Historia

Den offentliga stayns historia

Foto: Jesper Wasling.

Statyer som föreställer kungar och krigshjältar är i Sverige framförallt ett 1800-talsfenomen, men det finns några spår bakåt i tiden. Och ytterst få från 1900-talet. 

Idag ser vi bara statyer av samtida ledare och forntida hjältar i odemokratiska stater där makten offentligt behöver manifestera sin legitimitet. Men har du tänkt på att våra kungabilder har fyllt samma syfte som Stalins och Maos imposanta porträtt? Eller gör de?

Frihetstiden var startpunkten

Det är lätt att föreställa sig att offentliga statyer är något som vi haft sedan urminnes tider, men deras historia är inte så lång. Den första kungastatyn i Sveriges offentlighet var en byst som föreställde Fredrik I. Den ställdes upp i Kungsträdgården under somrarna på 1760-talet och som längst fram till 1774. Den finns idag på slottet.

Nu är den offentliga kungastatyn inte särskilt uråldrig någon annanstans heller. De första i Frankrike kom till på Ludvig XIVs initiativ. Ett tjugotal statyer gjordes och placerades ut i Paris och på väl utvalda platser runt om i Frankrike.
Det fanns planer på motsvarande projekt i Sverige redan under stormaktstiden, bland annat av Jean de la Vallée, men inget kom till stånd.

Det fanns andra projekt som påbörjades under frihetstiden men inte slutfördes då. Som statyerna över industrimannen Jonas Alströmer (inte den här ovan, i Alingsås, utan den i Stockholm), över borgarståndets mångårige talman Thomas Plomgren (vars barn adlades för hans förtjänster) samt grundlagsmännen Per Ribbing och Carl Gustaf Gyllencreutz, vars arbete lade grunden för frihetstiden. En bakgrund till dessa val kan kanske förstås utifrån de argument om nyttan av offentliga monument som riksrådet Carl Fredrik Scheffer och arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz regelbundet framförde. Bland annat var det temat i Adelcrantz presidietal i Vetenskapsakademin 1757, där han betonade att Stockholm var den enda stad i Europa ”hvarest ingen Stod blifvit uprest, dess namnkunnoge Konungar til åminnelse” (Adelcrantz, Carl Fredrik; Tal om de fria konsternas värde …, 1757). Enligt dessa två var det främst kungarna som skulle kommas ihåg, så en viss oenighet fanns tydligen mellan initiativtagarna och de som sedan gjorde om förslaget till konkret handling.

Gustavianska perioden

Nu tar kungastatyerna fart på allvar, om än inte så många. Den mest kända är Gustav Vasa som då och än idag står framför Riddarhuset. Den invigdes långt in i den gustavianska eran men initiativet togs faktiskt redan under frihetstiden.

Att det var just Gustav Vasa som stod i centrum kan förstås genom insikten om vad han kunde symbolisera. För adeln var han den främste ur deras led som stod upp i kris och blev Sveriges rättmätige kung. Det betydde att kungarna och adeln var ett och samma stånd. Det är också därför Vasa-vapnet i sin förkungliga version finns i Riddarhussalen på Riddarhuset

För Gustav III och monarkerna var samme Gustav kungen som förenade monarken och folket, och genom att lägga beslag på den tolkningen kunde Gustav III sidstäppa adelns anspråk.
Sedan fanns det självklart en tredje tolkning av Gustav Vasa, som bland annat boktryckaren Lars Wennberg förde fram. Här var Gustav den samlande personen för svensk allmoge eftersom det var bönderna (utan stöd av vare sig adel eller kungamakt) som befriade Sverige från det ok som Danske kungen lagt på landet. Och denna rörelse hade Gustav enat, vilket då gjorde honom till folkets främste företrädare, men inte till vare sig adelsman eller kung av Guds nåde.

1800-talets kungavurm

Frihetstiden må ha haft en svag kungamakt, men 1800-talets får ändå sägas vara svagare för förutom Karl XIV Johan eftersom hela samhället tappade tron på kungen som företeelse. Och kanske är det just därför som det är detta århundrade som mer än något annat offentligt hyllar kungligheterna, gärna sittandes till häst för att visa på deras mannamod.

Vilket för oss heraldiker gör denna tids offentliga konst extra intressant, för det innebar att det fanns många skäl och mycket utrymme att få in en heraldisk sköld.

Så mer om det i ett kommande inlägg.

Dagens offentlighet

Som en avstickare. Dagens offentliga statyer är i regel abstrakta och motiveras med att de ger människor inspiration. De kom fram på allvar under 60-talet och passar väl in i vår individualistiska och välmående värld där alla har resurser att utveckla sig själva.
Det motiv som dominerade dessförinnan var lekande barn och livsglada ungdomar. Det är en typ av statyer som kommer efter 1:a världskriget och är som starkast efter det andra. Helt klart är det livet och ungdomen som framhävs eftersom den mogna människan inte bara en gång utan två gjort sitt bästa för att på det mest djuriska sätt mörda sina grannar. Att då sätta upp en staty som hyllar den person som lät bomber falla över barn var nog i magstarkaste laget för de flesta västeuropéer.
Innan barnen tog plats var det påfallande många vetenskapsmän, konstnärer och djur som  tog plats i offentligheten. Samt bilder från forntida historier. Dessa hör nationalromantiken till.

I ingen av dessa motiv passar den heraldiska bilden in så därför förekommer heraldik väldigt mycket mer sällan – fram till nutid, då vi har kommit fram till varumärkets gyllene era. Nu plockas det heraldiska vapnet fram i tid och otid. Nästan så att en heraldiker ibland kan tycka att det är väl bra.

 

 

Läs vidare

Jonas Nordin; Frihetstidens monarki (2009)

Vapensköld

Lerums trasa och kommunens seriositet

Lerums kommunlogga

Den som sett Lerums kommunlogga börjar lätt att fundera på: Hur tänkte de här?
För som varumärkesbild är den inte speciellt lyckad och som kommunrepresentation direkt usel. Dessutom har de med några färgglada trådar raderat sin historia. 

Det finns i Sverige en bild av att kommuner egentligen inte håller på med myndighetsutövning. Kommunen är som vilket företa som helst eller rentutav

och så kan man tänka, som tips till den undersökande journalisten, att man som kommun bör fundera dels på hur man kommunicerar sitt varumärke, dels på var.

Som platsvarumärke funkar det här väl hyfsat. Lite glatt och anspråkslöst, bra för att promota badhuset och teatern.

Som den logga som för evigt ska stå på ditt betyg, på ditt avslag på bygglovet och försörjningsstödet känns det väl något sämre, typ: ”hej vad vi är glada och käcka. Och du, med glatt humör säger vi att du inte får några pengar så ut och fråga släkt och vänner om du får låna några hundringar för att köpa vinterjacka till barnen”

 

Lerums kommunvapen

 

Historia

Barnen har samma historia

Att lära av det förflutna av Karin Sandberg

Har 11-åringar i Sverige olika syn på sin historia beroende på bakgrund?
Nej, visar forskaren Karin Sandberg i sin nya avhandling. 
– Eleverna uppfattar att de tillhör ett gemensamt ”vi” och att det är sin egen historia de får lära sig i skolan, oavsett vad de har för bakgrund, säger Karin Sandberg, universitetsadjunkt vid Mälardalens högskola, som forskar om historieundervisning.

Temat för Karin Sandbergs avhandling är intressant även för oss heraldiker genom att hon tar upp frågan om identitet. Inte minst vinkel hur man själv (i detta fall 11-åringar) ser på sin identitet. I sin avhandling har hon därför undersökt elevernas historiekultur: hur de uttrycker, tänker kring och förstår sin historia. Undersökningen visar att eleverna ser sig själva som del av flera olika ”vi” utan att det stör deras identitetsuppfattning. De pratar om ”vi” när de pratar om Stockholms blodbad eller Gustav Vasa samtidigt som de pratar om ”vi” när de pratar om sig själva som exempelvis mörkhyade.

– De tillskriver sig själva flera olika historiekulturer samtidigt, som överlappar och kompletterar varandra sömlöst. 11-åringarna ser helt enkelt ingen konflikt i att tillhöra flera olika ”vi” samtidigt, säger Karin Sandberg.

Sandbergs forskning tar sin utgångspunkt i den tyske didaktikern Jörn Rüsen, som identifierat fem dimensioner, inom vilka vår historiekultur rör sig: politiskt, estetiskt, moraliskt, kognitivt och religiöst. Vågar man hoppas att någon uppsatsskribent försöker sig på ett heraldiskt ämne med samma metod? Det tror jag skulle ge en värdefull berikning av hur vi tolkar heraldikens historia och förstår de heraldiker som skapat den.

Karin Sandberg disputerade den 5 oktober vid Mälardalens högskola på avhandlingen  Att lära av det förflutna – yngre elevers förståelse för och motivering till skolämnet historia

Svenska Heraldiska Föreningen, Vapensköld

Tack till Heraldik i Kubik

Känner mig stolt. Instagram-kontot Heraldik i Kubik har ritat mitt vapen och det smickrar mig. 

Så här skriver kontot på Instagram:
heraldikikubik CoA of the Swedish heraldic author Jesper Wasling (born in 1967). Editor in chef of the publication Vapenbilden of the Swedish Heraldry Society (SHS). Awarded the medal of the SHS in 2017 (below the shield). The surname Wasling is linked to the Swedish word for sheaf or garb (vase, in Swedish – the a should be pronounced as in the planet Mars), which makes the arms canting of the name (it is a form of heraldic rebus). The Wasling sheaf is cut off, with two grain ears left hanging. CC-BY-SA. Graphic elements from Jimmy44, SajoR, Sodacan and Erlenmeyer.

Det är mitt personliga vapen, den gröna briseringen av släktvapnet, som valts och under skölden hänger Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj som jag fick 2017.

Självklart är det smickrande att uppmärksammas på det här sättet. Det betyder ju att det jag gör uppmärksammas av andra, och kanske har min glädje i heraldiken smittat av sig på just Heraldik i Kubik? Eller på dig?

Så tack för teckningen, Heraldik i Kubik, och fortsätt med ditt fantastiska arbete att teckna nya och gamla släktvapen, borgerliga såväl som adliga.

 

Vapenrulla, Vapensköld

Uppdaterat: Medeltida frälse i Sjuhärad

Min sammanställning av medeltida vapenförande släkter i Sjuhärad har uppdaterats med lite nya bilder. 

Om du känner till någon släkt som borde införas här, säg gärna till. Det är heraldiken som är det viktiga så både frälse och ofrälse är intressant. Finns det semi-heraldiska tecken är det också något som är av värde. Det kan vara sigill med bomärken eller tecken på en gravsten.
Mejla jesper@heraldik.se

Vapenrullan hittar du här

Svenska Heraldiska Föreningen

Oktobermöte i Svenska Heraldiska

Svenska Heraldiska Föreningens vapen. Teckning: Thomas Falk
Svenska Heraldiska Föreningens vapen. Teckning: Thomas Falk

Imorgon söndag är det dags igen för heraldiska akademins, nej förlåt, heraldiska föreningens höststyrelsemöte. 

Det är med munterhet jag går dit (vilket är en viss lögn, för vi har mötet via Skype, så ingen går speciellt långt) för att tillsammans med mina styrelsevänner fundera över vad som behöver göras i föreningen inför och under 2019.

Vi har några nya tankar om att nå vissa nya målgrupper där våra senaste styrelsemedlemmar har en hel del spännande tankar. Mer om detta när jag vet mer.

Årsmötet 2019 kommer att hållas i Stockholm i mars och planeringen har börjat. Även detta kommer jag att ta upp lite mer när vi vet mer. Och alla medlemmar kommer att få informationen i december när nästa nummer av Vapenbilden kommer ut.

Vad tycker du föreningen ska göra?

Men finns det något mer vi bör fundera på? Finns det något som du tänker att vi borde ta upp? Tipsa i så fall oss i styrelsen med ett mejl till mig (jesper@heraldik.se) så för jag det vidare.

Flagga

Varför har anarkokapitalisterna en flagga?

Ibland förvånar människorna mig. Som varför anarkokapitalisterna har en flagga för sitt ideologiska kollektiv. 

Anhängarna av denna ideologin förkastar alltså idéen om ett kollektiv som överordnat individen. Individen är centrum för allt. Ändå tycker de att det är mödan lönt att ta fram en flagga som de som anser sig tillhöra denna ideologi (se, en till konstruerad historia om identitet, som nämndes i ett inlägg häromdagen), även de som inte rimligen kan ha ingått ett ”avtal” med övriga anhängare. De blev helt enkelt en del i ett kollektiv helt automatiskt och utan reflektion.

Följarna av denna ideologi kanske inte är så relevanta för mig, men de är ett fint exempel på hur komplex en människa är. Ideologin går enkelt uttryckt ut på att det inte behövs någon stat, att en stat (eller annan överhöghet) är av ondo och att allt kan lösas med jämbördiga förhandlingar mellan jämbördiga parter. Att den här ideologin var obsolet i förhållande till samhällets utveckling för sisådär 2 miljoner år sedan, och rent pinsam sett till stenåldersekonomin, låter jag passera i tysthet.

Men för den vapentagare som vill ha en svartgul sköld delad av en ginskura, kan det här vara värt att känna till.

Nationalism

Heraldiker måste inse att identitet är ett problem

Eftersom heraldik är symbolen som identifierar en grupp tänkte jag att det passar att tänka högt om just grupper.

Identitet är problematiskt eftersom identiteten bygger på en påhittad historia om vårt ursprung som förr eller senare kommer  att kollidera med verkligheten. Dessa historier är inte sanningen om oss. Det är historier som vi har skapat för att intala oss och vår omgivning att vi (inte) hör ihop.

Men eftersom dessa historier är påhittade är de instabila och faller lätt isär om de konfronteras med en bättre historia, bättre i betydelsen att den känns mer relevant för den aktuella publiken. Det här har diskuterats mycket inom politiken, speciellt när man vill förklarar Socialdemokraternas tillbakagång (dock inte så mycket när man resonerar kring andra partier i Sverige/Europa) men det har såklart giltighet på andra områden med.

Nationalisterna, till exempel, ser gärna på nationen som en biologisk enhet. Det finns en nedärvd essens i vårt DNA. Hur det ska ha kommit in till oss genom tidigare härskarens erövringskrig förklaras inte eftersom det ju är ett påhitt. En romantisk historia, helt enkelt, men likafullt en historia som många tror på eftersom det skapar en gemenskap med andra inom gruppen (landet/religionen/företaget) som jag aldrig mött, än mindre känner.

– Men, tänker du kanske, Sverige finns ju och jag är svensk och det är därför min identitet.
– Jo, det är just det här jag menar. Visst finns Sverige i den mening att det är ett statsstyre över ett definierat område där det bor folk. Men det område som berörs kan förändras eller försvinna. Sverige kan bli en del av ett nytt skandinaviskt rike eller delas upp så att en del hamnar i ett annat land. Samma folk på samma plats har då en helt annan identitet utan att ha rört sig en millimeter. Identiteten är alltså inte min egen utan det som omgivningen ger mig. Ungefär som ett varumärke, vars definieras just av det som marknaden  säger att det är, oavsett vad företaget själv anser om saken.

Heraldiken bär identitet

Jag menar att vi heraldiker måste vara medvetna om det här. Vår uppgift är, likt historikerns, att studera ämnet. Vi ska hjälpa andra att förstå heraldikens symboler, vem som använt vissa märken och i vilket syfte. Heraldikern ska förstå och förmedla kunskapen om hur heraldiska vapen använts i berättelserna om identitet, men inte vara  bevarare av dessa berättelser. Det vore att lämna forskningen och bli en form av heraldiska domare, och det är inte heraldikerns uppgift.

Traditionerna får finnas kvar

Bara för att heraldikern  forskar om, istället för att döma i, heraldiken så betyder det inte att heraldikern ska sluta engagera sig i heraldikens tradition.

Jag menar att en heraldiker visst kan upprätthålla en god heraldisk sedvänja (och med det menar vi att hålla sig till traditionerna) utan att hamna i en dömande position. Det gäller bara att hålla koll på vad som är en heraldisk sedvänja och vad som är personligt tycke och smak. Svenska vapenkollegiet (SVK) är här ett bra exempel på hur heraldikerna bör arbeta medan jag tycker att College of Arms inte är en bra förebild.  SVK bör däremot bli bättre på att förklara sig, och det får ta jag på mig inför 2019.

Konkret innebär det att reda ut varför vissa sedvänjor är centrala att bevara (ex tinkturregeln, för den är med och definierar det heraldiska vapnet) medan andra kan diskuteras (som förekomsten av purpur i modern svensk heraldik) och ytterligare några helt revideras (så som att ett vapen följer namnet eller att det bara ärvs via faderslinjen) eftersom dessa sedvänjor strider mot andra och mer centrala principer i samhället samtidigt som de inte tillför heraldiken något.

Nu är detta ingen brandfackla för att väcka de som är engagerade inom heraldiken. Självklart är det många heraldiker som är medvetna om detta och det är en fråga som ofta dyker upp i diskussioner. Däremot är det en fråga som sällan diskuteras publikt och därför stannar kunskapen hos de mest engagerade. Så denna text skrevs för att lyfta på locket till den kunskapen.

Och jag lovar/hotar med att det kommer att komma fler artiklar på det här temat det kommande året för jag tycker att heraldiken behöver fler resonerande texter om själva ämnet.  Det kan inte bara handla om att visa upp nya eller gamla vapensköldar eller diskutera någon detalj i vapenrätten.  Då blir det allt för snabbt trist, tycker jag.

Flagga, Historia, Nationalism

Historien bakom Sveriges riksvapen

Hubert Herald är en liten guldgruva på nätet. Denna till synes trista hemsida är fylld av kunskap om mängder av statsvapnens utveckling runt om i världen. 

Jag tittade in på den svenska sidan och tycker att den i allt väsentligt (har inte granskat detaljerna) ger en bra beskrivning av hur det svenska riksvapnet utvecklades nder medeltiden och vilka – få – belägg vi faktiskt har.

Värt att notera att alla belägg är bilder som vi tolkar. Det finns inte ett enda dokument där en officiell representant för riket Sverige faktiskt förklarar för menigheten att vapen X eller flagga Y från DATUM ersätter märke Z som symbol för Sverige. Allt är gissningar, om än kvalificerade sådana, från experter inom heraldik.

Men just därför är det av stor betydelse att se dessa olika forskares och skriftställares texter så att du som varande/blivande heraldiker kan jämföra dem, se vad som saknas och kanske göra en annan tolkning av materialet.

Det svenska riksvapnet hittar du på http://www.hubert-herald.nl/Sverige1.htm

 

Vapensköld

Heraldik är stil

Stiljournalens pod med Filip Strömbäck Fredrik af Klercker.Äntligen har någon insett att man ska göra en pod om heraldik. Det är Stiljournalen som gör det, och med den äran. 

I avsnitt 137 kommer Stiljournalen in på ämnet ”Heraldik och Cartier?” Och som de säger: Alltid lär ni er något!

Lyssnar ni på poden kan ni hoppas fram till musiken som börjar 9.30 minuter in i sändningen.

Skojigt men ändå seriöst och påläst. Många små referenser som gör att jag förstår var de tittat.

Håller också med – det är nördigt med heraldik, men rolig nördighet.

 

Du hittar Stiljournalen på närmaste podcast.

 

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia