Kategoriarkiv: Vapensköld

Varför Bollebygd har en kanna i sitt kommunvapen

Bollebygd härad vapen av Lokal_Profil. Licensierad under CC BY-SA 2.5 via Wikimedia Commons
Bollebygd härad vapen av Lokal_Profil. Licensierad under CC BY-SA 2.5 via Wikimedia Commons

Bolle betyder kanna eller skål, och i Bollebygd har man varit känd för att tillverka fina träskålar. Därför har Bollebygd en kanna i sin vapensköld. Eller?

Bollebygds äldsta bevarade sigill är känt från 1564. Redan då hade häradet en kanna eller skål samt tre blommor. Samma motiv finns i ett sigill från 1700-talet. Den här typen av märke är inte ovanlig den tidens heraldik. Tvärtom tillhör en skål med eller utan blommor ett av de vanligare motiven från renässansen fram till rokokon. Det gäller inte minst inom den ofrälse vapengruppen dit släktvapen förda av präster, borgare och bönder hör.

Varför man i Bollebygd valde just det här märket kan vi inte veta, men troligen tänkte de på 1500-talet likadant som nu – att likheten mellan namnet Bollebygd och ordet ”bolle” måste betyda att det var frågan om samma ord.

Men varför de boende en gång bestämde sig för att kalla sitt hem för Bollebygd vet vi inte. Kanske kommer namnet från fornsvenskans ”Bald” (modig, stark) och är en anspelning på Storån?? som rinner genom bygden? Kanske så är det mansnamnet Bolle?? som är ursprunget.

En sak kan vi vara säkra på och det är att de människor som någon gång under sen järnåldern började kalla sitt hem för Ballabo eller liknande tänkte att deras ättlingar flera hundra år framåt i tiden skulle börja tillverka träskålar och bli kända vida omkring för sitt kunnande.

Frågan är om ens de som på 1500-talet valde urnan som symbol för sitt härad anade den betydelse som träslöjden skulle få för trakten genom knallarnas verksamhet.

Blommor som bitecken har ingen heraldisk innebörd utan ska främst ses som utsmyckning.
Dessutom gör blommorna att kannan inte förväxlas med timglaset, ett annat av tidens vanliga motiv.

Ett vapen, många brukare

Bollebygds vapen representerar inte bara Bollebygds kommun. Det var också kommundelen Bollebygds vapen, liksom landskommunens och häradet visar genom sina sigill att även de har rätt till detta vapen. Dessutom skulle man även kunna anse att socknen Bollebygd har detta vapen även om detta lämnar Björketorps och Töllsjö socknar vapenlösa. Socknar är i regel vapenlösa i vår del av landet för de representerades bildmässigt av kyrkoherdens sigill.

Men det är en brist som kommande generationer kan åtgärda.

Svenska länsvapen en ny historia

Vapen för Dalarnas län
Vapen för Dalarnas län

Visste du, att trots att länsindelningen skapades 1634 dröjde det långt in på 1800-talet innan länsstyrelserna började använde dagens heraldiska vapen.

Det var dåvarande riksheraldiker Carl Arvid Klingspor som tog initiativet till att skapa ordning och reda bland all symbolik.

Innan dess var det vanligast att länsstyrelserna använde Lilla riksvapnet som sin myndighetssymbol, ibland sammanställt med ett landskapsvapen eller residensstadens vapen. Åren 1935–68 fastställdes länens vapen.

Länsstyrelserna framställer idag sina vapen krönta med en kunglig krona eftersom de är statsmyndigheter, till skillnad från landskapen som kröns med en hertigkrona.

Heraldry in London, autumn 2015

For you heraldist in London, don’t miss the lectures held by the Heraldry Siciety in England autumn  2015.

The lectures will take place at the Society of Antiquaries, Burlington House, Piccadilly (next to the Royal Academy) at 6.30 pm, unless indicated otherwise.

Guests are welcome. Lectures are included in the annual subscription. Admission to events marked * is by ticket only, details will be published in The Heraldry Gazette.

My favourite lecture the last year was ”The Origins of Heraldry and the Crusades”. I don’t think I totaly agree with dr Paul Fox, but I won’t know until I hear what he have to say.

Guests are welcome. Lectures are included in the annual subscription. Admission to events marked * is by ticket only, details will be published in The Heraldry Gazette.

Another very interesting lecture was “The John Brooke-Little Lecture Grants of Arms by ’Private’ Individuals in England and Wales c.1300-1450” by Dr Adrian Ailes.

I quote: ”During the Middle Ages, arms in England and Wales had not always been granted by heralds or by the sovereign; the earliest extant grant by an officer of arms dates to 1439. This paper examines the 33 known grants made between 1300 and 1450 by ‘private’ men and women, some of no more than local importance and significance.”

I would love to learn more about thoose grants.

 

http://www.theheraldrysociety.com/currentprogramme.htm

Fördjupat om kyrklig heraldik

Min vän Claus K Berntsen har kommit igång med sin heraldiska blogg igen. Läs den. Här finns mycket klokt om kyrklig heraldik.

I sitt senaste inlägg tar Claus upp nya möjligheter att skapa heraldiska flaggor för kyrkliga församlingar. det är spännande idéer, och även om jag själv inte tror att de fullt ut kan genomföras inom kyrkans regi tror jag att det är idéer som är värda att utveckla.

Läs Claus K Berntsens blogg

Djur och natur i heraldiken

Boktips

När du blivit trött på alla brittiska fabeldjur och monster från den kristna och antika mytologin kan det vara på sin plats att titta in i vår nordiska mytologi.

Lars Magnar Enoksen har tidigare skrivit om de nordiska gudarna och följer nu upp med en bok om hur våra förfäder såg på djuren och naturen. Det är spännande och ger en insikt till den symbolik som omgärdade naturens väsen för 1000 år sedan.

För mig som gärna ser en rikare krets av fabeldjur i heraldiken är boken en värdefull källa till kunskap. Dessutom är det skönt att läsa en författare som kan skriva om vår forna tids religion utan att drabbas av den romantiserande bild som så länge dominerat historieskrivningen.

Lars Magnar Enoksen
Djur och natur i fornnordisk mytologi (2006)
Förlag: Historiska Media.
ISBN: 91-85377-56-2.

Epitafier och begravningsvapen

 

Arms for Johan Anders Stuart (1628-1669) in Vadsbro Chruch, Sweden
Johan Anders Stuart (1628-1669) vapensköld i Vadsbro kyrka. Foto: Barbro Thörn.

Svenska begravningsvapen är en stor källa till heraldiska vapen förr. Och de finns överallt, i varje kyrka med historia.  

De entusiastiska fritidsforskarna har gjort det igen. den här gången skapar de en fantastisk överblick över svenska kyrkliga begravningsvapen. Deras resultat finns på Facebook och i form av en fritt sökbar databas på Internet som återfinns på www.epitafier.se.

Det finns nu närmare 2000 bilder på 500 objekt i databasen, och den växer ständigt.
Vill du vara med och bidra är det bara att slänga sig in i gruppen, åka till närmaste kyrka och börja fotografera.

Länk till Facebookgruppen ”Svenska epitafier”

 

 

 

Swedish heraldic epitaph

Arms for Johan Anders Stuart (1628-1669) in Vadsbro Chruch, Sweden
Arms for Johan Anders Stuart (1628-1669) in Vadsbro Chruch, Sweden

In Sweden during the 17th century, heraldic epitaph was important for every nobleman and the non-noble gentry. You find these coats of arms in almost every older church.  

If you’re interested in Swedish heraldry you must be a member of the Facebook-group Svenska epitafier (Swedish epitaph) or visit the website www.epitafier.se.

At www.epitafier.se there are close to 2000 pictures on 500 objects. It’s all in Swedish but it easy to search the database.

Link to the Facebook group ”Svenska epitafier”

Bestrött eller besått

Två begrepp. Så lika, som ihopblandade.
Ändå är det lätt att skilja dem åt.

Tänk dig att du står i din trädgård. Då kan du så dina frön i räta i rader i landet eller så beströr du dem lite fritt som gräsfrön.

Besått är alltså bitecken som är ordnade (ofta nio, men de kan vara fler) medan ett fält som är bestrött har sina bitecken lite hur som helst som konstnären tycker är vackrast.

Nu följer inte alla heraldiker den här åtskillnaden. Den är till exempel helt okänd inom statsheraldikerämbetet (eller så tycker de att bestrött och besått är samma sak).

Två exempel är Ulricehamns och Ystads kommunvapen. Här är Ystads vapen definitivt bestrött medan Ulricehamns vapen är besått.

Coat of arms of the city Ystad
Coat of arms of the city Ystad

Coat of arms of the city Ulricehamn
Coat of arms of the city Ulricehamn

Även Svenskt Vapenkollegium (där jag själv ingår) är inkonsekvent. Också här används ”bestrött” för både rätlinjiga avbildningar och utspridda diton. Exemplen här är Hedqvist och Alvsommar

Coat of arms for the family Hedqvist
Coat of arms for the family Hedqvist

Coat of arms for the family Alvsommar
Coat of arms for the family Alvsommar

Konsekvensen kan betyda att jag har fel, att orden betyder samma sak. Mot detta vill jag invända att vissa vapen alltid har bitecknen strikt ordnade (Danmarks statsvapen, med sina nio sjöblad) medan andra har en variation i antal och spridning (ex Ulricehamns kommunvapen genom historien).

Det heraldiska fackspråket, blasoneringen, behöver vara exakt. Ju mer tydlig man är där,  desto bättre blir vapnet som identifikationsbärare. Tydligheten behöver däremot inte vara begränsansde, vilket jag återkommer till.

Ögonblickets vapenbok

Boktips

Allegoriska framställningar av värdstaden för kongressen, Brugge, och provinsen Flandern

Liber amicorum Brugensis är något så ovanligt som en heraldisk ögonblicksbild från kongressen i Brügge den 6 till 11 september 2004. Författaren tar oss med till kongressen genom sin vapenbok där han samlat deltagarnas vapen och namnteckningar.

De medverkande personerna är ordnade efter deras hemland. Sköldarna är ritade för hand och är mer snabba skisser, färglagda med akvarellpennor, än sirligt dekorerade målningar och det gör vapnen levande. All text är på engelska så det finns möjlighet att häftet når en internationell publik.

Magnus Bäckmark
Liber amicorum Brugensis (2006)

Kvinnliga riddare fanns på riktigt

Män var riddare. Kvinnor broderade. Det var det normala men världen är sällan svart och vit. Det fanns medeltida stridande kvinnor.

Det här med kvinnor som riddare är lite udda. Det förtar liksom udden av våra fördomar kring vad som är manligt och kvinnligt.

Först måste det sägas att kvinnliga riddare var extremt ovanligt. Å andra sidan var det nästan osannolikt vanligt med kvinnliga riddare under 1200-1500 jämfört med manliga riddare vars föräldrar var livegna, lantarbetare eller vanliga arbetare. Klassamhället var hårdare reglerat än könens roller.

Riddare tränades från tidig ålder

Den vars uppgift i livet var att försvara tron och samhället, dvs vara en riddare, tränades från tidig ålder. Om vi ser bortom Skandinavien och ner mot kontinenten och de brittiska öarna hade dessa pojkar i regel en morbror som var deras välgörare. Detta eftersom deras fäder fick sin position som feodala vasaller genom giftermål med vasallherrens dotter eller syster.

Riddaren och hans följe

Den man som höll tillräckligt med land för att kunna sätta upp en riddare förväntades göra så. Det gällde såväl i Europa som i Norden. I praktiken var frälset ärftligt, men det gick att lämna ett stånd (ex borgarståndet) genom att köpa land och inom en generation eller två kunna övergå i riddarståndet.

Riddaren kom inte själv utan följdes åt av sina män, fotsoldater eller bågskyttar och en mindre tross.

Riddarens arv

Under vissa omständigheter kunde en herreman dö utan att ha en son eller en svärson som kunde ta över. Då övergick arvet och ansvaret till hustrun eller dottern. dessa kvinnor, som härskade med samma mandat som vilken greve eller baron som helst, gavs titeln Lady (eller motsvarande, beroende på språk).
De ansvarade även för det militära försvaret och styrde över riddarna som lydde under vasallherren.
Den här formen av arv kan vara ursprunget till den höviska kärleken, eftersom riddarna var tvungna att hålla sig trogna till både herre och fru.

Ansvaret för det militära betydde till exempel att kvinnor 1358 fick fullt erkännande om de ställde upp som riddare. De kallades dock inte riddare utan Dames.