha en symbolik som anspelar på släkten och inte dig.

Se på mitt vapen. Kärven, som liknar en vase, anspelar på namnet Wasling som kommer från gården Vasared (ännu i släktens ägo, tillhör min pappas kusin). Vingarna är korpvingar och det anspelar på den andra släktgården Onsered (Odens röjning) och därmed på hans korpar. Det är alltså en symbol för släkten som passar alla, även om man inte längre bär släktnamnet.

Och tänk på att heraldiken är rätt ovanlig så tänk inte på ”men vad händer om vi är flera släkter som har ett vapen”. Den dagen det bekymret, om jag säger så.

 

 

Likheten mellan heraldik och sociala medier

Jourhavande heraldiker

Det här är ett inlägg av den tyckande sorten. Under en längre tid har en typ av kommentar återkommit i mitt sociala flöde. En typ av meningslösa nedsättande kommentar som jag funderat en del kring. 

Kommentaren handlar ofta om att andra personer är ytliga och fokuserar på sig själv. Mest då unga kvinnor som använder sina sociala kanaler till att framhäva sig själva i fåniga selfies.

Och visst, det är lätt att hålla med om det. Mycket av det som läggs ut är egofixerat och kanske ytligt, om nu mänsklig samvaro kan sägas vara ytligare än andra mänskliga aktiviteter.

Men så tänkte jag ett varv till. Om det är ytligt att lägga ut en bild på sig själv på varm sandstrand på paradisbeach, vad är det då att lägga ut en bild på sitt vapen. Eller anlita en stenhuggare för att hugga in vapnet på ens hus, ens gravsten eller något annat evigt? Vad är egentligen skillnaden, sett som ytlig självfixering? Vad säger du?

Hälsar en ytlig heraldiker i sin bästa outfit.

För nybörjaren i heraldik

Bokomslag för boken Heraldiken i Sverige av Jesper Wasling
Bokomslag för boken Heraldiken i Sverige av Jesper Wasling och Magnus Bäckmark

Att vara nybörjare i heraldik med önskan att sätta sig in i ämnet är inte lätt. Det finns få böcker och hemsidor som lär ut heraldisk kunskap men desto fler som kommer med åsikter. 

För dig som är nybörjare i heraldik vill lära  mer tycker jag att min och Magnus Bäckmarks bok ”Heraldiken i Sverige” är den bästa start du kan få. Här finns allt väsentlig med som du behöver veta om ämnet. Om du läser den och ser att den inte alltid stämmer överens med dina engelskspråkiga böcker ska du veta att för svensk och nordisk del gäller denna bok vid varje konflikt.
Den insikten fick jag själv inte förrän efter många år av att ha läst om heraldik så för att bespara dig en massa ångest berättar jag det på en gång.

Läs tidningarna

Heraldisk tidskrift och Vapenbilden är de enda två återkommande skrifter som når svenska bibliotek som tar upp heraldiska diskussioner, med de har svagheter. Heraldisk tidskrift riktar sig till hela Norden och med det följer att den är lite spretig när det kommer till innehållet. Bra för den insatte men lite svårtillgänglig för nybörjaren. Som exempel kan sägas att inte en enda artikel sedan tidningen började ges 1959 handlar om den svenska vapenrätten vilket gör det svårt att veta vad som gäller för svensk del.
Heraldisk tidskrift ges ut av Societas Heraldica Scandinavica (Eller Heraldiska sällskapet i Norden, som det också heter).

Vapenbilden är mer populärvetenskaplig och har även föreningsnyheter och andra aktualiteter. Fokus ligger på svensk heraldik men artiklarna är inte fullt så akademiska som Heraldisk tidskrift.
Vapenbilden är Svenska heraldiska föreningens tidning och den kommer ut med fyra nummer per år. Du får den genom att bli medlem vilket kostar 150 kr/år (Plusgiro 22 27 90-8).

Svenska heraldiska föreningen ger också ut böcker och den viktigaste av dessa är det oansenliga häftet ”Heraldik för nybörjare”. På 48 sidor tar den upp vad du behöver veta för att kunna göra ett heraldiskt vapen.

När du har läst ”Heraldiken i Sverige” och ”Heraldik för nybörjare” är du redo att ta dig an heraldikens övriga litteratur. Då har du även en bra grund att stå på för att värdera de andra böckerna.

Och glöm inte att olika länder har olika traditioner. Så bara för att något är rätt i Sverige betyder det inte att det är rätt i Danmark eller England eller Skottland.

Bokomslag för boken Heraldik för Nybörjare av Jesper Wasling
Bokomslag för Heraldik för Nybörjare, 1:a upplagan 2005.

 

Vägen till ett släktvapen, del 1

Hur gör man ett heraldiskt vapen?
Tja, de flesta har en idé och håller fast i den. Andra funderar och funderar i evighet innan de blir klara. Så var det med mitt vapen.

Jag tycker att processen att ta sig ett släktvapen ska få ta tid. Det är något som man ska bära med sig länge och kanske lämna över till kommande generationer. Då kan det vara bra att ha något som man kan st för, något som man gillar.

Eftersom jag råkar vara en ganska ombytlig person var min väg till ett släktvapen ovanligt lång. I några artiklar här på sidan presenterar jag släkten Waslings vapensköld(ar) och förklarar varför de ser ut som de gör.

Läs den första artikeln här 

 

Pretantiöst och pompöst dravel

Jesper i Maulbronn

På senare tid, och även framöver, har det kommit en hel del inlägg som kanske inte är de mest lättlästa. Men ha tålamod med dem för de bygger tillsammans en väv som jag tycker behövs. 

Det handlar om gamla artiklar som jag haft liggande på min hårddisk i flera år. Infall som delvis blivit klara, delvis saknar avslutningar. Ibland har jag faktiskt glömt bort vad min slutpoäng var men jag har ändå med dem.

Någon kanske tycker att det är pretentiöst och pompöst dravel. Kanske är det rätt. Må så vara för är det något som heraldiken liter brist på så är det just det pretentiösa. Texter som utmanar, som vill mer än bara visa upp enskilda vapen.

Sedan jag började den här bloggen 2015 har jag skrivit inlägg motsvarande ungefär 1000 A4-sidor. Ett enskilt inlägg gör kanske inte så mycket men jag tror att alla dessa texter tillsammans skapar en bred bas som gör det lättare för andra att gå vidare i det här fantastiska ämnet. Därför är det viktigt att blanda högt och lågt. Jag hoppas också att min blandning får andra att våga tycka till och skriva/forska mer om heraldik.

Har du några tankar om detta är du välkommen att mejla mig på jesper@heraldik.se

Jag kan/vågar tyvärr inte ha något kommentatorsfält igång för jag litar inte på WordPress och har redan haft två överbelastningsattacker genom just kommentatorsfältet. 

 

 

Hjärnan är ingen dator

Hjärnan är ingen dator. Vad kan det ha med heraldik att göra?

Robert Epstein är en spännande psykolog vars tankar indirekt har med heraldik att göra, Åtminstone för den som vill förstå varför heraldiken ser ut som den gör och hur den har överlevt så länge.

I artikeln ”The empty brain tar han upp hur hjärnan fungerar, varför den inte på något sätt kan liknas vid en dator. Och hur detta hänger ihop med heraldiken kommer jag nu till.

Datorn ger loggor

Mycket förenklat kan man säga att en dator ”minns ” genom att lägga ”minnet” i bits och organisera dem i buntar om åtta, bytes. Detta minne läggs sedan på en bestämd plats och datorn kan när helst du önskar ta fram och process (matematiskt bearbeta) informationen. Detta sätt att arbeta gör att datorn väldigt snabbt alltid kommer fram till samma resultat därför att ”minnet” och processen är identisk gång på gång.

På det sättet ger datorn en statisk syn på världen och det påminner om hur en logga görs och ska vara. Statisk, identisk vid varje enskild avbildning och helt fri från tolkningar.

Och hjärnan ger heraldik

Hjärnan är ingen dator, vilket Robert Epstein visar med några enkla experiment, där det mest intressanta för en heraldiker är avbildningen av en dollarsedel. Experimentet går ut på att en (amerikansk) person ska avbilda en dollarsedel så noga han kan och det visar sig då att deltagarna gör en mycket enkel beskrivning av motivet. Man kan säga att de fångar idén av sedeln men inte alls utseendet trots att de ser den varje dag och den är identisk år från år. Får de däremot se en sedel kan de med otroligt stor exakthet avbilda den.

Allt detta beror på att hjärnan inte lagrar ett minne på en bestämd plats. Det finns inte ens, vad vi vet idag, ett bestämt minne av någonting alls. Och inte heller gör hjärnan något som på minsta sätt kan kallas process. Tvärtom agerar den synnerligen obegripligt vilket bland annat får till följd att ett minne ombildas varje gång vi pockar fram det.

Det förklarar i sin tur varför heraldiker – fast de inte haft en aning om varför – aldrig har fokuserat på en exakt avbildning utan hålla sig till en idé av en bild. För någonstans har de, och många före dem, förstått att om man ska kunna förklara en bild som andra ska komma ihåg måste det vara idén som beskrivs för en bild kan vi uppenbarligen inte ta till oss.

Det är fascinerande hur mycket ett ämne som heraldik berikas om man tar till sig forskning från andra ämnen istället för att strikt bara hålla sig till de traditionella källorna.

(Epsteins forskning  får förstås helt oanande konsekvenser för alla datateknikers arbete med AI eftersom det som de gör idag mer är big data men utan eget resonemang, men det är en annan sak som inte har med heraldik att göra)

Förstå mer med Mellan öronen

Inom kort kommer några riktiga experter på hjärnan att ta upp det här ämnet från en annan vinkel. Följ dem hjärna så du inte missar inlägget.

Hälsa på Mellan öronen. 

Alla kopplingar till undertecknad är väl kända, kanske även välkända.
Och har du inte insett det än så tänk på det här inlägget som en blandning av heraldisk bildning och reklam för min bror Pontus, min svägerska Helena och deras vän Daniel.

 

 

 

 

Ny logga för Wasling media

logga för Wasling media

Wasling_heraldry har just bytt logga på Instagram och Twitter. Jag skriver det här så det verkligen är officiellt. 

Nu är det här ingen stor sak. Jag kommer att växla mellan olika versioner av mitt sköldemärke för att visa hur man kan variera heraldiken utan att byta innehåll. Det är ju det som gör den både underlägsen och fullständigt överlägsen att varumärkstänk som hörs från varumärkesexperter. Om man nu ser sitt varumärke som något som ska leva länge.

Båda dessa bilder har ritats av Davor Zovko och därefter bearbetats av mig.

 

Tre heraldiker och en jeppe

Heraldisk Tidsskrift nr 115:2017 har just kommit från pressarna, och det är som vanligt en intressant läsning. 

Denna gång är det fyra huvudartiklar av Sverre Daehlen, Hans Cappelen, jag själv och Martin Sunnqvist.

Sverre Daehlen gör en lärd genomgång av det norska lejonets faktiska utseende under 1900-talets första hälft.

Hans Cappelens artikel var en lärd, men något bred, förklaring till varför Odd har pilar i sitt vapen. I texten kommer han in på de bevingade pilarna som flera adelssläkter i Norden förde under 1200- och 1300-talen. Vad han inte går in på (för det var inte inom hans artikels ram) var varför dessa bevingade pilspetsar försvinner. Det får någon ta reda på någon gång.

Martin Sunnqvist gör en ordentlig genomgång av hur man kan och bör blasonera häroldsbilder när dessa blir något mer komplicerade, framför allt när man upprepar en bild som ex stolpe flera gånger i samma fält.
Jag håller med honom i varje stavelse. Svensk/Nordisk terminologi mår bäst av att inte börja med allt för många begrepp. Om en stolpe förekommer tre gånger i ett fält ritas den helt enkelt lite smalare än om det bara är en stolpe i fältet. Det finns ingen anledning att hitta på ett nytt ord.

Min artikel om tinkturer lämnar jag till andra att bedöma.