Nytt på Litteraturbanken: 15 band av Sveriges runinskrifter
Runbanken kämpar vidare med att ge ut alla Sveriges runskrifter. Nu är de framme vid band 15.
Kategoriarkiv: Vapensköld
Sveriges äldsta stadsvapen
Arms of the city of Kalmar, 13:th century, The first known in Sweden. And below the arms of city of Kalmar today.
Kalmar is today a modest Swedish city but during the middle ages it was one of the most important cities in Scandinavia. So important that the Scandinavian union (1396-1523) was codified here and the union are since then called the Kalmar Union.
Kalmar har äldsta vapnet
1247. Året då Sverige med säkerhet har ett heraldiskt stadsvapen. Ett dokument visar att Kalmar hade ett sigill med en vapensköld vid denna tid. Därmed är de först i Sverige. Deras motiv är däremot ganska alldagligt för att vara stadsvapen från den här tiden, det visar ett torn som visar att staden hade ringmur. Eller åtminstone ville göra sken av att ha ringmur till dem som de skickade brev till. Därefter kommer vapen för de andra städerna i Sverige under medeltiden.
Magnus Erikssons landslag från 1346 kräver att samtliga städer ska ha ett märke (=vapen eller bokstav). Därefter kan man se att allt ler städer tar ett vapen, och en bit in på 1400-talet får till och med ett härad ett vapen.
En bok om ätten Pauli
Boktips
Joakim Pauli har skrivit en bok om släkten Pauli. Den vill jag att ni ska känna till.
Dagens boktips har jag inte läst, men den kommer att recenseras i nästa nummer av Vapenbilden. Joakim Pauli, min gamle heraldiske kollega i SHF, är en synnerligen kompetent släktforskare och heraldiker och jag är därför säker på att hans bok är en ordentlig genomgång av både släkten och dess vapensköldar. Jag har dessutom hört ett föredrag som senare blev till boken och redan det lovade gott.
Azincourt är inget att fira
Igår var det 600-års”jubileum” av slaget vid Azincourt. Det är inget att fira, för vad ledde det till? massor av döda människor och att allt efteråt kom att vara som det var dessförinnan – med Engelsmännen på andra sidan kanalen där de började.
Militärhistoriskt finns det förstås en hel del att lära genom att studera detta slag, som är ett av de få stora under europeiskt 1400-tal (strider på slagfältet var inte så vanliga, det var däremot belägringar). Men det jag såg igår på sociala medier var en form av nationalistiskt hyllande eller att slaget betraktades som ett sportevenemang som engelsmännen vann och fransmännen förlorade. Dödens närhet vill få (som jag såg) inte kännas vid.
För en heraldiker är slaget tämligen ointressant, även om det gav en nystart till Strumpebandsorden och en ny häroldsorganisation. Men denna hade kommit till ändå, även om slaget hade blivit inställt, och samma personer (förutom de som dog) hade blivit invalda eftersom man hädanefter mer gick på börd än stridsduglighet, som Edward III premierade när Strumpebandsorden grundades.
Shakespeares genialitet
Shakespeares pjäs om Henry V är däremot intressant och handlar inte alls om slaget. Däremot om vånda, plikt och propaganda inför och efter en strid.
Det goda exemplet – tinkturen purpur
Den som läser min blogg har nog insett att förbud inte är min grej. Jag föredrar det goda exemplet.
Tinkturen purpur är den mest kontroversiella frågan i nutida svensk heraldik (strax före adoption, som jag återkommer till).
Purpur är en ovanlig tinktur
Jag har i tidigare artiklar visat på att 1900-talsheraldikernas åsikt att purpur endast är en kunglig tinktur är fel. Faktum är att ingen kunglighet någonsin, förutom kungariket Leon i nuvarande Spanien, har använts sig av denna tinktur i heraldiska vapen. De har däremot använt purpur i fysiska mantlar och kronor som heraldiker sedan ritat av, men det kan man endast med möda kalla heraldik. Speciellt mantlarna är per definition icke-heraldik.
Däremot förekommer purpur i omkring 1 % av alla adelsvapen från 1700-talet. Det är en mycket ringa summa. Så ringa att man utifrån 1700-talsperspektivet bör fundera på om purpur ens ska finnas i svensk heraldik eller inte. Problemet med att använda 1700.talet som exempel är att man under det århundradet fick för sig att ofrälse inte fick använda heraldiska vapen samt att den öppna hjälmen plötsligt blev ett adligt rangtecken, vilket den inte varit dessförinnan (den som tror motsatsen är välkommen att titta på det tusental sigill som visar öppna hjälmar i borgerliga vapen från 1600- och 1700-talen)
Jag manar till försiktighet
Med detta sagt, att jag anser att purpur är en korrekt heraldisk färg att använda från 1900-talet och framåt, uppmanar jag ändå till försiktighet. Att jag tycker en sak betyder inte att alla andra tycker detsamma. Det kan hända att jag blir överröstad i kommande SVK-sammanhang varpå vapen med purpur får svårare att få ett erkännande.
Så den som vill komponera ett vapen som uppnår traditionell svensk stil bör vara försiktig med tinkturen purpur. Och tinkturen grönt, för den är inte heller så vanlig i äldre vapen förutom på träd och gräs, dvs som en naturlig färg, inte en heraldisk tinktur.
På senare år har purpur dessutom nästan blivit mode i och med att ett stort antal nya vapen tillkommit med tinkturen i skölden. Två nya släktvapen (Rundström och Englaborn) har ett fält av purpur och ytterligare fyra har en detalj eller hjälmprydnad med purpur. Inte så revolutionerande mycket. Faktiskt färre än adelsvapnen på 1700-talet eftersom SVK har närmare 350 vapen registrerade, under granskning eller inte ens kända för allmänheten.
A beautiful house full of Coat of Arms
The house of nobility with its 1700 coppar plates are the center of Swedish heraldry. Open for visitors,
In 1626, the house of nobility was founded. The ”house” was more of a corporation for the nobility when the Swedish Parliament was divided into four estates.
If a family was given a letter of nobility they had the right to be introduced to the House of nobility. When so, their coat of arms was painted on a copper plats and hanged on the wall. The coat of arms is arranged in numerical order according to the year of introduction.
Altogether 2 330 families where introduced, 1700 of them have had their Coat of Arms painted.
For heraldist, the great hall is one of the most exciting places on earth (if you’re not a heraldist, it’s still a beautiful room).
Krister Nilsson sista drotsen
1442 dör drotsen Krister Nilsson och med honom drotsämbetet som infördes av Magnus ladulås omkring 1280.
Efter dansk förebild inför nu kung Christoffer en hovmästare. Hovmästarämbetet kommer att finnas till långt in på 1500-talet. Hans roll är aningens annorlunda. Mycket mäktig, men inte riktigt lika fristående.
Fast skillnaden var nog ändå mer kosmetisk, för samhället hade förändrats så mycket att det var svårt att få en fristående drots att fungera i centralförvaltningen. Han skulle ha mindre makt än hovmästaren fick med statsförvaltningen i ryggen.
Svenska drotsar
Som synes här nedan var drotsämbetet inte alltid tillsatt. Det tycks framför allt ha funnits i krigstider, som brödrastriderna under tidigt 1300-tal, under Albrekts tid och under Engelbrektupproret. När kungamakten satt säkert fanns däremot inget behov av drotsar.
Små frågor till listan här nedan är:
1 Vem var kung Birgers drots 1300-1310?
2 Varför nämns inte Krister Nilsson med samma stora bokstäver som Karl Knutsson Bonde i historieskrivningen för 1430-talet? Har det med vad som hände kring 1450-talet att göra? Men vem visste 1438 vad som skulle hända 1448? Ett typiskt exempel på facit-i-hand-historieskrivning.
| Magnus Ragvaldsson | 1276- Okänt | |
| Abjörn Sixtensson (Sparre) | 1302-04 (för hertig Erik) 1307-10 (för hertig Valdemar |
|
| Knut Jonsson (Aspenäs-ätten) | 1311-14 | död 1347 |
| Johan von Brunkow | 1314-18 | död 1318* |
| Mats Kettilmundsson | 1318-19 | död 1326 |
| Knut Jonsson (igen) | 1322-34 | död 1347 |
| Greger Magnusson | 1334 | |
| Nils Abjörnsson | 1335-37 | |
| Greger Magnusson | 1337- | |
| Nils Turesson | 1344-51 | död 1364 |
| Bo Jonsson | 1371-86 | |
| Krister Nilsson | 1435-42 | död 1442 |
* Avrättad
PS. Ja. Ordet drots är grundstammen för ordet drottning.
Är ditt vapen unikt?
Alla som ägnar sig åt heraldik känner till att varje vapen ska vara unikt.
Det är så grundläggande att det görs långa utredningar om hur man ska brisera vapnet för att avskilja det mot andra närliggande vapen. Men hur vet man att det vapen man för verkligen är unikt?
Prins Nicolas har fått en sköld
I söndags döptes prins Nicolas och fick både titlarna prins av Sverige och hertig av Ångermanland.
Vapnet visar riksvapnet krönt med en hertigkrona. Som brukligt är i hertigvapen har folkungalejonet i det tredje fältet ersatts av hertig-landskapets vapen, denna gång Ångermanland.
Den här traditionen har funnits sedan gustavianska tiden.
English
This sunday, prince Nicolas was baptised and given the title prince. Here is his Coat of Arms as Duke of Ångermanland.
Prince Nicolas is a Swedish prince, son of Princess Madeleine, Duchess of Hälsingland and Gästrikland, and Christopher O’Neill. He is a member of the Swedish Royal Family and is sixth in the line of succession to the Swedish throne.
De 25 utvalda
Strumpebandsordens första riddare var Englands tappraste män – enligt kung Edward III. Vilka var dessa män?
De 25 + 1 utvalda var inte bara högättade män, de var Edwards stridskamrater. Därmed var de trogna honom personligen och de som kungen kunde lita på mer än några andra i riket (troligen litade han mer på dem än på sin egen familj).
Nu var inte alla halvlågadel. Några var medlemmar av kungahuset och andra var extrem högadel.
De 25 var …
Kung Edward III (1312–77). Självklar medlem.
Prins Edward, den Svarte prinsen och kung Edwards son (1330–76). Känd som hänsynslös militär. Rent utav skoningslös. Knappast en krigshjälte, även om han tack vare sina segrar har det ryktet.
Henry av Grosmont, greve av Lancaster (c. 1310–61)
Extrem högadel eftersom Lancaster-grevarna var den rikaste familjen utanför kungahuset. Förutom riddare är han känd för att ha skrivit boken Livre de seyntz medicines och en av grundarna av Corpus Christi College, Cambridge.
Thomas (Beauchamp), Earl av Warwick
Engelsk marsk, för att använda samtida svensk terminologi, och medlem av högadeln. Använde pengarna för lösensumman han krävde efter att ha kidnappat en fransk ärkebiskop till att renovera en kyrka i Warwick. Inte speciellt kristet, men säkert populärt i Warwick.
Jean de Grailly, Captal de Buch
Var enligt Jean Froissart en verklig riddersman, så författaren ägnade honom ett helt kapitel.
Ralph, Lord Stafford
Blev Lord Stafford 1350, en av de många nya lordskap som Edward skapade.
William, Earl av Salisbury
Roger, Earl av March
John, Lord Lisle
Bartholomew, Lord Burghersh
John, Lord Beauchamp
John, Lord Mohun
Sir Hugh de Courtenay
Thomas, Earl av Kent
John, Lord Grey de Rotherfield
Sir Richard Fitz-Simon
Sir Miles Stapleton
Sir Thomas Wale
Sir Hugh Wrottesley
Sir Nele Loring
Idag mest känd för att Arthur Conan Doyle skrev två noveller som baseras på hans liv.
Sir John Chandos
Var god vän med svarte prinsen, och faktiskt den enda som verkligen var lågadel, dvs hade ingen ärftlig titel. Han hade däremot en härold som tackade genom att skriva ett poem om svarte prinsens krigståg och John Chandos insatser i dessa. Den glade prinsen tackade genom att utse härolden till vapenkung av England vid Richard IIs kröning 1377.
Sir James Audley
Var enligt kung Edward den modigaste riddaren vid slaget vid Poitiers, men vid den tiden var han redan strumpebandsriddare sedan många år.
Sir Otho Holand
Sir Henry Eam
Sir Sanchet D’Abrichecourt
Sir Walter Paveley
