Vapen för släkten Jonlund, Svenskt vapenregister nr 56.
Fyndigt. Det finns få moderna liknande vapen. Svenska Jonlund är ett, men ändå inte riktigt detsamma eftersom tigerns ränder i Porvarisvaakunats vapen finns kvar även i täcket.
Den finska blasoneringen för hjälmprydnaden är:
”Kypäräkoriste: Kultainen punavaruksinen luonnollisen tiikerin pää, jonka kaula jatkuu punavuorisena kypäränpeitteenä.”
Försök till översättning (av Witting):
Hjälmprydnad: En naturlig tigers huvud i guld med röd beväring, vars hals fortsätter som hjälmtäcke fodrat i rött.
Om jag byter namn när jag gifter mig, får jag då behålla mitt vapen?
Svaret är enkelt. Du får behålla ditt vapen. Det gäller även om du är adlig. Och det gäller även om du byter namn av andra skäl än giftermål.
Även om det är lätt att tolka äldre (från 1900-talet) heraldiker så är det så att vapen aldrig har kopplats till ett specifikt namn. Skälet är att man kan byta namn och att namn kan bytas från generation till generation och av många andra orsaker än att det är ett patronymikon.
De strikta lagar som innebar att alla i en familj hade samma efternamn (kvinnan genom att gifta sig och barnen som alltid fick faders efternamn) kom i Sverige först 1901 och exempelvis i Norge 1923. Före dess är det endast adelns, och då endast från mitten av 1600-talet, som har en strikt namnkod att följa samtidigt som Riddarhusets regler föreskrev att de skulle föra det vapen som givits dem vid adlandet. Vapen är i princip aldrig kopplade direkt till efternamnet.
Sedan 1981 får man välja att behålla sitt efternamn även efter giftermål och man kan lättare byta när man vill.
Vapensköldar har inga fasta regler på det sätt som namn och hur vapnen ärvs regleras dels av vapentagaren, dels av vapentagarens ättlingar.
Medeltidens sköld är inte en, det är många. Stridstekniken förändrades och med den sköldens form.
Men det är inte bara sköldens form som har ändrats. Även hur man målade den skiftade från tid till annan.
Svinakulas stridssköld, 1300-tal
Bara två svenska medeltida stridssköldar är bevarade. De är från 1380-talet och tillhörde far och son i ätten Svinakula. Båda tillverkades förmodligen samtidigt och hittades tillsammans i en småländs kyrka. Vi vet inte helt säkert om det var äkta stridssköldar, men allt tyder på det. Här har man också utnyttjat hela sköldytan när man målat.
En svensk torneringssköld är bevarad. Den tillhörde Karl Laurentsson Björnlår som är känd mellan 1497-1504. Så åtminstone han deltog i en tornering. Andra svenska torneringsdeltagare är inte kända. På den här skölden är hela vapnet, inklusive hjälm och hjälmprydnad, målad och runt om skölden är den vackert dekorerad. Det finns inte en möjlighet att någon på mer än fem meters håll kan ha sett den heraldiska skölden så redan under medeltiden var heraldiken passé som igenkänningstecken.
Det finns mer svensk adel än Riddarhuset. Många av dem samlas hos Ointroducerad adels förening.
Adel som juridisk grupp finns inte längre, inte heller adelsståndet. Men det finns en stor grupp människor i Sverige som bär det adliga kulturarvet vidare.
De flesta adliga släkter finns samlad hos Riddarhuset, men inte alla. Flera ursprungligt svenska adelsätter blev aldrig introducerade på Riddarhuset. Andra har på senare år flyttat in till Sverige. Dessa finns till stor del samlade i Ointroducerad adels förening. Gemensamt för dem alla (?) är att de för ett heraldiskt vapen.
Föreningen ger vart femte år ut en kalender som dels presenterar släkternas vapen, dels är en genealogisk presentation av släkten. Jag skulle önska att de var frikostiga nog att dela med sig av det heraldiska på hemsidan.
Arms of Ackerstierna family, from Jämtland, Sweden.
Heraldiken är konsten att förkorta. Även om alla ting och väsen kan avbildas bör så inte ske.
Under medeltiden fanns det få hundraser. Inom heraldiken skiljer man därför fortfarande bara på tre: jakthundar, spårhundar och vinthudar (mjöhundar). Men …
Det betyder inte att man ska följa regeln in absurdum. Du får idag välja vilken hundras du vill.Däremot bör man förstå den heraldiska traditionen och inse att variation inte alltid är det bästa. Den hundras som du idag har kär kanske inte är den hudras som dina barnbarn föredrar. Då är det bättre att vara lite mer neutral och kanske skriva vakthund eller rentutav bara hund. Trots allt så nämner vi bara häst när dessa avbildas, aldrig om det är en arab eller nordsvensk.
I Serien ”Mitt vapen” kom turen nu i veckan till Stefan Bede.
Det är en kul serie han gör, Claus Berntsen. Och det säger jag inte bara för att jag känner honom väl som heraldiker och för att han intervjuat mig och nu senaste vännen Stefan Bede.
Heraldiska släktvapen brukar alltid förklaras som om att det var självklart hur de skulle se ut. Jag tycker att Claus har visat att hans, mitt och Stefans alla tre led av mycket mer tvekan än man först kan tro. De ser ju så självklara ut.
Stefans jämförelse med en tatuering var bra. Man trycker inte in något som ska vara för evigt bara för att det är kul för stunden. Det måste kännas rätt.
”Svenska folkets urgamla namnskick har genomgått ett successivt förfall, som nu ser sin fullbordan”.
– Per Andersson
Få saker tycks engagera så mycket som namn, och det är inte så konstigt. Våra namn är trots allt det mest grundläggande vi har, de som gör individen till individ även i spräckte och därmed i tanken.
Varje kultur som ser en förändring i hur namn används skakas därför om. ofta brukar motståndarna hänvisa till att det är eliten som vill något mot folkets vilja, men sanningen är mer att folket redan har börjat ändra sig och eliten anpassar sig till det medan en liten, ofta före detta elit och dess anhängare, står bredvid och ser på.
Den här diskussionen om släktnamn påverkar även heraldiken genom att man vill överföra regler för namnrätt till regler för vapenarv (som att vapen ska följa släktnamnet, vilket är extremt historiskt och modernt synsätt i vårt patrynomikon-namnkultur.
När Essunga kommun hade en tävling om nytt kommunvapen skickade jag in det här. Det kom trea.
Ska jag vara riktigt ärlig trodde jag inte på vinst för deras äldre logga var i stort sett ett vapen och det fanns ett förslag som just hade gjort loggan till ett vapen. Och det vann.
Men det här vapnet övertogs istället, med mitt mycket goda minne, av en hembygdsförening i Essunga.
Symboliken är självklart den mycket goda växtligheten uppe på Varaslätta, där havre under 1800-talets andra halva blev en stor exportvara – inte minst till Londons hästdroskor.
Får man ta ett släktvapen man upptäcker under sin släktforskning? Frågan kommer oftast från de som stöter på adelsmän bland sina förfäder, men gäller förstås även andra vapenbärare i historien.
Mitt enkla svar är att det ska man INTE göra. Med varje vapen följer någon form av vapenrätt. Den kan vara formell och juridiskt bindande, som i fallet men offentliga vapen och adelsvapen; den kan vara informell och personlig och grundad på vapentagarens önskningar.
En tumregel för vapentagare
För oss heraldiker är båda lika giltiga även om den senare är svårare att känna till. När jag är osäker är min tumregel är att ett vapen direkt eller indirekt (beroende på hur vapenrätten ser ut) kan hämtas upp om det burits av ens anfäder inom tre generationer bakåt. Det betyder farfars far till mormors mor. Finns den aktuella skölden inom denna grupp om åtta personer så kan man använda det även om det inte använts av generationerna däremellan.
Det tumregeln har jag dels från den norska namnlagen (egentligen irrelevant), dels eftersom jag anser att det är så långt tillbaka man kan gå om man ska anse att det finns möjlighet att få ett muntligt erkännande att vapenrätten kan utökas till den yngre släktingen. Det är också så långt folk i gemen kan tänkas veta vad sina äldre släktingar heter.
Är det längre tillbaka så är det en rolig och spännande släkthistoria, men inget mer. Inget man ärver.
Ser vi på äldre borgerliga och frälsevapen (alltså adelsvapen före Riddarhusets första instruktion från c:a 1625) så är det tydligt att det är ytterst ovanligt att två nära släktingar för samma vapen. De varieras väldigt men man håller sig inom ett tema. Ibland lägger man till ett nytt tema när två likvärdiga släkter slås ihop, men man byter nästan aldrig till något helt nytt.
Det är en kunskap man ska ha med sig.
Två moderna sätt att variera släktvapen
Här beskriver jag två helt olika sätt att variera ett släktvapen för den som inte kan eller vill använda en äldre släktings stamvapen men ändå vill markera släktskapet på något sätt. Båda kommer från Ryssnässläkten som kan vara en av de mest betydelsefulla moderna heraldiska släkterna. Se deras stamvapen högst upp i det här inlägget.
Fredrik Holms frimuraresköld. Teckning Tomas Falk.
Den ursprungliga skölden kan även användas som del av en ny sköld. Fredrik Holm är även han medlem av Ryssnässläkten och har som sådan rätt att använda släktvapnet. Men han har som medlem av ordensällskapet Frimurarna valt att göra en helt ny sköld som visar både släktskapet, hans hemstad och hans yrkesval.
Lägg märke till att skölden inte är indelad i formella avskilda fält vilket gör att det inte blir ett alliansvapen utan ett vapen inspirerat av det föregående.
Bragesjös vapensköld, registrerat av SVK
Tomas Bragesjö är en medlem boråssläkten Ryssnässläkten men har ingen direkt kontakt med Borås. Vapenskölden har därför inget med Ryssnässläkten att göra. Däremot har släktens sköldmotiv placerats som hjälmprydnad och blir på så sätt en tydlig markering av släktskap.
Det är två sätt att inspireras av äldre släktvapen utan att man säger att man är den enda och sanne arvtagaren. Det här gäller för både adliga (=av staten givna) och borgerliga (=självtagna).
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
