Kategoriarkiv: Vapensköld

Vapensköld

Olika länders nationella symboler

För en heraldiker är all denna symbolik helt meningslös. Det enda som betyder något är om vapnet är unikt. Och i viss mån om vapnet ger intryck av att vara något det inte är. Därmed kommer vi över till omflyttningens konsekvenser.

En tysk heraldiker hade däremot noterat att trebladningarna och ”kleestangel” (klöverstånegn) på örnens vingar är ett tydligt tecken på fursteskap. Visserligen är dessa tecken på örnen inte formella tecken, men de förekommer endast på furstevapen och vissa högadliga vapen. Som Polen, Brandenburg, Tyrol och Schlesien.

Kronan runt örnens hals är både i USA och i England en vanlig symbol bland både adliga, borgerliga och offentliga vapen, utan någon adlig betydelse. Det gäller däremot inte i tysk heraldik där den har en politisk innebörd.

I en amerikans kontext spelar kronan på hjälpen ingen roll. Det är en hjälmprydnad, inget rangtecken eftersom de aldrig haft adel där. Däremot beviljar amerikanska heraldiker högst ogärna öppna hjälmar eftersom dessa visar på just adelskap och att man genom bruket av dessa vill hävda att ens status består (vem har sagt att amerikanerna inte lider av jante)

Aldrig i Sverige

För svenskt vidkommande hade Svenska vapenkollegiet haft besvär med tinkturbrotten i skölden (svart mot rött) och helt underkänt kronan. Det hade varit de formella kommentarerna för ett avslag.

I de informella vågar jag påstå att vapnet genom sitt konsekventa nyttjande av symboler som endast kopplas till kungariken är ett pretentionsvapen. Det gör att vapnet kan uppfattas som ett lurendrejeri, även om det inte är vapentagarens avsikt. Även denna kunskap bör en heraldiker bidra med.

Så även om man kan argumentera för att ens vapen är helt ok med hänvisning till än den ena än den andra heraldiska sedvänjan bör en heraldiker av facket försöka se till helheten. Därför är det inte alltid lätt att säga att ett visst vapen ska godkännas eller avslås.

 

Vapensköld

Världens enda beväpnade hockeyklubb

En sida ur Grästorp ishockeyklubbs vapenregister från 1956-63
En sida ur Grästorp ishockeyklubbs vapenregister, från 1956-63

1956 fick Carl-Axel Rydholm en fantastisk idé. Han skulle ge alla spelarna i laget var sitt vapen. Så blev Grästorps ishockeyförening världens första och enda hockeyförening med heraldiska vapen för spelarna. 

Att få sån här idé borde ingen egentligen komma på, den är allt för absurd. Men så var Carl-Axel Rydholm ingen vanlig person utan en man med exceptionellt intresse för heraldik. Han blev sedemera redaktör i Västra Sveriges Heraldiska Sällskap och därefter en av grundarna till Svenska Heraldiska Föreningen, men det låg tio respektive tjugo år fram i tiden.

Visst kan man säga att vapnen kunde ha tecknats bättre, men Cary (som var hans alias) var ingen konstnär och påstod sig inte heller vara det. Däremot är alla hans kompositioner genomtänkta och har en symbolik som förstås bäst om man känner personen och deras släkthistoria. Som Willy Karlsson vars farfar/morfar var känd i hela västra Skaraborg för han hade ett kringresande tivoli. Det är karusellens tak som syns i vapenskölden

Arms of Willy Karlsson from Grästorp
Arms of Willy Karlsson from Grästorp

Trots att laget slutade med heraldik redan 1963 har fem av spelarna varit medlemmar i Svenska Heraldiska Föreningen som alltså bildades 1976. En blev så småningom kassör (Bengt-Göran Lundqvist), en är fortfarande med (Jan Emanuelsson) och detsamma gäller en brorson till en annan. Denne brorson är för övrigt idag en av våra revisorer (Kennet Wulcan).

 

Vapensköld

Nu har jag läst Fotbollens Heraldik

Bokomslag Fotbollens heraldik av Leonard Jägerskiöld Nilsson
Fotbollens heraldik av
Leonard Jägerskiöld Nilsson

Fotbollens heraldik är en lättsam bok om kända fotbollslags klubbmärken av Leonard Jägerskiöld Nilsson

Men den är lite mer än det. Bara för att författaren Leonard använder order ”heraldik” i titeln blir det ordet mer känt inom branschen sportnörderi. Och bara det gör att jag tycker om boken.

Att Leonard dessutom har en plattform i fotbollens finrum, han är tv-producent på sport-tv,  gör att flera av hans kollegor nu fått heraldik i sitt vardagsspråkbruk så förvånas inte om fler drar upp tråden.

Det är fotbollslag från hela Europa och de beskrivs med stort intresse och engagemang. Några klubbmärken är dessutom heraldiska och alla som sett ett tifo vet ju att klubbens färger och symboler tillsammans med heraldiska symboler för regionen alltid förekommer på supporterflaggorna.

Det mest bekymmersamma med bok är att han inte har med Elfsborg, säger jag som boråsare. Och för att man alltid måste ha något att klaga på.

Vapensköld

Vad var en karusell?

Gustav IIIs rustning vid karusellen 1776.
Gustav IIIs rustning vid karusellen 1776. Noera att han har Vasaordens sköld.

När medeltiden tog slut försvann de våldsamma tornerspelen. Istället kom en mer lättsam och festlig tävling med häst och lans – karusellen.

Karusellen är alltså inget tornerspel utan en lek som försöker påminna om tornerspelet. Namnet kommer av franskans ”carrousel” och betyder ringränning (med den tidens språkbruk, dvs 1500-talet). I grunden går karusellen ut på att en ryttare fångar en ring med en lans. Alltså det som dagens riddarlekar gör.

Karusellerna förekommer i Sverige redan under 1500-talet men det är först seklet därefter som de blir riktigt populära. Efter Karl X:s tid upphör lekarna nästan helt och de återkommer först under den historielekande Gustav III. Hans spel är kända som lysande skådespel och vi har fortfarande kvar en hel del av utrustningen. Du kan se den i Livrustkammaren. Vi har däremot inte kvar något från 1500- eller 1600-talen så vi vet inte hur lysande dessa spel var.

Det unika med Gustav IIIs karuseller var att de i mycket högre utsträckning är tidigare var teatrala skådespel. Därför blev de kända över hela Europa. Man kan alltså säga att Gustavs karuseller var Sveriges första bidrag till den europeiska populärkulturen.  Här red man inte bara. Det var specialgjorda scenerier när naturen inte räckte till. Massor av människor deltog och det var fyrverkerier, musik, maskerader och romantiska teaterstycken.

1785 framfördes det sista gustavianska karusellspelet: ”Inträngandet i den förtrollade skogen”. Över 300 personer deltog och Drottningholmsparken fylldes med aktörer utklädda till greker, romare, indier, perser och afrikaner. Riddare och feer blandades med folk från exotiska länder. I detta sista skådespel blandade man för första gången in antiken och främmande kulturer – just det som är så vanligt i dagens filmande motsvarigheter.

Men tornerspel är det inte. Det är som att jämföra Formel 1 med Monstertrucks.

Vapensköld

Heraldisk Tidsskrift hösten 2016

Så var Heraldisk Tidsskrift här igen. Denna två-gånger-om-åter-publikation som alltid är läsvärd.

Denna gång fastnade jag mest för Steen Clemensen som skriver initierat om härolden i Gelrevapenboken.

Nills Bartholdy skriver om adelsmannen och skulptören Bertel Thorvaldsens vapensköld medan Terje Bratberg och Harald Nissen skriver om Billesläktens gravstenar och deras anvapen. Jag saknar emellertid en rad böcker som borde ha recenserats. De senaste åren har Vapenbilden tyvärr varit bättre på att fånga upp litteratur som rör heraldiken och som är till gagn för medelläsaren och medelmedlemmen.

Allt trivsamma lättsamma artiklar som kanske inte håller riktigt det djup som de låtsas, alla noter till trots. Jag saknar överlag författare som använder sin lärda kunskap till att dra fram en teori och sedan försöka underbygga den med lärda exempel. Nu blir det mest beskrivande texter. Inget fel i det men jag saknar den intellektuella utmaningen. Jag saknar även den heraldiska debatten som fanns i Heraldisk Tidsskrift förr, fram till tidigt 1980-tal. Jag hoppas att den kommer tillbaka snart.

Det hänger dock inte bara på redaktörerna. Styrelsen har en uppgift här och så även vi läsare som också kan bidra med innehåll.

Men jag ser stora hinder

Den fokus som tidningen idag lägger på att presentera alla medverkandes rätt ovidkommande yrkes- och utbildningstitlar tror jag verkar hämmande för det heraldiska samtalet. Så länge har jag ändå varit med i heraldiken (30 år) att jag sett att en professorstitel aldrig visar på heraldisk kunskap. Däremot har jag sett att den effektivt gör att de som saknar titlar håller sig undan heraldikens finare forum.

Man kan göra det lätt för sig och jämföra med den politiska debatten – som jag håller skyhögt över den heraldiska när det kommer till kompetens. Där undviker man i möjligaste mån att ta fram titlar just eftersom det skrämmer bort just dem man vill nå. Där kan vi heraldiker lära oss mycket.

Vapensköld

Akademiska symboler i Lund

Heraldisk konferens i Lund
Heraldisk konferens i Lund

Nu är den klar, inbjudningen till den heraldiska konferensen i Lund 2017. Här kan du läsa allt om den – fast allt är inte inlagt än så har tålamod. 

Den ska handla om symboler inom akademin, alltså vid universitet. Och det kan ju vara kul. Om man inte har gått på en högskola för dess symbolvärld undviks tydligen. Eller nä, högskolan går hör under universitetets paraply så du som åker dit kommer att få veta mer om både

Efter att ha läst programmet så ser jag att jag saknar en typ av föredrag, det idéhistoriska. Därför tipsar jag om min korta artikel i ämnet. Ibland kan det ju vara kul att veta varför någon för ett vapen, inte bara vilken bild som är i vapenskölden eller sigillet.

Konferensen är för övrigt för att fira Lunds heraldiska sällskaps tioårsjubileum.

Vapensköld

En stolt boråsare

Torgbrunnen i Borås med medaljerad fabrikör Sven Ericsson.
Torgbrunnen i Borås med medaljerad fabrikör Sven Ericsson. Foto: Jesper Wasling.

Mitt på torget står den, brunnen med bilder från Borås moderna historia. Och i centrum fabrikör Sven Erikson med medalj på bröstet.

Sven Erikson är verkligen Borås viktigaste 1800-talsperson. Hade han inte varit en liberal handelsman så hade han tveklöst blivit adlas. Hade han dessutom verkat före 1850-talet häda man tvingat på honom på honom ett adelskap och kanske namnet Silverskyttel (hans största fabrik var ett spinneri, Rydal).

Sven Erikson med medalj på bröstet
Sven Erikson med medalj på bröstet. Logga för Odd Fellow-föreningen i Borås

Nu blev det bara två medaljer och båda är avbildade på hans bröst får han ses på torgbrunnen. Den vänstra är vasamedaljen den andra vet jag faktiskt inte.
Jag tycker mer att det var fascinerande att man avbildar en enskild person och med medaljer på ett så allmänt verk som en torgbrunn. Synd bara att ”ingen” vet vem som syns där på bilden.

Läs mer på wikipedia

 

 

Vapensköld

Sveriges förste riddare

Fånö-ättens vapen
Arms of house of Fånö

Personer, mest män, som rider och strider till häst har funnits så länge vi har haft hästar i vår tjänst.

Roddarväsendet som vi tänker oss har däremot sitt ursprung i 900-talet. Det fick sin form under 1000-talet och hade sin storhetstid under 1200- och 1300-talen. Den latinska termen var miles.

Men när kom de första svenska riddarna?

Som krigare finns de definitivt redan under 1100-talet. Titeln miles nämns redan 1219, blanda annat i det brev som har Sveriges första heraldiska sigill.

Men … Den förste svensk som kallades riddare var Johan Karlsson (Fånö-ätten) och året var 1278. Det var två år före Alsnö stadga.

Som av händelse var herr Johan involverad på den förlorande sidan i folkungaupproret 1278-80 och kom därför att avrättas av den vinnande sidan. Jag skriver så, för liksom Syrien idag kan man inte seriöst tala om en [1] legitim kung utan om flera stridande falanger. Magnus ladulås hade trots allt tagit makten efter statskupp tre år innan upproret började och upprorsmännen sa, vilket nog mest var snack, att de ville återanställa Valdemar som kung.

För övrigt är Wikipedia-sidan om detta folkungauppror helt undermålig. Inte fel i någon enstaka detalj, men helt uppåt väggarna besynnerlig värdering av bakgrund, förlopp och efterspel samt medverkande.

Vapensköld

Elefantordens upp- och nedgång …

Elefantordens ordenstecken
Elefantordens ordenstecken

… Och upp igen

Den äldsta nordiska hovorden är Elefantorden från 1450-talet. Den har sannolikt sitt ursprung i en orden vid kung Erik XIII:s hov och var avsedd för unionsriket. Efter en nedgångsperiod på drygt ett sekel återuppväcktes den 1671.

Om detta, och en hel del annat skriver Antti Matikala i sitt bidrag till boken ”Chivalry and the medieval past” som jag snart recenserar för Vapenbildens räkning.

Anttis text handlar visserligen främst om de svenska ordnarnas tillkomst, men han har med mycket matnyttigt. Speciellt det här med att vi bör vara försiktiga med att säga att något är 600 år gammalt när det faktiskt inte existerade under en mer än ett sekels tid och sedan ”återuppväcktes” men i ”annan form” (=en helt ny företeelse som använder en äldre företeelsers symboler och språkbruk).

Ett ännu bättre exempel är svenska Serafimerorden, som Antti går in på djupet på. Och på ett väldigt förtjänstfullt sätt