Igår var det 600-års”jubileum” av slaget vid Azincourt. Det är inget att fira, för vad ledde det till? massor av döda människor och att allt efteråt kom att vara som det var dessförinnan – med Engelsmännen på andra sidan kanalen där de började.
Militärhistoriskt finns det förstås en hel del att lära genom att studera detta slag, som är ett av de få stora under europeiskt 1400-tal (strider på slagfältet var inte så vanliga, det var däremot belägringar). Men det jag såg igår på sociala medier var en form av nationalistiskt hyllande eller att slaget betraktades som ett sportevenemang som engelsmännen vann och fransmännen förlorade. Dödens närhet vill få (som jag såg) inte kännas vid.
För en heraldiker är slaget tämligen ointressant, även om det gav en nystart till Strumpebandsorden och en ny häroldsorganisation. Men denna hade kommit till ändå, även om slaget hade blivit inställt, och samma personer (förutom de som dog) hade blivit invalda eftersom man hädanefter mer gick på börd än stridsduglighet, som Edward III premierade när Strumpebandsorden grundades.
Shakespeares genialitet
Shakespeares pjäs om Henry V är däremot intressant och handlar inte alls om slaget. Däremot om vånda, plikt och propaganda inför och efter en strid.
Den som läser min blogg har nog insett att förbud inte är min grej. Jag föredrar det goda exemplet.
Tinkturen purpur är den mest kontroversiella frågan i nutida svensk heraldik (strax före adoption, som jag återkommer till).
Purpur är en ovanlig tinktur
Jag har i tidigare artiklar visat på att 1900-talsheraldikernas åsikt att purpur endast är en kunglig tinktur är fel. Faktum är att ingen kunglighet någonsin, förutom kungariket Leon i nuvarande Spanien, har använts sig av denna tinktur i heraldiska vapen. De har däremot använt purpur i fysiska mantlar och kronor som heraldiker sedan ritat av, men det kan man endast med möda kalla heraldik. Speciellt mantlarna är per definition icke-heraldik.
Däremot förekommer purpur i omkring 1 % av alla adelsvapen från 1700-talet. Det är en mycket ringa summa. Så ringa att man utifrån 1700-talsperspektivet bör fundera på om purpur ens ska finnas i svensk heraldik eller inte. Problemet med att använda 1700.talet som exempel är att man under det århundradet fick för sig att ofrälse inte fick använda heraldiska vapen samt att den öppna hjälmen plötsligt blev ett adligt rangtecken, vilket den inte varit dessförinnan (den som tror motsatsen är välkommen att titta på det tusental sigill som visar öppna hjälmar i borgerliga vapen från 1600- och 1700-talen)
Jag manar till försiktighet
Med detta sagt, att jag anser att purpur är en korrekt heraldisk färg att använda från 1900-talet och framåt, uppmanar jag ändå till försiktighet. Att jag tycker en sak betyder inte att alla andra tycker detsamma. Det kan hända att jag blir överröstad i kommande SVK-sammanhang varpå vapen med purpur får svårare att få ett erkännande.
Så den som vill komponera ett vapen som uppnår traditionell svensk stil bör vara försiktig med tinkturen purpur. Och tinkturen grönt, för den är inte heller så vanlig i äldre vapen förutom på träd och gräs, dvs som en naturlig färg, inte en heraldisk tinktur.
På senare år har purpur dessutom nästan blivit mode i och med att ett stort antal nya vapen tillkommit med tinkturen i skölden. Två nya släktvapen (Rundström och Englaborn) har ett fält av purpur och ytterligare fyra har en detalj eller hjälmprydnad med purpur. Inte så revolutionerande mycket. Faktiskt färre än adelsvapnen på 1700-talet eftersom SVK har närmare 350 vapen registrerade, under granskning eller inte ens kända för allmänheten.
The house of nobility with its 1700 coppar plates are the center of Swedish heraldry. Open for visitors,
In 1626, the house of nobility was founded. The ”house” was more of a corporation for the nobility when the Swedish Parliament was divided into four estates.
If a family was given a letter of nobility they had the right to be introduced to the House of nobility. When so, their coat of arms was painted on a copper plats and hanged on the wall. The coat of arms is arranged in numerical order according to the year of introduction.
Altogether 2 330 families where introduced, 1700 of them have had their Coat of Arms painted.
For heraldist, the great hall is one of the most exciting places on earth (if you’re not a heraldist, it’s still a beautiful room).
Arms of Krister Nilsson Vasa, Seneschal of Sweden 1435-1442
1442 dör drotsen Krister Nilsson och med honom drotsämbetet som infördes av Magnus ladulås omkring 1280.
Efter dansk förebild inför nu kung Christoffer en hovmästare. Hovmästarämbetet kommer att finnas till långt in på 1500-talet. Hans roll är aningens annorlunda. Mycket mäktig, men inte riktigt lika fristående.
Fast skillnaden var nog ändå mer kosmetisk, för samhället hade förändrats så mycket att det var svårt att få en fristående drots att fungera i centralförvaltningen. Han skulle ha mindre makt än hovmästaren fick med statsförvaltningen i ryggen.
Svenska drotsar
Som synes här nedan var drotsämbetet inte alltid tillsatt. Det tycks framför allt ha funnits i krigstider, som brödrastriderna under tidigt 1300-tal, under Albrekts tid och under Engelbrektupproret. När kungamakten satt säkert fanns däremot inget behov av drotsar.
Små frågor till listan här nedan är: 1 Vem var kung Birgers drots 1300-1310?
2 Varför nämns inte Krister Nilsson med samma stora bokstäver som Karl Knutsson Bonde i historieskrivningen för 1430-talet? Har det med vad som hände kring 1450-talet att göra? Men vem visste 1438 vad som skulle hända 1448? Ett typiskt exempel på facit-i-hand-historieskrivning.
Magnus Ragvaldsson
1276- Okänt
Abjörn Sixtensson (Sparre)
1302-04 (för hertig Erik)
1307-10 (för hertig Valdemar
Knut Jonsson (Aspenäs-ätten)
1311-14
död 1347
Johan von Brunkow
1314-18
död 1318*
Mats Kettilmundsson
1318-19
död 1326
Knut Jonsson (igen)
1322-34
död 1347
Greger Magnusson
1334
Nils Abjörnsson
1335-37
Greger Magnusson
1337-
Nils Turesson
1344-51
död 1364
Bo Jonsson
1371-86
Krister Nilsson
1435-42
död 1442
* Avrättad
PS. Ja. Ordet drots är grundstammen för ordet drottning.
Alla som ägnar sig åt heraldik känner till att varje vapen ska vara unikt.
Det är så grundläggande att det görs långa utredningar om hur man ska brisera vapnet för att avskilja det mot andra närliggande vapen. Men hur vet man att det vapen man för verkligen är unikt?
Arms of H.R.H. Prince Nicolas, Duke of Ångermanland. Artist: Vladimir Sagerlund
I söndags döptes prins Nicolas och fick både titlarna prins av Sverige och hertig av Ångermanland.
Vapnet visar riksvapnet krönt med en hertigkrona. Som brukligt är i hertigvapen har folkungalejonet i det tredje fältet ersatts av hertig-landskapets vapen, denna gång Ångermanland.
Den här traditionen har funnits sedan gustavianska tiden.
English
This sunday, prince Nicolas was baptised and given the title prince. Here is his Coat of Arms as Duke of Ångermanland.
Prince Nicolas is a Swedish prince, son of Princess Madeleine, Duchess of Hälsingland and Gästrikland, and Christopher O’Neill. He is a member of the Swedish Royal Family and is sixth in the line of succession to the Swedish throne.
Vapnet och kedjan för Strumpebandsorden, the Most Noble Order of the Garter.
Strumpebandsordens första riddare var Englands tappraste män – enligt kung Edward III. Vilka var dessa män?
De 25 + 1 utvalda var inte bara högättade män, de var Edwards stridskamrater. Därmed var de trogna honom personligen och de som kungen kunde lita på mer än några andra i riket (troligen litade han mer på dem än på sin egen familj).
Nu var inte alla halvlågadel. Några var medlemmar av kungahuset och andra var extrem högadel.
De 25 var …
Kung Edward III (1312–77). Självklar medlem.
Prins Edward, den Svarte prinsen och kung Edwards son (1330–76). Känd som hänsynslös militär. Rent utav skoningslös. Knappast en krigshjälte, även om han tack vare sina segrar har det ryktet. Henry av Grosmont, greve av Lancaster (c. 1310–61)
Extrem högadel eftersom Lancaster-grevarna var den rikaste familjen utanför kungahuset. Förutom riddare är han känd för att ha skrivit boken Livre de seyntz medicines och en av grundarna av Corpus Christi College, Cambridge.
Thomas (Beauchamp), Earl av Warwick
Thomas (Beauchamp), Earl av Warwick
Engelsk marsk, för att använda samtida svensk terminologi, och medlem av högadeln. Använde pengarna för lösensumman han krävde efter att ha kidnappat en fransk ärkebiskop till att renovera en kyrka i Warwick. Inte speciellt kristet, men säkert populärt i Warwick.
Jean de Grailly, Captal de Buch
Var enligt Jean Froissart en verklig riddersman, så författaren ägnade honom ett helt kapitel.
Arms of Sir Ralph Stafford
Ralph, Lord Stafford
Blev Lord Stafford 1350, en av de många nya lordskap som Edward skapade.
William, Earl av Salisbury
Roger, Earl av March
John, Lord Lisle
Bartholomew, Lord Burghersh
John, Lord Beauchamp
John, Lord Mohun
Sir Hugh de Courtenay
Thomas, Earl av Kent
John, Lord Grey de Rotherfield
Sir Richard Fitz-Simon
Sir Miles Stapleton
Sir Thomas Wale
Sir Hugh Wrottesley
Sir Nele Loring
Idag mest känd för att Arthur Conan Doyle skrev två noveller som baseras på hans liv.
Arms of Sir John Chandos
Sir John Chandos
Var god vän med svarte prinsen, och faktiskt den enda som verkligen var lågadel, dvs hade ingen ärftlig titel. Han hade däremot en härold som tackade genom att skriva ett poem om svarte prinsens krigståg och John Chandos insatser i dessa. Den glade prinsen tackade genom att utse härolden till vapenkung av England vid Richard IIs kröning 1377.
Sir James Audley
Var enligt kung Edward den modigaste riddaren vid slaget vid Poitiers, men vid den tiden var han redan strumpebandsriddare sedan många år.
1219 undertecknar bröderna Sigtrygg och Lars Bengtsson av Broberg-ätten ett dokument med sina sigill. Båda sigillen visar en vapensköld och vapensköldarna har samma motiv.
Av någon anledning får alltid storebror Sigtrygg äran för att vara först, men de är exakt lika gamla, såvitt källorna kan berätta. Vem som i verkligheten var först kommer vi aldrig att få redan på och det kan lika gärna ha varit Lars.
Notera för övrigt att storebror fick ett hedniskt namn meden lillebror fick ett kristet. Om det nu betydde något 1219.
Arms of Sigtrygg Boberg, miles. Seal dated to 1219
Av de tio äldsta sigillen (1219-1238) med vapenmotiv var två riddare (titeln ”Dominus”), tre lagmän i Västergötland, en stallare, en jarl (Birger), en blivande kung (Knut Långe), två stormän och en okänd. Alla tycks ha kommit från Västergötland eller Östergötland.
1224 Det äldsta danska vapnet finns avbildat i sigill. Det tillhörde marsken Johannes Ebbesen. Efter 1225 blir danska vapen snabbt vanliga.
English
The two brothers Sigtrygg and Lars (Laurentius) Bengtsson of the Boberg family seal in year 1219 a document. Their seals both show a heraldic coat of arms and the have the same. This is the first evidence of heraldry in Sweden and Scandinavia.
They are also among the first to use the title miles, meaning knight (in Swedish, ”riddare”). At this time, the king didn´t knighted anyone and the concept knighthood didn´t exist in the meaning a brit or a Frenchman understand the word.
But there they are, the two seals for the two brothers Boberg, showing the first coat of arms in Scandinavia.
Kalmarunionens regenter. Teckning: Magnus Bäckmark.
Magnus Bäckmark och Ronny Andersen har gjort Societas Heraldica Scandinavicas två nya vykort.
Magnus Bäckmarks motiv visar vapensköldarna för Kalmarunionens regenter och deras respektive, från Margareta till Christian II. Bilden är typisk för Magnus, lekfullt heraldiskt med sinne för detaljer som gör bilden levande. Som att han har vänt på skölden för drottning Kristina Abrahamsdotter, vars vapen är okänt. Hon var Karl Knutsson Bondes tredje hustru och han gifte sig med henne i stort sett på sin dödsbädd vilket gjorde hans son till den person som stod närmast tronen. Hon var inte av frälseätt och därför hade hon inget stöd i arvstvisten efter sin make. Arvet kom att delas mellan svågrarna Gyllenstierna och Tott.
Det andra vykortet har Ronny Andersen tecknat, och det visar vapen för samtliga Societas Heraldica Scandinavicas styrelseledamöter mellan 2009 och 2015.
Vykorten är en kul idé. Problemet är väl bara att ingen skickar vykort längre. Det är numera mest ett samlarföremål. Men som samlarvärde är de värda en hel del för oss heraldiker.
Stjärnorden var 1300-talets ridderliga höjdpunkt, enligt fransmännen. Den grundades av Johan den Gode år 1351 som motvikt till Strumpebandsorden.
Johan den Gode, som fick sitt namn mer för sina framgångar som tornerriddare än som militär eller främjare av religiösa strömningar, hade stort förtroende för det ridderliga idealet. Aningen för stort, skulle det visa sig.
Som en tornerriddare kände han väl den propagandistiska potentialen i de pompösa tornerspelen. Hans motdrag mot den engelska Strumpebandsorden blev därför Stjärnorden Till Guds och Vår Frus ära. Och det skulle bli en motvikt av bombastiska nivåer. 500 riddare dubbades som Stjärnriddare
Riddaren Geoffroi de Charnay möter kungen av England
Riddaren Geoffroi de Charnay
Dess första ideolog var riddaren Geoffroi de Charnay. Han är känd som en av dåtidens främsta riddare vad gäller militär förmåga och hade innan orden grundades lett militärinsatsen för att återta Calais från engelsmännen.
Geoffroi de Charnay såg striden som den främsta ridderliga dygden. Det var genom att delta i strid, lära sig stridens hantverk och se sina kamrater dö som man nådde ridderlig ära. Att segra var inte nödvändigtvis det viktigaste, däremot att strida väl. Denna syn kom att dominera Stjärnorden och fick förödande konsekvenser vid slaget vid Poitiers 1356.
Slaget mot engelsmännen blev ett gigantiskt nederlag för fransmännen trots att de kunnat välja plats för slaget och var numerärt överlägsna. Jag kan inget om taktiken så jag ska inte säga att ena sidan gjorde rätt och den andra fel. Det kan vara så enkelt att två stridsformationen som för oss ser ut att vara jämbördiga faktiskt är väldigt olika starka på grund av teknisk utrustning (jämför gärna med NATOs totala överlägsenhet i golf-krigen mot Irak).
Striden slutade med att engelsmännen tillfångatog Johan den Gode med flera prinsar och riddare, att mångdubbelt fler franska riddare dog, inklusive Geoffroi de Charnay samt att Stjärnorden i praktiken upphörde att existera. Den återuppstod visserligen, men endast till utseende och namn; dess själ hade upphört.
Slaget innebar också att engelsmännen förlorade hela kriget eftersom Johans efterträdare började med en ny taktik som kom att krossa engelsmännens möjlighet att agera på kontinenten, men det visste ingen då.
Extrakunskap.
Johan den Gode är den första franske kung som avbildas porträttlikt på en tavla.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
