Alla som ägnar sig åt heraldik känner till att varje vapen ska vara unikt.
Det är så grundläggande att det görs långa utredningar om hur man ska brisera vapnet för att avskilja det mot andra närliggande vapen. Men hur vet man att det vapen man för verkligen är unikt?
I söndags döptes prins Nicolas och fick både titlarna prins av Sverige och hertig av Ångermanland.
Vapnet visar riksvapnet krönt med en hertigkrona. Som brukligt är i hertigvapen har folkungalejonet i det tredje fältet ersatts av hertig-landskapets vapen, denna gång Ångermanland.
Den här traditionen har funnits sedan gustavianska tiden.
This sunday, prince Nicolas was baptised and given the title prince. Here is his Coat of Arms as Duke of Ångermanland.
Prince Nicolas is a Swedish prince, son of Princess Madeleine, Duchess of Hälsingland and Gästrikland, and Christopher O’Neill. He is a member of the Swedish Royal Family and is sixth in the line of succession to the Swedish throne.
Strumpebandsordens första riddare var Englands tappraste män – enligt kung Edward III. Vilka var dessa män?
De 25 + 1 utvalda var inte bara högättade män, de var Edwards stridskamrater. Därmed var de trogna honom personligen och de som kungen kunde lita på mer än några andra i riket (troligen litade han mer på dem än på sin egen familj).
Nu var inte alla halvlågadel. Några var medlemmar av kungahuset och andra var extrem högadel.
Kung Edward III (1312–77). Självklar medlem.
Prins Edward, den Svarte prinsen och kung Edwards son (1330–76). Känd som hänsynslös militär. Rent utav skoningslös. Knappast en krigshjälte, även om han tack vare sina segrar har det ryktet.
Henry av Grosmont, greve av Lancaster (c. 1310–61)
Extrem högadel eftersom Lancaster-grevarna var den rikaste familjen utanför kungahuset. Förutom riddare är han känd för att ha skrivit boken Livre de seyntz medicines och en av grundarna av Corpus Christi College, Cambridge.
Thomas (Beauchamp), Earl av Warwick
Engelsk marsk, för att använda samtida svensk terminologi, och medlem av högadeln. Använde pengarna för lösensumman han krävde efter att ha kidnappat en fransk ärkebiskop till att renovera en kyrka i Warwick. Inte speciellt kristet, men säkert populärt i Warwick.
Jean de Grailly, Captal de Buch
Var enligt Jean Froissart en verklig riddersman, så författaren ägnade honom ett helt kapitel.
Ralph, Lord Stafford
Blev Lord Stafford 1350, en av de många nya lordskap som Edward skapade.
William, Earl av Salisbury
Roger, Earl av March
John, Lord Lisle
Bartholomew, Lord Burghersh
John, Lord Beauchamp
John, Lord Mohun
Sir Hugh de Courtenay
Thomas, Earl av Kent
John, Lord Grey de Rotherfield
Sir Richard Fitz-Simon
Sir Miles Stapleton
Sir Thomas Wale
Sir Hugh Wrottesley
Sir Nele Loring
Idag mest känd för att Arthur Conan Doyle skrev två noveller som baseras på hans liv.
Sir John Chandos
Var god vän med svarte prinsen, och faktiskt den enda som verkligen var lågadel, dvs hade ingen ärftlig titel. Han hade däremot en härold som tackade genom att skriva ett poem om svarte prinsens krigståg och John Chandos insatser i dessa. Den glade prinsen tackade genom att utse härolden till vapenkung av England vid Richard IIs kröning 1377.
Sir James Audley
Var enligt kung Edward den modigaste riddaren vid slaget vid Poitiers, men vid den tiden var han redan strumpebandsriddare sedan många år.
Sir Otho Holand
Sir Henry Eam
Sir Sanchet D’Abrichecourt
Sir Walter Paveley
1219 undertecknar bröderna Sigtrygg och Lars Bengtsson av Broberg-ätten ett dokument med sina sigill. Båda sigillen visar en vapensköld och vapensköldarna har samma motiv.
Av någon anledning får alltid storebror Sigtrygg äran för att vara först, men de är exakt lika gamla, såvitt källorna kan berätta. Vem som i verkligheten var först kommer vi aldrig att få redan på och det kan lika gärna ha varit Lars.
Notera för övrigt att storebror fick ett hedniskt namn meden lillebror fick ett kristet. Om det nu betydde något 1219.
Av de tio äldsta sigillen (1219-1238) med vapenmotiv var två riddare (titeln ”Dominus”), tre lagmän i Västergötland, en stallare, en jarl (Birger), en blivande kung (Knut Långe), två stormän och en okänd. Alla tycks ha kommit från Västergötland eller Östergötland.
1224 Det äldsta danska vapnet finns avbildat i sigill. Det tillhörde marsken Johannes Ebbesen. Efter 1225 blir danska vapen snabbt vanliga.
The two brothers Sigtrygg and Lars (Laurentius) Bengtsson of the Boberg family seal in year 1219 a document. Their seals both show a heraldic coat of arms and the have the same. This is the first evidence of heraldry in Sweden and Scandinavia.
They are also among the first to use the title miles, meaning knight (in Swedish, ”riddare”). At this time, the king didn´t knighted anyone and the concept knighthood didn´t exist in the meaning a brit or a Frenchman understand the word.
But there they are, the two seals for the two brothers Boberg, showing the first coat of arms in Scandinavia.
Magnus Bäckmark och Ronny Andersen har gjort Societas Heraldica Scandinavicas två nya vykort.
Magnus Bäckmarks motiv visar vapensköldarna för Kalmarunionens regenter och deras respektive, från Margareta till Christian II. Bilden är typisk för Magnus, lekfullt heraldiskt med sinne för detaljer som gör bilden levande. Som att han har vänt på skölden för drottning Kristina Abrahamsdotter, vars vapen är okänt. Hon var Karl Knutsson Bondes tredje hustru och han gifte sig med henne i stort sett på sin dödsbädd vilket gjorde hans son till den person som stod närmast tronen. Hon var inte av frälseätt och därför hade hon inget stöd i arvstvisten efter sin make. Arvet kom att delas mellan svågrarna Gyllenstierna och Tott.
Det andra vykortet har Ronny Andersen tecknat, och det visar vapen för samtliga Societas Heraldica Scandinavicas styrelseledamöter mellan 2009 och 2015.
Vykorten är en kul idé. Problemet är väl bara att ingen skickar vykort längre. Det är numera mest ett samlarföremål. Men som samlarvärde är de värda en hel del för oss heraldiker.
Läs mer om hur du beställer vykorten
Stjärnorden var 1300-talets ridderliga höjdpunkt, enligt fransmännen. Den grundades av Johan den Gode år 1351 som motvikt till Strumpebandsorden.
Johan den Gode, som fick sitt namn mer för sina framgångar som tornerriddare än som militär eller främjare av religiösa strömningar, hade stort förtroende för det ridderliga idealet. Aningen för stort, skulle det visa sig.
Som en tornerriddare kände han väl den propagandistiska potentialen i de pompösa tornerspelen. Hans motdrag mot den engelska Strumpebandsorden blev därför Stjärnorden Till Guds och Vår Frus ära. Och det skulle bli en motvikt av bombastiska nivåer. 500 riddare dubbades som Stjärnriddare
Dess första ideolog var riddaren Geoffroi de Charnay. Han är känd som en av dåtidens främsta riddare vad gäller militär förmåga och hade innan orden grundades lett militärinsatsen för att återta Calais från engelsmännen.
Geoffroi de Charnay såg striden som den främsta ridderliga dygden. Det var genom att delta i strid, lära sig stridens hantverk och se sina kamrater dö som man nådde ridderlig ära. Att segra var inte nödvändigtvis det viktigaste, däremot att strida väl. Denna syn kom att dominera Stjärnorden och fick förödande konsekvenser vid slaget vid Poitiers 1356.
Slaget mot engelsmännen blev ett gigantiskt nederlag för fransmännen trots att de kunnat välja plats för slaget och var numerärt överlägsna. Jag kan inget om taktiken så jag ska inte säga att ena sidan gjorde rätt och den andra fel. Det kan vara så enkelt att två stridsformationen som för oss ser ut att vara jämbördiga faktiskt är väldigt olika starka på grund av teknisk utrustning (jämför gärna med NATOs totala överlägsenhet i golf-krigen mot Irak).
Striden slutade med att engelsmännen tillfångatog Johan den Gode med flera prinsar och riddare, att mångdubbelt fler franska riddare dog, inklusive Geoffroi de Charnay samt att Stjärnorden i praktiken upphörde att existera. Den återuppstod visserligen, men endast till utseende och namn; dess själ hade upphört.
Slaget innebar också att engelsmännen förlorade hela kriget eftersom Johans efterträdare började med en ny taktik som kom att krossa engelsmännens möjlighet att agera på kontinenten, men det visste ingen då.
Extrakunskap.
Johan den Gode är den första franske kung som avbildas porträttlikt på en tavla.
Vatikanen är engagerad i ett gigantiskt digitaliseringsprojekt när de skannar in sitt arkiv för att bli tillgängligt för forskningen.
I dagsläget är 4000 manuskript tillgängliga. Med tiden kommer det att bli mångdubbelt mer.
Heraldiske konstnären Leif Ericsson fortsätter att utvecklas. Nu senast genom den nya originalmålningen för Skaraborgs regementes fana.
Målningen av Skaraborgs regementes fana visar att Leif Ericsson börjar bli en av de stora inom svensk heraldisk konst. Det är modernt i klassisk form och det krävs inte mycket kunskap inom ämnet heraldik för att inse att det här kan utvecklas till något med. Jag tycker att han väl förmedlar arvet efter Jan Raneke och Bengt-Olof Kälde..
Just den här tavlan skapades på uppdrag av försvaret i samband med att han tog fram det nya originalet för regementets fana.
Motivet är komplett med HM Konungens Carl XVI Gustafs namnskiffer som fanspets och fanband (kravatt).
Tavlan är målad i gouachefärger i skala 1:5 och är ca 45 x 40 cm utan ram.
Jag bara måste nämna detta. Patrick Damiaens träsnideri är något av det vackraste jag har sett.
Belgaren Patrick Damiaens är en träsnidare som specialiserat sig på heraldik. Det är ett hantverk på en nivå som få når upp till. Det är en exakthet kombinerat med ett själfullt snideri.
Tyvärr kostar hans arbete säkert en förmögenhet för hans arbete ser ut att ta tid. Men har man råd så …
Jukka Suvisaari (1945-2015) is dead. This great finish heraldic artist left us in July (so I know I’m a bit late).
I didn’t know Jukka, I never met him but I was very well aware of his heraldic work. For me, he was one of the great finish heraldic artist who renew the art of heraldry.
For examples of his work – visit his webpage.
Jukka Suvisaaari received the Fader Robert de Caluwé-price in 2005.