Lite flagginformation till boråsare från Bestyrelsen för Nationaldagen.
Föreningar/organisationer som vill ansöka om att få en svensk fana vid firandet av Nationaldagen den 6 juni 2016 i Borås ska skicka en ansökan om detta före den 31 mars 2016 till:
Bestyrelsen för Nationaldagen i Borås,
c/o Lars-Arta Anderson,
Storegårdsgatan 10, 507 52 Borås
eller via e-post larsarta@gmail.com .
Vill du vete mer om svenska flaggan så kan du läsa min artikel.
Boktips
”Adliga vapensköldar i Sverige” visar i bokstavsordning upp de omkring 800 adliga vapensköldar som förs av den adel som ännu finns kvar i Sverige. Illustrationerna är hämtade från Adelskalendern respektive Ointroducerad adelskalender och alltså avsedda att vara ett komplement till en släktartikel. Syftet har aldrig varit att de ska vara självständiga heraldiska konstverk. Därför håller inte bilderna högsta klass, men de är av gott hantverk och ger en klar bild av hur sköldarna ska se ut. I boken är endast sköldarna avbildade, inte släktens fullständiga vapen med hjälm och hjälmprydnad. Men det är gott nog och den är ett bra komplement till den äldre ”Den svenska adelns vapenbok” (1967) som finns på de flesta bibliotek.
Till bilderna har von Schwerin skrivit en förklarande text om den svenska adeln som lättfattligt förklarar adelns historia på svenska och engelska.
Författaren Otto von Schwerin var tidigare riddarhussekreterare och redaktör för Svensk adelskalender.
Jourhavande heraldiker
Varför har målarna tre sköldar i en sköld som symbol?
Målarna har haft sitt märke med de tre små sköldarna allt sedan senmedeltiden. Det äldsta exemplet är från 1400-talets Tyskland.
Formen på de tre sköldarna har ingen betydelse och även färgerna växlar, även om det vanligaste är en röd sköld med tre vit sköldar. Ibland finns det även med andra symboler i skölden,
Ibland förekommer det en kvinnofigur i vapnet (oftast då på hjälmen, som hjälmprydnad). Vem det föreställer vet vi inte men flera heraldiker tror att det är jungfru Maria som i sin tur lär ha avbildats av S:t Lukas, konstmålarnas skyddshelgon.
Jo, här får vi gå tillbaka till medeltidens värld. Målare utbildades då till konstmålare och fick därför ofta uppdrag att måla vapensköldarna till tornerspelen. De sköldarna var av en helt annan konstnärlig kvalitet än de sköldar som användes i strid. Detta uppdrag höjde målarna över andra hantverkare vilket tog sig uttryck i detta vapen En svensk tornersköld är bevarad och finns på livrustkammaren i Stockholm och där kan man se vilket konsthantverk det var.
I äldre litteratur finns uppgiften att målarsigillet ar sitt ursprung i det adelsvapen som kejsar Maximilian gav till Albrecht Dürer år 1572. Även om det är smickrande för Dürer så är det fel, för dels fanns målarskråets vapen i Tyskland långt före 1572, dels hade Dürer ett helt annat vapen. Den ursprungliga vapenskölden sägs ibland också föreställa tre takpannor.
Skråbilder spred sig ofta från en stad till en annan när borgarna kopierade varandras motiv. Karlhamns guldsmedssigill från 1600-talet är i stort sett en kopia av Kristianstads sigill som gjordes femtio år tidigare, och som i sin tur har en dansk föregångare i Odenses guldsmedsskrå.
Enligt svensk lag skulle ett skrå bildas när antalet utövande mästare i en stad var fler än tre. Mindre städer eller specialistyrken hade därför inte alltid behov av ett sigill. Därför finns det inte många svenska målarsigill men bland de som finns bevarade har de från Göteborg, Norrköping, Karlstad, Uppsala, Linköping, Kalmar och Kristianstad alla de tre sköldarna som motiv. Lika ofta förekommer en palett med pensel.
Legenden är bekräftad. Erik den helige dog våldsamt och var en gudfruktig man. Han åt i alla fall fisk som fastan föreskrev.
En ny undersökning av Erik den heliges skelett visar att han snarare dog i någon form av strid (mot övermakt) än blev halshuggen. Och det det som legenden säger. Och att han var en synnerligen vältränad man på 171 cm som föredrog fisk framför kött.
Men det intressanta är två andra fakta. Det ena är att han tydligen har levt sina 10-15 sista år (och kanske mer) i närheten av Varnhem, vilket är precis det som de fåtaliga källorna om godsegendom, donationer samt sonen Knut Erikssons dödsplats antyder. Och att helgonlegenden om Uppsala som hans hem är fel.
Det andra är att han vid sin död var 35 år snarare än 40. Det betyder rimligen att sonen Knut inte kan ha varit äldre än 11-13 år (samt att hans andra syskon knappast kan ha varit mer än tre fyra levande till vuxen ålder med tanke på tidens barnadödlighet). Det bör i sin tur betyda att det är begripligt att det uppstod ett maktvakuum fram till Knut var ungvuxen (=16-20 år) vilken han var 1167. Och vid just denna tid låter han (enligt legenden) slå ihjäl kung Karl Sverkersson samt dessutom få så mycket stöd för sin sak att han kan fortsätta ett flera år långt krig mot de andra Sverker-kungarna Burislev och Kol trots att dessa hade stöd av danska kungahuset. Den Erikska ättens position var med andra ord mycket starkare och kanske också mer etablerad än vad vi normalt menar att den var.
Sveriges kungars residens under senmedeltiden visar tydligt på var deras maktcentrum låg. Men de visar också på hur idealet för ett kungligt liv skulle se ut. Både vilken rikedom som förväntades visas upp och vilken rikedom som faktiskt fanns.
Vasakonungarnas renässansslott är praktfulla byggnader som på alla vis ger en bild av en suverän furstes makt och myndighet. Också de medeltida kungarna hade sina palats, om än inte lika påkostade.
Det första kungliga borgen i Sverige var Näs på Visingsö. Resterna finns fortfarande kvar, även om stora delar av det nu har rasat ner i Vättern. Det byggdes under 1100-talet av den sverkerska ätten.
Andra borgar och fästen som byggdes upp under 1100-talet var Lödöse, Nyköping och Stockholm. Byggherren var kung Knut Eriksson (1167-1196). I Lödöse förlades Sveriges första myntsmedja vars mynt faktiskt användes som betalningsmedel.
Under 1200-talet växte ytterligare palats fram på flera håll i Sverige. I Kungslena finns grunderna efter ett stenhus som kan ha funnits så tidigt som 1200-tales början (där slaget vid Lena lär ha stått 1210). Andra anläggningar som inte var befästa, men ändå kungliga palats var Vadstena (byggd av kung Valdemar) och Alsnö hus i Mälaren. Båda byggdes av tegel, det nya materialet som också användes i Uppsala domkyrka från samma tid. Erikskrönikan[1] beskriver just hur kungarna och hertigarna ständigt flyttar sig mellan dessa orter och flertalet av de bevarade dokumenten är skrivna här.
Nordens riken förenas under en regent när Kalmarunionen bildas 1397. Det gör att det kungliga hovet mer sällan är i Sverige och därför inte har ett lika stort behov av palats i landet. I stället väljer kungamakten att bygga borgar som används för skatteindrivning och militärförläggningar.
Den nya form av gotiska arkitektur som nu framkommer medför andra former av skulpturala utsmyckningar. Riktigt förnämnt var det att låta avbila sig själv i kyrkovalven. Så finns sådana huvudsmyckningar i Varnhems klosterkyrka som sannolikt föreställer bröderna Birgersson av Folkungaätten.
Även stormannaätter följde efter modet. Ett sånt exempel är Vingätten från Södra Ving i Ulricehamn.
Under 1300-talet och 1400-talet blir de importerade föremålen i slotten allt vanligare, men en jämförelse med engelska inventarielister visar att det är först kring 1600 som svenska slott visar den mängd inventarier som de engelska har två hundra år tidigare.
Så inträder jag i mitt 24 år i Svenska Heraldiska Föreningens styrelse.
24 år, det är ganska länge i en heraldisk styrelse. Men ännu inte längst. Den ledarvästen bär Ingemar Apelstig i ytterligare två år. Dessutom delar jag 24 år med likaledes omvalde Stefan Bede och vi passerade nu äntligen Carl-Axel som ”endast” fick ihop 23 styrelseår.
Och trots att jag avsade mig omval som sekreterare för att endast vara redaktör står ja i särklass där med mina 20 år på den posten. Carl Axel Rydholm innehade rollen i 11 år, de övriga har varit Merenius, Widing, Torstensson och nu Nahas.
Ja, som ni förstår pratar jag om det årsmöte som hölls i Stockholm nu i helgen. I det här inlägget berör jag endast det personliga. I kommande inlägg tar jag upp något av det som jag fick lära mig under dagarna två.
I helgen är det årsmöte med heraldiker i Stockholm.
Vill du komma så är det bara att titta in. Själva visningarna är fullbokade, har jag förstått, men mötet är öppet för alla och det är ju det roligaste på hela dagen.
Läs en heraldisk handbok och du ser snabbt att man har kvadrering av sköldar som en självklarhet för högadlig heraldik. Och så är det från 1561, men hur var det innan dess?
Den nordiska högadeln har kvadrerat sina släktvapen sedan 1561-talet då Erik XIV skapade de första grevliga och friherrliga ätterna. Han lät dessutom dessa få en hjärtsköld i mitten av huvudskölden, precis som man gjort på riksvapnet sedan Erik av Pommerns tid.
Hjärtskölden är därefter av sed och vana ett högadligt privilegium, men kvadrering kan alla göra.
Det första släktvapnet som kvadrerades i Sverige var emellertid Stenbock, egentligen den yngre ätten Stenbock som är densamma som Drake av Intorp.
Arvid Knutsson (Drake av Intorp) gifte sig med och Anna Gustafsdotter (Stenbock), som saknade bröder. Deras son Olof, riksråd och herre till Torpa valde då som främste arvtagare till både Drakarna och Stenbockarna att slå samman sina föräldrars vapen till ett. Var han fick idén ifrån är omöjligt att veta. Detta skedde någon gång under tidigt 1500-tal. Hans son samt sonson upphöjdes båda till friherrar av Erik XIV, och som nära släkt till kungahuset var de också samtidens största innehavare av förläningar.
Namnet Stenbock är känt först från 1560-talet.
Gustav Vasas gemål, drottning Katarina Stenbock, förde endast stenbocken i sin hjärtsköld som drottning, inte den kvadrerade varianten.
Ska universitetet Harward byta den vapensköld de haft sedan 1930-talet för att den påvisar ett rasistiskt förflutet? Det är den mest brännande heraldiska frågan just nu.
Mycket förenklat pågår det just nu en diskussion i USA kring de märken som används av vissa institutioner och om dessa märken anspelar på ett rasistiskt tänkande eller inte.
För att slippa fundera kring självklarheter ska det först sägas att 1) visst finns det rasism i USA idag, 2) ja, slaveriet fortlevde till 1865 och 3) nej, svarta fick inte fullständiga medborgerliga rättigheter förrän under Lyndon Johnsons presidenttid på 60-talet.
Harward har som symbol en vapensköld som tillhörde familjen Royall, en gång i tiden en av de största bidragsgivarna till universitetet. En Royall-medlem var dessutom känd (sägs det nu) för att ha varit extra grym och möjligen även extra rasistisk. Därför kan inte universitetet använda deras vapensköld längre.
Det låter ju som ett fint resonemang, men det är i sig fördomsfullt. Eftersom slaveriet avskaffades i USAs sydstater först 1865 EFTER förlusten i ett inbördeskrig (och alltså inte alls var ett eget politiskt val) går det inte att peka ut en person som extra rasistisk och som därför ska plockas bort ur historien. Ska man vara konsekvent ska allt som företrädde slaveriet och rasismen bort.
Det betyder att delstaterna Georgia och Virginia bör byta namn, i princip alla städer och countyn i södra USA som anspelar på namn ska byta namn och alla märken ska bort för jag är helt säker på att personen bakom dessa kan visas ha haft slavar eller på annat sätt varit emot medborgerliga rättigheter för svarta, indianer, homosexuella eller någon annan grupp i samhället.
Eller så tar vi till den andra ståndpunkten och tar lärdom av historien i stället av att radera ut allt som vi inte tycker om. Det är en linje som jag finner mer sympatisk eftersom jag har svårt att se att något annars kommer att finnas kvar.
Till sist en annan självklarhet. Visst kan man byta ut vapenskölden om man så vill. Det är knappast första eller sista gången det händer. Men jag tycker att man ska byta sina märken för att man själv vill det, inte för att andra tvingar en till det. Annars är vi inne på farliga vägar.
Harward har alltså inte haft sin nuvarande vapensköld längre än sedan 1930-talet, så evighetsbegreppet finns inte som försvar här.
Jag hade inte tänkt skriva något om internationella kvinnodagen eftersom den inte har något med heraldik att göra. Men några tittar på Facebook visar att jag hade fel.
Internationella kvinnodagen är inget att fira; ingen vettig kvinna blir glad över att jag firar henne på denna dag. Däremot är dagen något att reflektera över. Det märkte jag inte minst när jag gick igenom Facebook idag.
Från heraldiska vänner och bekanta kom mängder av heraldiska hänvisningar till kvinnor. Det var kvinnor i vapensköldar, kvinnor som sköldhållare och kvinnor som gift sig och därmed fått sitt eget vapen satt till sinister medan makens satt på den något förnämare dexter-sidan. Endast en person (Hans Cappelen) hade lagt ut ett vapen som faktiskt helt och hållet var hennes eget genom arv från fadern (precis som denne fader hade sitt vapen genom arv). Och så Björn Fridén som la ut en bild av en kvinnlig konstnär, med kommentaren att det finns väldigt få kvinnor i heraldiken.
Men inte en enda har lagt ut ett vapen som förts av en kvinna som också var den person som antagit skölden, och helst då efter att ha uppmärksammats av staten genom ex adelskap (har aldrig skett i Sverige) eller statsorden, ex Serafimerorden (har heller aldrig skett för en svensk kvinna).
Just det här visar hur långt samhället har kvar, även vi heraldiker, när vi på allvar tycker att vi hyllar kvinnor genom att presentera vapen för de kvinnor som endast har sitt giftermål och börd att tacka för sin position, inte sitt arbete. Det finns ju mängder av kvinnor som skulle kunna nämnas före diverse prinsessor från bland annat Storbritannien (som jag sett), som ex baronessan Margaret Thatcher.