Vapensköld

Så fördelades tinkturerna på 1300-talet

Jag har tidigare tagit upp att Jan Raneke tar i sin avhandling ”Bergshammarvapenboken” visar hur fördelningen av tinkturer i vapen varierat mellan regioner och tid. Här kommer en fördjupning.

Bergshammarvapenboken från sent 1300-tal visar att endast 1,3% av alla vapen innehöll grönt. 1,3% innehöll hermelin medan gråverk återfanns i 1,5% av alla vapen. Purpur ligger under 1%  (s 138).
Men fördelningen är inte jämn mellan regionerna.

 

Tinctures in medieval European arms, according to Bergshammar Vapenboken
Tinctures in medieval European arms, according to Bergshammar Vapenboken
Tinctures in medieval European arms, according to Bergshammar Vapenboken
Tinctures in medieval European arms, according to Bergshammar Vapenboken

 

Bergshammarvapenbokens tillkomst

Berghammarvapenboken är sammanställd i slutet av 1300-talet och omfattar vapen från det seklet. Det finns en hel del inaktuella vapen eftersom vissa uppgifter tycks ha vandrat från vapenbok till vapenbok utan att man noterat att personen är död sedan länge. Men i huvudsak är det här vapen som användes mellan 1350 och 1390.

Tinkturernas fördelning

Ta en titt på tabellerna här ovan. Förundras över hur otroligt dominant den röda färgen är. Sedan är det lite delat om andraplatsen mellan blått och svart. Långt senare kommer grönt och pälsverken samt purpur som näst intill obefintligt. Så här bör alltså tinkturerna fördelas om man vill uppleva heraldikens högmedeltid.

Traettenberg menar, efter att ha gått igenom c:a 1000 engelska vapen med ursprung i England och Frankrike att detta område i början av 1300-talet var på väg mot ett fyr-tinktursystem med fördelningen av tinkturer enligt följande: guld: 23-29%, silver 19,5-25%, rött 30-32%, blått 13-14%, svart 5-6% och grönt 1-1,5%. samma fördelning fann han i en tyck-schweizisk vapenbok.
(Raneke, Berghammarvapenboken s 136). Pälsverken räknade Traettenberg inte som egen tinktur varför han fogade in dem i silver (hermelin) respektive blått (gråverk).

Purpur så ovanligt att det användes sällan, men av Bohémond de Tarande under korstågen (Hist. des Croisades occid.III, s 343). När ett enskilt vapen refereras på det här sättet anar vi dess unika position.

Historia

Myten om det ovanliga gröna

INteriör från Ösmo kyrka
Ösmo Chruch with arms of wift Birgitta Olofsdotter Tott at the left and husband Erengisle Nilsson d.y.(Hammesta) to the right

Ju längre fram i tiden desto populärare blir grönt som färg.

Den som läser om medeltidens färger får lätt uppfattningen att grönt var en impopulär färg, förknippad med djävulen och/eller islam. Det är nog en uppfattning som man inte ska ta allt för allvarligt på.

Modet förändrades även förr

Eva I Andersson kom 2006 med avhandlingen ”Kläderna och människan” (läs den). För en heraldiker finns här mycket kunskap som är värt att ta med sig för att förstå heraldikens förändringar.

Genom att gå igenom samtliga kända dokument i Norden som visar vilka klädesplagg man burit och gett bort (samt jämfört med samtida konst) har hon kunnat visa på de färger som var mest populära att bära, vilka kläder som gavs till vem (ex kön spelade liten roll, social status hög för vem som tog emot sammet respektive linneplagg. Ex gav fru Anna Karlsdotter (Vinstorpa-ätten) kring år 1500 sin klänning till Skara stift – den klänningen blev till biskopsskrud.

Andersson visar tydligt att blått var den klart dominerande färgen på kläder under 1300-talet, följt av rött. Dessa minskar kraftigt i popularitet under 1400-talet, då svart tar över som modefärg nummer ett och den tidigare närmast oanvända gröna färgen seglar upp till en tredjeplats. Det är en dubbling av antalet plagg i procentenheter (s 191ff).
Notera även att brunt nästan försvinner helt, liksom det grå.

Utdrag ur Eva I Anderssons bok "Kläder och människan"
Utdrag ur Eva I Anderssons bok ”Kläderna och människan” Blått är det svarta längst ner och svart är det svarta i mitten.

Eva Andersson visar också att det nordiska modet av dokumenten att döma följer det Europeiska under hela perioden så att en svensk frälseman på resa i Frankrike var lika modern där som han var i Sverige. Alltså inte en eftersläpning på 30 år som man ibland ser i äldre skrifter. Det bör även gälla andra områden än kläder, ex heraldik (s 194).
Detsamma gäller klädedräkterna på kyrkoinventarier, även om det där är svårare att avgöra deras proveniens.  Deras färgsättning stämmer i vilket fall väl ihop med de siffror Andersson har från dokumenten.

Grönt var svårt att färga

Jan Raneke tar i sin avhandling ”Bergshammarvapenboken” upp hur man framställde de olika textilfärgerna som kunde användas i heraldiken. Grönt var en extra besvärlig färd som endast kunde göras i två nyanser, båda dova.

Utan att veta hur det var på den tiden kan jag tänka mig att detta dels påverkar modet, dels viljan att använda grönt som signalfärg.

Bergshammarvapenboken från sent 1300-tal visar att endast 1,3% av alla vapen innehöll grönt. 1,3% innehöll hermelin medan gråverk återfanns i 1,5% av alla vapen. Purpur ligger under 1%  (s 138).

Klädesplagg som försvann

För övrigt kan sägas att ordet Tabard nämns sista gången 1405 och mantel 1458 i bevarade svenska dokument som räknar upp klädesplagg (s 190).

Not:
Eva I Andersson är idag verksam vid Göteborgs universitet. Hon var även opponent på min uppsats om häroldsämbetet.

Vapensköld

Grattis till en 47-årig yngling

Arms for Bede family, by Davor Zovko
Arms for Bede family, by Davor Zovko

 

På denna dag för 47 år sedan föddes denna man. Det firar med ett fyrfaldigt hurra, hurra, hurra, hurra.  

Stefan Bede med marskalksstaven vid den internationella kongressen i Uppsala 1992
Stefan Bede med marskalksstaven vid den internationella kongressen i Uppsala 1992

För dig som inte känner igen Svenska Heraldiska Föreningens främsta gentleman så ska du veta att han, jämte undertecknad, har suttit i styrelsen längst av alla. Sedan 1993. Att han är föreningens webbredaktör och tillika dess kommunikationsansvarige.

Han var också grundare av Borås Heraldiska Förening och dess förste ordförande.

Grattis till dig, Stefan.

Ps. Om någon undrar så är bilden ovan tagen före kl. 18.00. Om ni inte undrar så …

Vapensköld

Engelska och svenska städer

Skillnaden mellan modern brittisk och nordisk heraldik är framför allt en: Stadsvapen

Nyskapade brittiska, framför allt engelska, stadsvapen från 1800 till idag är betydligt mer komplicerade än släktvapen från samma tid, med betydligt fler motiv inbakade i skölden. Det gäller inte minst vapen skapade efter kommunreformerna 1970.

I Norden och Sverige är det tvärtom. Här är offentliga vapen enklare än släktvapnen. det gäller både 1800-talets med flera motiv i sköldarna och nutida där få motiv snarare bildar grafiska motiv.

För mig är det inte antalet motiv som avgör om ett vapen är vackert eller bra heraldik. Nä, det är hur det är komponerat. Det finns många fantasilösa enkla vapen och många vackra men komplicerade.

Vapensköld

Tinkturer i 1400-talets heraldik

Tinctures in Traité du blason
Tinkturerna i vapenboken Traité du blason.

Traité du blason, som nämndes igår, är ett monumentalverk inomeuropeisk teoretisk heraldik. 

Därför är det spännande att göra en djupdykning i olika detaljer. Som falska vapen igår och tinkturer idag.

Traité du blason visar två metaller (guld och silver), fem färger (blått, rött, svart, grönt och purpur- vilket var ordningen på hur vanliga de var) och fem pälsverk (två hermelin, två gråverk/ekorre och en päls).

Dessa tinkturer var reella giltiga färger (minns Clément Prinsaults utläggningar om falska vapen pga tinkturfel).  Dessa färger fanns alltså i en heraldikers verktygslåda omkring 1500.

Vad heraldikern sedan valde och varför, det får jag återkomma till. Men det är värt att tänka på att detta är detsamma som gällde omkring 1200 och som i hela världen utom (ibland av några i Sverige) gäller idag.

Heraldiken är både väldigt statisk och väldigt föränderlig på samma gång.

Källa

  • Clément Prinsault; Traité du blason

 

Vapensköld

Äkta och falska vapen

Traité du blason av Clément Prinsault,
”Traité du blason” av Clément Prinsault,

Redan under medeltiden var man tvungen att försöka skilja på äkta och falska vapen, med vilket i regel avsågs falska verifikationer av adelskap. 

I en vapenbok, Traité du blason av Clément Prinsault, tas det här problemet upp. Det viktigaste att känna till här är att ett falskt vapen bryter mot tinkturreglerna (rött på blått eller guld på silver).

Detta var en heraldikers åsikt på 1400-talet. Problemet med det är då att nämnde  Clément Prinsault skulle få det besvärligt att genomdriva sina teser i samtida Kalmarunionen, där allt för många nyskapade vapen givna av kronan till nyadlade bryter mot tinkturreglerna och en hel del annat.

Med detta sagt. Ta medeltida vapenböckers, och andra källors, uppgifter med en nypa salt. Verkligheten som de beskriver kanske mer är som de vill att de ska vara än hur det faktiskt är.

Här finns en fin genomgång av den heraldiska läroboken Traité du blason.

Vapensköld

Hjälmprydnaden blir egen symbol

Crest of knight Holmger Ulfsson (Tre Stengavlar), 1295
Hjälmprydnaden i riddare Holmger Ulfsson (Tre Stengavlar) sigill från 1295.

Sveriges första framställning av enbart hjälm med prydnad, utan sköld tillhörde Holmger Ulfsson.

Riddaren Herr Holmger Ulfsson tillhörde släkten Tre Stengavlar (ett sentida namn, de hette aldrig så). I hans sigill från senaste 1291 väljer han att endast använda sin hjälmprydnad. Ingen skölkd. Därmed är han den förste svensk som endast använder hjälmprydnaden som igenkänningstecken.

 

Vapensköld

Tidigaste färglagda vapnet

Tidigaste färgbelägget i svensk heraldik är från 1200-talets mitt  på en träskulptur från Näskotts kyrka (Krokom socken), nu i Jämtlands läns museum.

Skölden visar S:t Mikaels sköld rödmålad med en svart bård, bården prydd av vita växtslingor. Vapnet tillhör ingen känd släkt utan bör ses som en konstnärlig dekoration.

Vapensköld

Teckna fritt är stort, teckna rätt är större

Arms of Sylvén family. Vapensköld för familjen Sylvén
Arms of Sylvén family. Vapensköld för familjen Sylvén

En heraldisk bild handlar mycket om proportioner och förenklingar av motiv. Syftet är att skapa en bild som är tydlig.

Ditt sköldemärke ska helst fylla ut hela sköldytan. Svävande figurer görs så stora att de fyller ut fältet, men de ska aldrig gå ända ut till sköldens kant.
I en bra sköld kan åskådaren uttyda sköldformen även om vapenbilden frigörs från sin sköldram. Sköldformen anges inte i vapenbeskrivningen. Konstnären får fritt välja en lämplig variant.

Tysklands statsvapen
Tysklands statsvapen av Karl-Tobias Schwab (1887–1967).

Heraldiskt formspråk

Bilderna utförs enligt det ett heraldiska formspråket. Det innebär att motivet inte ska avbildas naturalistiskt utan stiliserat. så att motivets karakteristiska kännetecken snarare än bildlikheten framhävs.

För att främja tydliga bilder bör man redan när man skriver blasoneringen väljer att låta en del av ett motiv representera helheten. Ett löv symboliserar ett träd eller en elefantbete en elefant.

Perspektivlöst sköldemärke

Motiven i skölden utförs i princip tvådimensionellt. Linjer inom fält av en och samma tinktur bör endast förekom-ma sparsamt och då detta krävs för att en figur ska uppfattas rätt. Det förtjänar att påpekas att sköldemärket är den enda delen av ett fullständigt heraldiskt vapen som har krav på sig att framställas utan perspektiv. Hjälm, täcke och hjälmprydnad ritas tredimensionella.

Maximal kontrast

När man målar ett vapen används av praktiska skäl gult synonymt med guld och vitt med silver. Kontrasten mellan metall och färg ska vara så stor som möjligt. En konstnär ska också försöka nå varje färgs maximala nyans.

Beväpning, eller beväring, heter det när man väljer att teckna klor, tänder, tunga eller liknande detaljer på djuret i en avvikande tinktur. På sidan 5 ses ett lejon av guld med röd beväpning. Sköldhållarna på sidan 24 visar en guldbeväp-ning på getter av silver.

Måla i samma stil

Sköldemärkets beståndsdelar ska stämma  överens inbördes och stilmässigt harmonisera med varandra. Om ett vapen innehåller ett svärd och en yxa ser det konstigt ut om en modern och minimalistiskt ritad yxa återges tillsammans med ett snirkligt och ornamenterat svärd.

Dock avbildas ett och samma föremål lite mer figurativt i hjälmprydnaden än i skölden eftersom den förra bör betraktas som ett tredimensionellt föremål medan den senare är en tvådimensionell bild.
Detsamma gäller innehåll mot utanpåverk. Den medeltida tunnhjälmen är kraftig och lite kantig och därför ritas motivet på ett liknande sätt. En sirlig rokokosköld bör ha ett innehåll som i stil harmoniserar med skölden.

Många framställningssätt

Ett vapen behöver inte tecknas på det klassiska sättet med medeltida riddarsköld, hjälm och hjälmtäcke. Ett vapen kan lika gärna avbildas utan hjälm men med hjälmprydnad eller bara med skölden. En sköld kan vara rund eller sköldformad för både män och kvinnor men den rutformiga skölden betraktas som enbart kvinnlig.

Inspirerat av min text i Heraldik för Nybörjare (2008)

Svenska Heraldiska Föreningen

Vapenbilden nr 104 ute idag

Nu är den tryckt – Vapenbilden nr 104. 

Tidningen skickas nu ut till medlemmarna och de har den senast tisdag.

Bland innehållet finns presentationer av 2016 års medaljör/medaljörer. Vilka de är avslöjar jag inte än, det får man veta först när medlemmarna fått läsa om det.

Det finns också en fin heraldisk reseskildring från Florens, en artikel om Södra Jyllands hertigar från 1200-talet och fram till idag, historien om en kåsa från 1400-talet och föreningsnytt.

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia