Alla har ju hört om den svenska stormaktstiden? Men vem känner till det svenska imperiet?
Att gå utanför trygghetsboxen är ibland riktigt givande, även när det är en så enkel sak som att läsa på Wikipedia.
Svensk historieskrivning om 1600-talet i svensk debatt (inte bland riktiga historiker, väl att märka) brukar gå ut på två saker:
Svenskarna var bara barbariska och dödade massa oskyldiga människor, alternativt lät sin egen befolkning dö (underförstått att detta inte hänt i någon annan tid eller något annat land)
Svenskarnas tid som stormakt var så kort att den är betydelselös.
Nr 2 först. En stormaktstid som räknas från 1611 till 1718 kan knappast räknas som kort. Det är längre än USA har varit stormakt. Att storleken skiljer sig åt är naturlig och här kan man lätt vända på resonemanget och säga att Karl den stores Frankerrik var mindre, levde kortare tid och var militärt svagare än det svenska – men lik förbannat var det ett imperium i sin tid.
Nr 1. Ja, det var en massa dödande och med dagens moraliska kompass var det onödigt mycket lidande. Det håller jag med om och jag vill på intet sätt se ett hyllande av denna period bara för att svenska härar lyckades besegra andra härar.
Det som var intressant med att läsa andra länders wikipedie-artiklar om den svenska stormaktstiden är att de inte kallar Sverige för en ”great power” utan Swedish Empire, Império Sueco (portugisiska/spanska), İsveç İmparatorluğu (turkiska) eller Empire suédois (franska).
Jag kan inte låta bli att tänk att beskrivningen av en tidsperiod och dess betydelse för omvärlden blir radikalt annorlunda om man säger ”stormaktstiden”, ”imperietiden” eller ”kungariket”.
Kalkmålning i Åbo slott visandes den svenska härens fana från 1544/45
Jag har tidigare skrivit om den svenska flaggans historia och visat hur flaggorna har sett ut. Här kommer jag att presentera lite källor.
Först ut är en kalkmålning i Åbo slott som dateras till Gustav Vasas tid (se ovan). Tyvärr är min bild svartvit och jag har inte varit på plats, men härens fana är definitivt identisk med den fana som Gustav Vasa lät införa 1544/45 och som vi vet tillverkades 1545.
Målningen lär visa slaget om Viborg där kanoner på allvar användes första gången på Svensk mark, men uniformerna och flaggan är däremot tidstypisk för 1500-talets mitt.
Kung Erik Knutsson (1208-16) sigill med de två motvända lejonen.
Krönta lejon har varit svenska nationalsymboler sedan 1208. Därför är det inte så konstigt att vi har både lejon och kronor i vårt riksvapen.
Sveriges första kungasigill som innehåller motivet krona var i Erik Knutssons kungasigill från 1210-16. Hans son Erik Eriksson fortsätter på samma tema, men har tre lejon istället för två. När han efterträds av sin systerson Valdemar Birgerssons (1267-1275) tar denne sin morbrors vapensköld.
Arms of king Valdemar (1250-1275) and his mothers brother, king Erik (1222-1250)
Kronan, eller snarare kronorna, var placerade på de tre leoparderna som de hade som vapensköld. Kung Valdemar krönte sina tre leoparder så länge han var kung, men när han 1275 störtades av sin bror lät han ta bort kronorna. Valdemars son, riksrådet och riddaren Erik Valdemarsson, förde inte heller några krönta lejonet.
Kalmarunionens regenter. Teckning: Magnus Bäckmark.
Magnus Bäckmark och Ronny Andersen har gjort Societas Heraldica Scandinavicas två nya vykort.
Magnus Bäckmarks motiv visar vapensköldarna för Kalmarunionens regenter och deras respektive, från Margareta till Christian II. Bilden är typisk för Magnus, lekfullt heraldiskt med sinne för detaljer som gör bilden levande. Som att han har vänt på skölden för drottning Kristina Abrahamsdotter, vars vapen är okänt. Hon var Karl Knutsson Bondes tredje hustru och han gifte sig med henne i stort sett på sin dödsbädd vilket gjorde hans son till den person som stod närmast tronen. Hon var inte av frälseätt och därför hade hon inget stöd i arvstvisten efter sin make. Arvet kom att delas mellan svågrarna Gyllenstierna och Tott.
Det andra vykortet har Ronny Andersen tecknat, och det visar vapen för samtliga Societas Heraldica Scandinavicas styrelseledamöter mellan 2009 och 2015.
Vykorten är en kul idé. Problemet är väl bara att ingen skickar vykort längre. Det är numera mest ett samlarföremål. Men som samlarvärde är de värda en hel del för oss heraldiker.
Edward III av England som beskyddare av Strumpebandsorden. Foto: Wikipedia commons.
Edward III var den engelske kung som gjorde England till en fjärran isolerad ö. Han skapade också Strumpebandsorden. Hur hänger det här ihop?
Kung Edward III härskade i England åren i mitten av 1300-talet. Under hans tid besegrades fransmännen som tvingades till en förödmjukande fred. Hans krigståg i Frankrike under 1340- och 50-talen bidrog även till att plundra franska adeln på deras rikedomar och föra över dem till England.
På kort sikt var det extremt lönande för England. På lite längre sikt innebar det att Frankrike kunde stå upp som ett enat rike som kom att dominera hela Europa utan att vara beroende av sina kungars personliga förmåga att övertyga folket om sin rätt till kungatronen och makten över riket.
Hur kom det sig?
Edward enade Frankrike
Processen var förstås lång men lite (eller ganska mycket) förenklat kan man säga så här.
Englands krigståg kostade franska adeln mycket pengar. Det skapade ett stort franskt agg mot engelsmännen vilket i princip gjorde att äktenskapsförbindelserna över kanalen upphörde. Så trots att det borde ha funnits ett överskott av franska adelskvinnor gick det inte för sig att dessa gifte sig med tillgängliga engelska riddare, vilket på sikt hade fört tillbaka delar av förmögenheterna.
Det i sin tur medförde att färre franska familjer såg någon anledning till att stödja den engelska utrikespolitiken gentemot Frankrike eftersom de inte längre hade något att vinna på den. Istället slöt de upp på franska kungens sida. Det gav i sin tur en större medvetandehet om det franska vilket gav en betydligt mer disciplinerad fransk armé mot vilken engelsmännen på sikt var chanslösa mot.
Detta var det Machiavelli avsåg när han filosoferade kring att en förlorad familjefar sörjs en kort tid, ett förlorat fadersarv sörjs i generationer.
På andra sidan kanalen
Om allt detta var Edward och hans vänner helt omedvetna. De såg endast sina segrar och sin rikedom.
Genom sin utrikespolitik genomdrev Edward som kung att banden med Frankrike tunnades ut och Strumpebandsorden var ett av medlen för att nå dit.
Notera att Strumpebandsordens färger är guld och blått – Frankrikes färger. Snacka om en markering.
1300-talet var det romantiska riddaridealets storhetstid och under 1340-talet var Edward så inspirerad att han önskade skapa en riddarorden i kung Arthurs anda. 1347 skapade han därför Strumpebandsorden. Och för att spegla kung Arthurs Runda Bordet-riddare hade Strumpebandsorden endast 26 medlemmar.
Det var en helt ny typ av orden, en statlig orden trogen kung och inte kyrka. Målet var högre än bara tjäna Gud på ett abstrakt sätt. Det var ett nationalistiskt projekt där propaganda och strategi förenades på ett nytt sätt men förpackat i en traditionell form. Och efter snart 700 år lever både orden och dess symboler vidare.
Symbolerna är valspråket Honi soit qui mal y pense (Skam den som tänker illa därom) och fanan/vapenskölden. Edward III lät införa St George med sin korsfana som ordenshelgon och därmed Englands nationalhelgon. Ursprungligen hade Edward haft St George som sitt eget personliga helgon eftersom George var riddarnas beskyddare. Än idag har England St George-baneret som nationalflagga.
En annan central detalj var att Edward till sina 26 riddare valde sina främsta stridskamrater; han belönade tjänst och trohet, inte börd och härkomst.
Det innebar att han tog det första steget i Europa till att premiera merit framför börd. Det höll visserligen inte länge, men bilden av att det var de mest meriterade som valdes in i Strumpebandsorden levde vidare (att vår egen kung är riddare av orden visar kanske att militär merit inte är det mest centrala i dag).
För Edward var drivkraften dock en annan. Dessa 26 riddare hade kungen att tacka för sin upphöjdhet och blev därmed extra trogen mot honom som person. Precis som Arthurs riddare var trogna Arthur och inte riket.
Just detta är kanske det mest intressanta i hela denna ordens historia och något som dess egen historieskrivning gärna förbiser.
Läser just nu ”Den svenskaste historien” av Patrik Hall. Om nationalism. Mycket bra.
Även om boken kom år 2000 känns den mer angelägen nu när nationalismen, framför allt den känslomässiga (fördomsfulla) nationalismen är på återtåg från alla håll och kanter (Ja, lika mycket från vänster som från höger som från extrem-mitten – men på olika sätt).
Hall har den hel del mycket insiktsfulla tankar om nationalism som kompletterar en del av mina flaggteorier. Därför blir det en hel de referenser till hans böcker i kommande artiklar.
Book cover for ”Våra landskapssymboler”, (Our historical provinces symbols)
För något år sedan kom Magnus Bolle med en liten handbok om de svenska landskapssymbolerna (se Vapenbilden nr 67, s. 436). Nu svarar förre statsheraldikern Clara Nevéus och heraldiske konstnären Vladimir Sagerlund.
Om texten är det inte mycket att säga, inte mycket har hänt sedan Nevéus 1992 skrev Ny svensk vapenbok. Allt är välskrivet, korrekt och snyggt uppställt utan vidlyftiga resonemang. Precis som det ska vara i en handbok.
Det unika med denna bok är i stället Vladimirs teckningar. I stället för att visa vapnet, landskapsdjuret och landskapsblomman var för sig har han sammanställt dem till en enhet i form av ett vapen som står på ett postament och hålls upp av sköldhållare, allt under en hertigkrona. Jag tycker att det är ett fantastiskt sätt att visa upp vapnen och jag hoppas att det sprider sig.
För den utländske läsaren finns det en engelsk sammanställning skriven av Stephen Coombs. Jag hoppas att den hjälper till att föra kunskapen om de svenska landskapsvapnen ut över världen, för det är de värda.
Clara Nevéus och Vladimir A. Sagerlund: Våra landskapssymboler – vapen, djur och blommor (2007).
Förlag: Historiska media.
ISBN10: 9185507156. ISBN13: 978918550 7153.
Kung Karl XVI Gustavs serafimersköld. Foto: Kungahuset
För någon tid sedan klagade jag på Twitter över att kungahuset slarvar så med de heraldiska (och andra) traditionerna, samtidigt som man vill ge sken av att det man gör alltid har skett på detta nya sätt.
Jag störs av att man dels har rena faktafel i relativt enkla heraldiska frågor, dels använder ett språk som låter neutralt med leder läsaren att dra slutsatser som inte är riktigt korrekta. Man vinklar helt enkelt historien på ett sätt som ett kungahus ska hålla sig för god för.
Därför har jag här sammanställt de ”fel” som jag noterat på www.kungahuset.se den 17 juni 2015, om kvällningen.
Varje rubrik länkar även till den sidan där felet finns
”Sedan medeltiden har kungar och prinsar haft vapensköldar i skulpterad eller målad form med symboler för landet och ätten.”
— Här har man ”glömt” att både drottningar och prinsessor fört vapen, det äldsta redan 1238, vilket är det näst äldsta kungliga vapnet i Sverige (Helena Sverkersdotter).
”… Folkungaättens lejon mot blå strömmar i kombination … ”
— Nu är det snarare strömmar av silver på blå botten. Den korrekta uppgiften finns för övrigt med på en annan sida under kungahuset.se
”Åtminstone sedan 1500-talet finns i riksvapnets centrum en så kallad hjärtsköld med den regerande ättens vapen.”
— Ja, eller 1448 för att vara exakt, vilket skribenten själv skrev tre rader högre upp i denna artikel.
”Vasaättens symbol var en sädeskärve, en så kallad vase.”
— Tänk att kungahuset, som enda institution, fortfarande tror att det är en sädeskärve i riksvapnet.
”Själva vasen anses numera ha varit en så kallad stormvase, som användes vid stormning av bland annat vallgravar.”
— Inte alls omöjligt, men att den anses vara en stormvase är tveksamt. Det är en uppgift som är relativt sällsynt.
”Lejonvapnet är det äldsta riksvapnet i Sverige, fört av Folkungaätten 1250-1364, med Birger Jarl som den förste regenten.”
— Här blir det två fel i ett. Dels framgår det mycket tydligt i varje heraldisk grundbok att Valdemar (kung 1250-75) förde moderns, den erikska ättens vapen, medan hans bror Magnus bytte till sin fars släktvapen.
Dels var Birger jarl inte en regent. Mäktig ja, men inte regent. Han styrde tvärtom uttryckligen i sin minderårige sons ställe som riksföreståndare/rikshövitsman (även om den titeln inte användes)
”Det var alltså under Folkungarnas tid som deras ättevapen kom att successivt bli synonymt med rikets vapen.”
— Nej, den slutsatsen kan vi inte dra. Snarare tvärtom. Däremot var det EFTER folkungarnas tid som senare regenter (Karl Knutsson Bonde år 1448) tog upp folkungavapnet i riksvapnet. Fram till det året var folkungavapnet först kungens personliga vapen (1275-1364), därefter låg det i träda och användes inte av någon under nästan 100 år.
”Ursprunget står nog att finna i den starkt ökande dyrkan av de tre vise männen/heliga tre konungar som skyddshelgon. Som tecken på detta användes helgonens attribut, tre kronor, i vapen och emblem. De heliga tre konungar vördades högt av nordborna, som gärna vallfärdade till deras grav i Köln.”
— Här kan jag inte säga att kungahuset har direkt fel, för det är en uppgift som är helt omöjlig att kontrollera. Men det är värt att tänka på att svenska kungahuset använda tre kronor redan under 1200-talet, före skyddshelgonbilderna i Köln. Tre kronor finns på Magnus Ladulås sigill, i kung Valdemars kungavapen och i erikska ättens vapen. Siffran tre betyder inte heller något inom heraldiken, det är bara ett väldigt tacksamt nummer om man ska upprepa ett föremål flera gånger i en sköld.
Det finns inte heller någon rimlig förklaring till varför svenska kungen skulle ta upp en vapensymbol från staden Köln bara för att svenskar reste dit. De reste även till andra vallfärdsmål utan att de fick genomslag i heraldiken, som till Olof den heliges grav i Trondheim. Hans helgondyrkan fick för övrigt stort genomslag i svenskt kyrkoliv, medan de tre vise konungarna i Köln inte alls förekommer här med symbolen tre kronor.
”I Sverige finns de heliga tre konungars attribut första gången i Magnus Ladulås sigill på 1270-talet, men troligen är det först under kung Magnus Eriksson på 1330-talet som tre kronor används som symbol för kungen och riket.”
— Här går skribenten ett steg till och gör ett riktigt snyggt cirkelresonemang. För om Tre kronor på 1300-talet hämtades från heliga te kronor i Köln måste ju de tre kronor som förekommer under 1200-talet komma från Köln. Problemet är bara att Kölns vapen är yngre än det svenska.
”Flaggan har under lång tid varit det svenska konungarikets symbol, tillika kungligt höghetstecken. Det gula korset var det väsentliga, den egentliga nationalsymbolen.”
— Här tänker jag inte säga att kungahuset har fel, men rätt har de inte, även om andra källor säger detsamma.
Jag skulle själv säga att färgkombinationen gult+blått var det väsentliga. Om det sedan var genom ett gult kors på blått, vågiga linjer eller tre gula kronor i blått var nog mindre viktigt. Läs mer om den saken här.
”Det är vid 1400-talets mitt, då Karl Knutsson Bonde regerade, som det svenska kungliga korsbaneret anses ha uppkommit. Hans sigill hade 1448 en kvadrerad (fyrdelad) sköld i blått delad av ett gyllene kors. Troligen förde hans baner i samma färger.”
— Nog anses det så av några, men det finns varken bilder eller text som stödjer ett svenskt korsbaner förrän 1557, och då var det inte ens en symbol för Svenska riket, även om det är oklart vad det var en symbol för.
— Nu råkar det också vara så att vi vet vad Karl Knutsson använde som fälttecken. Det står i Karlskrönikan. Motiven var helgonbilder (st Erik, St Olof m.fl) och i varje baner (=flagga) ingick symbolen tre kronor. Samma tecken förekommer för övrigt på flera andra bilder från den här tiden, men färgerna på Kung Karls baner känner vi inte till.
”Sannolikt uppstod den svenska flaggan som en motståndsflagga under unionstidens strider. Karl Knutsson Bonde valde då ett korsprytt baner av Dannebrogens typ men gav det samma färger som fanns i det svenska riksvapnet: gult och blått.”
— Med hänsyn till det jag skrev nyss måste detta inlägg anses vara helt felaktigt. Att se svenska flaggan som en protest mot den danska är att i allt för hög grad luras av den antidanska propagandan som fördes fram från 1500-talets andra hälft.
”I Johan III:s hertigvapen finns blågula korsfanor angivna 1557. När han som kung 1569 utfärdar instruktionen för fredsförhandlingarna i Knäred, framhävs det gyllne eller gula korset som det viktigaste. Det hade av ålder varit brukat i Sveriges rikes vapen och därför ville Johan III att det alltid skulle föras uti fanor, fänikor (liten flagga) och flaggor.”
— Ja, Johan skriver så. Samtida teckningar visar dock helt andra svenska flaggor på båtar, och vi vet från kungahusets egna räkenskaper att en fältflagga från 1545 var i blått och vitt.
”Från Gustav Vasas död 1560 framträder korsfanan som den främsta symbolen för den svenska nationen: en tvåtungad svensk flagga där riksvapnet med den regerande dynastins hjärtsköld lagts över korsmitten.”
— Det här är rent hittepå. Riksbaneret för Johan III och Sigismund från 1594 visar en sån här fana, med riksvapnet på korsmitten. Karl XI och Gustav II Adolfs fana är helblå med riksvapnet och detsamma gäller för drottning Kristinas riksbaner.
Svenska riksvapnet i en spansk vapenbok från sekelskiftet 1500.
När fick Sverige Tre kronor?
Det har tjatats i sekler om dessa våra tre kronor, och tyvärr har ingen ännu kommit på ett bra svar till vapnets uppkomst. Det enda säkra är att vapnet finns uppmålat i Avignon år 1336.
Under senmedeltiden och en bit framöver hävdades det att Tre kronor var Erik den heliges symbol. Det är emellertid osannolikt att han verkligen själv förde denna sköld eftersom det inte fanns någon känd heraldik i Sverige när kungen levde, knappt någon annanstans heller. Men det kan ändå ligga lite sanning i myten.
Kung Erik Knutsson (1210-1216) har ett sigill med två motvända krönta leoparder.
Hans son, kung Erik [läspe & halte] Eriksson (1224-29, 1234-49) hade ett vapen som visar tre stolpvis ställda krönta leoparder (ungefär som Danmarks och Englands riksvapen). Färgerna var troligen blått och guld.
Systersonen Valdemar Birgersson (Bjälbo-ätten) förde samma vapen som sin morbror, men med silverleoparder istället för guldleoparder när han blev kung.
Troligen rör det sig om samma vapen som här har utvecklats. Det spännande är att Valdemars krönta leoparder förlorar sina kronor 1275 när Valdemar förlorar sin tron till brodern Magnus. Samtidigt tar Magnus upp en av dessa leopardkronor och sätter den på sitt lejon (Bjälbo-ättens vapen). Och runt sin sköld (märk väl: inte i skölden) låter han placera tre kronor – en ovanpå och en på var sida om skölden.
Jag tror att vi här ser ett exempel på heraldisk förkortning, där kronorna markerar kunglig värdighet. Snart nog därefter kan dessa kronor ha kommit att förknippas med den gamla kungliga ätten (den erikska) och placerats i en sköld. Tinkturerna hämtades sannolikt från Bjälbo-ättens vapen.
Kung Magnus Eriksson tar upp de tre kronorna som symbol för riket medan han låter sitt släktvapen vara symbol för kungamakten. Förutom skölden i Avignon finns Tre kronor i Ängsö kyrka och på mynt från 1354.
I den svenska medeltidshistorien är en ständigt återkommande tvistefråga vem som egentligen valde den svenske kungen: svearna, götarna eller båda tillsammans. Vad man kommer fram till beror på hur man tolkar äldre västgötalagen eller kung Knaphövdes öde.
Jag tror att man närmar sig frågan från fel håll, från ett mycket romantiserande håll.Från Erik den heliges död och fram till Magnus Eriksson går det 160 år. Under den tiden har vi (minst) 12 män som kallar sig kung. Så hur kom de till makten? Var det någon endaste en som vi valdes av folket på ett ting, såsom Västgötalagen säger att en kung ska väljas (oavsett hur man nu tolkar det mytiska ordet ”svear”).
Hur blev kungen kung?
Magnus:
Slog ihjäl Erik den helige (E) och blev kung c:a 1260
Sverker (S):
Slog ihjäl Magnus och blev kung 1261
Knut (E):
Sköt/slog ihjäl Sverker och blev kung c:a 1267. Dör en naturlig död 1296.
Karl (S):
Utses 1296 till kung av okända stormän. Utser sedan själv sin son till tronföljare.
Erik (E):
Störtar 1208 Karl genom uppror.
Johan (S):
Efterträder 1216 Erik som dött en naturlig död. Osäkert vem som utser honom till kung.
Erik (E):
Efterträder 1222 (som sexåring) Johan som dött en naturlig död, endast 22 år gammal.
Holmger (E):
Puttar 1229 undan den ännu omyndige Erik från tronen.
Erik (E):
Återinträder som kung efter Holmgers död 1235.
Valdemar (B):
Utses 1250 av stormän till Eriks efterträdare.
Magnus (B):
Genom uppror 1275 störtar han sin bror Valdemar.
Birger (B):
Efterträder 1290 sin far Magnus.
Erik (B):
Uppsätts 1319 som minderårig (endast 3 år) som kung av de stormän som just störtat Eriks farbror Birger och avrättat dennes son, Eriks kusin.
Inte vid något tillfälle säger någon källa att den nye kungen har åkt på Eriksgata, valts av några ting eller stått på Mora stenar. De uppgifterna kommer först under 1300-talet, samtidigt som den skrivna propagandan (Erikskrönikan mm) gör sitt intåg i Sverige.
Nä, jag kan inte finns att Västgötalagen har så mycket stöd i den politiska verkligheten. Den är nog främst en partsinlaga från en grupp som vill styra upp konflikterna om kungatronen, men ett misslyckat inlägg.
Vad som förvånar mig är att så många debatterar själva texten, men att det är så få som väljer att se den politiska verklighet som texten sägs skildra.
.jpg){kind=link}