Den öppna hjälmen föddes i tornerspelets tidevarv. Det kom till för att man bättre skulle kunna tävla i den tornerspelsgren som innebar strid med svärd.
Och eftersom svärd är ett särdeles nobelt vapen (tänk bara på jedi-riddarnas vapen) så kom den öppna hjälmen snart att kopplas samman med extra förnäma människor, dvs adel.
Samtidigt blev stickhjälmen då något som kunde användas av alla, både adel och ofrälse.
Konstverket här ovan visar en bild från Das Wappenbuch Conrads von Grünenberg (München, Bayerische Staatsbibliothek) från ca. 1480.
Observera frånvaron av både sköldar och hjälmprydnader.
1400-talet innebar heraldikens död. På slagfältet. Jag har letat och letat men inte hittat ett enda belägg för att den heraldiska skölden var minsta relevant under 1400-talets alla krig. Inte i England, inte i Frankrike, inte i Tyskland och Italien. Inte ens i Norden finns det stridssköldar.
Allt beror förstås på den heltäckande rustningen, vilket förstås sätter teorin om heraldikens uppkomst som en följd av hjälmens utveckling lite på sniskan. Men innan någon går upp i limningen – jag vet att den typiska stridshjälmen från 1400-talet täckte mindre av ansiktet än dess 1300-talsföregångare.
Bilden här ovan visar en typisk illustration av ett slagfält under 1400-talet. Bilden är inte realistisk på något vis men den är väldigt typisk på så sätt att konstnären OCH uppdragsgivaren har valt att framställa flaggan som identitetsbärare medan vapenskölden helt saknas.
Sveriges äldsta sigill tillhörde passande nog en kung, Karl Sverkersson (1164-1167).
Förutom att vara den förste med sigill (som har bevarats) var han också den förste att avbilda sig med krona; att sitta på en tron, först att hålla ett riksäpple och först att hålla ett svärd. Och han är den första av våra kungar som bar titeln ”Svears och Götars konung”
Bilden ovan är en teckning hämtad från Wikipedia. Bilden här nedan visar hans bevarade sigill i original.
Karl Sverkersson originalsigill.
Överhuvud taget var han först med det mesta som gällde den kontinentala symboliska synen på kungavärdigheten.
Han var också den kung som lyckades få påven att erkänna kungariket Sverige som ett eget ärkestift, låt gå underställt Danmarks ärkebiskop som också var Nordens primas.
Knut Erikssons sigill
Karls efterträdare var kung Knut Erikssons (1167-1189), Erik den heliges son. Som förste kung i Sverige låter han avbilda sig med en spira, en liljestav. Även han har en krona och ett riksäpple.
Vi kan ju inte veta om de hade dessa föremål i verkligheten, men omöjligt är det inte. Helige kung Erik Jedvardsson hade bevisligen en krona från 1100-talets mitt i sin grav från samma tid.
Min personliga åsikt är att de hade vissa maktsymboler men att dessa knappast var av ädelmetall. Vi får inte vara så källkritisk att vi inte kan erkänna den möjliga existensen av saker som inte finns bevarade. Men att därifrån gå hela vägen och slå fast att det som finns på bild också är något som har funnits i verkligheten – det är att gå för långt.
Ett okänt mynt hittat i Gränna. Vems är det och varför är det slaget.
I kommande nummer av Vapenbilden (#103:2015) skriver Lars O Lagerqvist om Gränna-myntet. Det är ett mynt som sannolikt är slaget på 1200-talet och troligen av en religiös myntslagare, enligt Lagerqvist.
Men vi vet inte vem.
Skölden är helt okänd. Det finns ingen liknande från den här tiden i hela Norden eller norra Tyskland. Korsfanan antyder däremot att myntet är slaget av en kyrkans man, troligen en biskop och då möjligen av stiftet Linköping.
Historiska museets senaste stora utställning heter Massakern vid muren – slaget om Gotland 1361. Den öppnade 22 mars och kommer att pågå länge än. Här visas världsunika fynd berättas historien om hur 1 800 gotländska bönder dog i en brutal strid mot danska soldater. Möt dem som var med i slaget den 27 juli 1361.
När Gotland i juli 1361 invaderas av danske kung Valdemar Atterdags soldater griper gotländska bönder till vapen för att försvara ön. Slutstriden står vid Visby ringmur. Ungefär 1800 personer dör i slaget, varav de flesta gotlänningar. De begravs i massgravar, som grävs ut av arkologer i början av 1900-talet. Fynden, tusentals rustningsdelar och skelett, finns på Historiska museet.
För en heraldiker är det en intressant period eftersom slaget sker mitt under heraldikens absoluta peak.
I Massakern vid muren visas valda delar av de mer än 650 år gamla rustningarna som harnesk och ringbrynjor. Här finns också rekonstruktioner av bland annat en ringbrynjehuva, två olika hjälmar och ett par stridshandskar. Däremot inget heraldiskt. Det är i sig lite underligt för om man begraver över tusen personer i en massgrav och inte bryr sig om att ta av dem rustningar och vapen, varför finns det då inga bevarade sigillstampar? De kan förstås ha rostat bort men det är ändå värt att fundera kring för här kunde det ha funnits en fantastisk källa till vardagsheraldik 1361.
Utställningen är producerad i samarbete med Gotlands Museum, Uppsala universitet Campus Gotland, Malmö högskola, Lunds universitet och Karolinska Institutet. Den kommer att visas i cirka tio år.
Gravmonument för medlem av familjen Hungerford i Farleigh Hungerford Chapel
Muralmålningar med heraldik hör till mina älsklingsämnen. Därför måste jag tipsa om Farleigh Hungerford Chapel halvvägs mellan London och Bristol.
Farleigh Hungerford Castle är idag en ruin, men det var en gång en imponerande borg byggd av sir Thomas Hungerford (den förste ”talmannen” i parlamentet, utsedd under sent 1300-tal).
Han köpte området av familjen Monfort och omvandlade platsen till ett maktcentra. Familjen höll sedan kvar borgen i sin ägo tills de fick dålig ekonomi och tvingades sälja under 1600-talet.
Muralmålningarna från 1400-talet (möjligen delvis 1500-tal) ger verkligen liv till denna gravplats. Klart värt ett besök och intressantare än själva borgruinen. Tycker jag.
Vapensköld för familjen Hungerford, baron av Hungerford.
Utgrävningarna i Varnhem bekräftar sagorna. Västgötarna var kristna – till stor del – redan kring år 1000.
Sommarens utgrävning i Varnhem har gett forskarna fler bevis på att det fanns en utbredd kristen kultur redan omkring 1000 i Västergötland.
Fler bevis för tidigt religionsskifte i Västergötland | Nättidningen Svensk Historia
Nu tycker jag inte att det är speciellt konstigt eftersom kung Olof Skötkonung lät döpa sig i Husaby strax efter millennieskiftet.
Utgrävningarna i Varnhem koncentrerar sig på tiden innan munkarna kom och är därför extra intressant. Både för dess innehåll men också för att munkarna gärna valde klosterplats lite vid sidan om allfarvägarna.
Men hur som helst – det är kul att forskningen fortsätter att fördjupa kunskapen om äldre tider.
Kung Ludvig VII (kung 1137-1180) regerade Frankrike under heraldikens födelse. Ändå tycks han inte ha fört ett vapen.
Ludvig VII var alltså kung av Frankerna* under 1100-talets mitt. Han föddes 1120 och blev kung 1137 och regerade sedan i 43 år.
Jag nämner honom därför att han trots närvaro i andra korståget, trots att han är kung under mycket lång tid och trots sin maktposition inte tycka ha haft ett heraldiskt vapen.
Det bör därmed kunna sägas att heraldiken ännu kring 1180 endast är något för de normandiska områdena med grannar, och med visst inflytande i de västtyska grevskapen.
* Kung av Frankrike var en titel som började användas först efter slaget vid Bouvines 1214.
Grattis, Bengt Wadbring, till Tengelandstipendiet 2015.
Bengt Wadbring är en sann folkbildare. I mer än tio år har han publicerat texter om historia på sin hemsida ”Bengas historier”. Det är en fantastiskkälla till kunskap samtidigt som han är ödmjuk, och han skriver själv:
”Sajten omfattar drygt 600 sidor och 3.000 bilder. Att alla uppgifter är helt korrekta kan jag inte garantera, men allt är skrivet med bästa välvilja.”
Hur jag önskar att fler kunde skriva under sina verk med samma sköna inställning.
Vapensköldar överallt
Wadbring ska ha en extra eloge för att han överallt har med vapensköldar och betonar heraldiken.
Ett av heraldikhistoriens verkliga praktverk finns nu tillgängligt digitalt. Det är Conrad Grünenbergs över 700 sidor tjocka vapenbok från 1493 som nu kan laddas ner.
Conrad Grünenberg var en betydelsefull borgare i Konstanz som var medlem i magistratet från 1454 (och flera gånger borgmästare). Han kom att adlas 1468 för sina heraldiska insatser efter det att han och hans broder Johan fick tjänst hos kejsar Fredrik III.
Trots att familjen var betydelsefull vet vi inte när han föddes. Han förekommer första gången i källorna 1442 och är redan då vuxen
och har fått ett uppdrag som byggmästare.
Men det är inte som byggare han är mest känd, utan som skapare av en fantastisk vapenbok som numera också bär hans namn. Det handskriva originalet har fått flera avskrifter så redan samtiden förstod att uppskatta detsamma.
Speciellt en avskrift har en så hög kvalitet att det nu finns tillgängligt digitalt. Det tillhör Bayerns statsbibliotek.
Steen Clemensen har publicerat en grundlig genomgång av Grünenbergs vapenbok som i detalj beskriver innehållet.
Grünenbergs vapenbok tar inte bara upp samtida vapen tillhörande härskare, fria stater och städer, torneringssällskap och högadel.
Här finns också fantasivapen för historiska hjältar, kejsare av Romarriket, utomeuropeiska kungar och legendariska personer.
Conrad Grüneberg skrev även en resebok om sin pilgrimsresa till det heliga landet.
