Myten om det ovanliga gröna

INteriör från Ösmo kyrka
Ösmo Chruch with arms of wift Birgitta Olofsdotter Tott at the left and husband Erengisle Nilsson d.y.(Hammesta) to the right

Ju längre fram i tiden desto populärare blir grönt som färg.

Den som läser om medeltidens färger får lätt uppfattningen att grönt var en impopulär färg, förknippad med djävulen och/eller islam. Det är nog en uppfattning som man inte ska ta allt för allvarligt på.

Modet förändrades även förr

Eva I Andersson kom 2006 med avhandlingen ”Kläderna och människan” (läs den). För en heraldiker finns här mycket kunskap som är värt att ta med sig för att förstå heraldikens förändringar.

Genom att gå igenom samtliga kända dokument i Norden som visar vilka klädesplagg man burit och gett bort (samt jämfört med samtida konst) har hon kunnat visa på de färger som var mest populära att bära, vilka kläder som gavs till vem (ex kön spelade liten roll, social status hög för vem som tog emot sammet respektive linneplagg. Ex gav fru Anna Karlsdotter (Vinstorpa-ätten) kring år 1500 sin klänning till Skara stift – den klänningen blev till biskopsskrud.

Andersson visar tydligt att blått var den klart dominerande färgen på kläder under 1300-talet, följt av rött. Dessa minskar kraftigt i popularitet under 1400-talet, då svart tar över som modefärg nummer ett och den tidigare närmast oanvända gröna färgen seglar upp till en tredjeplats. Det är en dubbling av antalet plagg i procentenheter (s 191ff).
Notera även att brunt nästan försvinner helt, liksom det grå.

Utdrag ur Eva I Anderssons bok "Kläder och människan"
Utdrag ur Eva I Anderssons bok ”Kläderna och människan” Blått är det svarta längst ner och svart är det svarta i mitten.

Eva Andersson visar också att det nordiska modet av dokumenten att döma följer det Europeiska under hela perioden så att en svensk frälseman på resa i Frankrike var lika modern där som han var i Sverige. Alltså inte en eftersläpning på 30 år som man ibland ser i äldre skrifter. Det bör även gälla andra områden än kläder, ex heraldik (s 194).
Detsamma gäller klädedräkterna på kyrkoinventarier, även om det där är svårare att avgöra deras proveniens.  Deras färgsättning stämmer i vilket fall väl ihop med de siffror Andersson har från dokumenten.

Grönt var svårt att färga

Jan Raneke tar i sin avhandling ”Bergshammarvapenboken” upp hur man framställde de olika textilfärgerna som kunde användas i heraldiken. Grönt var en extra besvärlig färd som endast kunde göras i två nyanser, båda dova.

Utan att veta hur det var på den tiden kan jag tänka mig att detta dels påverkar modet, dels viljan att använda grönt som signalfärg.

Bergshammarvapenboken från sent 1300-tal visar att endast 1,3% av alla vapen innehöll grönt. 1,3% innehöll hermelin medan gråverk återfanns i 1,5% av alla vapen. Purpur ligger under 1%  (s 138).

Klädesplagg som försvann

För övrigt kan sägas att ordet Tabard nämns sista gången 1405 och mantel 1458 i bevarade svenska dokument som räknar upp klädesplagg (s 190).

Not:
Eva I Andersson är idag verksam vid Göteborgs universitet. Hon var även opponent på min uppsats om häroldsämbetet.