Dags igen, för årsmöte. Nu på lördag i Uppsala. All information på heraldik.se
Årsmötet i Svenska heraldiska föreningen är såklart årets heraldiska begivenhet. En kul tillställning som samlar många heraldiker på ett och samma ställe. I år ser det ut att bli nytt rekord i antalet unga nya medlemmar. Jag hoppas få möjlighet att träffa många av dem och kanske övertyga dem om att bli mer aktiva i föreningen. Jag minns ju själv när jag var i den åldern och var lite orolig. Kunde jag tillräckligt mycket? Var det ok att ifrågasätta vad de äldre gjort de senaste åren?
Svaret på de frågorna är A) helt säkert, och det man inte kan lär man sig samt B) Självklart. Vi äldre har (ofta) fel, även om vi är lite dåliga på att erkänna det.
Kung Magnus Eriksson sitter på en stol som ser lite ranglig ut. Vad betyder det?
Den här bilden har tolkats på olika sätt genom tiderna. Idag är åsikten den att det nog ska föreställa en hopfällbar stol som en kung kunde ha med på resor. Detta var en nyhet på 1300-talet och stolen var säkert en statussymbol.
Om denna stol, medeltida bilder och lite annan kan du läsa i Codex Upsaliensis B 68, som finns att köpa eller gratis ladda ner från
Sten Sture dä hjälm på St Göran-monumentet i Storkyrkan, Stockholm. Sent 1400-tal.
Ja. Hjälmprydnad. Vad var den till för, egentligen? Inte var den något som användes i strid. Så syftet var något annat.
Här ser vi en del av Sten Stures d.ä. magnifika staty i storkyrkan i Stockholm. Statyn föreställer St Göran och draken, där Danmark är den illa förklädda draken. En magnifik staty på alla sätt, en av renässansen främsta verk, David i Florens inräknad.
Statyn är från 1480-talet men påminner alla om året 1470. Sten Sture har då precis besegrat kung Kristian. Sverige är med i Kalmarunionen, men en betydligt friare part än tidigare. Kungen är Kristian men herr Sten är riksföreståndaren.
Statyn visare en riddare i guldrustning till häst men vårt intresse fokuseras på sockeln. På sockelns framsida ses Sten Stures heraldiska vapen, men en tidstypisk hjälmform (med sin inskärning på dess vänstra, för oss sett, sida). De svarta krumelurerna är tre sjöblad, dvs näckrosblad. Ovan skölden ses Sturarnas hornbesatta hjälm. Den hade de allihop, så detta är släktens hjälmprydnad.
Men. Längst fram, har herr Sten lagt sin stridshjälm. Det är en salad, den hjälm som i regel användes på slagfältet under den här tiden. Denna är lite exklusivare än de andra, men påfågelfjädrar och ädelstenar (färgat glas) och i guld, såklart. Detta är en tydlig markering var symbolik är lite oklar för oss moderna människor.
Här har vi en riddare på höjden av det vi kallar medeltiden. Han framträder precis som vi tänker oss en ädel riddare, men han använder ingen heraldik. Inte heller riddaren till häst har sköld eller hjälmprydnad, inte ens hjälm. Däremot ett pannband med två fjädrar. Inte tre som på hjälmen, så antalet är nog betydelselöst. Färgerna kan vi också fundera på. Om det var blått och rött som gällde på Brunkeberg eller om det bara är en konstnärlig utsmyckning vet vi inte.
Men att horn inte förekom på hjälmar på slagfältet 1470, det kan vi vara säkra på.
Vapnet är en logotyp
Det heraldiska vapnet är här det som sticker ut. Hjälmen är anakronistisk och hela formgivningen känns lite fel, stilistiskt.
Jag ser det som att Sten Sture och hans tid redan då, sent 1400-tal, såg det heraldiska vapnet som en logotyp. En bild som användes tillsammans med tornerspel och andra statusmarkörer för att skapa en image av den rättmätige härskaren.
Var det denna transformation, att det heraldiska vapnet flyttades från slagfältet till statyerna, som gjorde att heraldiken överlevde medeltiden? Det är värt att fundera på.
Egentliga Finlands vapen. Illustration: Wikipedia commons.
Detta är en kort text som jag bara skriver för att uppmärksamma Leif Tengströms artikel ur Finskt museum 1981 (utgiven av Finska fornminnesföreningen). Alla noter och källor står nämnt i Tengströms artikel.
Leif Tengström, som sedermera doktorerade på ett ämne närbesläktat med heraldiken, skrev denna artikel som ett svar på Matti Klinges artiklar om just Finlands vapen.
Jag kan avslöja att Tengström inte är nöjd med professor Klinges sätt att hantera såväl begrepp som källor, men det som är än viktigare är att Tengström själv ger en väldigt fyllig historisk bild (som hade blivit ännu bättre om det var mindre polemik mot Klinge och mer fokus på att hålla en röd tråd i texten).
Det hela börjar den 3 juni 1551. Den då 17-årige kronprinsen Erik (blivande XIV) får i uppdrag av sin far kung Gösta att göra en ”skamplunn eller utkastning” för kungens och sitt eget vapen. Exakt vad som menas är oklart men det är möjligt att Finlands vapen ingår för i sammanhanget nämns också att vapnet ska granskas av Anders Målare, som sedan 1550 var anställd vid hovet som konstnär/arkitekt, för att se om han kunde göra några förbättringar. Och av brevets formulering så är det tydligt att det är innehållet som avses, inte själva vapenteckningarna.
Konstnären Marie Teike gör smycken av gamla medaljer.
För ett tag sedan pratade vi på jobbet om dödsbon. Om vad man gör med sina föräldrars alla saker. Inte minst de där föremålen som var så betydelsefulla för dem men som vi inte kan använda. Som gamla medaljer. För det går ju inte att sätta upp mammas gamla skyttemedaljer i ens eget prisskåp.
Vi kom där och då inte på något. Men en stund senare stötte jag på Marie Teike på Instagram. Hon hade det självklara svaret på frågan hon inte fått.
Man gör ett smycke.
Jag tycker om Maria Teikes idé att återanvända dem som smycken och dekoration. Dels behåller man minnet av prestationen, dels är de ju vackra att se på. Och de är ju personliga.
Så gör som Marie Teike, eller anlita henne om du inte kan själv.
Tack för att jag fick använda bilderna @marie.teike (på Instagram)
Steen har i flera år gått igenom och sammanställt innehållet i vapenböckerna. Inte illustrerade, men väl systematiserade på bästa sätt. Så om du vill veta innehållet i en vapenbok, eller ens veta att den finns, så är det här hemsidan för dig.
Sveriges mest imposanta vapen. Greve Nils Bielke med inte mindre än 10 anvapen i skölden.
Greve Nils Bielke, född 1644 med silversked i mun, lyckades bra fram till Karl XIIs vuxna tid. Generallöjtnant 1678 (34 år, imponerande). Året efter ambassadör i Frankrike, sedan i tysk tjänst. Där befordrades han till general och riksgreve 1686. Åter i Sverige samma år. Utnämnd detta år, 1687, till kungligt råd, generalguvernör över Pommern, general över allt kavalleri och infanteri och till greve.
Vapnet har extra allt
Svenska och Tyska flaggan (riksbaneren) ses på den vänstra hjälmen. Sveriges flagga är alltså tre kronor respektive Bjälbo-vapnet, inte korsflaggan. På den högra står det svenska sköldhållarlejonet med marskalkstaven som tillfaller alla med generals grad. Mitthjälmen visar släktens medeltida hjälmprydnad med de tre påfågelfjädrarna.
Sköldarna visar i ordning övre raden för släkterna Vasa, Lewenhaupt, Sture, Natt&Dag och Grip samt nedre raden Oxenstierna, Tre Rosor, Horn, Baner och Trolle. De egna bragderna syns där emellan. I mitten, men inte som hjälrtsköld, syns familjen Bielkes vapen med bjälkar.
Allt är väldigt tidstypiskt och därför ett av mina favoritvapen.
Kvadratisk eller rektangulär. Vapenflaggorna kommer i många former.
Här ovan ses en fransk riddare på 1200-talet med en väldigt korrekt vapenflagga för sin tid. Den är rektangulär, inte kvadratisk. Baner som dessa var endast förbehållna högadeln, de som var befälhavare.
kvadratiska flaggor var relativt ovanliga vid den här tiden, på målningar från slagfältet. De förekommer däremot oftare i vapenböcker. Det kan betyda att flaggan i vapenboken mer var avsedd för att på minsta utrymme visa skölden än att visa hur heraldiska vapenflaggor såg ut.
Typisk tornerspelssköld från 1400talet. Vapensköldens motiv täckte INTE hela sköldens yta utan man la gärna in såväl hjälmprydnad som helgon och ornament.
Redan på medeltiden hade man alltså slutat använda heraldik på det medeltida sättet och skälet var att man inte längre hade några sköldar på slagfältet. Den heltäckande rustningen räckte som skydd.
Tornerspelet var något helt annat. Har visade man upp sin skicklighet som krigare samtidigt som man visade upp sin börd och sin rikedom. Detta vare något som förstärktes under 1400-talet.
Det är skälet till varför hela vapnet är med på skölden, som alltså snarare används som bakgrund och skrivtavla än som identifikationsbärare.
En sköld som denna, med urtag för lansen, kallas även för tartsch eller tarts och är typisk tysk. 18
Farsan fyller 80, och det firas med pompa och ståt. Jag hyllar honom med hans eget curriculum vitae
Wasling föddes när vintrarna voro särskilt kalla och växte upp i sitt barndomshem. Av mor fick han lära sig att alltid stå med båda fötterna på jorden, men fick då genast problem med byxpåtagningen. Han led tidigt av hasfötter och drabbades senare av både hönshicka och fnasöron. Å grund av begynnande klenhet lider han numera också av huttskräck och är allergisk mot hösnuva. Efter nyligen genomgången vaccination hoppas han dock kunna vara oemotståndlig ännu en liten tid. Ja, det är egentligen bara en tidsfråga innan det går över.
Han har deltagit vid hembrygdsutställningen i Frufällan 1953; sedan blev han datör och sneseglare. W är son till gamle Wasling och sin mor; sonson till Pettersson i Vasared. Han är särskilt stolt över att alla hans förfäder tycks ha nått fertil ålder och lämnat avkommor, låt vara av ibland diskutabelt slag.
Redan i unga år visade W. stor fallenhet för förkovran inom olika ämnesområden. Han har således genomgått Hönsskolans kurser Gödselteori I och II. Vidare har han närvarit vid förbättringskurs i vardagslatin. Han har även gjort en betydande klassresa: tillsammans med hela skolklassen fick han som ung ta en cykeltur till Kröklings hage en bit bort vid vägen.
Ett gott anlag för affärsverksamhet visade sig tidigt och tog sig bl. a. uttryck i en regelbundet återkommande försäljning av majblommor och lotter för syföreningen därhemma. Annars har livet mest varit en lång uppförsbacke, men på senare tid har det börjat gå utför. Han är glad att han är som han är, när han nu inte är som han ska. Siktet har länge varit inställt på att bli full pensionär och nu är målet nått.
Sitt praktiska sinnelag har han också lärt sig fördra. En oväntad höjdpunkt blev därför renoveringen av den egna jolingen (livremmen), då den senaste i raden av tekniska arbetsuppgifter resulterade i ett nytt hål lite längre ut. Nu står den sig ännu en tid.
Wasling har alltid visat stort intresse för sina egna idéer och starkt vurmat för desamma. Hans fallenhet för förträfflighet har lett till antagandet av valspråket »Det vill gärna bli bra» eller på vardagslatin »Nempe bene» — [för den besvärande okunnige kan upplysas att det kan direktöversättas med »givetvis (går det) bra»]
Vapensköld för Lennart Wasling av Jan Raneke 2010.
Han har alltid befarat att där tvenne personer samlats bör en förening bildas och därtill genast anhållit om medlemskap och en förtroendepost. Just nu är det aktuellt att ansöka om medlemskap i pensionärsföreningens ungdomsgille.
Har inte idrottat eller råkat ut för något annat trauma. Därför har framgångarna ännu inte blivit så stora som kunde förväntas. Trots ihärdiga försök har sålunda ännu inget personligt rekord slagits.
Bland fritidssysselsättningarna märkes särskilt hans intresse för samlande av ett och annat, som kan spridas ut på golvet på ett förtjänstfullt sätt, för att kanske komma till nytta vid ett senare tillfälle. En obruten svit — från slutet av 1970-talet! — av portotabeller hör till rariteterna.
Till hans dygder räknas främst anspråkslöshet och ett milt sinnelag. Många vilande talanger finns dock.
Och inte har han så bråttom heller numera — väl medveten om att det är andra musen som får ostbiten.
Lennart Waslings vapensköld med Svenska heraldiska föreningens baner, av Thomas Falk.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
