Kategoriarkiv: Vapensköld

Vapensköld

Nationaldagen i backspegeln

Kunde inte slita mig ifrån nationaldagen nu när jag råkade se en artikel på expressens kultursida.

I artikeln, som publicerades 19 juni, skriver författaren Thomas Bannerhed att midsommar är vår egentliga nationaldag. Sedan kommer en radda argument som har med natur, fest och gemenskap att göra, men inte ett enda som berör vad en nationaldag är.

Så om vi bortser från den svenska nationaldagen och ser till vad som enligt Bannerhed gör midsommar till något speciellt så funderar jag lite på om Bannerhed funderade alls när han skrev texten.

Argumenten som rör gemenskap. Se dem i ett internationellt perspektiv. Finns det något kristet land som skulle kunna välja någon annan dag än julafton till nationaldag? Övriga länder med en annan dominerande religion kan ju välja sin högtidsdag hos sin motsvarighet till julen.

Naturen. Firas den egentligen på midsommar? Blommor har vi, och majstång, men blommor och träd förekommer även på andra högtider under året (någon läsare kanske tänker på julen).

Sedan kommer en dröse argument kring seder som Bannerhed läst om i en bok men som inte en enda människa genomför. 

Natten då de kloka går baklänges på kyrkogårdarna och plockar läkeörter med vänster hand, då till och med ormbunkarna blommar och den som vill hålla sig frisk ska rulla sig naken i daggen vid tolvslaget.

Och till sist kommer något negativt (och falskt, för jag har också varit ung) om julen som känns instängd. Det hör liksom till att man ska skriva så om man vill vara lite hipp. Att han sedan glömmer alla andra fester under ungdomen kan jag förlåta honom, han var väl som alla andra lätt berusad på nyårsafton och påskveckan.

Vad som rä synd är att Bannerhed ägnat så ytterst lite tid till efterforskning och funderat på varför midsommar INTE valdes till nationaldag. För det fanns ett skäl mot och det fanns ett skäl för (vilket för övrigt var samma skäl). Midsommar stod för kungamakt och överhet MOT folket.

  • På midsommar tågade Gustav Vasa in i Stockholm, den 6 juni valdes han till kung
  • På midsommar landsteg Gustav II Adolf och 30-åriga kriget började, den 6 juni antogs den första riktiga svenska författningen som gav grunden till demokratin.

(så var argumenten under sent 1800-tal. Huruvida datumen verkligen stämmer är mindre relevant)

Bannerhed (och många med honom) missar varje år att det är nationens födelsedag man firar, inte årets bästa fest.

Vapensköld

Lita inte alltid på uppslagsverk

Uppslagsverk är bra, men ibland kan de leda lite fel. Som i fallet med de borgerliga vapnen.

I Nationalencyklopedin kan man läsa om borgerliga vapen. Texten är skriven av förre statsheraldikern Jan von Konow.

Borgerligt vapen

”Borgerligt vapen kallas i heraldiken en ofrälse persons vapensköld med eventuella tillbehör. Det äldsta bevarade svenska borgerliga vapnet finns i ett sigill från 1320. Efter adligt mönster hade då även ofrälse personer börjat använda sigill för att t.ex. bestyrka handlingar; i sigillen sattes ofta vapen, likaså med adeln som förebild. Skillnaden var att det borgerliga vapnet inte grundades på ett utfärdat sköldebrev eller annan legaliserad handling. Någon form av registrering förekom därför inte heller.”

Den här texten är intressant eftersom han använder begreppet ”adel”, som är anakronistiskt (det hör 1500-talet till, och dessutom med annan innebörd än frälse), han nämner ”sköldebrev” som om det var något som förekom under 1300-talet (de kom kring 1420 genom Erik av Pommerns försorg och han nämner ”registrering” som inte finns förrän Riddarhusets instiftande 1626.

Sammantaget ger von Konows text intrycket av att frälset var en homogen grupp vars heraldiska bruk styrdes och stöddes av staten redan omkring 1300, medan det borgerliga vapenbruket visserligen tolererades men utan uppmuntran. Därmed blir slutsatsen att det borgerliga vapnet har ett lägre värde än det adliga, och det en en värdering som inte hör hemma i ett uppslagsverk.

von konow fortsätter:

”Med tiden fick bruket av borgerliga vapen allt större spridning. För att hindra missbruk utfärdades 1762 en förordning som förbjöd ofrälse att till sitt vapen foga rangkrona eller öppen hjälm, dvs. hjälm med öppet visir (jämför adelsvapen). Framför allt i Schweiz och Tyskland (före 1918) förekom borgerliga vapenförläningar i officiell form. Så har dock aldrig varit fallet i Sverige, och med ovannämnda inskränkningar finns i dag inget hinder för den som så önskar att lägga sig till med ett borgerligt vapen.”

Här skriver han att det var ”spridningen” av borgerliga vapen som drev fram förordningen av 1762. Vid den här tiden hade bruket av borgerliga vapen nästan upphört, och även om adeln var monogram populärare/modernare än vapensköldar.

Förordningen riktar sig inte heller mot borgerliga vapen i gemen utan mot personer som genom hävdandet av adelskap söker plats i Riddarhuset och dess politiska institutioner.

Det finns skäl att vara skeptisk emot vad som skrivs även i uppslagsverk.

Vapensköld

Falska grekiska kungar

4 kommentarer

Kungligheter som fått sparken är inte längre kungligheter. Det borde till och med de själva inse. 

Det grekiska före detta kungahusets medlemmar, som fick sparken efter det att de stödde en militärjuntas förtryck mot det grekiska folket 1967-74, envisas med att försöka lura till sig makt och pengar genom att använda falska titlar.

På deras hemsida står det tydligt att de kallar sig kung drottning respektive prins och prinsessa av Grekland. Inte före detta utan just kung.

Det smakar illa för en demokrat, även om han formellt (som ett sätt för den demokratiska makten att bli av med honom) kan kalla sig kung fortsätter att hävda det.

Går vi tillbaka till den tid då kungar verkligen hade makt vore det ett majestätsbrott av värsta slag att som denna ex-kungliga person att hävda att han är Greklands egentliga statschef.

Läser man på sidan FAQ så framgår det tydligt att kungafamiljen egentligen inte alls stödjer demokratin eftersom man sätter sig själva i en position ÖVER det grekiska folket, även om det är förklätt till låtsat-tjänar-attityd.

Vapensköld

Riksantikvarieämbetet bjuder på bilder

Kulturmiljöbilder från Riksantikvarieämbetet (RAÄ)

En tjänst på Riksantikvarieämbetets hemsida gör det möjligt att hitta bilder på svenska byggnadsverk från medeltid fram till idag.

Här finns ett tusental bilder varav flera har heraldiskt intresse. Alla svenska kungliga slott, de mest kända medeltida kyrkorna, borgar och fästningar är bara en liten del av allt som finns.

Sökningen är indexerad och det gör det lätt att hitta vad man söker utan att varje gång få upp hundratals dokument.

Många foton är dessutom tagna från luften och ger därför ett bra komplement till de som redan varit på plats och fotat sin favoritbyggnad.

Hemsidan finns på adressen http://www.raa.se/kmb/.

Vapensköld

Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik

Vapnet för Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik.
Vapnet för Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik.

 

SNGH, eller Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik är Sveriges på pappret viktigaste heraldiska organ och samtidigt det mest okända.

Lite underligt, för deras uppgift enligt dem själva är att vara Sveriges representanter i och arrangera internationella kongresser inom ramen för deras ämne.

Ledamöterna i SNGH

Är främst hämtade från Riksarkivet och Riddarhuset samt kungliga majestäts orden. Lite underligt är det allt att man valt att välja in personer som slutat i Riksarkivet (Sagerlund & Skoglund) samtidigt som man har representanter från nämnda institution (Klackenberg & Raab). Möjligheten till spännande debatt och förnyelse minskar på det sättet.

Än värre är könsfördelningen. Inte en enda kvinna finns med, trots att t.ex Riksarkivet har fler kvinnliga än manliga anställda.
Det är något att tänka på inför nästkommande år.

Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik är också ett rådgivande organ till Svenska Vapenkollegiet och granskar därmed de vapen som ingår i Svenska vapenregistret.

Här är ledamöterna i SNGH
  • Leif Törnqvist (Ordf, fd Armémuseum/Försvarets Traditionsnämnd)
  • Henrik Klackenberg (Riksarkivet)
  • Carl-Michael Raab (Riksarkivet)
  • Lars-Olof Skoglund (fd Riksarkivet)
  • Vladimir Sagerlund (fd Riksarkivet/HS)
  • Göran Mörner (Riddarhuset/HS)
  • Per Nordenvall (fd Riddarhuset/HS, även KMO)
  • Staffan Rosén (KMO)
  • Erland Ringborg (Genealogiska föreningen)
HS=Heraldiska samfundet, en ideell förening med c:a 30 medlemmar och endast verksam i Stockholm.
KMO=Kungl. Maj:ts Orden, en del av hovförvaltningen

Statuterna för Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik

Antagna den 18 december 2001

I. Nationalkommitténs ställning och uppgifter

  1. Nationalkommittén står under Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitets Akademiens tillsyn. Akademien utser en av dess ledamöter.
  1. Kommittén skall årligen till Akademien inge en redogörelse for verksamheten under sist förflutna kalenderår, vilken redogörelse årligen publiceras i Akademiens årsbok.
  1. Kommittén är ett forum for diskussion och samråd rörande genealogiska, heraldiska och ordensrelaterade frågor samt ett organ for internationella kontakter, särskilt med Confederation internationale de genealogie et d’heraldique rörande dessa ämnen.

II. Nationalkommitténs sammansättning

  1. Kommittén utser minst åtta, högst tolv ledamöter, som representerar Kungl. Maj:ts Orden, Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitets Akademien, Riksarkivet genom statsheraldikern, statens forsvarshistoriska museer genom Försvarets traditionsnämnd, Riddarhuset genom riddarhusgenealogen, Ointroducerad Adels Förening och Genealogiska Föreningen.
  1. Nationalkommittén utser inom sig ordförande, vice ordförande, sekreterare och skattmästare.

III. Nationalkommitténs verksamhet

  1. Kommittén sammanträder minst två gånger om året.
  1. Vid kommitténs sammanträden skall protokoll föras, vilka justeras vid närmast följande sammanträde.
  1. Kommitténs räkenskaper kontrolleras före april månads utgång genom Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitets Akademiens försorg.

Vapensköld

Dessa tinkturer vill jag ha

1 kommentar
Purpur eller inte? Det är tvistefrågan i svensk heraldik och jag vill här klargöra min ståndpunkt eftersom tinkturerna är så centrala för kompositionen av vapen.

Sex heraldiska tinkturer är odiskutabla så därför nämner jag dem endast en gång: rött, vitt, svart, blått, gult, grönt. Andra är fullständigt oacceptabla, som aska, ljusblått, beige och vad man nu kan hitta på. Däremellan finns det några som vissa heraldiker förkastar och andra hyllar.Pälsverken tar jag inte upp, det är en helt egen kategori tinkturer.

Guld & silver

Heraldikens två metaller behöver inte diskuteras.

Blått & rött

De två i särklass vanligaste färgerna i svensk heraldik. De står tillsammans för mer än 70 procent av alla färgfält medan alla andra färger och pälsverk delar på resten.Självklart ska de vara med.

Svart & grönt

Svart har alltid funnits i bakgrunden medan grönt länge var väldigt ovanligt. Kanske för att, som Jan Raneke konstaterar i sin avhandling, grönt var en svår färg att framställa under medeltiden. Eva Anderssons avhandling om kläder under medeltiden bekräftar detta. Grönt är väldigt ovanligt på klädesplagg som nämns i testamenten medan blått är den vanligaste färgen – långt före grått.

Purpur

Det har tvistats om denna färg sedan medeltiden. Eller, den har funnits med sedan medeltiden men var så sällsynt fram till 1600-talet att den bara noterades i förbifarten. Under 1600-talet blir den populär och sedan tar det inte lång tid innan den första kritiken mot färgen dyker upp. Sedan har kritiken växt sig allt starkare ju mer etablerad purpur har blivit. Varför?
Jag tror att det beror på att den genom sin dyrbarhet kom att förknippas med kunglighet, som Nevéus nämner i ”Ny svensk vapenbok”. På senare år har också kontrasten blivit ett argument, som att det skulle vara svårt att skilja purpur från rött och/eller blått. Det tycker jag personligen är ett tramsargument, för om man väntar 800 år med att ta fram det och betonar det nu – när våra färgkoder är vanligare än någonsin, då är det att betrakta som ett icke-argument.

Orange, pomerans och brons

Orange har också en lång historia men om möjligt ännu mindre förekomst. Vad jag vet finns det inte ett enda nordiskt vapen som innehåller färgen orange. Ändå nämns den redan i den första svenska handskriften om heraldik; Carl Ugglas ”Inledning til heraldiken” (1746) under namnet pomerans.

Orange förekommer i några europeiska flaggor och andra märken som leder sin historia tillbaka till huset Oranien från Nederländerna.
Men jag tycker inte att orange ska finnas i svensk heraldik för det blir för likt gult. Dessutom, och det är ett ofta bortglömt argument, så används i kanade den heraldiska metallen brons, och ska den visas upp utan metall så måste den avbildas orange. En färg och en metall kan inte båda vara orangea.

Vapensköld

Referensverk om kyrkliga vapen

Boktips

Kyrkans märken ger en näst intill komplett bild över de vapen, stämplar, sigill och emblem som används eller har använts inom Svenska kyrkan. Boken visar på den emblematiska och heraldiska kulturskatt som finns på området.

Det märks att författarna har brottats med materialet men att de gjort det framgångsrikt. Boken har en kärnfull inledning som mycket bra beskriver såväl källäget som urvalsprinciper och kyrkans emblemhistoria. Därefter följer en uppställning där samtliga församlingar med emblem presenteras stiftsvis. Dessutom finns det upplysande faktarutor.

De märken som de kyrkliga församlingarna har använt sig av säger oss mycket om deras brokiga historia, med sammanslagningar och splittringar. Boken fångar denna historia och författarna gör en stor insats genom att berätta om bygden och samtidigt visa på hur denna återspeglas i märkets motiv.

Det är först från sent 1800-tal, långt efter heraldikens och sigillografins glansdagar, som församlingarna på allvar börjar använda sig av församlingsmärken. Tyvärr blev uppsvinget för sådana märken inte ett uppsving för emblematiken. De nyskapade emblemen är i regel anonyma i den bemärkelsen att de inte kan ses som en unik symbol för en viss församling. Författarna har valt att avstå från att ta med många av dessa bilder, som kan visa församlingskyrkan eller ett kors i kombination med församlingens namn, därför att de inte är att betrakta som vare sig emblem eller vapen. Det är ett urval som jag har full förståelse för. På senare år har heraldiken gjort ett (åter-) inträde på den kyrkliga arenan. Det började med stifts- och biskopsvapen för att senare följas upp med församlingsvapen.

Heraldiska vapen finns framför allt i Östergötland, ett resultat av Per Anderssons insatser, något som författarna uppmärksammar. För en heraldiker är avsnittet om Linköpings stift det mest spännande eftersom man här i brist på gamla märken införde nya heraldiska vapen i församlingarna, vapen som också används av hembygdsföreningarna.

Boken skrevs just innan Svenska Heraldiska Föreningen drog igång sitt hembygdsvapenprojekt som möjligen kan leda till att betydligt fler församlingar antar eller börjar föra vapen.

Kyrkans märken är ett referensverk och en katalog som är ovärderlig för en heraldiker. Man kan bara hoppas att den får uppföljare som tar upp andra sektorer i samhället.

 

Magnus Bäckmark och Marcus Karlsson
Kyrkans märken – vapen, stämplar, sigill, emblem (2006)
Förlag: Historiska Media.
ISBN 91-85377-58-9

Vapenrulla, Vapensköld

Renesse visar adliga vapensköldar

Vill du hitta ett heraldiskt vapen men inte vet var? Titta då i det franska verket Renesse som numera finns digitalt. 

Precis som Raneke har Renesse en systematisk uppställning av sköldarna. Skillnaden är att Renesse är så mycker mer omfattande, och därför svårare att ta sig igenom. Men det är det värt.

Renesse är ett av de verk som Svenska Vapenkollegiet gärna tittar i inför granskning av nya vapen.

verket har sitt namn efter sin upphovsman, greve Théodore de Renesse (1854-1927) och han skapade detta tillsammans med Johannes Baptist Rietstap (1828-1891). SÅ långe det endast fanns i tryckt form var det ett mycket dyrt, mycket svåråtkomligt och därför också mycket prestigefullt verk som sällan användes i heraldiken även om många gärna hänvisade till att man borde använda det). Numera är det som sagt gratis på nätet så jag hoppas att fler börjar använda sig av verket för att fördjupa sina kunskaper om heraldik och vapenkonst.

 

Renesse finns att läsa här.

Vapensköld

En hertig av Ångermanland

H.K.H. Prins Nicolas Paul Gustaf, hertig av Ångermanland, Det är vår nyaste medlem av kungahuset.

Ångermanland har fått sin första hertig någonsin. Därmed gör laxen sin entré i de svenska hertigvapnens symbolvärld. Nu ska det bli spännande att få se det nya hertigvapnet.

Läs pressmeddelandet från kungahuset

English resume

H.R.H. Prins Nicolas Paul Gustaf, Duke of Ångermanland, is the newest member of the royal house of Sweden.

Modern Swedish duchies have always been named for the historical provinces of Sweden, which are no longer governmental entities. This is the first time in history Ångermanland is used as a titel for a royal duke.

Vapensköld

Titta i böckerna innan du blir klar

Är ditt vapen unikt? Är du riktigt säker på det?

Alla som ägnar sig åt heraldik känner till att varje vapen ska vara unikt. Det är så grundläggande att det görs långa utredningar om hur man ska brisera vapnet för att avskilja det mot andra närliggande vapen.

Men hur vet man att det vapen man för verkligen är unikt?

Här finns listan över de böcker som du behöver titta i innan du gör ett vapen.