Kategoriarkiv: Historia

Sveriges rikssigill från 1436

Rikskämman från 1436
Rikskämman från 1436, där kungen föreställer Erik den helige.

Året är 1436 och det svenska upproret mot unionskungen har lyckats. Erik av Pommern var detroniserad och riksrådet styr landet. Då krävs det ett nytt sigill som inte kan förknippas med kungen. 

För att kunna verkställa ett rådsbeslut och göra det rättsligt bindande krävs en sigillstamp. Man kan av politiska skäl inte använda kungens eller något som påminner om kungen.

Istället vänder man sig till historien och tar fram Sveriges främsta hjältekonung – Erik den helige. Han är en helgonkung som firas varje år runt om i Sverige och han står som garant för den gode härskaren.  Inom kort ska också Sveriges blivande kung Karl Knutsson Bonde i sin propaganda hävda att han är en direkt arvtagare till Erik den helige.

På Historiska museet i Stockholm finns den sigillstamp (stämpel), Riksklämman, som det svenska riksrådet lät tillverka efter kung Erik av Pommerns avsättning. Den är tillverkad av silver, är 9,1 cm i diameter och 0,4 cm tjock. Den graverade bilden föreställer S:t Erik, Sveriges skyddshelgon. Helgonet är klädd som en riddare från 1400-talets början med pansarrustning över en brynjedräkt.

Till vänster om S:t Erik finns en sköld med det svenska riksvapnet, tre kronor, som helgonet håller i sin ena hand. I den andra handen håller S:t Erik en vimpelliknade fana, ”Sankt Eriks banér”, som fladdrar ut bakom hans huvud.

Mittbilden omges av en båge med liljeornament (mönster), där den latinska texten lyder: Sigillum regni Svecie. Sanctus ericus svecorum gothorum rex . Översatt till svenska: Sveriges rikes sigill. Den helige Erik, svears och götars konung.”

På baksidan finns ett handtag i form av av stiliserade blad. Handtaget går att fälla upp, när sigillet används.

 

Lita inte alltid på heraldiker 1

Visst är heraldiker experter på heraldik. Jag vet inga som är bättre på detta spännande ämne än just heraldiker. Men ibland måste jag vara lite självkritiskt mot mitt skrå.

Så här skriver Lord Lyon om heraldikens ursprung på sin hemsidan:

”The History of Arms

The origin of the Coat of Arms was a jacket or tabard worn by a mediaeval Knight over his armour in order to identify himself. Nowadays the expression ”Coat of Arms” is generally applied to what is officially called an ”Achievement”, which consists of various parts: a shield, helmet, mantling, wreath, crest, motto and sometimes supporters and decorations.”

Länk till sidan på Lord Lyon

Nog för att de hade någon form av kläder över sina rustningar, men de broderade vapenrockarna är inte kända från 1100-talet. Och definitivt inte bland vanliga riddare, som inte var så rika.

Dessutom ingick riddare och väpnare i större hushåll som styrdes av en baron och dennes hustru (inte av någon vice-baron, som man ibland får för sig). Det betyder att alla riddare och väpnare i hushållet förde baronens vapen. De förde inte sitt eget på slagfältet och troligen inte vid andra tillfällen heller.

Ska man söka heraldikens ursprung någonstans bör man nog snarare vända blicken mot de fanor som användes för att visa härarna hur, var och mot vem de skulle rikta sin väpnade kraft.

Grundläggande om Skåne

Boktips

Tor Flensmarck har nu kommit med sin fjärde bok i serien Skånelands medeltid. Denna gång är det orter och ätter under begynnelsebokstaven E-F som beskrivs.

Precis som i föregångarna har han gått grundligt tillväga för att ta reda på vilka jordagods/orter som fanns, vem som ägde dem och hur de var släkt.
Boken är också rikt illustrerad med både sköldar, bomärken, kartor och släktförteckningar.
Författaren säger blygsamt i förordet att detta inte är en heltäckande skrift, och det må vara sant. Men det är så nära man kan komma och bra mycket mer än man kan begära som grundforskning i ort- och släkthistoria.

Tillsammans med Jan Ranekes “Svenska medeltidsvapen 1-3” ger Flensmarcks verk en mycket bra bild av Skånsk medeltid.
Hela serien är ett enda stort bevis för att han var en mycket välförtjänt mottagare av SHF:s förtjänstmedalj redan 2003. Det är bara att hoppas att Tor får möjlighet att ge ut hela serien.

Flensmarck, Tor
Skånelands medeltid. Orter och ätter E-F
ISBN: 978-91-85517-12-1

Inga kvinnor i Leksand

Debatten på kultursidorna hann knappt torka innan samma dumhet mot kvinnor under medeltiden dök upp igen.Denna gång i Leksand.

På medeltidsdagarna i Leksand får inga kvinnor vara riddare. Detta eftersom det inte går att ha en kvinnlig kung. Det sista ger jag dem rätt i, men det andra känns krystat.

Nu är det bara ett folkligt arrangemang och skådespel, så just det upprörs jag inte så mycket över. Men det finns några rejäla historiska klavertramp i texten i Expressen som jag tycker återkommer om och om igen.

1) Kvinnliga kungar

De fanns såklart inte för kung är ett titeln på en manlig statschef. Däremot fanns det gott om drottningar (åtminstone lika många som kungarna, kanske något fler) som var statschef eller vice statschef. Deras befogenhet var något lägre än kungens men högre än alla andra män så det borde inte vara något problem att utse en kvinna till drottning. Minns drottning Margareta – nordens mäktigaste alla kategorier under hela medeltiden.

2) Riddare och väpnare

Här är det lite bekymmersamt att man som arrangör av en riddardag inte har koll på att det inte fanns någon skillnad mellan riddare och väpnare rörande stridsutrustning. Riddare var bara den som dubats av kungen (eller möjligen en drottning, se ovan)

Mot 1400-talets slut, närmare bestämt hösten 1497, fanns det bara en (1) svensk riddare, men antalet stormän som var väpnare och kunde ha varit riddare var mångdubbelt fler. Faktiskt över 100, visade det sig när kung Hans dubbade dem vid sin kröning  till svensk kung just år 1497.

Just dessa två fel i texten kan jag lova att nästan ingen av de som blir upprörda har koll på. Så deras upprördhet har snarare med något annat än historiks välvilja att göra.

Å andra sidan – att skylla på en självvald rollbesättning för att utesluta kvinnor och sedan säga att det inte är personligt – det var nog det fånigaste jag hört på länge (näst efter Fifa-ortförklaringarna)

 

Läs artikeln om medeltidsdagen i Leksand

 

 

 

 

Fransk blogg om blasonering av vapensköldar

Utdrag från Züricher Wappenrolle
Utdrag från Züricher Wappenrolle

En ny fransk blogg går på djupet med blasoneringens språk. och heraldikens historia. Läs den.

Tyvärr för mig är den på franska, så jag missar detaljerna, men Translate-funktionen funkar riktigt bra. Anne har en sund och vetenskaplig inställning till heraldikens utveckling som ligger en bra bot ifrån många av dagens heraldiker. En historikers syn snarare än en heraldikers.

De senaste åren har historiker runt om i Europa börjat att så smått intressera sig för heraldik och de gör då upp med många traditionella föreställningar om heraldikens framväxt och utveckling.

Och än mer med synen på vad som är ”rätt” heraldik, för det är något som är synnerligen ovetenskapligt. Jag skulle till och med vilja säga att det är både oseriöst och populistiskt att framhärda i åsikten att en viss tidsperiod vad bättre än en annan på att tolka heraldiken.

Det är ju tvärtom så att heraldiken i sig har fyllt olika behov i olika tidsåldrar och därför anpassats (inte anpassat sig, för heraldiken är i sig inget levande väsen) av de människor som brukat heraldiska vapen. Hade heraldiken inte anpassat sig hade den försvunnit för länge sedan.

Bloggen Le Langue Du Blason hittar du här

The Stowe armorial – Vapenskölden Grenville Diptych

Grenville Diptych, skapad för 1a markisen av Buckingham.
Grenville Diptych, skapad för 1a markisen av Buckingham.

 

Denna fantastiska skapelse är INTE en vapensköld. Det är en minnessköld (och skrytobjekt) skapad på initiativ av George Nugent-Temple-Grenville, 1a markisen av Buckingham. 

Skölden är välkänd bland heraldiker, men ändå förvånansvärt okänd. När den diskuteras så förfasas många över vad kvadreringen kan leda till. Som om det vore en riktig sköld.

George Nugent-Temple-Grenville föddes 1753 och gick bort 1813. hans far var premiärminister och själv var han utrikesminister. 1774 upphöjdes han till markis (hans son Richard Temple-Nugent-Brydges-Chandos-Grenville utsågs senare till hertig. Förutom högre titel hade han även ett än mer imponerande efternamn).

710 vapensköldar

Vapenmålningen består av 719 släktvapen. Några återkommer flera gånger, några sägs vara suspekta (möjligen påhittade) vapen för förnäma män från tiden före heraldikens gryning. Men många är relevanta för viscount-släkten Cobham.

Skölden finns i taket i biblioteket i slottet Stowe. Den kallas därför The Stowe Armorial. Arkitekten bakom var Sir John Soane och biblioteket byggdes mellan 1805 och 1807

Namnet Grenville Diptych som vapenskölden nu är känd som är egentligen ett felaktigt namn. Grenville är ett släktnamn medan ordet ”diptych” avser ett altarskåp eller motsvarande målning som är skapat som två blad som stängs/kan stängas som en bok (kan alltså vara två träskivor eller ett skåp med två dörrar).
Vapenskölden är alltså per definition INTE en diptych.

Viktigt om andra världskriget

I dagens Aftonbladet skriver Fredrik Persson-Lauhusen om de våldtagna tyska kvinnorna. Det är historikern Miriam  Gebhardts  som nyss kommit med boken Als die Soldaten kamen.

Det handlar alltså om de 560 000 kvinnor som våldtogs av ryssarna och de 300 000 som våldtogs av amerikanarna. De flesta våldtogs i samband med krisslutet, men övergreppen fortsatte in på 50-talet då soldaterna fortfarande inte kunde ställas inför tysk domstol. Så ”demokratisk” var den västallierade armén. Det är som att man skäms. Var vi inte bättre än så.

Det nya viktiga är att hon tar upp amerikanarnas (och andra västsoldaterers) skuld, som är densamma som ryssarna. Och varför vi förtigit detta.

För mig är den här boken och artikeln om densamma ytterligare en ögonöppnare. Det är en sak att en propagandamaskin som en armé mitt under krig och efterkrigsarbete förnekar övergrepp. Det kan jag förstå. Men att historiker låter dem hållas decennier efter decennier är inte bra.

Historiker måste bli bättre på att ifrågasätta rådande sanningar, speciellt rörande det som vi håller högt hos oss själva. För om inte historikern ska göra det, vem ska då göra det.

Medicis kulor

Restips

Jesper framför domen i Florens.
Jesper framför domen i Florens. Foto: Michaela Mutka-Wasling.

Familjen MeFoto: Jesper Wasling.dici lyckades både utveckla och förändra sitt vapen samtidigt som de behöll enkelheten. Ursprungligen visar skölden röda rundlar på guld. Det vapnet behåller familjen fram till 1465. Då förlänades ett vapen där den översta rundeln ersätts av en blå belagd med en lilja av guld.  Förläningen görs av kung Ludvig XI av Frankrike.  

Mot slutet av 1400-talet valde familjen att ta bort en rundel. Orsaken är oklar men min gissning, efter att ha vandrat genom Florens, är att det var ett rent estetiskt beslut, för i de sköldformer som blev moderna under 1400-talet såg det inte lika bra ut med fler rundlar. Rundlarnas antal var nog inte heller ett absolut tal. I San Lorenz gravkapell för familjen Medici finns flera sköldar. På graven visas sex kulor; de på golvet har sju medan de i taket och i träpanelen har åtta. Samtidigt visar Cosimo I:s grav i Cappelle Medicee endast fem rundlar.

År 1531 utsågs Alexander Medici till hertig över Florens och Toscana av sin farbror, påve Clemens. Florens var formellt fram till 1532 en republik, även om familjen Medici var de egentliga härskarna i staden. Rent heraldiskt är Medicis upphöjelse till hertigar negativt, för de offentliga utsmyckningarna minskar dramatiskt. Om det beror på modet eller för att de genom sin upphöjelse inte längre behövde bekräfta sin makt inför folket är svårt att säga, men skillnaden är påtaglig.

Hertigdömet bestod fram till 1737, men dess makt begränsades redan under 1500-talet.

Greider skapar historia

Göran Greider får idag återigen plats på Aftonbladets kultursida i ett historiskt ämne. Och åter har han funnit graal, denna gång i form av EU:s egentliga själ.

Greider har läst Stefan Jonsson och Peo Hansens bok Euafrika som handlar om EU:s rötter. Säger författarna och Greider. Tveksamt, säger jag efter att ha läst Greiders text.

Och det gör den säkert också, på ett sätt. All kunskap är bra kunskap och alla vinklar tillför något nytt. Även arvet efter kolonialismen (där mycket forskning återstår, dock hellre av historiker än av politiker).

Men att skriva en artikel om EU:s tillkomst helt baserat på en, 1, bok (och referenserna till boken är ynkligt få, så vad Greider har stöd för vet jag inte) och inte med ett ord se första och andra världskriget som huvudskäl till EU:s bildande men däremot se skräcken för svarta afrikaner som motivet bakom EU – ja då är man inte historiker. Även om man som Greider är en bra skribent.

Jag tycker att det är djupt bekymmersamt att en tidning som Aftonbladet så sällan upplåter utrymme kring historia på sina sidor, och när det sker så är det inte historiker utan debattörer som får tillgång till detta utrymme. Då är det inte längre en kultur- eller debattsida utan en ren insändarsida där höga röster får företräde framför kunskapen.

 

 

Bloodied Banners: Martial Display on the Medieval Battlefield

Boktips

/Texten helt fräckt kopierad /

Medieval warfare is to modern eyes a colourful affair. Banners, armour, horse trappings and many other objects bore heraldic symbols.

To be effective at all, heraldry relied on differences in colour and pattern. As Jones observes, today’s soldier dresses in a way to hide himself from the enemy. He therefore poses the question: why did medieval warriors dress themselves in such a colourful, even flamboyant, manner?

The standard interpretation is that heraldic display was a means of identification, so that warriors could differentiate between friend and foe. Jones doubts this explanation, suggesting that it was more a means of distinguishing a military elite “based upon a concept of individual martial prowess”.

It was an incentive to honourable and valorous conduct since the doers of such deeds could be identified through their arms, thereby bringing glory (or shame) to the family and to the lord as well as the individual.

Banners, on the other hand, were “functional tools of command, being used to convey instructions to the men”. Furthermore, as time went on, other forms of identification were used, both for individuals, in the form of badges, and for collectives, in the form of national or religious insignia, such as the use of the white cross by William Marshal’s men in 1217 to demonstrate their service to the pope and his legate in the wake of King John’s conceding of the realm to Innocent III four years earlier.

Jones goes on to consider other visual aspects of medieval conflict, such as the psychological effect of wearing armour both on the wearer and the observer. The change in outline and proportion of the wearer is demonstrated neatly by photographs of the author across the various stages of donning armour (though, ironically, without any heraldic display).

He also elucidates more fully the importance of the horse and the sword as marks of status and shows how common religious symbols were in martial display. He adds a short discussion of audible display – the use of trumpets, war cries, marching in time – for the sake not only of military efficiency but also to boost the courage of one side while undermining that of the enemy.

These are all fascinating topics, expounded in a very accessible writing style and replete with examples.

Jones covers a huge chronological span – virtually the whole medieval period. Inevitably this limits opportunity for extended scholarly discussion and for explorations beyond published materials concerning England and France.

The author admits that “it is often difficult to ascertain which aspects of display reflect military culture and which civilian ones”. Furthermore, since there was continuity in what he calls “the basic culture” it is not easy to see the supposed military revolution of the 14th century reflected in display. Indeed, he points to continuities with later centuries, where the remnant of medieval armour, the gorget, remained a distinguishing feature of the officer class.

These observations, and the thought-provoking style, make this book a stimulating read for anyone interested in military history. 

Anne Curry is professor of history at the University of Southampton

Author: Robert W Jones
Publisher: The Boydell Press
Reviewed by: Anne Curry
Price (RRP): £50