Sveriges första framställning av enbart hjälm med prydnad, utan sköld tillhörde Holmger Ulfsson.
Riddaren Herr Holmger Ulfsson tillhörde släkten Tre Stengavlar (ett sentida namn, de hette aldrig så). I hans sigill från senaste 1291 väljer han att endast använda sin hjälmprydnad. Ingen skölkd. Därmed är han den förste svensk som endast använder hjälmprydnaden som igenkänningstecken.
Tidigaste färgbelägget i svensk heraldik är från 1200-talets mitt på en träskulptur från Näskotts kyrka (Krokom socken), nu i Jämtlands läns museum.
Skölden visar S:t Mikaels sköld rödmålad med en svart bård, bården prydd av vita växtslingor. Vapnet tillhör ingen känd släkt utan bör ses som en konstnärlig dekoration.
En heraldisk bild handlar mycket om proportioner och förenklingar av motiv. Syftet är att skapa en bild som är tydlig.
Ditt sköldemärke ska helst fylla ut hela sköldytan. Svävande figurer görs så stora att de fyller ut fältet, men de ska aldrig gå ända ut till sköldens kant.
I en bra sköld kan åskådaren uttyda sköldformen även om vapenbilden frigörs från sin sköldram. Sköldformen anges inte i vapenbeskrivningen. Konstnären får fritt välja en lämplig variant.
Bilderna utförs enligt det ett heraldiska formspråket. Det innebär att motivet inte ska avbildas naturalistiskt utan stiliserat. så att motivets karakteristiska kännetecken snarare än bildlikheten framhävs.
För att främja tydliga bilder bör man redan när man skriver blasoneringen väljer att låta en del av ett motiv representera helheten. Ett löv symboliserar ett träd eller en elefantbete en elefant.
Motiven i skölden utförs i princip tvådimensionellt. Linjer inom fält av en och samma tinktur bör endast förekom-ma sparsamt och då detta krävs för att en figur ska uppfattas rätt. Det förtjänar att påpekas att sköldemärket är den enda delen av ett fullständigt heraldiskt vapen som har krav på sig att framställas utan perspektiv. Hjälm, täcke och hjälmprydnad ritas tredimensionella.
När man målar ett vapen används av praktiska skäl gult synonymt med guld och vitt med silver. Kontrasten mellan metall och färg ska vara så stor som möjligt. En konstnär ska också försöka nå varje färgs maximala nyans.
Beväpning, eller beväring, heter det när man väljer att teckna klor, tänder, tunga eller liknande detaljer på djuret i en avvikande tinktur. På sidan 5 ses ett lejon av guld med röd beväpning. Sköldhållarna på sidan 24 visar en guldbeväp-ning på getter av silver.
Sköldemärkets beståndsdelar ska stämma överens inbördes och stilmässigt harmonisera med varandra. Om ett vapen innehåller ett svärd och en yxa ser det konstigt ut om en modern och minimalistiskt ritad yxa återges tillsammans med ett snirkligt och ornamenterat svärd.
Dock avbildas ett och samma föremål lite mer figurativt i hjälmprydnaden än i skölden eftersom den förra bör betraktas som ett tredimensionellt föremål medan den senare är en tvådimensionell bild.
Detsamma gäller innehåll mot utanpåverk. Den medeltida tunnhjälmen är kraftig och lite kantig och därför ritas motivet på ett liknande sätt. En sirlig rokokosköld bör ha ett innehåll som i stil harmoniserar med skölden.
Ett vapen behöver inte tecknas på det klassiska sättet med medeltida riddarsköld, hjälm och hjälmtäcke. Ett vapen kan lika gärna avbildas utan hjälm men med hjälmprydnad eller bara med skölden. En sköld kan vara rund eller sköldformad för både män och kvinnor men den rutformiga skölden betraktas som enbart kvinnlig.
Inspirerat av min text i Heraldik för Nybörjare (2008)
Har du sett att det ofta finns ett motto/valspråk under ett vapen? Det har inget med heraldik att göra, men kan fungera som ett komplement om man vill.
Varje person som har ett vapen kan lägga sitt valspråk, eller motto eller devis som det också heter, på ett band under skölden. Valspråket hör inte ihop med vapnet som sådant men har funnits intill skölden sedan medeltiden.
I Sverige, eller Norden, är det inte alls så vanligt som det är på kontinenten och på de brittiska öarna, men har på senare år slagit igenom vid skapandet av nya vapen. Bland svenska adelsätter är valspråk inte lika vanligt som i Storbrittannien, men det förekommer. Vanligare är ändå att enskilda adelsmän har haft ett personligt valspråk.
Det första svenska valspråket utanför kungahuset var ståthållaren Johan Jöransson Rosenhanes (1571–1624) Mature et consulto (I rätt tid och efter övervägande).
Det äldsta kända valspråket för en ofrälse är kyrkoherden Theodorius Pauli från 1645. Det finns på hans sigill som användes vid undertecknandet av ett beslut vid riksdagen i Halmstad.
Valspråk används när man vill uttrycka en åsikt, en tanke eller idé som man tycker representerar en själv eller ens släkt.
Valspråket kan vara personligt eller gemensamt för en hel släkt eller en sammanslutning. Ett valspråk tillsammans med ett märke bildar en devis. Valspråket skrivs på ett band som läggs under skölden. Man kan också lägga det i höjd med hjälmprydnaden, särskilt om det är korta och distinkta utrop, som Hamiltons ”Through”. Det kallas då stridsrop.
Själv har jag inget valspråk för det finns inget enkelt uttryck som uttrycker mina åsikter, mina tankar och mina idéer.
Ett motto behöver inte vara unikt och inte heller på klassisk grekiska eller latin. Svenska och fornsvenska går lika bra. Däremot bör andra språk undvikas såvida det inte är ens hemspråk eller ett fornspråk från hembygden. Inte för att det är fel utan för att det blir ganska pretentiöst och löjligt.
Om du är sugen på lite mer humor så finns det många som översätter moderna uttryck till latin.
Idag, men 1976, dog Sture Petrén, riddare och Serfimerorden. Det är den skölden som syns här ovan.
Om hovrättspresidenten Sture Petrén finns inte mycket att säga heraldiskt, men hans vapen är intressant eftersom det är en kvadrering men inget av de två motiven bygger på äldre släktvapen.
Hjälmprydnaden visar rättvisas vågskål och svärd, som det anstår en domare.
Den nya Vapenboken ska vara klar i mars. Därför sitter jag nu på lediga stunder och översätter blasoneringar till engelska och sätter ihop bild och text till något vackert – hoppas jag.
Så klart är jag inte ensam. Jag har några tappra medhjälpare och andra mer perifera assistenter som tillsammans med mig genomför detta projekt. Speciellt tack redan nu till Chris Green.
Vapenboken kommer att vara volym ett i en serie som tar med de vapen som registrerats av Svenska Vapenkollegiet i Svenskt vapenregister (www.heraldik.se/svk). Att vi gör det till en bok fast det finns på nätet beror förstås på att böcker är eviga på ett annat sätt och därmed mer betydelsefulla. Samt en tydligare tidsstämpel, för vem vet om något ändras när det är på nätet.
Om detta projekt kommer jag att skriva mer om under de kommande månaderna.
Under en lång tid skapades mycket av den svenska heraldiken inom sällskapsordnarna. Det var frimurare, timmermän och Par Bricole-medlemmar som uppmanades att aktivt använda sina vapen inom sällskapen. De adliga använde förstås sina egna släktvapen men de flesta av de ofrälse saknade egna vapensköldar. De fick därför anta nya vapen. Eftersom dessa vapen endast användes inom ett sällskap, som dessutom var slutet, var vapnen ofta präglade av ordenssymbolik. Äldre ordensvapen passar därför sällan som släktvapen. På senare år har många ordnar försökt skapa en heraldisk tradition som gör det möjligt att använda vapnen både inom och utom sällskapen. Onödig ordenssymbolik förekommer därför sällan numera.
Anpassning till nutid. Många har fäder, farfäder eller farbröder som varit medlemmar i ett ordenssällskap. Deras vapen kan med fördel tas upp och användas som släktvapen. Det ska dock inte göras hur som helst. Många ordensvapen, speciellt de äldre, är heraldiskt undermåliga. Förutom att de är fyllda med ordenssymboler har de tinkturfel eller inkräktar på redan registrerade offentliga vapen. En anpassning som görs på ett seriöst sätt ger dock ett släktvapen som har historiska anor redan när det är nytt.
Rollspelen nästa. Sällskapsordnarna har på många sätt en modern mot-svarighet i dagens rollspelsföreningar. I flera av dessa är heraldiska vapen en naturlig del av verksamheten. Det gäller främst riddarsällskapen, reenactmentgrupper (lajvare) och Sällskapet för kreativ anakronism. Det är inte osannolikt att flera av dessa vapen snart kommer att omvandlas från rollspelsvapen till riktiga släktvapen.
I modern heraldik görs ingen skillnad på kvinnliga och manliga vapen. De ser alla likadana ut. Under en tid från 1800-talets mitt fram till mitten av 1900-talet ansågs dock kvinnor inte ha rätt till ett vapen på samma villkor som en man. Hon var tvungen att föra en spetsrutig eller oval sköld och när hon gifte sig skulle skölden klyvas så att makens vapen kunde placeras till dexter och hennes vapen till sinister.
Den här traditionen betyder idag att en kvinna kan föra sitt vapen på två sätt, det allmänna och det specifikt kvinnliga.
Rutformig och oval sköld. Under renässansen började man på kontinenten anse att den rutformiga skölden, lozenge, var kvinnlig. Detta eftersom man inte på ett snyggt sätt kunde placera en hjälm och hjälmprydnad på dess spets. När man konstaterat att den rutformiga skölden var kvinnlig kom man fram till att en kvinna inte kunde använda en hjälmprydnad eftersom denna inte kunde läggas på sköldens topp. Detta cirkelresonemang levde sedan vidare och kom till Sverige på 1700-talet och fick sitt genomslag mot slutet av 1800-talet.
Rangkronan kan däremot läggas på rutsköldens topp, liksom den blå rosetten som är till för ogifta kvinnor ur borgerliga släkter.
Den ovala skölden var under 1700-talet högsta mode bland både män och kvinnor; det förekommer avbildningar med rosett på manliga adliga ovala sköldar. Därefter har sköldformen ansetts vara kvinnlig.
En kvinna kan välja mellan att föra sitt eget släktvapen oförändrat (med eller utan hjälm), kombinera sitt släktvapen med makens eller föra makens vapen. Eventuell rangkrona följer med vapnet, men om en kvinna använder sitt eget vapen kan hon inte använda makens rangkrona eller tvärtom.
Vid skilsmässa återgår kvinnan till att föra sitt ursprungliga släktvapen. Adlig rangkrona får inte heller användas av den som inte är barn till eller gift med en adelsman.
En kunglig bekräftelse på det världsliga frälset och det dokument som gjorde riddartiteln vanlig. Före 1280 är endast en handfull män med riddartiteln känd, strax därefter exploderar antalet. Alltså kan vi sluta oss till att de två har något med varandra att göra, om än inte nödvändigtvis orsak och konsekvens.
Den som gillar att analysera politik drar måhända en annan slutsats än vad historiker gör av stadgans uppkomst. Den tillkommer någon gång mellan 1279 och 1281. Platsen är Alsnö i Mälaren (intill Birka, men framför allt intill segelleden in från Södertälje).
Just vid denna tid pågår ett inbördeskrig i Sverige. Magnus Ladulås, som 1275 störtade sin bror, blir nu utmanad av broderns anhängare. Denna gång är striderna betydligt jämnare och efter två år är allt ännu oavgjort där lägren har var sin halva an riket.
Då kommer Magnus på att han ska 1) skapa ett rikets råd, 2) inrätta ämbetena drots och marsk som komplement till jarl/hertig som funnits inom kungafamiljen och 3) ge frälse till de trogna riddarna
Sedan tar det inte lång tid för svenska stormän att välja kungens sida varpå han vinner kriget. Det bör betonas att han inte vinner före han ger stormännen dessa privilegier utan efter.
”Follow the money” är ett polisuttryck för att förstå hur brottslingar agerar. Vi bör nog fundera på detsamma när det gäller politiken för att bättre förstå vad som hände förr.
Titta på ett medeltida vapen. Det är helt omöjligt att veta varför personen valde just det motivet.
Läs vapenbreven. Det framgår då aldrig varför en viss symbol gavs till den utsedda frälsemannen.
Vapnet i sig är symbol för människan. Det är inte så att motivet är en symbol för skölden.
Men så upplever jag att många resonerar numera.
Som ledamot i SVK och tidigare skapare av släktvapen så återkommer ofta en vilja att få in betydelsen av symboliken i själva blasoneringen. Som om inte bilden vore nog.
Vill jag säga att du inte behöver ta i så mycket. Jämför med mitt vapen. Det har både vingar på hjälmen och en mystisk variant av kärve. Vingarna ser ut som vingar gör mest men de symboliserar korpvingar och det i sin tur är en syftning till den gamla gården Onsered (Odens röjning). Eller på vingars flykt och frihet.
Kärven påminner om en vase utan att vara en vase, och det syftar förstås på namnet. Eller på jordbrukstraditionerna. Eller på att det man sår kan man skörda.
Vad kommande generationer väljer att tolka in i vapnet är upp till dem. Det enda som är fast är att skölden som sådan är en symbol för släkten.