Söker du medeltida vapenrullor?
Besök då Steen Clemens hemsida där han samlat sina digitaliserade genomgångar av medeltida vapenböcker.
Steen har i flera år gått igenom och sammanställt innehållet i vapenböckerna. Inte illustrerade, men väl systematiserade på bästa sätt. Så om du vill veta innehållet i en vapenbok, eller ens veta att den finns, så är det här hemsidan för dig.
Nya och gamla vapen för Danmark, Sverige och Norge i ”The book of arms of Conrad von Grünenberg, knight and citizen of Constance” från omkring 1480.
Men vilka vapen är det?
Danmarks vapen är i centrum, men utan sjöbladen. Hjälmprydnaden är bara en av flera som tydligen sägs användas av Danmark under senmedeltiden. Vi kan därför inte veta vilken hjälmprydnad som faktiskt användes då, inte ens baserat på vilken hjälmprydnad som användes på 1300-talet eller kom att användas senare.
Längst upp till vänster finns ett vapen som kallas ”Alt Danmark” med en häst. Det vapnet har aldrig använts så varifrån kommer det? det är oklart, men eftersom Jean Froissart omkring 1400 nämner att den franske kungen fick mottaga några fantastiska stridshästar från Danmark kan vi förstå att det fanns en bild av att Danmark hade en typ av hästar som inte fanns någon annan stans. Av detta har det kanske blivit ett vapen.
Norge har här två lejonvapen utan yxa och det stämmer. De första kungliga norska lejonen hade ingen yxa, den introducerades först i slutet av 1200-talet. Varför det ena lejonet är svart och rött är däremot lite oklart, men det gör ju vapnet unikt. I den kvadrerade versionen av det norska kungavapnet, nere till höger, kombineras Norge med Wenden. Wenden ska egentligen ha en gul krönt lindorm i rött men här har det blivit en nyskapande lindormsdrottning.
Nere till vänster har Sveriges tre kronor kombinerats med vapnet för kung Karl Knutsson Bonde, vars färger avviker. Båten är gul på svart men ska vara gul på rött. Det är en mindre miss som nog inte ska tolkas för allvarligt.
Längst upp, intill hästen, finns Bjälbo-ättens vapen men i helt fel färger. Det ska ju vara ett guldlejon på en blåvit botten, inte blått lejon på rödvitt. Lejonet är inte heller krönt, men det kan bero på att det är det gamla vapnet.
Till slut det mest intressanta – ”das alt Schweden” med de två lejonfiskarna. Inte heller detta vapen har någonsin funnits men var öppensinnad. Visst påminner själva idén bortom det faktiska vapnet om det sigill som kung Erik Knutsson förde i sitt runda sigill åren 1208-1216? Vänd lejonen mot varandra och vi är nästan där. Men hur kunde man känna till det i Tyskland 250 år senare?
Detta vapen, precis som den danska hästen, visar att det fanns en kunskap som förmedlades över tid och rum, även om denna kunskap inte är så systematiskt exakt som vi idag vill att den ska vara. Det visar också att medeltida källor kan vara väl så givande, men att de inte får ses som en korrekt beskrivning av verkligheten, såsom vi menar med det uttrycket.
Till sist noterar vi att intrycket av det danska vapnet är gult och blått medan de äldre svenska ger rött och vitt.
Vapenboken Livro do Armeiro från 1509 visar att Sveriges tre kronor då var etablerat som Sveriges riksvapen.
Hade Sverige ett kvadrerat riksvapen under 1400-talet eller var kvadreringen avsedd endast för ”statschefen”?
Det vet vi väldigt lite om men samtida vapenböcker ger en ledtråd.
I den portugisiska vapenboken Livro do Armeiro finns alla europeiska kungariken med, plus en hel del portugisisk adel. På sida 75 (PT-TT-CR-D-A-1-19_m0075.TIF) i den digitala versionen finns Sverige med, som sista kungarike. Danmark och Norge står mycket tidigare så jag tänker att de sparade det finaste till sist.
Det ska sägas att inget land har en hjälmprydnad utan hjälmen har en krona. Vapnet ska alltså representera ett rike, inte en kung.
Vapenboken kom till 1509 under kung Manuel I av Portugal. Bokens författare är vapenkungen John de Cró och det är den äldsta bevarade portugisiska vapenboken. Idag finns den i nationalarkivet (cota Casa Real, Notary of the Nobility, liv. 19).
Med tanke på hur vackert den är utförd, hur genomtänkt uppställningen är och hur heltäckande boken är kan vi med säkerhet säga att de hade många förlagor. Europeiska kungahus och adelssläkter i Portugal är nämligen inte information som finns samlade i samma förlagor såvida de inte gjorts i just Portugal.
Vapenboken innehåller omkring 400 vapen målade på 161 foliopergament i storleken 403×315 mm.
Ta dig tid att bläddra igenom detta fantastiska bokverk.
1878 släppte F Liljeblad boken ”Svenska stads- och landskapsvapen” som låg till grund för många utsmyckningar vid den tiden. Men boken har fått kritik för att den är fylld av fel.
Är den det?
Ja och nej.
Boken är fylld med fel utifrån vårt perspektiv, men boken kom 1878 och då fanns ännu inte någon sammanställning av svenska stadsvapen. Klingspor/Schegels bok om Svensk heraldik kom 1874 men nämner inte ens stadsvapen, än mindre har riksheraldikern någon lista.
Däremot har riksheraldikern Harald Fleetwood det i sin ”Handbok i Svensk heraldik” från 1917. Nästa rejäla förteckning är från 1967 då statsheraldikern Gunnar Scheffer kommer med ”Svensk vapenbok” och därefter Clara Nevéus/Bror Jaques de Wærn ”Ny svensk vapenbok” år 1992.
Det fanns alltså inget facit så Liljeblad skapade ett.
Hans två källor var Erik Dahlbergs ”Suecia antiqua et hodierna” och Tunelds ”Geografi”. Flera vapen stämmer också väl överens med den första medan andra inte gör det så jag antar att det finns en annan, nyare, bild i ”Geografi”., som jag inte har tillgång till.
Ulricehamn avviker såklart från ”Suecia …” eftersom staden bytte namn efter den boken trycktes. Däremot har Norrköpings vapen fått ett utseende som helt bryter mot allt. Det är obegripligt idag men kanske inte då, med de källor som fanns till hands.
Köping är det annorlunda med. Det ser inte riktigt ut som idag, eftersom det finns ett ”R” med. Detta ”R” finns faktiskt med också i Fleetwoods bok från 1917 och försvinner först på 1930-talet.
Då fanns det en idé om att endast det ursprungliga vapnet var det rätta, men så lätt ska vi inte göra det för oss. Heraldiken har alltid tillåtit vapenförbättringar eller att man helt byter vapen. Därför är det inte ålder ett argument när ett vapen ska fastställas. Däremot är det såklart möjligt att återta ett äldre vapen om förbättringen inte känns. bra, även om jag då tycker att man ska vara medveten om att man är mer kulturarvsförstörare då än de som gjorde förbättringen. Samt att även en återgång är en förbättring, heraldiskt sett.
Vad vore en vapenbok utan vapenbilder? Blott inget. Ändå får den som ritade dryga tusentalet vapensköldar åt Carl Arvid Klingspor ingen ära för sitt arbete, utan allt tillföll den gamle riksheraldikern.
För ett tag sedan lyfte jag fram Sofia Gisberg. Då blev jag uppmärksammad på Maria Widebeck som även hon behöver lyftas fram ut glömska. Det var hon som gjorde merparten av illustrationerna åt Carl Arvid Klingspor när han tog fram materialet till boken ”Sveriges ridderskaps och adels vapenbok” (1890). Det vackra omslaget och kompletterande bilder gjordes av Sofia Gisberg.
Maria Widebeck (1858–1929) var svensk konstnär som fick uppdraget att illustrera Klingspors vapenbok och hon gjorde flertalet av de cirka 4000 teckningarna. Hennes teckningar är än mer moderna än kollegan Sofia Gisberg, men hjälmarna är förstås typiskt 1800-talssmala.
En tanke jag fått är om hon gjorde allt själv. Det kan hon såklart ha gjort men samtidigt verkar hon under slutet av 1880-talet, då teckningarna gjordes, ha haft ett väldigt nära samarbete med vännen Carin Wästberg. De två skapade under denna tid en mängd verk under initialerna WW och vann även ett flertal priser.
Maria var från 1905 museiföreståndare för Handarbetets vänner.
Enligt konstnärslexikonett Amanda har hon även illustrerat (delar av?) Elgenstiernas ättartavlor som kom ut i nio band åren 1925-36.
– Hur vet jag att mitt nya vapen är unikt?
– Det vet du inte, men du kan göra så gott du kan genom att läsa rätt böcker.
Den som vill ta ett heraldiskt vapen vill såklart veta om det är unikt. Vad är annars poängen med ett heraldiskt vapen?
Många experter säger då lätt förnumstigt att man ska titta i alla heraldiska vapenböcker, men det är bara trams. Bara de senaste åren har högt betrodda intuitioner gjort vapen för offentliga personer och organisationer som direkt inskränker på andra offentliga vapen, om än i andra kulturområden. Inte ens experterna själv tycks ha koll på andra länders vapen.
Och det är inte så konstigt. Vapenböckerna är inte så systematiskt ordnade. Många är i bokstavsordning, andra följer när ett vapen skapades eller när vapenägaren tog plats i det sammanhang som vapenboken dokumenterar. Hit hör till exempel alla vapenböcker för Riddarhuset fram till Dahlby respektive Raneke på eget initiativ gjorde sina sammanställningar.
Vapnen är också många. Ingen vet hur många, men ett par miljoner tros finnas runt om i Europa. Det finns såklart ingen som kan hålla koll på alla dessa vapen och därför ska du inte heller känna att du ska behöva göra det.
Svenska vapenkollegiet (där jag ingår) har valt den pragmatiska vägen och jag tycker att det är något som alla ska ta till sig.
Den pragmatiska vägen går ut på att alla nya vapen ska granskas mot de vapenböcker som registrerat heraldiska vapen och flaggor i det nordiska kulturområdet. Hit räknas även Baltikum eftersom den regionen är en del av de skandinaviska ländernas historia.
Tack vara att kollegiet har en adjungerad ledamot från Danmark, Norge respektive Finland kan vi hålla relativt bra koll på de länderna, men framför allt är vi noga med att granska mot svenska vapenböcker och andra heraldiska källor.
Sedan granskas vapen såklart mot andra källor med, men i ärlighetens namn kan det inte göras så systematiskt som man skulle kunna önska.
Den här listan behöver du ha koll på om du vill bli en seriös granskare av heraldiska vapen inom vårt kulturområde.
Som du ser finns det i Sverige en bredd som saknas i den andra nordiska länderna. Här finns både systematiska genomgångar av vapen (i regel av Raneke eller Dahlby), här finns borgerliga vapen och här finns avvecklade offentliga vapen. Det finns till och med revideringar av andra böcker (Janzon som i Vapenlikhetsfällan granskade Ranekes Svenska medeltidsvapen).
Det är en fröjd att vara heraldiker i Sverige.
Skandinavisk vapenrulla (1963–).
Otto Upp var tysk heraldiker verksam i mitten av förra århundradet. Inte den bästa tid för en tysk, men Hupp gav inte upp.
Som heraldisk konstnär var han en föregångare i att återskapa den medeltida stilen, som han behärskade bättre än de flesta. Dagens heraldiker inkluderade.
Det som gör honom extra bra är hans insikt att det inte får bli för bra. För även om vi med dagens pennor och papper kan göra helt rena linjer var det något som var svårare för medeltidens konstnärer. Speciellt de som skulle göra det som bäst kan kallas kataloger och alltså innehöll en stor mängd bilder som skulle produceras relativt snabbt. Alltså inte som en kyrklig målning av Michelangelo där konstnären kunde dra ut på tiden.
Idag är hans böcker lite svåra att få tag på men tursamt nog ligger ett och annat av hans verk på nätet, digitaliserat av ett museum. Så vill du studera tysk medeltidsheraldik i modern tappning ska du läsa Arlberger Wappenbücher.
För att hålla ordning på släktvapen och andra vapensköldar behövs vapenböcker. I svensk historia finns ett fåtal publicerade som mest rör adelsvapen.
En heraldiker behöver en fullständig vapenbok som visar samtliga vapen inom sitt kulturområde. Det är inte relevant om vapnet tillhör en grevlig släkt eller en förening – alla vapen ska vara unika.
Men som organisation kan man tänka annorlunda. Svenska Heraldiska Föreningen har en vapenbok, matrikeln, som sedan 2003 visar de vapen som förs av föreningens medlemmar.
Både Riddarhuset och Ointroducerad adels förening har sina egna vapenböcker kompletterade med genealogiska uppgifter (eller tvärtom, beroende på läsarens intresse). Riddarhusets Adelskalender har utkommit sedan sent 1800-tal, numera vart tredje år.
Innan Riddarhuset började med sin adelskalender stödde de med jämna mellanrum utgivningar av vapenböcker, utan genealogiska uppgifter. Här har du listan på de som finns.
Du kan läsa mer om Keysers vapenbok på Jens Christian Berlins blogg vapenbok.se. Om övriga finns inte så mycket dokumenterat.
Den kunnige noterar att fram till Stiernstedt och Klingspors vapenbok från 1857 gjordes ingen vapenbok av en heraldiker utan av förläggare och tryckare.
Sveriges riksvapen har skiftat efter regerande dynasti. Erikska och Sverkerska kungavapnen kom först, men dess färger (och delvis utseende) känner vi inte till.
Första gången ett svenskt kungavapen avbildas i färg är i Wijnberger-vapenboken från 1265-80. Boken består av två delar där den första dateras til 1265-70 och har 256 vapen som hör till kung Ludvig IX av Frankrikes vasaller och den andra dateras till omkring 1280. Den delen består av 1056 vapen (av 1312) för kung Filip III av Frankrikes vasaller och resten är en samling av andra vapen, bland annat en sida med kungavapen där Sverige ingår.
Att de var ganska så uppdaterade visas av att det är kung Magnus Ladulås vapen och inte kung Valdemars som är avbildat. Vapenboken har Magnus lejonsköld men utan strängar, inte Valdemars tre leoparder.
Brian Timm har skrivit mer om vapenboken Wijnberger och även ritat om alla sköldarna.
Den svenska sköldens (le Roi desues nr 1278) blasonering:
d’azur au lion d’or
Azure a lion rampant or
Den norska sköldens (le Roy de noruee, nr 1275) blasonering:
de gueules au lion d’or tenant une hache du même
Gules a lion rampant holding an axe in pale or
Den danska sköldens (le Roy de danemarche, nr 1268) blasonering:
d’or semé de flammes de gueules 3 lions passants d’azur brochant
Or semy of flames gules three lions passant gardant azure
Jag har tidigare tagit upp att Jan Raneke tar i sin avhandling ”Bergshammarvapenboken” visar hur fördelningen av tinkturer i vapen varierat mellan regioner och tid. Här kommer en fördjupning.
Bergshammarvapenboken från sent 1300-tal visar att endast 1,3% av alla vapen innehöll grönt. 1,3% innehöll hermelin medan gråverk återfanns i 1,5% av alla vapen. Purpur ligger under 1% (s 138).
Men fördelningen är inte jämn mellan regionerna.
Berghammarvapenboken är sammanställd i slutet av 1300-talet och omfattar vapen från det seklet. Det finns en hel del inaktuella vapen eftersom vissa uppgifter tycks ha vandrat från vapenbok till vapenbok utan att man noterat att personen är död sedan länge. Men i huvudsak är det här vapen som användes mellan 1350 och 1390.
Ta en titt på tabellerna här ovan. Förundras över hur otroligt dominant den röda färgen är. Sedan är det lite delat om andraplatsen mellan blått och svart. Långt senare kommer grönt och pälsverken samt purpur som näst intill obefintligt. Så här bör alltså tinkturerna fördelas om man vill uppleva heraldikens högmedeltid.
Traettenberg menar, efter att ha gått igenom c:a 1000 engelska vapen med ursprung i England och Frankrike att detta område i början av 1300-talet var på väg mot ett fyr-tinktursystem med fördelningen av tinkturer enligt följande: guld: 23-29%, silver 19,5-25%, rött 30-32%, blått 13-14%, svart 5-6% och grönt 1-1,5%. samma fördelning fann han i en tyck-schweizisk vapenbok.
(Raneke, Berghammarvapenboken s 136). Pälsverken räknade Traettenberg inte som egen tinktur varför han fogade in dem i silver (hermelin) respektive blått (gråverk).
Purpur så ovanligt att det användes sällan, men av Bohémond de Tarande under korstågen (Hist. des Croisades occid.III, s 343). När ett enskilt vapen refereras på det här sättet anar vi dess unika position.