Kungarna Albrekt och Magnus fänikor 1360-70. Ur vapenboken Gelre.
Titta noga på riddarens hjälm. På många ser du små flaggor. De kallas fänikor och var troligen ett tecken på högt befälskap samt återspeglade de baner som användes i strid. Men vi vet inte.
medeltiden är svår. Det var en period fylld av idealism men väldigt få metodiskt sammanställda kataloger med tillhörande begreppsförklaringar. Det går därför inte att med säkerhet säga vad en viss företeelse betyder eller varför den valdes ut.
Men eftersom jag själv tror att människor i stort är desamma över tid så är jag helt säker på att det fanns någon form av logik.
Från 1310-talet ses här hertig Erik (ovanstående kung Magnus pappa). Fänikorna här är samma lejon men utan ränder, men det kan bero på sigillets storlek.
Fänikorna speglar slagfältet
Utifrån de tanken tolkar jag medeltidens fänikor på hjälmarna som en återspegling av något som användes på andra delar av slagfältet. Det tror jag dels för att de ofta avviker från skölden, att de är enkla i sin form och att hjälmprydnaden inte användes på slagfältet medan baneret inte användes i tornerspelet (det utvecklas i annan artikel, men tänk på att ett utvecklat baner var ett tecken på strid).
Ser vi till de fänikor som används av frälsemän är dessa i regel en eller tvåfärgade. Jag tror att dessa fänikor inte ska ses som en förminskning av en flagga utan som en lansfana som användes för att leda trupper i strid. Alltså inte ett baner för igenkänning utan en vimpel som visade hur gruppen skulle röra sig på slagfältet. Denna form av vimpel användes för den lägre nivån av befäl på slagfältet.
Översatt till modern svenska ska dessa befäl kanske jämföras med kaptener och löjtnanter medan de som hade baner är på överstelöjtnants och högre nivå. Detta med förbehåll att det är väldigt svårt att översätta medeltid befälsstruktur till moderna förhållande då merit och börd liksom vapenslag påverkade härens struktur.
Släkten Sparre en av få medeltida släkter med motiv på sin fänika. Stjärnor.
Om denna tanke stämmer betyder det att vi inte bara kan utan ska använda hjälmprydnaderna som en källa till hur medeltidens baner såg ut. Och eftersom dessa är föregångare till dagens nationsflaggor (se Danmark och Österrike) så ger fänikorna oss en bättre förståelse för hur slagfältet visuellt organiserades.
Waslings vapensköld med Svenska heraldiska föreningens baner.
Var hjälmprydnaden ett märke från striden eller kom den till genom inspiration från litteraturen? Svaret längst ner.
Som det lössläppta baneret visade att enheten var redo för strid visade hjälmen att den enskilde riddaren gjort sig i ordning. Att sätta på sig hjälmen hade säkert varit en symbolisk gest i många sekler. Det nya i högmedeltidens sekulära litteratur, som krönikor, var att det även blev en symbolisk handling inom konsten. Fenomenet finns i diktverket över William Marshalls bravader från 1220-talet och det finns hos krönikörer som Jean Froissart. Den senare skriver i volym fem att de franska styrkorna inför slaget i Portiers kom ”fixed in their helmets and unfurled their banner”.
Om slaget i Crecy skriver Froissart att kung Edvard III inte hade sin hjälm på, när han menar att det var Edvards son, den svarte prinsen, som denna dag var befälhavare över styrkorna. (Jones, s 116) Vidare sägs i ”Historie des Ducs du Normandie” att Robert FitzWalter säger till kung Johan (prins John i Robin Hood-berättelserna) att: ”By Gods body you will not! You will see two hundred laced helms in your land before you hang him.”, när kungen hotar att hänga Fitzwalters svärson. (Warren, s 230)
Hjälmen som symbol för kriget
Hjälmens av- och påtagande blir den huvudsakliga symbolen för att riddaren lämnar sin civila roll och de regler som gäller i denna värld och går in i krigarens roll där bland annat dödandet och plundrande är tillåtet. Den här typen av ceremonier är inte unika för medeltiden. Vi kan se det i vilken film som helst, där en stridande först måste förbereda sig för strid genom att ta på sig utrustning och först när detta är gjort kan vapnet väljas. Vi har militärens parader i uniform före och efter kriget för att visa att soldaterna nu går in respektive ur samma roll, där marscherna på årsdagar är en påminnelse om de olika roller vi människor går in och ur. Liknade ceremonier kan ses i antikens litteratur och från ex Bantukulturen i Afrika fanns tydliga regler för hur en soldat skulle bete sig efter en strid, speciellt om han hade dödat någon.
Men ingen av dessa symboliska handlingar är så tydliga som när riddaren efter ha satt sig på sin häst tar på hjälmen.
Hertiginnan Ingeborg med Norges och Sveriges baner och hjälmar. Ingen sköld. 1320-tal.
Hjälmprydnadens funktion
Ifrån dessa välkända tankar kommer jag till den individuella hjälmprydnaden. Denna uppstår under sent 1200-tal och sprider sig snabbt över Västeuropa. Det finns förstås kulturer före denna tid som haft prydnader på hjälmen (dock inte vikingar, som är de enda som annars framställs med just hjälmprydnader). Det unika här är att varje riddare hade sin unika hjälmprydnad. Vi vet inte varför eller ens när. De avbildas på sigill, de finns med på kyrkomålningar och tavlor. Från mitten av 1300-talet verkar de finnas med i tornerspel men de förekommer aldrig i berättelser om krig.
Ändå tror jag att de måste förstås mot riddarens uppgift som krigare. Som jag visat ovan har krönikörerna och trubadurerna hämtat sina symboliska bilder från riddarnas militära vardag och gjort något extra av denna. Därifrån tror jag att riddarna blivit inspirerade av romanerna och sångarna. De har tagit till sig den symboliska hjälmen och gjort den än mer symbolisk genom att ge den liv. Hjälmprydnaden gör hjälmen lika individuell som bäraren. I den riddarromantik som fanns under denna tid kom modet att sprida sig snabbt, men bara inom den sfär som också lyssnade till riddarromanerna. Hjälmprydnaden spred sig inte till de slaviska områdena alldeles intill den romansk-germanska kultursfären förrän efter många hundra år.
Det är därmed möjligt att hjälmprydnadens tillkomst inte ska sökas tillbaka till de målade hjälmarna som är kända från 1100-talet utan är en helt ny företeelse, ett nytt mode.
Hjälmen ska inte heller ses som en symbol för den manliga riddaren till häst för de första kvinnorna med hjälmprydnader utan sköldar i sina sigill är samtida med de första manliga. I bilden här ovan, från 1320-talet, har hertiginnan Ingeborg både Norges och Sveriges sköldar samt rikenas baner, vilket för mig visar att hon dels förde befälet över trupperna, dels visar att hon är redo för strid – även om hon likt dagens generaler inte tänkte stå längst fram i stridslinjen. Jag tror även att vi ska se placeringen av sköldarna som de respektive rikenas rangordning vid denna tid. Norge var rikare och hade högre status. Ingeborg var dotter till kungen av Norge, änka efter hertig Erik och mor till kung Magnus.
Därför ser jag hjälmprydnaden som symbol för ridderskap och inte riddare. Det kan också förklara varför borgare, som förde vapen, inte har hjälmprydnader förrän under renässansen. Det gäller Norden och Tyskland likväl som Italien och Spanien, även om undantag finns.
Porträttgravsten över fältöverste (ÖB) Knut Håkansson Hand med burgundisk hjälm längst till vänster. 1560-tal. Foto: Jesper Wasling.
Porträttgravstenarna under stormaktstid
Hjälmen, framför allt den burgundiska stridshjälmen, finns även med på svenska porträttgravstenar under 1500- och 1600-tal när den döde varit krigare. Ofta vid hans fötter och i sällskap med ett par stridshandskar. Även i de fall han var ofrälse. Den finns däremot inte med om den döde inte varit krigare, vilket framför allt gäller de ofrälse. Den döde har dessutom en annan heraldisk hjälm som bär upp hjälmprydnaden.
1878 släppte F Liljeblad boken ”Svenska stads- och landskapsvapen” som låg till grund för många utsmyckningar vid den tiden. Men boken har fått kritik för att den är fylld av fel.
Är den det?
Norrköping idag. Från Wikipedia.
Ja och nej.
Boken är fylld med fel utifrån vårt perspektiv, men boken kom 1878 och då fanns ännu inte någon sammanställning av svenska stadsvapen. Klingspor/Schegels bok om Svensk heraldik kom 1874 men nämner inte ens stadsvapen, än mindre har riksheraldikern någon lista.
Däremot har riksheraldikern Harald Fleetwood det i sin ”Handbok i Svensk heraldik” från 1917. Nästa rejäla förteckning är från 1967 då statsheraldikern Gunnar Scheffer kommer med ”Svensk vapenbok” och därefter Clara Nevéus/Bror Jaques de Wærn ”Ny svensk vapenbok” år 1992.
Det fanns alltså inget facit så Liljeblad skapade ett.
Hans två källor var Erik Dahlbergs ”Suecia antiqua et hodierna” och Tunelds ”Geografi”. Flera vapen stämmer också väl överens med den första medan andra inte gör det så jag antar att det finns en annan, nyare, bild i ”Geografi”., som jag inte har tillgång till.
Ulricehamns vapen. Från Wikipedia.
Ulricehamn avviker såklart från ”Suecia …” eftersom staden bytte namn efter den boken trycktes. Däremot har Norrköpings vapen fått ett utseende som helt bryter mot allt. Det är obegripligt idag men kanske inte då, med de källor som fanns till hands.
Köping är det annorlunda med. Det ser inte riktigt ut som idag, eftersom det finns ett ”R” med. Detta ”R” finns faktiskt med också i Fleetwoods bok från 1917 och försvinner först på 1930-talet.
Då fanns det en idé om att endast det ursprungliga vapnet var det rätta, men så lätt ska vi inte göra det för oss. Heraldiken har alltid tillåtit vapenförbättringar eller att man helt byter vapen. Därför är det inte ålder ett argument när ett vapen ska fastställas. Däremot är det såklart möjligt att återta ett äldre vapen om förbättringen inte känns. bra, även om jag då tycker att man ska vara medveten om att man är mer kulturarvsförstörare då än de som gjorde förbättringen. Samt att även en återgång är en förbättring, heraldiskt sett.
Lejonet kom att bli en heraldisk symbol redan under 1100-talet, men hur kom det att bli en symbol för Sverige?
Lejonet har varit en symbol i princip hela världen och är bland annat en symbol för aposteln Markus. Men inom de europeiska staterna förekommer lejonet bara i statsvapen i norra Europa, som de skandinaviska länderna, Storbritannien, Nederländerna, Belgien och Estland. Först ut var ätten Plantagenet som med Henry I kom att bli regenter av England. Det är ett specifikt område som alla hade stor kontakt under början av 1000-talet.
Lejonet är inte är ett djur på dessa breddgrader så det känns rimligt att tro att det är en symbol som kommit söderifrån och letat sig upp. Det har föreslagits att det kan vara aposteln Markus, som finns i staden Venedigs flagga, eller om det kanske togs in via korstågen eller kanske handelsfartyg från öster redan under ”vikingatid” till Skandinavien och senare spritts därifrån.
Ja, förklaringarna har varit många och det enkla svaret är att vi inte vet. Det finns inte minsta förklaring till något lejon de första fem seklerna varför vi får gissa oss fram.
Lejon finns som sagt över hela världen och inte minst i Bibeln. Markuslejonet är däremot inte så relevant i sammanhanget. Det är Lejonet av Juda, dvs Messias själv, som är grundsymboliken. Han var med redan i första mosebok och lejonet är därmed också grunden för Davids ätt. Så lejonet bör därmed alltid tolkas kristet när det förekommer i medeltida konst, dit heraldiska bilder för furstar bör räknas.
Vad jag vet finns inga lejon i förkristen vikingatid och i stort sett alla runstenar är kristna. Speciellt i Uppland. Speciellt de med lejon. Drakar och andra djur finns däremot på några stenar och andra fynd. Alltså bör vi räkna bort att handelsmän i öst som genom hedniska vikingar som kristnats ha lyckats övertyga grevar och hertigar kring Normandie att ta upp lejonet som symbol.
Kung Williams av Skottland (1165–1214) sigill, utan heraldiskt motiv. Men han kallades Lejonet.
Lejonen ska tolkas religiöst
Jag tror inte heller på korstågsteorin som förs fram i vissa böcker. Det för att det enda motiv som heraldiska förespråkare för denna teori för fram är lejonet. Inget annat, inte ett djur, växt eller föremål. Inte ens falken som var central i såväl sydeuropeisk som arabisk högreståndskultur vid denna tid. Falken förekommer aldrig under heraldikens första 100 år. Det tolkar jag som att de bilder som valdes, de valdes utifrån sitt religiösa innehåll och inte för deras världsliga status.
Vi ska inte heller glömma att Roms två kristna centra var Rom och Bysans – två antika städer där det bevarats mängder av avbildningar av lejon, kameler etc. Den kristne behövde inte åka på korståg till lejonlösa Jerusalem för att inspireras.
Danske kung Knuds sigill från 1195, Nordens första heraldiska vapen. Notera att kronorna inte är krönta. Det är de redan 1210 på det första svenska sigillet. Notera även sjöbladen, här dyker de upp för första gången.
Lejonen kommer till Sverige
Det går inte att komma förbi Erikska ätten när svensk heraldik ska förklaras. Denna gång blir frågan: Så varför har då Erikska ätten lejon i sitt vapen?
Sannolikt är det så enkelt att det är en form av ”motvapen”. Man inspirerades av sin närhet. Danmarks kung Valdemar hade senast 1195 tagit ett sigill som i stort sett är identiskt med det som Danmark har idag. Tre lejon ställda i stolpe. 1210 har Erik Knutsson ett sigill med två motvända lejon. Det är för oss en bild som inte känns så heraldisk, men den finns faktiskt i minst en samtida kyrkomålning, Dädesjö i Småland. Sigillet är runt så det kan ha förklarat lejonens uppställning. Man var inte lika petig med exakt utformning under denna tid. Idéerna var viktigare än formen.
Erikska ätten har sedan under Erik Erikssons tid ett vapen som är som Danmarks, tre lejon i stolpe. Färgerna är tvärtemot de danska, gula krönta lejon på blått fält.
Om du ser lejonen på avstånd blir de som tre streck och den bilden har Erikska ätten också på minst två vapen och möjligen en flagga.
Och där har du faktiskt i stort sett alla ingredienser till dagens svenska flagga och riksvapen med både tre kronor och Bjälbo-lejonet.
Sigillet för Henrik Lejonet, hertig av Bayern och Sachsen. Sigillet är känt från 1160 och han var svärfar till kung Knut här ovan.
En knight banneret var en militär befälhavare under medeltiden. Titeln används såklart bara i nuvarande Storbritannien men fanns det motsvarigheter i Sverige?
Eftersom det inte fanns några stående arméer under medeltiden fanns det inte heller några fasta officerare. Uppdraget som befäl i strid var därför flytande men ändå till viss del reglerat.
Det baner som en Knight banneret förde var rektangulärt. Det saknade alltså tungorna som fanns i de högre befälhavarnas standar men var inte heller enkla vimplar (pennon). Det går att se i vapenböcker vilka dessa knight bannerets var eftersom deras baner ibland finns med.
I engelskan var en knight banneret högre än en knight bachelor men lägre än earl och duke, som båda var baroner, det vill säga landägare. Åtskillnaden mellan Knight bannerets pch baroner försvann under första halvan av 1400-talet, enligt Given-Wilson; The English Nobility in the Late Middle Ages, sid. 60-62
Svenska bannerets
Här blir det lite klurigare. Det finns inte någon hänvisning till en medeltida person som skulle haft en egen titel på slagfältet, men i bland annat Erikskrönikan står det att kungens baner fördes i stridståget. Bars det av en som var formell befälhavare eller var det någon annan form av ära? Vi vet inte.
Vi skulle kunna titta på heraldiska sigill. Det finns inte ett enda där en frälseman använder en fana som sköldmotiv. Däremot finns det flera exempel på att de används som hjälmprydnad på samma sätt som våra kungar och hertigar hade fänikor på hjälmen. Till skillnad från kungarnas fänikor saknar frälsets varje form av tecken eller symbolik.
Litteratur
Given-Wilson, Chris; The English Nobility in the Late Middle Ages : The Fourteenth-Century Political Community (1996)
Senast i raden av tolkningar av vapen Wasling är detta, av Saga Elektra Rosenqvist
Ett vapen kan tecknas på så många sätt. det är inte alls statiskt, som man lätt kan tro. Tvärtom är det ju blasoneringen som är det viktiga.
Så för att verkligen visa att det är så, och att det är upp till dig att förändra ditt vapen, har jag sammanställt de versioner av vapen Wasling som jag har fått genom åren.
Tre vapen i flatestil. Förslag till nytt norskt kommunvapen men här bara med i egenskap av stilideal.
Med modernismen kom en ny heraldisk stil som förenklade utförandet och där estetiken värderas mer efter funktion än dekoration.
1900-talets arkitektur har stävat efter en ny stil fri från äldre tiders konstnärliga uttryck. Även konsthantverket har följt efter och jag tror att vi ska se den heraldiska utvecklingen på samma sätt.
Övergripande kan vi kalla denna stil för modernism, där funktionalism, minimalism och brutalism är underordnade stilar. Det intressanta här är inte stilarnas namn utan vad som karaktäriserar modernismen som sådan.
Vad är då typiskt för denna stil? Jag tror att vi kan enas om att dess ledande idéer är följande:
Föremålets användbarhet (funktion) spelar en framträdande roll
Enkelhet i utsmyckning
Färgeffekter
Geometriska former som utgår från andra principer än de rent klassiska (ofta för att vi både kan räkna och rita bättre idag)
För att ett nyskapat heraldiskt vapen ska kunna godtagas ur både ett estetiskt och ett praktiskt perspektiv ska kunna godkännas måste det uppfylla dessa principer.
Min uppfattning är att konflikter inom dagens heraldik ofta rör sig kring dessa punkter, där framförallt den skandinaviska skolan håller hårt på modernismens principer (även när dess företrädare hävdar motsatsen) och det motsatta kan ses hos britterna. Med fallande acceptans för heraldikerna däremellan.
Nya stiltrender kan förändra heraldiken
Det kan vara så att modernismen har nåts väg ände, för jag anar att två nya riktningar under 2000-talet förändrat spelplanen. Dels har vi vurmen för det gamla, som kan ta sig uttryck i medeltids- eller 30-talslajv (när-farfar-var-ung-stilen), dels har vi industristilen eller shabby chic.
Jag ser i mina kontakter att det är den första av dessa är det som motiverar många att ta sig ett vapen. Men jag ser också att deras syn på heraldiken mer påverkas av den andra stilriktningen. Med det menar jag att man blandar stilar, lägger till det som inte behöver finnas och rensar bort det som behöver vara kvar. Som bild och idé kan dessa vapen vara underbara skapelser, men som heraldiska sköldar fungerar de inte alls så bra som modernismen.
Utanför Sundsvall ligger Njurunda. Känt för att Henrik Zetterberg och jag växte upp där.
Njurunda är också känt för att socknen har formen av en njure, därav namnet (falskt, men en bra historia) och för att den hade den största landsortskyrkan norr om Uppsala (vilket jag inte vet något om, men stor är den).
Här ska jag däremot prata om kommunvapnet.
Socknen har haft ett sigill med tjurhuvudunder lång tid. Det äldsta är känt från tidigt 1600-tal- Men själva kommunvapnet skapades av Sundsvalls stadsarkitekt, tillika heraldikern, Hans Schlyter på 1950-talet. Vapnet registrerades av kungl. Majestät 1961. När Njurunda efter kommunsammanslagningen 1974 kom att bli en del av Sundsvall försvann inte vapnet för den nya storkommunen fortsatte att använda sig av Njurunda och de andra gamla kringkommunernas vapen i offentliga sammanhang.
Men hur var egentligen bilden av vapnet i Njurunda. Användes det till vardags?
Här är jag lite osäker för jag flyttade trots allt från Njurunda när jag var femton och jag hade så inget heraldiskt intresse. Men jag har minnesbilder av hur idrottsföreningarna var och jag har en pappa som då var ordförande i hembygdsföreningen.
Klubbmärket för Njurunda SK, med ortens tjur
Tjuren fanns
Den stora idrottsklubben var Njurunda sportklubb (NSK) med Henrik Zetterberg och Fredrik Modin som främsta profiler. Och klubben har självklart tjuren som symbol, men inte kommunens färger. Övriga idrottsföreningar var inte lika flitiga med att använda tjuren och inte heller någon annan förening. Inte ens hembygdsföreningen eller kyrkan. Skolan använde inte heller tjuren.
Däremot har jag sett flera böcker med tjuren på framsidan så i de sammanhangen var den populär.
Det var några tankar om Njurundas tjur och hur man använder ett kommunvapen även om man inte är en stad.
Så här i coronatider kan det vara värt att uppmärksamma läkare som adlats genom tiderna. Här den spännande familjen Rudbeck som alla har fisken ruda i vapnet.
Det rör sig om ett 40-tal personer som adlades för sina medicinska kunskaper. Den främsta av dem är lärdomssläkten Rudbeckius. Från denna släkt har flera adliga släkter kommit: Rudebeck, Rudbeck, Rudbeck och von Rudbeck. Nu ska det sägas att alla adlade från denna familj inte var läkare.
Adliga släkten Rudbecks nr 1252 vapensköld
Kom från Danmark
Släkten har sitt ursprung i Danmark där de under 1500-talet hade gården Rudbeck, varifrån de tog sitt namn. Det var Johan Pedersson Rudbeck som både tog släktnamnet och flyttade till Sverige under sent 1500-tal. Dog tyvärr i pesten i Örebro 1603. Hans son Johannes Johannis Rudbeckius d. ä yngste son var assessorn Paul Rudbeck som adlades under namnet Rudebeck, nr 872. Så här i ett historiskt perspektiv var det såklart ett underligt val eftersom faders betydelse för svenska samhället vida överstiger sonens.
Vapensköld för adliga släkten Rudbeck nr 1366
Johannes Johannis Rudbeckius dy var son till fadern med samma namn och bror till Paul. Han var superintendent (biskop) i Narva och kunde som sådan inte adlas. Därför adlades istället hans son Daniel under namnet Rudbeck nr 1366. Eller om det var hans ”förfalskade” (kan ha varit god tro) genealogi som visades adliga anor. Daniel hade inga egna barn och slöt själv sin släkt.
Vapensköld för adliga släkten Rudbeck nr 1637
Olof Rudbeck dä var ytterligare en son i brödraskaran, och det är här det medicinska kommer in. Denne lärdomsgigant för sin tid (man kan fundera vad han hade gjort idag) bidrog stort till den medicinska utvecklingen under 1600-talet. Kanske den viktigaste personen i svenskt 1600-tal. I vilket fall i topp tre, men adlades inte för det.
Det gjorde istället hans son Olof Rudbeck dy, under namnet Rudbeck 1637. Deras vapen innehåller såklart fisken ruda, men här har de vänt den upp och ner i hjälmprydnaden. Annars är det identiskt med Rudbeck nr 1366.
Osäker på hur du ska bära dina ordnar och medaljer? Lugn. Kungahuset har svaret.
Jag är lite sen på bollen, för redan förra året kom den senaste upplagan av ”Att bära ordnar och utmärkelsetecken” som är hovets formella rekommendationer. Den första utgåvan kom 2010 så detta är bara en uppdatering. Det är ingen mossigskrift. Tvärtom tycker jag att de har en väldigt nykter och modern syn på hur ordnar och medaljer kan och bör bäras.
Riddarordnar och sällskapsordnar
Det är bra att hovet utan omsvep gör skillnad på sällskapsordnar och motsvarande sammanslutningar och officiella riddarordnar. De förras gradband och dekorationer bärs självklart aldrig utanför respektive sällskapsordnars egna sammankomster medan de senares lika självklart hör hemma på bröstet på en kunglig sammankomst.
Kunglig Majestät gjorde redan vid instiftande en tydlig åtskillnad mellan sällskapsordnarna och riddarordnar av officiell karaktär. Denna åtskillnad äger fortfarande bestånd. Samma regler gäller nu som på 1700-talet.
Frack eller kavaj
Samhället förändras och med det vad som anses vara en högtidsdräkt. Jo, vi vet alla att en frack eller hembygdsdräkt är de formella högtidsdräkterna, men för många är dessa dräkter irrelevanta såvida man inte går på middag i Par Bricole. Men just det är kanske inte det som får en att tänka på högtider.
Därför både ser man och accepteras det att ordensdekorationer bärs till till smoking eller svart kostym vid vissa tillfällen. Då tillämpas samma regler som för högtidsdräkt eller uniform, dock med vissa inskränkningar. Min förutsägelse är att dessa inskränkningar innan 2030 är ett minne blott även de. Men än så länge är det bra att läs denna skrift för att hålla koll på dessa och en del andra regler.
