Sverkerska ättens lindorm (tvåbent drake) känd från 1238. Teckning: Jan Raneke.
Jag slår ett slag för Bo Erikssons sorgligt bortglömda bok Bestiarium. En medeltida djurbok som kom 2009.
Det sägs att det är första gången dessa djur finns med i en bok på svenska, men det är överdrivet. Däremot är det första gången de presenteras så humoristiskt och samtidigt lärt som i Erikssons bok.
Här presenteras alla världens monster som om det var ett medeltida bestiarium. För Bo Eriksson kan den medeltida litterär genre som kallas bestiarier. Denna hade sin storhetstid och blandade då biologi med religiös tro och allmän vidskepelse om det okända. Lite som en modern blandning av rollspel och ockultism.
Hockeyn måste vara nutidens riddare. Åtminstone är de den enda sport som kan det här med heraldik och vapensköldar.
Det började för länge sedan. För svensk del 1938. Det var inför VM det året som motsvarande hockeyförbundet tog fram de första landslagströjorna med märket. Första matchen i de nya tröjorna var den 12 februari. Det blev det förlust mot Kanada med 3-2.
Det är tur att de kom på detta mönster på 30-talet. Hade tröjorna skapats senare hade det med all säkerhet blivit ett flaggmotiv.
Mannen bakom idén var AIKs mångårige ledare Birger Nilsson och landslagsmålvakten Herman Carlsson. Birger Nilsson var även historiker och där uppmärksammats av den samtida historiska diskussionen kring Tre Kronor-vapnet. Inte konstigt då att denna medeltida symbol ansågs passande för ett lag med ”vikinga-temperament” som man sa utomlands under den här tiden.
Det här inlägget bygger på en gammal händelse. 2012 hade Ernst Billgren en utställning i Värmland med tatueringen som tema.
Här förekommer även vapensköldar eftersom Ernst Billgren av någon anledning då var förtjust i ämnet heraldik (Han hade en utställning på Liljevalchs år 2000). Positivt på många sätt, men så värst heraldisk var han inte
Även om jag inte är så imponerad av Billgrens heraldiska verk – de är väldigt traditionella till sin komposition och taffligt utförda tekniskt – så uppskattar jag desto mer att han som konstnär vågar sig på det heraldiska språket. Det behövs mer av den våghalsigheten inom den heraldiska konsten. Däför hoppas jag att fler konstnärer vågar sig på att låna heraldiska bildelement och idéer till sin egen konst.
I serien Släktvapen i Sjuhärad har turen kommit till Koerffer.
SV-64 Koerffer (Ulricehamn)
Vapnet registrerat i Svenskt vapenregister 2009-07-18..
(Ansökan 2008:9)
Sköld: I blått ett lejon av guld med röd beväring hållande en korg av guld varur två uppskjutande korslagda pilar av guld, samt däröver en av en tinnskura bildad ginstam av guld.
Hjälmtäcke: Blått fodrat med guld.
Hjälmprydnad: Ett lejon av guld med röd beväring uppstigande ur en korg av guld och i höger tass hållande två korslagda pilar av guld med röda fan.
Ulricehamnsfamiljen Koerffer har gjort sig känd för att leverera fantastiskt goda bakverk till Ulricehamnare och kungafamiljen.
I serien Släktvapen i Sjuhärad har turen kommit till Lundström.
SV-32 Lundström
Vapnet registrerat i Svenskt vapenregister 2008-08-27.
(Ansökan: 2007:20)
Sköld: Delad i silver, vari i posten tre gröna kopplade trekanter ställda två över en, och grönt, vari i ginposten tre kopplade trekanter av silver ställda två över en, av en av vågskuror bildad bjälke av silver ovan avgränsad med en grön vågskuresträng. Hjälmtäcke: Grönt fodrat med silver. Hjälmprydnad: Tre från samma punkt uppväxande grankvistar av silver överlagda med tre gröna kopplade trekanter ställda två över en.
Antagaren Gustav Lundström är uppväxt i Fristad i Borås kommun. Fristad var en egen kommun 1952 till 1973 och hade ett eget kommunvapen. Detta vapen anspelar på tälten på Fristad hed, föregångaren till Älvsborgs regemente fram till tidigt 1900-tal.
Alla får ta sig ett vapen och det är inte speciellt svårt att göra heller. Att måla så vackert som en heraldisk konstnär gör är förstås en annan sak men principen är densamma.
Du fyller en sköld med ett enkelt motiv som följer enkla färgregler. Sedan hittar du på ett motiv som du placerar ovanpå en hjälm. Det är allt. Resten är bara utsmyckning.
Min gode vän Davor Zovkos bok Family Arms finns nu att köpa digitalt. Gör det och du får både en bok med fantastiska illustrationer och hjälper människor i nöd.
Family Arms är numera svår att få tag på eftersom den är slutsåld. Nu har Davor gjort det möjligt att köpa den digitalt online. Överskottet går oavkortat till Heliga gravens riddarordens humanitära arbete i det Heliga landet (bland annat flyktingarna från Syrien)
1. Betala en valfri summa till Ordens BG: 5828-7640.
2. Skicka ett e-postmeddelande till mig ( zovko@live.se ) och berätta att Du har skickat en gåva till Ordens arbete.
3. Ta emot länken till mappen på OneDrive där bokens alla uppslag är ordnade efter sidnummer.
4. Njut av bilderna.
Boken är skriven på kroatiska men det går att lösa tack vare Google översättningar. På sikt är det tänkt att ett kompendium med en enklare översättning kommer att skickas ut av Davor.
Hoppas ni önskar se bokens hemligheter och/eller stödja Heliga gravens ordens arbete.
Läs gärna mer om Ordens arbete på deras hemsida: oessh.se
Detalj från runstenen i Tängelgårda med den gironerade skölden. Foto: Åhlin, Christer, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).
Vikingar hade inte heraldiska vapen. Men de hade målade sköldar som ibland påminner om heraldiska motiv.
Det är lätt att se fel och tro på saker som inte finns bara för att det ser ut att vara samma sak.
Se på bilden här ovan. Det är en detalj från en av de fyra Tängelgårda-stenarna från Gotland (nu på Historiska museet). Stenarna dateras till 700-talet och ryttaren tros föreställa Sigurd Fafnesbane. Här är jag mest intresserad av motivet på skölden. Denna är helt uppenbart gironnerad. Eller är den?
Baron Erling Amundssons vapensköld
Erling Amundsson och hans vapen känt från omkring 1300.
Här syns en vikingaättling med en gironnerad vapensköld. Det är baron Erling Amundssons sigill från tidigt 1300-tal. Motivet är helt klart detsamma så varför kan man inte säga att vikingarna hade heraldik när de helt klart hade samma motiv på sina sköldar som sina efterkommande riddarna?
Det finns två skäl som avgör allt. För det första är det fem hundra år mellan de två bilderna och de kommer från två skilda kulturer.
Det andra skälet har med hur vi ska se på själva motivet. Gironneringen (spiralen) är ganska enkel att utföra, den finns i alla kulturer och förekommer inte så sällan på keramik.
Jag skulle därmed vilja säga att motivet är dekorativt, inte identitetsbärande som ett heraldiskt vapen är (identiteten, inte dekorationen är det viktiga för den heraldiska vapenskölden).
Om samma gironnering skulle förekomma överallt där Sigurd Fafnesbane avbildas, då vore det en annan sak. Då skulle hans sköld vara Sigurds ID-bricka. Men det gör den inte.
Varför ser vårt släktvapen ut som den gör? Vad betyder symbolerna? Här är berättelsen om min vapensköld.
Någon gång i mitten av 80-talet fick jag upp ögonen för heraldiken. Det tog inte lång tid innan jag tänkte att jag skulle göra en vapensköld men det tog lång tid innan den blev klar. Flera år faktiskt, och efter närmare 50 helt olika idéer som ritades upp för hand och färglades.
Två nedhängade ax
Till slut, och tack vare Tor Flensmarck, kom jag på en lösning som fungerade. Det blev en avhuggen kärve med två nedhängade ax. Inget mer och inget mindre.
Den här enkla symbolen är helt klart inspirerad av en vase men det är ingen vase. Det var också en sak som jag och Tor pratade om (i brev) när vapnet skapades kring 1990. Det kunde inte vara en vase eftersom kungliga Vasa-ätten redan hade den symbolen. samtidigt kunde det inte gärna bli någon annan symbol heller när namnet är Wasling från släktgården Vasared.
Till slut blev det den här symbolen. Om man är heraldiskt bevandrad vet man att en vase inte är en sädeskärve (och jag är heraldiskt bevandrad). det är därför en extra poäng i att vår släkts ”vase” eller kanske en ”wasse” är en sädeskärve eftersom det då blir ytterligare en olikhet från kungavapnet. Sädeskärven är symboliskt mer passande för vår bondesläkt.
Coat of Arms of Wasling family, by Fredrik Falkenback
Färger och vingar samt andra symboler
Vapnets tinkturer är svart och guld (gult). De färgerna symboliserar ursprunget i Västergötland. Vår enkla släktforskning ner till omkring 1600 visar att släkten har en påfallande ovilja att lämna denna region i världen. En gav sig iväg för att söka lyckan (och kanske en partner) i Amerikatt, men återvände till hembygden.
Först i generationen före min lyckades vi komma oss iväg, och det var ju bra det.
Men eftersom mina anfäder och anmödrar kommer från Västergötland men från olika kommuner var det ingen idé att hänga upp sig på en viss kommun när vapnet skulle göras (hint hint, statsheraldikern och skaparen av två ingifta vapen för kungahuset).
Alliansvapen för Mutka-Wasling. Teckning: Magnus Bäckmark
Vingarna är inga örnvingar. De är korpvingar och symboliserar släktens äldre släktgård Onsered (Odinsryd på 1600-talet). Om jag någon gång gör en badge/märke så kommer den att föreställa en korp på något sätt. Korpen användes även som symbol i det exlibris som Magnus Bäckmark gjorde åt mina barn.
Personligt släktvapen för Jesper Wasling. Teckning: Sunil Saigal.
En personlig brisering
Eftersom jag är en heraldiknörd kunde jag inte låta bli att ha en personlig brisering. Mitt heraldiska förnamn, om man så vill. Jag ändrade helt enkelt färgerna från svart till grönt. Det är även de ursprungliga färgerna som Tor föreslog, men som sedan ändrades till svart för att det var en bättre symbolik.
Det här personliga vapnet använder jag endast i heraldiska sammanhang, som i Svenska Heraldiska Föreningens matrikel och i det exlibris jag har för min heraldiska boksamling.
Att jag valde grönt i kombination med gult kommer från maskrosorna i vår trädgård. Den mest somriga känsla jag kan få är faktiskt när jag sitter på trappan ner mot baksidan av huset och med en kaffe i handen se de gula maskrosorna växa i den gröna gräsmattan. Det är sommar.
Ett vapen för hela släkten
Vapen Wasling är ett släktvapen som får användas av ättlingar till Carl-Edward och Alma Pettersson i Vasared, Tvärred.
Jag förstår att hela släkten inte är intresserad av att använda det, men det gör inget.
Queen Hedvig Eleonora (1654-1672) by David Klöcker Ehrenstrahl
I år, fast för 300 år sedan, dog drottning Hedvig Eleonora. Det uppmärksammar Kungl. Husgerådskammaren med boken Hedvig Eleonora – den svenska barockens drottning.
På senare år har historiker blivit klart mycket bättre på att visa på kvinnorna i historien. Nu har tiden kommit till en ordentlig presentation av drottning Hedvig Eleonora, maka till Karl X.
Boken är modern på så sätt att text och bilder inte bara går ut på att visa upp drottningens garderob eller hennes välgörenhetsarbete (fordom kallat fromhet). Nej, här tas hon på allvar som makthavare.
Liksom andra drottningar i hennes samtid och i alla tider var hon en förvaltare av gods. Hon, inte hennes man eller någon annan manlig person.
Dock fastnar boken i en detalj som jag tycker man borde ha kommit ifrån. Ulrika Eleonora sägs ha uppfostrat sina barn. Knappast, säger jag. Fostrat däremot, i betydelsen se till att de fick en ordentlig uppfostran. Västeuropeisk överklass har inte haft den närheten till sina barn som vi idag förknippar med ordet ”uppfostran”. Vi pratar här om ett tydligt kvinnoideal från 1800-talets andra hälft.
Boken nämner även att hon upprätthöll familjens sociala nätverk som det anstod familjens samhällsställning. Här gör man åter en degradering av hennes insats. Som drottning under 1600-talet är det inte familjens nätverk hon ansvarar för, det är statens. Jag har svårt att se någon historiker säga att en kung upprätthöll familjens nätverk när han samlade ambassadörer och framstående personer från andra hov omkring sig.
Med det här sagt tycker jag att det är dags att köpa boken.
Författare: Merit Laine (redaktör):
Titel: Hedvig Eleonora – den svenska barockens drottning
Förlag: Husgerådskammaren och Votum Förlag
ISBN:
Utkom 2015
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
