Norska Heraldiska Föreningen arrangerar den 9 juni ett föredrag om bomärken i vapensköldar av Hans Cappelen.
Jag har lyssnat på en äldre version av Hans föredrag och kan varmt rekommendera det. Han är en fantastiskt inspirerande föredragshållare och kommer med många intressanta infallsvinklar som öppnar upp för en vidare diskussion.
Om någon har ett speciellt intresse för heraldik, vapensköldar och bomärken vill jag även tipsa om Tor Flensmarck som gjort stora forskningsinsatser på området i Sverige och Allan Tønnesen som är en stor auktoritet i Danmark.
Tinktursköld med de av statsheraldikern föreslagna nyanserna
Heraldiken har många tinkturer (färger). Grönt, rött, svart, purpur, gult, blått och vitt. Dessutom några pälsmönster. Här tar jag upp nyanserna.
Heraldiken är färgglad. Den vill synas överallt och alltid även när det inte är helt berättigat eller befogat. Den är helt enkelt historievetenskapens motsvarighet till Eurovision.
Når du ska måla ett heraldiskt vapen ska du alltså välja de klaraste nyanser du kan, anpassat till sammanhanget. Vapnet ska synas. Det ska vara i blickfånget.
Det betyder inte att man alltid ska välja de starkaste färgerna. Ibland kan klarheten framträda genom centrerad matthet i ett hav av glitter, men det har konstnärer full koll på.
Statsheraldikerns råd
Men för att underlätta för dig som vill göra en trycksak eller motsvarande och inte riktigt vet vilka färger du vill ha, har statsheraldikern tagit fram tydliga riktlinjer.
Dessa riktlinjer är absolut INTE tvingande, utan ska endast ses som välmenande råd till dig som känner dig osäker. Och eftersom det är bra råd (obs! Det är ej rekommendationer, för det ordet kan kännas mer formellt tvingande än råden har stöd för) upprepar jag nyanserna här.
Jag vet att statsheraldikern nämner att purpur bara är en hjälpfärg, men det stämmer endast för de offentliga vapen som statsheraldikern utfärdar och har inget med svensk heraldisk tradition eller något annat att göra. Trots att vissa påstår motsatsen. Ibland tycks det mer än det forskas, och det gäller även inom heraldiken.
Idag öppnar socialdemokraternas partikongress i Västerås. En ödesstund säger Aftonbladet. Kan detta avläsas i heraldiken?
Socialdemokraterna har alltså valt att lägga sin kongress till Västerås. Det sägs vara en ödesstund för partiet som har rekordlåga opinionssiffror. En del vill dra partiet åt vänster, andra åt höger (som vanligt) .
Då är det spännande att se hur Västerås stadsvapen ser ut. Jag ser en stolt röd ros i nedre centrum. Över den tonar ett blått M.
Kan det vara så att (M)oderaterna diskret tänker försöka påverka (S)ocialdemokraterna att röra sig högerut?
Man kan ju undra.
Ps om stadens motiv
Det är inget riktigt ”M” i stadsvapnet. Det är tecknet för Ave Maria, det vill säga ett monogram som visar ett A och ett M,
Och för att vara riktigt tydlig. Västerås stadsvapen är från medeltiden och avsett att vara et sigill, inte ett heraldiskt vapen. Då var man inte lika noga med att undvika bokstäver och monogram i vapensköldar.
Här ett tips på en bok som jag inte ens läst: ”Den danske adel efter 1849” , men en bok jag gärna vill titta närmare i.
För att förstå ett samhälle måste man förstå dess ”adel”, den reellt makthavande klassen. I vissa tider är det präster, i andra köpmän eller riddare. Under några sekler från 1500-1900 var det i Europa ämbetsmannaadeln. Hur denna grupp såg på sig själv och sin makt är viktigt att förstå när de mot slutet av 1800-talet började ge upp sitt maktmonopol och övergå till ett med demokratiskt synsätt.
Boken Den danske adel efter 1849 fokuserar på just denna period i Danmark och är därför ett intressant inlägg samt presenterar forsknigsläget som det ser ut idag. Det borgar inte minst författarna Bente Scavenius, Knud J.V. Jespersen, Ditlev Tamm, Jesper Laursen, Birgitte Possing, Anna von Lowzow och Jes Fabricius Møller för.
Adel – Den danske adel efter 1849
Redigeret af Lars Bisgaard, Mogens Kragsig Jensen Gads Forlag
Jag skriver på en heraldisk ordbok och hoppas att den snart ska vara klar Saknar dock en illustratör, men det löser sig nog.
Funderar dock på vad den ska vara bra för. Ska den vara en bok eller ska den göras digital. Det finns klara för- och nackdelar med båda.
Det jag däremot med säkerhet vet är att den ger de mest genomtänkta och fördjupade definitioner på heraldikens 2000 vanligaste begrepp som någonsin skrivits ner på något nordiskt språk, även om det säkert finns invändningar att göra.
Klart det finns det. Trots allt så har jag ju skrivit boken därför att jag tycker att alla andra ordböcker och andra sammanställningar vägt lite för lätt.
Bokmässan. Strosar och möts av Johan Hakelius, krönikör på Aftonbladet, som är iklädd en rutig kostym av det mer uppseendeväckande slaget.
Går vidare och kommer fram till ett bokstånd som säljer samme Hakelius pocketversion av Döda vita män som jag inte tidigare bläddrat i. Min nyfikenhet väcks och jag slår på måfå upp ett kapitel mot slutet av boken. Det handlar om Iain Moncreiffe of that Ilk, den kände heraldikern, genealogen och fnittrande whiskeyavsmakaren.
Det sista fick jag höra av Malcolm Howe som vid kongressen i Uppsala 1992 drog en mängd historier om excentriska brittiska heraldiker.
Moncreiffe är för heraldiker mest känd för att han skrev “Simple heraldry” och “Blood royal”. Köper boken på stört för så ofta stöter
jag inte på en biografi över en heraldiker.
Hakelius bok är en sanlöst rolig biografi över ett dussin brittiska excentriker från förra seklet. Förutom Iain Moncreiffe får vi möta
förebilderna för figurerna i “En förlorad värld”, en engelsk fascist som lika gärna kunde ha blivit premiärminister för både Labour
och Torys samt mängder av andra spännande personer.
Så även om boken i sig inte har något med heraldik att göra så får jag ändå på något underligt sätt en djupare förståelse för varför den för
skandinaver så excentriska brittiska heraldiken ser ut som den gör.
Och vem vet. Boken kanske inspirerar någon till att skriva biografier över svenska excentriska heraldiker. Nog är det ett par stycken
som är värda att porträtteras på det här vänligt respektlösa sättet.
Johan Hakelius
Döda vita män
ISBN: 978-91-85517-12-1
Grenville Diptych, skapad för 1a markisen av Buckingham.
Denna fantastiska skapelse är INTE en vapensköld. Det är en minnessköld (och skrytobjekt) skapad på initiativ av George Nugent-Temple-Grenville, 1a markisen av Buckingham.
Skölden är välkänd bland heraldiker, men ändå förvånansvärt okänd. När den diskuteras så förfasas många över vad kvadreringen kan leda till. Som om det vore en riktig sköld.
George Nugent-Temple-Grenville föddes 1753 och gick bort 1813. hans far var premiärminister och själv var han utrikesminister. 1774 upphöjdes han till markis (hans son Richard Temple-Nugent-Brydges-Chandos-Grenville utsågs senare till hertig. Förutom högre titel hade han även ett än mer imponerande efternamn).
710 vapensköldar
Vapenmålningen består av 719 släktvapen. Några återkommer flera gånger, några sägs vara suspekta (möjligen påhittade) vapen för förnäma män från tiden före heraldikens gryning. Men många är relevanta för viscount-släkten Cobham.
Skölden finns i taket i biblioteket i slottet Stowe. Den kallas därför The Stowe Armorial. Arkitekten bakom var Sir John Soane och biblioteket byggdes mellan 1805 och 1807
Namnet Grenville Diptych som vapenskölden nu är känd som är egentligen ett felaktigt namn. Grenville är ett släktnamn medan ordet ”diptych” avser ett altarskåp eller motsvarande målning som är skapat som två blad som stängs/kan stängas som en bok (kan alltså vara två träskivor eller ett skåp med två dörrar).
Vapenskölden är alltså per definition INTE en diptych.
Skottlands riksvapen Teckning: Sodacan. Licensierad genom CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons
Skottlands kung William var en modig man, kan tyckas. Hans smeknamn var ju lejonet.
Kung William (1164-1214) är känd under tillnamnet lejonet. Han är den medeltida skotska kung som suttit längst på tronen och hans arv är därför betydande. Men arvet är kanske mer heraldiskt än politiskt.
Så speciellt militärt framgångsrik var han inte. Tvärtom regerade han på nåder av den engelska kungamakten. Och det kan nog förklara hans heraldiska arv – det skotska lejonet.
Det var William som placerade ett lejon i det skotska huvudbaneret, ett baner som sedan blev det heraldiska riksvapnet. Det finns ingen bevarad bild på Williams lejon, men hans son har sin kungasköld upptecknad i Mathew paris bok Historia Anglorum, från omkring 1250. Liljeinfattningen är då en bård belagd med liljor. Lejonet finns även på Alexanders stora sigill, men då helt utan liljor och bård.
Att lejonet kommer från Englands riksvapnet får nog ses som självklart – som en form av vasalltecken – , även om jag knappast tror att skotska nationalister riktigt vill erkänna det.
Kung Williams av Skottland (1165–1214) sigill, utan heraldiskt motiv.
