Per Andersson har gjort det igen. Sammanställt ett gigantiskt släktträd med tusentals och åter tusentals personer. Denna gång är det Gustav Vasas ättlingar som har samlats ihop.
Släktforskaren och heraldikern Per Andersson är välkänd bland svenska heraldiker efter ett flertal heraldiska böcker och efter att han 2013 fick Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj. De senaste åren har heraldiken stått tillbaka och all fokus har lagts på släktforskningen, framför allt då arbetet med att hitta Gustav Vasas alla ättlingar. 250 000 personer, inklusive ingifta, har det blivit och det är en imponerande summa.
Enligt vad jag har förstått kommer det att ges ut böcker med allt material. Mer om det när det blir aktuellt.
Under tiden tycker jag att du ska titta in på hemsidan där allt finns/kommer att finns. Du hittar den på släkt.se
Vapen Vasa fram till Gustav Vasa blev kung.
PS. Av allt att döma är inte jag en av de 250 000 personerna, men vem vet, du kanske är det?
Stenen är från 1664. Den vänstra skölden tillhör Thomas Gärfelt, död 1669.
von Vegesack. Foto: Adelsvapen.com
Den högra skölden på bilden representerar en kvinna (M) von Vegesack. Släkten kom från Riga.
Stockholmskällan är ett digitalt projekt med Stockholms stad som huvudman. Här kannan finna mycket spännande om staden historia och presenterat på ett tilltalande sätt. Jag hoppas att fler kommuner tar efter den här idén.
Har du hört talas om Eufemia? Kvinnan som hade en egen hjälmprydnad?
Eufemia är den nästan helt okända dottern till hertig Erik Magnusson, bror till kung Magnus Eriksson och mor till kung Albrekt Albrektsson (av Mecklenburg. Visst är det intressant att se hur en person blir mindre främmande om man tonar ner hans främlingskap). Hon var alltså född på 1317 levde i maktens centrum fram till sin död 1363-70 (okänt dödsår).
Men här handlar det om hennes hjälmprydnad.
Kvinnor och hjälmar
Du som läser heraldiska böcker av äldre snitt läser ofta att kvinnor inte har hjälmprydnader därför att de inte stred. Och för att hjälmprydnader inte passar på en rombformad sköld. Det senare är dock bara en fråga om tycke och smak eftersom det är en teckning. Det förra, om kvinnors stridande, har Stefan Högberg utrett på sin blogg Kvinnliga krigareoch i en bok med samma namn. Även om det inte är vanligt med stridande kvinnor är det helt klart att de funnits, och det i betydligt större omfattning än till häst stridande landbor som sedan blivit adlade (dessa är nämligen helt okända för historikerna och omfattar alla upp till medel-medelklass idag, sett till prova befolkningen)
Heraldiken står för tradition och stabilitet. Genom århundradena har den förblivit densamma trots att kungar kommit och gått. Den är fri från kulturell påverkan och ska så förbli.
Det är nog en syn som de flesta som ägnar sig åt heraldiken ställer sig bakom, men är den sann?
1127 ägde en revolution rum i sättet att framställa identitet genom bild. Då överlämnade kungen av England, tillika hertigen av Normandie, Henrik I en sköld till sin blivande svärson, greve Geoffrey av Anjou, på dagen så denne greve dubbades till riddare inför det stundande bröllopet.
Sedan dess har den heraldiska vapenskölden stått ohotad som märke även om skölden på senare sekler har fått stå till sidan för namnteckningen. (äldsta belägget för detta vapen är från 1150-talet, så historien ovan är inte 100% bekräftad)
Ändå dröjde det länge innan heraldiken blev var mans egendom. Inte förrän tidigt under 1300-talet har bruket spritt sig till de burgna männen och kvinnorna i Skandinavien. Kungen och hans stormän hade hakat på trenden redan ett sekel tidigare vilket får anses vara en mycket lång tid.
Nya regler av ny makthavare
När Magnus Ladulås 1279-80 lät fastslå Alsnö stadga befann han sig mitt i ett inbördeskrig med folkungapartiet. Det senare kontrollerade större delen av Västsverige och hade goda utrikeskontakter. Magnus behövde politiskt stöd. Risken fanns att de som hjälp honom till tronen 1275 nu skulle överge honom. Kanske skulle de stödja hans äldre bror Valdemar, som var den valde konungen. Eller så skulle de stödja den andra falangen inom den Erikska ätten (för de Bjälbo-kungar som vi idag ser som en självklar kungadynasti var trots allt då ännu bara en sidogren inom den Erikska ätten). En av åtgärderna blev att låta hans stormäns riddare få frälsefrihet. Stormännen själva, som var en mycket liten grupp, var i praktiken utan skyldigheter till kronan. Den här distinktionen mellan stormän och riddare är något som jag tycker att man allt för mycket förbiser – troligen därför att det inte finns några titlar att hänga upp det på – fast det är tydligt genom ex giftermål att de själva var mycket medvetna om den åtskillnaden. Till stormanna-ätterna räknar jag de personer som kunde komma ifråga för jarla-ämbetet, blir lagmän eller ha medlemmar som gifte sig med en av dessa. Framför allt gäller det de kvinnor som gifte sig eftersom döttrar annars användes för att knyta uppkommande män till sin familjekrets (vilket Thomas Småberg visat i avhandlingen ”Det stängda frälset”).
Med Alsnö stadga hade en riddartitel skapats och med den följde begreppet väpnare. Detta har ännu inget med heraldik att göra – faktiskt först på 1560-talet – men begreppen kommer långt senare att bli avgörande för vår syn på den heraldiska rätten.
Konsolidering av styret
Kung Magnus Erikssons position var gynnsammare. Han var kung över två riken och inget inre eller yttre hot fanns mot hans makt. Däremot fanns problem med styrelsen av riket. 1346 stiftade han den första stadslagen och 1347 kom Sveriges första landslag som ersatte de äldre landskapslagarna. Till skillnad från Magnus Ladulås odaterade och delvis obekräftade förordning rörde sig kung Magnus Erikssons lag om ett genomarbetat stycke juridik med helt andra ambitioner. Nu indelas också frälset i flera grupper: riksråd, riddare och svenner. Dock utan större skillnader i privilegier och det var fortfarande möjligt för bönder att vinns frälse genom att ställa upp till vapensyn. Digerdöden som slog ner i Sverige bara två år senare gjorde att lagen inte fick det genomslag som krävdes och på många håll var landskapslagarna ännu i fortsättningen det vanligaste riktsnöret.
Värt att påpeka. De olika nivåerna inom frälset påverkade på inget sätt det heraldiska vapnet eller vapenrätten. Om möjligt bidra utvecklingen under Magnus Eriksson till att fler antog vapen och bruket planades ut. Inga rangtecken finns heller.
En union skänker oenighet
Erik av Pommern var en kung med kunskap om hur ett rike skulle styras. Politiken gick ut på att skapa enighet inom unionen och som ett led i det införde han en härold som var härold över tre kungariken. Så skriver mäster Simon om sig själv. Under Simons era, fast vi känner inte till om han själv fattade besluten, utfärdades de första vapenbreven till nykorade frälsemän, i Sverige 1418 och i Danmark 1420. Sedan dess har vapenbrev varit ett naturligt inslag till nya frälsemän, med följd att de inte längre själva varit fria att ta sig ett vapen – eller byta om de skulle vilja det.
Kung Erik införde också det första skandinaviska riddarsällskapet, men det fick en kraftig dansk slagsida och föll bort efter Eriks abdikation. Ett nytt riddarsällskap, det som är föregångaren till Elefantorden, instiftades inte av kung Kristian I förrän Erik avled 1457.
Per Brahes grevebrev från sent 1500-tal.
Vasatidens maktanspråk
När Gustav Vasa kliver upp på Sveriges tron börjar en ny tid av konsolidering. Kronan ska ha kontroll över riket för att på bästa sätt kunna tillgodogöra sig dess resurser.
Med hans söner kommer turen till adeln. Först instiftar Erik XIV ett ordenssällskap och de två högadliga graderna greve och friherre. Det görs när han 1561 kröns till kung och svär trohet till folket och försäkrar att inte missbruka sin makt. Erik är den första kung någonsin i Sverige som ärvt tronen utan föregående val. Det gör att hans position är vacklande och hans osäkerhet över just detta mynnar ut i Sturemorden 1567, det brott som kostade honom tronen.
1569 kröns Eriks lillebror Johan III till kung över Sverige. Erik XIV lever ännu och har sina anhängare också inom högadeln och det krävs stora uppoffringar från Johans sida för att inte få ett uppror på halsen. Lösningen blir ett nytt fastställande av frälsets skyldigheter och privilegier. Det främsta privilegiet är att det personliga frälset nu ersätts av en ärftlig adelsklass som ännu består.
Ordenssällskapet som Erik skapade läggs åt sidan av Johan III som i sin tur skapar sitt eget ordenssällskap. Det kommer inte heller att överleva nästa kung på tronen.
Införandet av grevar, friherrar och riddare gav de första effekterna på svensk heraldik sedan riddarna fick för sig att börja använda hjälmprydnader, vilket skedde omkring 1300. Nu införs hjärtskölden som läggs på ett kvadrerat vapen och det är redan från börjar självklart att
Sentida heraldiska effekter
Det är klart att så kraftiga politiska förändringar också slår mot heraldiken och vårt sätt att se på den. Idag har vi medeltiden som ett heraldiskt ideal när det gäller hur ett vapen utformas. När det gäller vem som har rätt i detsamma följer vi däremot de regler som fastslogs för riddarhuset 1626. Under närmare ett sekel ansågs det vara ett adligt privilegium att föra en vapensköld. Först med Harald Fleetwoods artikel i den tredje utgåvan av Bonniers lexikon 1927 sägs det uttryckligen att alla och en var får föra ett vapen och att det senaste seklets uppfattning grundar sig på ett missförstånd angående tolkningen av en förordning från 1766. I ärlighetens namn går det inte att säga hur den förordningen ska tolkas, men vi väljer idag det mest positiva sättet för allas tillgång till heraldiken. Vi skulle dock lika gärna kunna strunta i den förordningen eftersom vi struntat i så många andra.
Allt från det karolinska enväldets tid har adelns konservativa flygel arbetat för att begränsa bruket av heraldiska vapen i Sverige. Ett krav restes redan 16xx men gav inget resultat. Ett nytt lades fram 1686, också det utan resultat. På 1700-talet börjar lärda skriva om heraldik och undan för undan blir heraldiken ett adligt område genom att de ofrälse osynliggörs i dessa texter. Det märks, enligt mig, i de referenser till äldre förhållanden som görs från sent 1700-tal fram till tidigt 1900-tal då Harald Fleetwood börjar nämna det ofrälse vapenbruket i ett par artiklar. Därmed ligger fältet fritt för förordningen från 1766 – samma år som tryckfrihetsförordningen antas i Sverige. Vapensköldar är vid den här tiden en så okontroversiell fråga att en begränsning kan införas.
Den nya demokratiska eran som växer sig stark i slutet på 1800-talet börjar ifrågasätta den äldre synen på adelskapets privilegier. Den nya borgarklassen med sina ekonomiska resurser är måhända inte så intresserade av heraldiken som sådan men den vill samtidigt inte acceptera att få ta del av den när den så önskar. Det är i det ljuset som jag vill se det stora intresset för såväl släktkalendrar som sigill- och vapenforskning från sent 1800-tal.
Det resulterar på 1930-talet i att riksheraldikern under några få år börjar dela ut vapenbrev till ofrälse. Här framgår det tydligt att
Viktiga årtal att hålla koll på
1219 Vapen införs i Sverige (dvs det första kända kan dateras till detta år)
1280 Frälse införs i Sverige
1347 Rangordning inom frälset i grupperna riksråd, riddare, svenne. Ej så formell som den Erik XIV införde och det gav inte heller något heraldiskt avtryck.
1420 Vapenbrev införs i Sverige, troligen till följd av Erik av Pommerns arbete för att förbättra den statliga administrationen.
1561 Grevar och friherrar införs i Sverige
1561 Ordenssällskap införs i Sverige
1569 Ärftlig adelsklass införs i Sverige
1626 Riddarhus införs i Sverige, adeln i tre klasser: grevar/friherrar, riddare, svenne.
16xx Riddarklassen avskaffas. Tre nya klasser på Riddarhuset: grevar, friherrar och svenneklass
1719 Riddarhuset
1748 Statsordnar införs och med dem titeln kommendör.
17xx Gustav III återinför riddarklassen som bygger på några få gamla riddarätter och de nya kommendörerna av statsordnarna.
1866 Ståndsriksdagen avskaffas, Riddarhuset omvandlas till en korporation kallad Ridderskapet och adeln
Vapen för riksmarskalken och dennes verksamhet. Stavarna bakom skölden är det som visar att det är marskalken som är avsändare. Teckning: Vladimir Sagerlund.
Ja, det här är ju en fråga som har väldigt lite med heraldik att göra – kan man tycka. Men kanske kan synen på ämbetet ändå säga något om vapenrätt eller motsvarande.
Martin Sunnqvist tipsade nyss, angående den just nu aktuella debatten kring Svenska akademins rättsstatus, om ett liknande ämbete i staten: Kungliga Hovstaterna Riksmarskalksämbetet.
Handlingar hos Riksmarskalksämbetet har ansetts inte omfattade av bestämmelserna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen.
J.N. begärde i skrivelse till Kungliga Hovstaterna Riksmarskalksämbetet att få ta del av resefakturor i samband med konungens statsbesök i Sydafrika den 18-20 februari 1997. Riksmarskalken G.B. meddelade i skrivelse den 20 augusti 1998 att J.N:s begäran inte kunde villfaras eftersom de Kungliga Hovstaterna inte var någon myndighet.
I överklagande till kammarrätten vidhöll J.N. sin begäran.
Kammarrätten i Stockholm (1998-10-06, Rydholm, Sjöberg, Erliksson, referent) yttrade: 2 kap. tryckfrihetsförordningen innehåller bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet. Av 3 § framgår att en handling är allmän, om den förvaras hos myndighet och är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndighet. I 5 § sägs att med myndighet likställs i kapitlet riksdagen, kyrkomötet och beslutande kommunal församling. Enligt 1 kap. 8 och 9 §§ sekretesslagen (1980:100) skall vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos en myndighet i tillämpliga delar gälla också handlingar hos de organ som anges i en bilaga till lagen respektive hos vissa kommunala bolag m.m. – Av 15 kap. 7 § sekretesslagen framgår att beslut varigenom myndighet har avslagit enskilds begäran att få ta del av handling av sökanden får överklagas hos kammarrätten. – I förarbetena till 1974 års regeringsform anförde såväl grundlagsberedningen som departementschefen att hovet borde stå utanför den statliga förvaltningsorganisationen. Departementschefen uttalade också att någon ändring i nuvarande ordning inte åsyftades samt att någon grundlagsbestämmelse i ämnet inte behövdes (prop. 1973:90 s. 176). – Kammarrätten gör följande bedömning. – Kungliga Hovstaterna Riksmarskalksämbetet är enligt det anförda inte att anse som myndighet i fråga om rätt att ta del av handlingar och utgör inte heller sådant med myndighet jämställt organ för vilket förevarande bestämmelser skall äga tillämpning. – Av det sagda följer att någon rätt att genom överklagande eller på annat sätt föra den aktuella frågan till kammarrättens prövning inte föreligger. J.N:s talan skall därför avvisas. – Kammarrätten avvisar J.N:s talan.
J.N. fullföljde sin talan och anförde bl.a. följande. Statschefen var en offentlig makthavare, som använde skattemedel för att finansiera sitt arbete. En grundläggande syn i Sverige var att folket skulle kunna granska hur de offentliga makthavarna använde deras pengar. Att undanta statschefen från offentlighetsprincipen stred mot den grund som Sveriges demokrati bygger på.
Regeringsrätten (1999-06-24, Holstad, Eliason, Hulgaard, Schäder) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Frågan i målet gäller om offentlighetsprincipen är tillämplig på handlingar som förvaras hos Riksmarskalksämbetet. Enligt vad som framgår av hovkalendern och 1998 års verksamhetsberättelse för Kungl. Hovstaterna är riksmarskalken chef för Kungl. Hovstaterna. Riksmarskalksämbetet är riksmarskalkens stabsorgan.
Regler om allmänna handlingars offentlighet finns i 2 kap. tryckfrihetsförordningen (TF). Enligt 2 kap. 3 § TF är en handling allmän om den förvaras hos myndighet och enligt 6 eller 7 § är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndighet. Med myndighet likställs enligt 2 kap. 5 § riksdagen, kyrkomötet och beslutande kommunal församling.
Vad som avses med myndighet är inte närmare reglerat i tryckfrihetsförordningen. I den ursprungliga lydelsen av 2 kap. 3 § TF fanns en uppräkning av vad som avsågs med statsmyndighet respektive kommunalmyndighet. Med statsmyndighet avsågs bl.a. ämbetsverk samt övriga till statens förvaltning hörande myndigheter och inrättningar. Enligt ett uttalande i anslutning till ändringar i 2 kap. TF ansågs det inte ändamålsenligt att i grundlagen räkna upp vilka statliga eller kommunala organ som var myndigheter. I stället hänvisades till regeringsformens myndighetsbegrepp (prop. 1975/76:160 s. 134). Enligt förarbetena till regeringsformen avses med myndigheter de organ som ingår i den offentligrättsliga statliga och kommunala organisationen (prop. 1973:90 s. 232 och 233). I samma proposition uttalades att hovet borde stå utanför den statliga förvaltningsorganisationen, att någon ändring i den då gällande ordningen inte åsyftades och att någon grundlagsbestämmelse i ämnet inte behövdes. Vidare uttalades att den nya grundlagen inte berörde konungens rätt att som överhuvud för det kungliga huset fatta vissa beslut (a. prop. s. 176). I 1809 års regeringsform fanns en uttrycklig bestämmelse om att Konungens hov stod under dess enskilda styrelse.
Mot den nu angivna bakgrunden finner Regeringsrätten att Riksmarskalksämbetet inte är att betrakta som en myndighet eller en del av en myndighet. Ämbetet är inte heller ett sådant med myndighet jämställt organ som vid tillämpning av bestämmelserna i TF och sekretesslagen (1980:100) skall jämställas med myndighet. Dessa bestämmelser är därför inte tillämpliga på handlingar hos ämbetet.
Så här på 1 maj passar det bra med en kort tillbakablick på äldre tiders symboler och flaggor på just 1 maj.
Landshövding Treffenberg talar inför de strejkande i Sundsvall 1879. Tidningen Fäderneslandet var vid denna tid Sveriges största tidning. Notera att inga flaggor är avbildade, bara parollen ”Arbete och Bröd”.
Under Sundsvallsstrejken 1879 bar de strejkande den blågula fana främst. Det centrala vid denna tid var att man hade tecken att följa, vilket var inte lika viktigt. Även i andra sammanhang fram till 1880-talet förekommer den svenska flaggan hos socialisterna.
Redan i början av 1890-talet förekom det att arbetare i strejk och demonstration förde den blågula flaggan i stället för den röda. Anledningen var att delar av arbetar tog avstånd från socialismen. De bör dock inte ses som representanter för arbetarrörelsen utan mer som självständiga aktörer som inte tog ställning politiskt. Flaggan hade vid denna tid inte heller samma militära laddning som den fick under det sena 1890-talet.
Röda fanan var inte given
De liberalt influerade fackföreningarna, bokbindare och typografer som ansågs ha en högre prestige än andra yrkesgrupper, var också de som var mest tveksamma till den röda fanan. I Göteborg valde dessa under hela 1890-talet att föra fram sina krav under en blå paroll. Då fanan för dessa grupper inte i första hand var ett stridstecken utan en samlingssymbol var valet av färg av en annan karaktär. Först då dessa organisationer blev uttalat socialdemokratiska kom den röda färgen att ersätta den blå.
Först med första internationalens beslut 1889 om att ta den röda fanan till sig kom den att bli det främsta kännetecknet för hela arbetarrörelsen. I omnämningar och sånger före dess var fanan färglös. Det var med de 1:a-majdemonstrationer som 1891 hölls över hela västvärlden som den röda färgen som symbol slog igenom. Det dröjde emellertid till efter sekelskiftet innan den röda färgen var den i stort sett allenarådande färgen på fanor och baner.
Nationalsymbolerna
De svenska nationalsymbolerna har en lång historia men kort tradition. Som symbol för nationen kan de inte dras längre tillbaka än till 1890-talet. Att nationalsymbolerna framfördes mot slutet mot 1800-talet skall ses mot både den utrikes- och inrikespolitiska scenen. De var de konservativa som var de drivande. Enligt deras syn rådde i Sverige ett kristillstånd orsakat av norrmän, ryssar och socialister. Alla dessa var hot mot den svenska nationen.
Lösningen låg i att den svenska nationen enade sig under en paroll och en föreställning; att Sverige måste bevara sig inom sina gränser. Den starka konservativa prägel som därmed gavs nationalsymbolerna skrämde bort de lägre klasserna. De kunde inte uppfatta dem som annat än ett bevis för att det kapitalistiska samhället inte skulle erkänna arbetarna. Det tog därför lång tid innan socialdemokraterna kunde acceptera symbolerna för Sverige. Först i och med att den konservativa stormen bedarrade och den utrikespolitiska debatten stillades efter Norgekriserna kunde även arbetarna tänka sig att acceptera nationalsymbolerna.
Nationalismen blir allt starkare
En ökad nationalism även hos socialdemokraterna kan dock skönjas under hela 1890-talet. Dess grund står att finna dels i det hot som upplevdes från öst, dels att deras egen definition av nationalism klargjordes. Under det sista decenniet av 1800-talet sker följaktligen en dramatisk omsvängning hos socialdemokraterna. Nationen som grund för statsstyret och nationalismen erkänds. Emellertid kan man inte säga att socialdemokraterna har anammat den borgerliga synen på nationen helt igenom. Att den blågula fanan hålls tillsammans med den röda är hos socialisterna bara ett tecken för den svenska arbetarrörelsen. Ännu uppfattar sig arbetarna inte som hemma i nationen på samma sätt som borgerligheten. Den röda fanan är det centrala och betecknar arbetarrörelsens inneboende internationalism. Den svenska flaggan är i detta sammanhang endast ett tecken för lokalavdelningen Sverige i världssamfundet.
Vägen mot en socialdemokratisk nationalism var dock påbörjad och den var deras egen. Litet internationalism leder bort från fosterlandet, mycket sådan leder tillbaka dit igen, litet patriotism leder bort från internationalen, men mycket sådant leder åter dit.
– Citat av den franske socialistledaren Jaurés.
Notera
Just det här inlägget har tidigare varit en sida men det var så kort att det gör sig bättre som inlägg eftersom jag inte har med några noter eller andra hänvisningar.
Varför är lejonet i Göteborgs vapen vänt åt sinister? Frågan har ställts bland heraldiker under lång tid. Svaret kanske finns på andra sidan det dåtida svenska riket.
1621 grundades staden Göteborg som en fästning på Sveriges västkust. I privilegiebrevet gavs staden ett lejon som är en variant av folkungavapnet men sinistervänt och med en sköld i höger tass. Det har länge diskuterats varför lejonet är vänt så här, flyende som om att det vänder ryggen åt fienden i väster.
Men kanske blir det hela mer begripligt om vi lämnar dagens världsbild och ser till hur Sverige såg ut 1621 och vad som samtidigt hände på andra håll. Främst tänker jag då på rikets östra sida.
Staden Nyens vapen från 1621
Nyen – En stad i öster
1638 grundades även en stad på östra sidan av riket intill militärförläggningen Nyensskans som byggdes 1611. Nyen blev dess namn men staden är numera mer känd under namnet St Peterburg/Leningrad. Eftersom staden aldrig blev en del av det svenska riket utan bara en del av det svenska väldet – bland annat gällde inte svenska rikets lag i Ingermanland – innan staden föll i ryssarnas händer och flyttades en aning till sin nuvarande plats kom detta stadsvapen inte att förekomma i vapenrullor. Det är därför nästan helt bortglömt
(det är bara paret Jakob Jakobsson och Anna Guttorp som vad jag sett nämnt detta sigill på nätet).
Stadsprivilegiet för denna stad kom till nästan 20 år efter Göteborg men eftersom stadens placering hade nämnts redan av Gustav II Adolf kring 1620 tror jag att vi bör anta att det funnits en förberedd mapp på statskansliet med allt väsentligt rörande den blivande staden. Även ett sigill.
För tillsammans är dessa två städer – Göteborg och Nyen – Svea rikes sköldhållare och bäraren av landet Tre kronor.
// tillägg 1 juli 2019 //
Vapnet återskapat
2017 återinfördes Nyens vapen. Det är stadsdelen Bolshaya Okhta [Större Okhta], i centrala St Petersburg som sedan detta år för samma vapen som Nyen en gång hade, eftersom det ligger på samma plats. Jag tycker att det är en fin gest till historien, att respektera ens gamla fiender och se framåt.
Heraldiken är ett ämne som nästan uteslutande består av självlärda experter. Få är de som inom ramen för en akademisk examen har gjort ett akademiskt bedömt arbete på högre nivå. Jag skulle uppskatta antalet personer till ett dussin, varav flera är i den heraldiska periferin. Men det betyder ju inte att dessa heraldiker saknar kompetens.
Bristen på heraldiska akademiker har lett till att många istället lånar in titlar från andra områden för att ge glans till personen bakom heraldiska artiklar och föredrag. Det är som de inte litar på att bli tagna på allvar annars, vilket gör mig fundersam. För vem 2018 är så anti-intellektuell elitistisk att den lyssnar mer på titeln föredragshållaren har än på innehållet (referenser till Svenska akademin godtas inte, det är för öppet mål på det svaret)?
Jämför gärna med yrkeslivet. Ytterst sällan ser den som besöker en läkarkonferens att en föredragshållare inom medicin benämns greve eller fil. lic i historia. Eller att de är medlemmar i en fackförening. Det är helt enkelt inte en kvalitetsstämpel i det sammanhanget. Så varför är det så bland heraldiker?
Reell kompetens
För att kanske låta folk få större förtroende i det de har att säga tänker jag att vi borde prata mer om reell kompetens, ett begrepp som är allt viktigare inom viss undervisningsväsende och inom näringslivet. Med andra ord: ”Vad kan du?” snarare än ”Var gick du i skolan?”
Reell kompetens är alltså samlingsnamnet för den kompetens du har inom ett område oavsett om du har formella bevis för det eller inte. Det kan vara erfarenheter och kunskaper från arbetslivet, personalutbildning eller föreningsverksamhet. Det kan också vara kunskaper från formellt, informellt och icke-formellt lärande.
Vid bedömning av reell kompetens valideras dina kunskaper. Det är en strukturerad bedömning där värdering bygger på dokumentation och ett erkännande av kunskaper och kompetens som du har oberoende av hur de utvecklats.
Betyg eller publikationer är i det här sammanhanget meningslöst eftersom det inte handlar om en formell validering av en kunskap utan om en uppskattning.
Sociala konsekvenser. Det besvärliga för en del kan förstås bli att en professor i teoretisk fysik jämställs med en diversearbetare när det kommer till hur kunskapen bedöms inför ett urval av föreläsare till en konferens eller liknande. Men få personer idag bryr väl sig om såna saker som yrkestitlar i det civila livet.
För den som vill veta mer om svenska heraldikers kompetens kan läsa det här inlägget. Inlägget är såklart inte komplett men ger en stor indikation på hur många/få som faktiskt skulle kunna kalla sig ”heraldiker” om det vore en titel som erhölls efter universitetsexamen. Övriga inom nordisk heraldisk verksamhet har alltså formellt endast reell kompetens men är lika jädrigt duktiga för det.
Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj, instiftad 2001.
SHFs medalj premierar reell kompetens
Svenska Heraldiska Föreningen är ett föredöme när det kommer till att se till kunnande framför titlar. För mer än 20 år sedan togs titlar bort från medlemsregistret (efter att det noterats att högutbildade gärna ville ha dem medan lågutbildade ”gömde undan” sitt yrkesliv). När Förtjänstmedaljen skulle skapas var styrelsen överens om att den inte skulle bli något för redan välkända och berömda heraldiker, företrädesvis yrkesverksamma inom området, utan en medalj som skulle belöna alla de som arbetar med heraldiken. Det kan vara heraldiska tjänstemän såsom statsheraldikern eller riddarhusgenealogen, men lika gärna en konstnär, en författare eller någon som arbetat aktivt inom en heraldisk förening och på det sättet gjort heraldiken stora förtjänster. Allt samman ett klassiskt exempel på bedömning av reell kompetens.
På senare tid, och även framöver, har det kommit en hel del inlägg som kanske inte är de mest lättlästa. Men ha tålamod med dem för de bygger tillsammans en väv som jag tycker behövs.
Det handlar om gamla artiklar som jag haft liggande på min hårddisk i flera år. Infall som delvis blivit klara, delvis saknar avslutningar. Ibland har jag faktiskt glömt bort vad min slutpoäng var men jag har ändå med dem.
Någon kanske tycker att det är pretentiöst och pompöst dravel. Kanske är det rätt. Må så vara för är det något som heraldiken liter brist på så är det just det pretentiösa. Texter som utmanar, som vill mer än bara visa upp enskilda vapen.
Sedan jag började den här bloggen 2015 har jag skrivit inlägg motsvarande ungefär 1000 A4-sidor. Ett enskilt inlägg gör kanske inte så mycket men jag tror att alla dessa texter tillsammans skapar en bred bas som gör det lättare för andra att gå vidare i det här fantastiska ämnet. Därför är det viktigt att blanda högt och lågt. Jag hoppas också att min blandning får andra att våga tycka till och skriva/forska mer om heraldik.
Har du några tankar om detta är du välkommen att mejla mig på jesper@heraldik.se
Jag kan/vågar tyvärr inte ha något kommentatorsfält igång för jag litar inte på WordPress och har redan haft två överbelastningsattacker genom just kommentatorsfältet.
Vi heraldiker pratar ofta om släktvapen, men mer sällan om vad som är en släkt. Kanske är det inte så konstigt eftersom det kan betyda flera saker som alla får konsekvenser för heraldiken, främst då vapenrätten.
Släktbegreppet är av största betydelse för vapenrätten. Flertalet svenska heraldiska bokförfattare lämnar emellertid obelyst. Det agnatiska släktbegreppet är underförstått och normen. Så är det än idag även om en diskussion de senaste decennierna har växt fram. Som en följd av detta har den teoretiska heraldiken fått två huvudlinjer: en liberal och en som är mer konservativ än föregående generationer eftersom den inte ser undantag utan strikt håller sig till en given regel.
Vad säger svenska skribenter
Jag har samlat ihop några talande citat från framstående heraldiker det senaste seklet. Dessa tre exempel från tre kunniga och insatta heraldiker visar alla på en syn på släkten som idag får betecknas som socialt konservativ. Men trots författarnas anspråk på historisk äkthet bör man ha i minnet att de idéer som de företräder faktiskt är rätt nya inom heraldiken och inte heller kan sägas vara speciellt levande idag när jämlikhetssträvandet mellan man och kvinna även omfattar heraldiken.
Harald Fleetwood skriver följande i ”Svensk heraldik”: ”Vanligen menar man dock med stamtafla en dylik förteckning, upptagandes blott de stamfaderns afkomlingar, hvilka tillhöra hans egen ätt, dvs bära hans namn.” [s xx].
Per Andersson, som företräder det agnatiska släktbegreppet som det enda giltiga inom heraldiken skriver i ”Heraldiska vapen i Sverige”.
”Antagande, förvärv och förande av släktvapen grundas på den agnatiska släktprincipen.” [s 22].
”Rätten att föra ett släktvapen tillkommer släktens agnatiska medlemmar samt ingifta kvinnor”.
Den här meningen är intressant på flera sätt, om Anderssons övriga idéer tas med. Den innebär att en dotter, gift med en man som har ett eget vapen, faktiskt inte längre har rätt att föra sitt eget vapen i sin grundform, medan hennes svägerska, som saknar ett eget vapen, har rätt att föra sin svärfars vapen. Och en dotterdotter har absolut inga av de rättigheter som tillkommer hennes faster.
Ändå avstår han från att förespråka briseringar inom vapenbruket.
”Brisering, som innebär förändringar av ett vapen … företrädesvis för att utmärka en viss gren av en [agnatisk] släkt, är föga utbredd inom svensk heraldik.” [s 14].
Det betyder att det inte är möjligt att ens föra en variant av morfaderns vapen. Det här är en väldigt ny tolkning av den heraldiska rätten även om den kan sägas ha stöd från Riddarhusets regelverk.
Casimir Sparre Lindhe har givit ut två böcker om heraldik där han främst behandlar vapenkonst. Men något om vapenrätt och släkt kommer han ändå in på, här från ”Heraldica hodierna” (1995).
”Släktvapen komponeras och används flitigt enligt släktprinciper. Om ett barn i obruten manslinje härstammar från släktens stamfader, kallas detta för agnatisk succession.” [s 8].
”Släktskap på manslinjen är ett ättebegrepp, som betyder släkt på fädernet i rakt nedstigande led, från far till son, farbror, farfar och sondotter.” [s 8].
”Rätten att använda släktnamnet tillkommer släktens agnatiska medlemmar samt ingifta kvinnor”. [s 8].
”Motsatsen är kognatisk succession – härstamning från kvinnor (sidolinjen)”, [s 8].
Här rör Lindhe till det ordentligt när han inte tar hänsyn till namnlagen från 1982 och upphöjer namnlagen från 1901 till det evigt sanna. Släktnamnet ärvs numera inte alls på det sättet och gjorde inte heller det 1995. Kognatisk är inte heller kvinnolinje utan mans- och kvinnolinje. Tveksamt om man idag kommer undan med att kalla kvinnolinje för sidolinje eftersom det betyder att mannen per definition är norm.
Han utvecklar det hela i sin syn på bitecken:
”Den som redan har ett godtagbart släktvapen (adligt eller borgerligt) bör naturligtvis använda detta oförändrat och utan tillägg av nya emblem”. [s 28].
”Ibland fogade man dessutom till vapnet en ny liten detalj – ett särskilt bitecken – ett tillägg av små figurer för att redovisa samhörighet mellan olika ättegrenar, yngre börd, sidolinje eller adoption”. [s 8].
Detta bruk förekommer inte alls inom den adliga heraldiken från 1626. Före det året, och kontinuerligt sedan medeltid när det gäller ofrälse vapen har vapen briserats lite hur som helst utan något egentligt system.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
