Så här i semestertider kan man passa på att göra heraldiska utflykter. Kanske till Fivlered.
Fivlered ligger vid sjön Lönnerns norra ände i Norra Åsarps pastorat i Skaraborgs län. Stenkyrkans västra del stammar sannolikt från medeltiden medan den östra byggdes till 1741.
Här finns två nästan oidentifierbara sköldar som det tog en viss tid att avslöja.
Läs mer om de okända sköldarna i Fivlered
Har nyss fått Lena Rangströms ”Dödens teater” i min hand. Ska recenseras till nästa nummer av Vapenbilden.
”Dödens teater” kan jag redan nu säga är en fantastisk bok. Både vacker och lärorik.
Vill du förstå dödens betydelse i äldre tider, och då framför allt döden som maktens slutgiltiga manifestation så är det här boken för dig.
Även seriösa heraldiker har fel med jämna mellanrum, och det är helt naturligt. Därför kommer här lite kritik mot SHS hemsida. Kritiken är inte personlig utan tar mer upp klassiska förklaringar kring heraldik som kanske inte alltid har stöd i källor eller empiri.
Först ska det sägas att jag vet att jag har fel även på den här sidan. Det finns några artiklar som ska justeras men det har jag inte haft tid till. Sen finns det även på min sida åsikter som är mer åsikter än fakta. Så även jag måste kritiseras.
Så, över till SHS hemsida. Så här står det i artikeln om heraldik:
Under 1100-talet ägde en kulturell uppblomstring rum i Västeuropa. Lantbruk, hantverk och handel specialiserades, universiteten inrättades, katolska kyrkan konsoliderades och den romerska rätten återupplivades.
— Ok, beskrivningen skulle kunna passera, men en historiker skulle nog säga att såväl lantbruk och hantverk specialiserades några sekler tidigare medan handeln blomstrade ordentligt först under 1200-tal. I övrigt inget konstigt.
En ny hjälmtyp infördes som dolde riddarens ansikte, vilket ledde till oklarhet om vem som var vem.
— Här kommer emellertid ett allvarligt fel. Den slutna hjälmen uppträder först kring 1200-talet (och då ännu relativt sällan för den var dyr och svår att tillverka). Den slutna hjälmen kan alltså INTE vara upphovet till något som skapades 50-75 år före sin egen tillkomst.
I korstågen sammanfördes dessutom riddare från olika länder.
— Oklart varför detta påverkade heraldiken, som uppkommer i Normandie och angränsande områden i en tid då korståg INTE genomfördes. Heraldiken uppstod inte i korstågsrikena.
I torneringarna stred praktälskande riddare mot varandra.
— Tornerspelen under heraldikens första 150 år var inte praktfulla, snarare lika strid. Dessutom medverkade även folk som inte var riddare, om än inte riktigt på samma villkor.
Men heraldiken används vid denna tid endast av den yppersta överklassen, oavsett om dess företrädare var män eller kvinnor (en kvinna är med i den första vapenboken som är känd, från 1198)
Genom sigill bekräftades identiteten hos ett dokuments utfärdare. Detta krävde sammantaget kännetecken som samtidigt var enkla och tydliga, imponerande och kraftfulla. Heraldiken var född. Den fick sitt namn av härolderna, som höll reda på vilken torneringsdeltagare som hade rätt till vilket vapen.
— Så värst enkla var inte det äldsta vapnen. De består i regel av många geometriska fält och linjer, eller av ett flertal bilder. I det första vapnet finns till exempel 6 lejon med.
Tveksamt om bilderna som gjordes avsågs vara kraftfulla. Just kraftfull är snarare 1900-talets bild av en riddare. Själva ville de i höviskhetens namn framstå som känsliga själar, om än dödligt farliga sådana.
Naturliga platser att förse med kännetecken var riddarens sköld, fana, hjälm och hästtäcke. Sköldemärket återkom sedan i sigillet.
Åter i sin borg hängde riddaren upp skölden på väggen med hjälmen och dess prydnad ovanför och draperade hjälmtäcket runt skölden. Detta var grunden till den vanliga framställningen av ett fullständigt heraldiskt vapen.
— Det här vet vi inget om. Men vi vet att det här är den vanliga framställningen av vapen i riddarfilmer. Jag är personligen tveksam till om dessa filmer ska vara en källa till kunskap om medeltidsheraldik.
Med 1700-talets rokokostil förändrades heraldikens uttryckssätt, och det var inte alltid lätt att få in sköldemärket i ett fält avgränsat av snäckornament. Det finns dock en del goda exempel vilket motiverar att heraldiken, eftersom vapnen bara är bundna till innehåll och ej till form, anses kunna uttryckas i varje stilart.
— Sett till komposition skiljer sig 1700-talets rokokosköldar inte från 1600-talets barock. Trots att sköldformerna var relativt olika. Rokokon präglas för övrigt endast ibland av ”snäckornamenterade” sköldar. Ovala sköldar för både män och kvinnor var vanliga, vilket ses i såväl exlibris som i kyrkor.
1800-talsheraldiken kännetecknas ofta av bristande proportionalitet mellan sköld, hjälm och hjälmprydnad.
— Så gör snarare heraldik från 1200- och 1300-talet. Jag skulle nog vilja säga att just dessa två sistnämnda seklerna är ett ovanligt tydliga exempel på vad vi i modern tid kallar ”bristande proportionalitet”.
1800-talet har däremot en mycket tydlig proportionalitet, även om den i våra ögon känns omodern. Så även i mina ögon.
Under 1900-talet har 1100-tals- och renässansstilarna tjänat som inspiration och i sin enkelhet och klarhet varit väl förenliga med funktionalistisk design.
— Nja. Sena 1900-talets heraldik, framför allt den offentliga, präglas framför allt av funktionalismens stilideal. Vare sig komposition eller framställning är medeltida i sin form eller idé.
No, not that kind of arms.
I mean coat of arms. But nice to have your attention.
The right to use coat och arms is universal. Or at least that is the case in Scandinavia.
In social media, where people meet, brits often point out that no one has the right to bear arms unless given one by College of Arms och Lord Lyon.
And they are right. In Britain you must have permission from one authority.
That is, however, not the case in Scandinavia. Here everyone has the right to use heraldic achievement as they wish. One should respect the heraldic tradition and not use more than one helmet, not an open helmet and no “heart shield” (= a small shield on the center of the shield and it’s always the family’s main coat of arms).’ Open helmets and “heart shields” are only for the nobility.
So if someone says to you, that you only can use the arms that it’s given to you by a heraldic authority, don´t forget to tell them where you live. The rules there might allow you to bear arms as you wish. For example if you’re an American with Swedish heritage.
Boktips
Engelsmannen Mark Bergin har specialiserat sig på att skriva och illustrera historiska böcker.
Mycket återspeglar det engelska samhället. Exempelvis talas om de friborna som en egen klass mellan bönder och adel. Han har lagt ner stor möda på att vara pedagogisk och detta är bokens stora förtjänst.
Till och med en historiker till yrket har glädje av denna bok som med sina sprängskisser levandegör ett samhälle som annars lätt blir en studie i artefakter. För barn är det här en fantastisk bok, absolut en av de bästa inom sitt område.
Mark Bergin
Medeltida borgar (översättning Anders Rolf)
Valentin Förlag AB, 2005
ISBN: 91-7233- 130-5
Idag när vi är så uppfyllda av vårt nordiska brödraskap kan det vara värt att minnas vår inte allt för ädla historia. Som vi svenskars mycket nedsättande ton mot danskar (och tvärtom, kan jag tänka).
De fördomsfulla skriker dagligen ut sitt hat, eller antyder lömskt att andra kulturer är mindre värda än vår. Man skulle ju kunna tycka att Balkan-historien från 1990-talet visade vad såna tankar snabbt leder till, men de var nog för långt borta.
Så jag vänder blicken mot Danmark. Mot de lömska danskarna, som de framträder i svensk historieskrivning och i svensk politik. Och även om vi kan spåra ursprunget till 1400-talets politiska konflikt levde avogheten kvar in i 1900-talet. Till exempel i Gustav Sandbärgs verk (http://runeberg.org/authors/sundbaxe.html).
Från Karlskrönikan och Johannes Magnus skrifter fram till Sandbärg och andra folklivsforskare finns en klar bild av danskarna. De är lömska, opålitliga, fega kräk som lider av en nedärvd svekfullhet. Med den bilden av dansken är det inte konstigt att vi varit i nästan ständig konflikt med denne granne fram till 1800-talets början.
Det är inte riktigt sant, men hans verk är så överväldigande mer inflytelserikt än alla andra så jag sätter självsvåldigt gränsen här.
Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus var visserligen inte spå populär hos kung Gustav Vasa, men hans söner uppskattade den påhittade historien, som uppfattades som sann.
I denna bok utmålas framför allt danskarna som extremt grymma och lömska. Orsaken är helt klart splittringen av Kalmarunionen några år tidigare och det blodbad som avslutade denna förening.
Boken fick ett extremt stort internationellt genomslag och det gjorde att den blev än mer populär på hemmaplan. Det påverkade också helt klart den svenska politiska inställningen till Danmark, även om det parallellt fanns pro-danska strömningar. Livet är sälan svart och vitt.
Som modern läsare ska man förstå att en historiebok från den här tiden inte nödvändigtvis gör anspråk på att vara vetenskapligt sann. Det är en tanke som kommer först med upplysningen och som egentligen slår igenom först under sent 1800-tal. Däremot gör den anspråk på att vara tillräckligt sann (=sannolik) och därmed vara ett läroexempel och moraliskt rättesnöre. I danskarnas fall dock ett omoraliskt rättesnöre.
Brodern Olaus Magnus ville inte vara sämre. I hans verk ”Historia om de nordiska folken” definierar han vilka som är de nordiska folken. Lite överraskande räknar han upp moskoviter, lappar*, värmer (värmlänningar), dalkarlar, bergslagsbor och norrmän förutom svear och göter. Däremot inga danskar.
För att riktigt förtydliga detta säger han att i norden talas det fem språk: lappska, moskovitiska, finska och tyska förutom svears och götars språk.
Citat kan användas för att bevisa vad som helst, även om de är sanna. Nu bevisade jag att danskarna är svekfulla alternativt att svenskarna har haft en fördomsfull inställning till danskarna.
Genom att föra det skrev jag inget om svenskarnas syn på polacker, judar, afrikaner, lappar eller ryssar under den här tiden, och därför förnekade jag våra fördomar mot dem.
Jag skrev heller inget om de fördomar mot oss och andra som florerar i dessa länder, varför den som läser snabbt lätt får för sig att dessa inte har fördomar. Vilket de så klart både har och har haft.
Min enkla poäng var denna gång att: Tänk innan du ropar att andra har fördomar. Det är i sig självt en fördom. Försök istället förstå vem som vill driva fram just denna fördom och vad vinsten kan bli. Alternativt, den som vill få bort just en fördom, varför är denne inte så noga med att bekämpa andra fördomar oavsett om de riktar sig mot en annan religion, utseende eller social klass?
* Och för den nu upprörde hittepå-politiskt-korrekte-som-egentligen-är-fylld-av-fördomar så är det Olaus Magnus 1500-talsordval som är med här. Han är för övrigt inte speciellt negativ till lapparna, han konstaterar bara att de lever annorlunda.
Bloggtips
Den amerikanske heraldikern David B Appletons blogg har en hel del matnyttigt för den som vill använda heraldik praktiskt.
http://blog.appletonstudios.com/
Folkungarnas lejon är ett ”vasalltecken”.
Det är inte ett unikt och ursprungligt vapen för en självständig storman utan ett motiv valt för att visa närhet till den erikska kungaätten.
Kung Erik Knutssons sigill från 1210-16 visar två motställda krönta lejon. Det är inget riktigt vapen men en tydlig symbol för kungen.
Eriks son kung Erik Eriksson (läspe och halte) har lämnat efter sig ett heraldiskt vapen, vars färger inte är helt självklara. Men vi förstår genom hans systerson, kung Valdemar, att Erik troligen förde de tre krönta leoparder i färgkombinationen blått och gult.
Eftersom både far och son hade lejon kan vi vi anta att den erikska ättens symbol var lejon i plural.
Kungarna av erikska ätten förde lejon. Av de sex första sigillen som visar ett vapen eller motsvarande (se ovan) tillhör två den östgötska Bobergs-säktens bröder Sigtrygg och Lars. Detta vapen med liljan mellan två hjorthorn, måste då ha några år på nacken eftersom bröderna har samma vapenbild men helt olika sigillutseende.
De fyra därefter finns på samma brev och tillhör alla de män som styrde Sverige i det tillfälliga riksråd som inrättades när Erik var omyndig. Av de fyra har den med högst rang, Stallaren Brynul Mus (kaxigt ironiskt smeknamn) en mus på ett bord. Kungens släkting, senare kung Knut Långe är sittande till häst, vilket är en symbol för en person inom kungahuset. De två som är kvar har båda ett lejon. Det är lagman Eskil Magnusson av Bjälbo/Folkunga-ätt och XXXX av YYY-ätt.
Sett i ett heraldiskt europeiskt perspektiv är dessa två lejonvapen typiska heraldiska förkortningar för att visa på ett patron-klient-förhållande gentemot en vasallherre. Det finns ingen anledning att tro att svenska stormän i just den här frågan skulle ha en sed som avviker från övriga Västeuropa.
Nästan femton år senare har Birger jarl ett sigill som är snarlikt sin farbror Eskils lejonvapen. Han har här lagt till tre strängar, vilket jag tror (återigen en gissning) är en referens till den erikska ätten. Denna gång till det vapen och därmed troligen den vapenflagga som Knut (Holmgersson) Långe använde sig av. Samma strängar lägger även andra stormän i sina vapen vid just den här tiden, men aldrig därefter.
Birger jarl gifte sig också med Erik Knutssons tredje dotter (inte första, och inte andra varför han inte kan anses ha gift sig in i kungahusets absoluta första led.
Det var från 1100-talet en vanlig sed att knyta till sig underlydande män genom att tillåta äktenskap med framför allt yngre döttrar.
De tre strängar som just Birger jarl lägger till sitt vapen vid just den här tiden då han gifter in sig i den erikska ätten.
Om den här teorin stämmer så betyder det att min tes om svenska flaggans äldsta historia måste revideras en aning, och den är då äldre än Knut långe.
Webbtips
Sociala medier växer som källa för heraldiker. Missar du dem så missar du nästan all relevant kunskap.
Jag har sett hur vissa heraldikers användning av sociala medier har fått den heraldiska kunskapen att fullständigt explodera. idag kan jag på några minuter (och jag överdriver inte) få tag på mer information om heraldik än jag fick under mina femton första heraldiska år.
Och detta får effekter. Utan att skryta kan jag säga att jag nu men några knapptryck kan vederlägga flera av de mest etablerade heraldiska sanningarna som finns (ex heraldikens nedgång efter renässansen, bruket av svenska flaggan, de första vapnens enkelhet).
Det sociala medium som jag idag tycker är bäst på att hjälpa till är Pinterest. Börja där. Sök gärna upp mitt konto jesperwasling och se vem jag följer.
De västgötska liljestenarna och tidig heraldik. Finns det något samband?
En liljesten är en medeltida, romansk gravsten som framför allt finns i Västergötland och Skara stift. Omkring 300 stenar finns bevarade i det här området. På andra platser rör det sig totalt om en handfull stenar.
Stenarna känns lätt igen. De är trapetsformade sandstenshällar som antagligen fungerat som lockstenar över gravar.
Namnet har hällarna fått efter sin växtornamentik. Om det verkligen ska vara liljor är tveksamt. Forskare brukar numera anse att ornamenten visar stiliserade palmblad än liljor.
Liljestenarna är troligtvis samtida med en annan typ av gravstenar, de så kallade stavkorshällarna, som också de är vanligast i Västergötland.
Stavkorshällarna påminner till storlek och material om liljestenarna men är grafiskt renare. Bladornamentik saknas helt. Istället är det en stav som toppas av ett kors och som står på en grund
Sedan finns såklart mellanting som just är mellanting där både ornamentik och stavkors finns med.
Det finns inte två liljestenar som är lika. Därför har alla försök att typologiskt dela in dem i kategorier misslyckas, även om flera försök gjorts. Bland annat av mig, men jag gav upp ganska fort.
Någon exakt datering har man ännu inte kunnat göra, men den troligaste dateringen är till 1100-tal och tidigt 1200-tal.
Det finns andra alternativ, som att de skulle ha sin inspiration från Ryssland eller Bysantium (och då under tidsperioden 900-1100), men om så skulle vara fallet tycker jag att det är konstigt att motiven nästan helt saknas i de områden som ligger nära ursprungslandet men vara väldigt koncentrerade i just Götaland.
Nä, i det här fallet får man nog säga att stenarna för svenskt vidkommande måste vara en västgötsk kulturyttring.
Därför är det viktigt att veta att dessa stenar har sin tydliga motsvarighet i England och Skottland, som hade goda förbindelser med Västergötland under den här tiden. Här fanns liljestenar och stavkorshällar från 1000-tal och in i 1500-talet.
En enda grav med tillhörande liljesten och stavkorshäll med tillhörande grav är arkeologiskt undersökt. Graven fanns vid Grolanda kyrka och innehöll bland annat ett silvermynt från tidigt 1200-tal.
På ett fåtal stenarna finns inskrifter och i Skara domkyrka står det BENEDICTUS ELECTUS på en av dem. Denna brukar sättas i samband med biskop Bengt den gode som verkade under andra halvan av 1100-talet – ett samband som dock får betraktas som en kvalificerad gissning. Liljestensornamentik finns även på flera dopfuntar från 1200-talet. Detta gäller även den lite enklare varianten av liljestenar som ligger nära stavkorshällarna i utseende. I Västergötland – troligtvis på 1200-talet – blev liljestensornamentiken extremt populär och utvecklades kvalitativt. Här förekommer liljestenar och stavkorshällar oftast i samband med romanska stenkyrkor, framför allt i de kyrkliga centralorterna Skara, Husaby och Falköping.
En intressant detalj är att båda dessa stenar nästan helt saknasi områden där skattebönder dominerade under senare delen av medeltiden (och därför troligen även under äldre tider). De är dessutom vanligare i kyrkor med västtorn, något som brukar tyda på ett stormannainflytande.
Av det kan man dra slutsatsen att en liljesten var något exklusivt.
Finns det någon koppling mellan liljestenar och heraldiken? Njae, inte direkt. Utom ett undantag, och det är ett väldigt intressant undantag. Lagman Folke.
Lagman Folke var en av de första i Sverige att använda ett heraldiskt vapen. Vapnet visar en liljestav och från den ett utkommande lejon.
Detta lejons kan symbolisera kristendomen på något sätt, men det kan också vara en referens till kung Erik och den erikska ätten. vad går inte att säga. Tyvärr har Folke inga kända barn eller andra släktingar så vi vet inte hur hans vapen har utvecklats. Det finns källor som säger att Folke var son till Eskil Magnusson av Bjälbo-ätten, men det ser jag som osannolikt eftersom de var verksamma ungefär samtidigt men de nämns inte tillsammans.
Man får i 1200-talets svenska historieskrivning vara försiktig med att anse att alla mäktiga män hörde till Bjälbo-ätten bara för att de blev kungliga 50 år senare.
Min åsikt är att Folkes vapen är en övergångsbild mellan två symbolspråk. Tyvärr är underlaget från 1200-talets första hälft så svagt att inga analyser utom en kan göras.