Alla inlägg av Jourhavande heraldiker

Tysk källa för bevis om svensk sed

Jag hade häromdagen en intressant diskussion med Herr J. Vi pratade om vad som är god svensk heraldisk sed (ett viktigt ämne för svenska heraldiker i dessa dagar). Överlag var vi överens, men vi hade en fråga där vi inte kom överens Tinkturen purpur.

Samtalet var vänskapligt men eftersom jag har skrivit om de svenska tinkturernas historiografi och där slagit fast hur samtliga svenska heraldiker som låtit publicera sina åsikter i tryck har tyckt de senaste 250 åren, känner jag mig ganska hemma när det gäller källäget i Sverige.

Ju mer vi pratade desto mer förvirrad blev jag. Var kom hans åsikt om att purpur inte kan accepteras som svensk heraldisk tinktur utifrån svensk heraldisk sed ifrån?

Till slut kom svaret – han har inte sett tinkturen i tyska vapenböcker.

Svensk sed förutsätter svensk tradition

Jag har respekt för att man inte framledes vill ha purpur för att man tycker att det är för likt rött och blått. Det är ett argument grundat i ens egen tolkning av färglära och vad som gäller bör utifrån denna premiss jämkas samman med andras tolkningar av samma färglära (att en tycker en sak om en färg gör inte åsikten till allmängiltig sanning).

Men om man argumenterar utifrån svensk sed bör argumentationen hämtas från historien och då företrädesvis svensk heraldisk historia. Då går det inte längre att komma dragandes med tyska eller brittiska handböcker.

Ändå är det sådant jag möter om och om igen.

För övrigt accepterar jag tinkturen purpur men ser gärna att den behandlas med varsamhet.

101 heraldiska inspirationer

Boktips

Bokomslag 101 historiker av Knut Prange
Boken 101 historiker av Knut Prange

Mats Persson recenserar i kommande nummer av Vapenbilden Knut Pranges bok ”101 historikere”.
Jag blev så inspirerad att jag beställde den på en gång.

Och nu har den kommit. Det är en dejlig liten bok på drygt 200 sidor. På dessa sidor klämmer Prange en anekdotiska minnen om de heraldiker och historiker som han har haft förmånen att arbeta tillsammans med på ett eller annat sätt.

Och det är kul att läsa om dessa möten. Eftersom jag själv har mött många av personerna, både heraldikerna och historikerna, är det extra spännande att se vad någon annan tyckte och tänkte om dem. Det är inte elakt skvaller utan bara beskrivningar av möten. Därför känns boken inte snaskig på något sätt, även om en och annan av de beskrivna säkert skulle se sig mer vördnadsfullt beskrivna.

 

Författare: Knud Prange:
Titel: 101 historikere – som jeg oplevede dem
Förlag: Det Kongelige Bibliotek & Statens Arkiver (2013)
ISBN: 978-87-7023-124-4

(med frakt från Danmark kostar boken omkring 250 SEK)

Eskilstuna – Lyssna på Klackenberg

Eskilstunas kommunvapen av Eskilstuna Kuriren.
Eskilstunas kommunvapen av Eskilstuna Kuriren.

Eskilstuna gör om sitt kommunvapen och tar bort färgerna. 
– Det är en onödig förenkling som går emot heraldikens idé om färg och form, säger statsheraldiker Henrik Klackenberg till Eskilstuna kuriren.
Jag kan inte annan är hålla med.

För att underlätta den grafiska kommunikationen väljer Eskilstuna kommun att ersätta dagens färgade vapen med en monokrom (svartvit) version. Det känns historielöst även om kommunvapnet ”… ska alltid användas av kommunfullmäktiges presidium vid mer högtidliga, exklusiva och ceremoniella sammanhang”.

Jag tycker att det är fel väg att gå. Kommunen säljer in sig bättre om de är tydliga med att de är en myndighet och inget annat. Det underlättar också vidare kontakt med medborgarna eftersom man visar hur förväntningarna ska vara. Är man kommun är man stelare än om man är företag – men man är också stabilare. Det illustreras väl av ett kommunvapen.

Sedan kan kommunen såklart ha under-varumärken för viss publik verksamhet (som den ungdomsverksamhet som nämns i artikeln).

Att som här hamna på ett mellanting gör ingen glad, så jag ger det hela fem år och sedan har samma personer som idag beslutat om ändring ändrat sig.

Priset för historieförfalskning

Hur viktigt är det att kritiskt granska sin historia? Fråga ryssarna. I vårt östra grannland pågår nu en historierevision av gigantiska mått med syfte att försköna Sovjettiden, hävda att Ryssland ensamt vann andra världskriget och påstå att Gulag inte var en stor grej för Stalin var en god man.

I det spirande fascistiska Ryssland är det Putin och hans anhängare som vill få fram en historierevision eftersom de då lättare kan få acceptans för sin politik. ”Om Gulag inte var så hemskt och dagens polisväsende inte är i närheten av Gulag kan ju inte dagens polis vara annat än rättskaffens personer.”

Att Putins Ryssland är ett odemokratiskt blivande helvete vet vi redan så därför nöjer jag mig med att nämna detta.
För vidare läsning, se mer här

Västeuropeisk revisionism

Jodå, den finns också. På senare år har den kommit tillbaka och det handlar främst om att skriva om 1800-talets historia och det som gällde fram till andra världskriget.  Ibland handlar det om så triviala detaljer som att en riktig fluga av tradition ska vara handknuten, underförstått att de som köper färdigknutna är mindre vetande. Sanningen är tvärtom – det tog ungefär drygt 50 år från den moderna flugans uppkomst till att den slutade (!) vara färdigknuten när den köptes.

Något mer revisionistiskt är att i dagens Sverige, där mängden språk är fler än någonsin tidigare, hävda att bildning betyder att man ska kunna latin. Inget fel på det numera döda språket latin, men att hävda att det är mer värt än arabiska eller farsi blir smått löjligt. Det är däremot ett tydligt tecken på att man känner sig hotad. Då ska man ändå veta att latin långt tidigare i princip försvunnit från humaniora – trots vad vissa inom humaniora påstår. Och skälet är inget annan än att man slapp läsa latin och istället kunde läsa ett annat och mer användbart tredjespråk i skolan (ex franska eller tyska).

TV-serier som historieförfalskare

Men det mest revisionistiska står viss populärkultur för. Downton Abbey är här ett bra exempel. Hyllad av många, och visst är både skådespelare och scenografi bra. Dialogen med, om jag ska gå in på de detaljerna, men jag är mer intresserad av andra.
Jag går förbi det faktum att gruppen anställda är på tok för liten (det är en övervägning som man får göra i en TV-serie). Det är snarare hur de framställs.

Tittar man på de karaktärer som ifrågasätter samhällsstrukturen (ex Thomas Barrow och Tom Branson) så framställs de som mer eller mindre ondskefulla och oborstade. Speciellt Branson är intressant, för hans karaktär blir vänlig först när han tas in i familjen. När han är socialist är han bara en idiot
De som däremot tycker att samhällsordningen är bra framställs som goda vackra människor. De framställs också som personer som lord-familjen lyssnade på varför man kan säga att det är ett demokratiskt samhälle. Kvinnlig rösträtt tas upp, men bara när den berör överklassen. Även här vågar man inte ta upp den fanatiska kritik som riktades mot kvinnor som ville ha rösträtt. Fanatismen under första världskriget (vilken är psykologiskt förståelig men civilisatoriskt avskräckande) tonas ned. Det våld och hot om våld som riktades mot dem som var emot kriget försvinner nästan helt.

Visst kan man säga att det är ju bara en underhållningsserie – men om det ”bara” är en underhållningsserie borde man antingen tona ner sin vilja att vara historiskt korrekt när man med det uttrycket endast avser kläder och tilltal, eller på allvar våga prata om det som hände – som att många av de liberala tänkare som idag hyllas för sitt frihetspator (ex JS Mill) var emot rösträtt för alla under honom i social status samt för kvinnor. Till och med en sådan liten detalj som att lorden i serien har plats i överhuset och som sådan får rösta i dessa frågor undviks helt.

”Historiskt korrekta” dramer är sällan så korrekta som de utger sig för att vara, och de har en påfallande stor tendens att tona ner konflikter som skapas på grund av maktens agerande medan de gärna framhäver de konflikter som skapas av pöbeln (man kan se samma tendenser i serierna The Paradise och Mr Selfridge).

Det bör kanske påpekas att skaparen av Dowtown Abbey Julian Fellowes själv sitter i överhuset (medlem av de konservativa) som baron. han har således både kunskap om beteenden och (kanske, min spekulation) ovilja att allt för tydligt visa på det maktmissbruk som kännetecknade dåtidens överklass.

Vad kan SVK, egentligen?

Svenska Vapenkollegiet får ibland skit för att de säger ja till vissa vapen. Kritikerna säger då att SVK borde säga nej för att vapnen bryter mot god heraldisk sed.

Jag förstår tanken bakom kritiken, och om jag satt i en position där jag slapp ta ansvar skulle jag kunna säga detsamma. Men om jag har ett ansvar som jag dessutom tar på allvar måste jag agera lite annorlunda än att bara kritisera.

Komposition eller utförande?

Ett heraldiskt vapen kan vara fult och vara korrekt komponerat. Eller så kan det vara fel komponerat men en vacker bild. Av dessa två ska det fula godkännas och det vackra som ska underkännas.  Därom borde alla vara överens.

Men SVK ska ju stå för
god svensk heraldisk sed?

Ja, på ett sätt.
Men eftersom det långt ifrån är klart vad som är god heraldisk sed (även heraldiker tenderar att schablonmässigt stryka 1100-1200-talö och 1600-1800-tal och fokusera på mittperioden som den enda sanna heraldiken – utom när det gäller rangtecken, får då stryks den enda sanna perioden till förmån för den sistnämnda).

Det går därför inte att ta fasta på ett sekels agerande utan man måste se till helheten. Vissa idéer från 1200-talet är god heraldik, andra inte. Detsamma gäller om 1700-talet. Att de två perioderna skiljer sig från varandra betyder inte att en har fel och den andra har rätt. Tvärtom har heraldiken ständigt förändrats och tagit intryck från andra tider, kulturer och länder.

När SVK då ska ta hänsyn till ett vapen som innehåller fem tinkturer kan ledamöterna tycka att det är vackert eller fult (personlig smak), ha synpunkter på tinkturmöten (tolkningsfråga) och konstatera att tinkturregeln följs och att vapnet är stiliserat på ett genomtänkt vis.
Att då avslå detta vapen är att bryta mot god heraldisk sed för att man upphöjer den egna personliga smaken till rättesnöre. Det kan man göra, men då får man vara beredd på att andra gör exakt samma sak mot ens eget vapen.

Därför måste SVK ibland godkänna fula vapen.

(sedan är det en annan sak att vissa vapen som ses på svk:s hemsida faktiskt är felritade. )

Bra om Narva i HT 112

I senaste Heraldisk tidskrift (112:2015) finns en bra genomgång av staden Narvas många vapen. 

Det är historikern Tiit Saare som i artikeln ”Vem använde Narvas glömda vapensköld” gör en genomgång av den heraldik som använts för Narva och för hertigdömet Estland.

Förutom att titeln känns aningen krystad och förvirrande är det en bra genomgång av Narvas heraldik och de missförstånd kring denna som fått nutida människor att staden Narva haft upp till fyra vapen, när svaret är att man blandat ihop det svenska hertigvapnet för Estland med staden Narva.

Problemet med purpur

Nedanstående underlag cirkulerar nu bland SVKs ledamöter.
Jag kommer INTE att berätta vad någon av dem svarar, eller ens om de svarar. Men jag tycker att frågan är så intressant att jag sprider den vidare. 

Problemet med purpur bygger på en åsikt som vi nu diskuterat i flera år. Visst kan man hävda att det inte är svensk tradition, men då måste man först slå fast vad som ÄR svensk tradition. 
Därför tar jag nu tag i det här genom att starta en diskussion.

Tanke 1
Problemet med konsekvens. Vilka referenser ska vi luta oss mot. 
Jag tycker att det är svårt att motivera för mig själv att hämta argument endast från den källa som stödjer min tes. Det blir för mig populism och motsatsen till seriös heraldik.
Uppenbarligen kan inte statsheraldikern räknas som god heraldisk svensk sed eftersom vi hos dem hittar ett nyskapat vapen – som dessutom är kodifierat genom myndighetsbeslut.
Riddarhuset/Adeln har purpurvapen (det nämner redan Uggla i sin bok ”Inledning til heraldiken”. Riddarhuset står därmed inte för svensk heraldisk tradition, såvida vi inte ska räkna bort alla dess vapen förutom 1800-talets (och då hamnar vi i den lätt absurda situationen att den period som vi annars anser vara en förfallsperiod är den som är vår svenska heraldiska tradition. Håller vi fast vid det?
SVR och Arvid Berghman har däremot inga (?) purpurvapen. Är de god svensk heraldisk sed? Gäller det i så fall allt de har gjort eller ska vi välja ut de gånger de gör något som passar oss och förkasta dem när de har motsatt åsikt?
Handböckerna då, ska de vara vårt facit? 
Vad händer om de säger emot varandra – vilken som ska då gälla?
Tanke 2 
Är det fel att ta in inspiration från utlandet.
Det kan man ju tycka, och då kan ett motstånd mot purpur vara motiverat. Men då ska detta motstånd även gälla andra nymodigheter som inkommit de senaste 100 åren, ex den brittiska idén att fruntimmersvapen ska framställas i rutformig sköld (återigen, detta noterade Uggla redan 1746, då han konstaterade att det inte förekom i Sverige)

Vi skulle även kunna fundera på det här med ofrälse vapen. Ska 1800-talet vara gällande (som gällde ovan för purpur och Riddarhuset) så bör vi vara medvetna om att man då ansåg att borgerliga vapen var en styggelse (undantaget serafimerriddare)
Jag hade ett samtal med en heraldiker utanför den vanliga gruppen som var emot purpur för att det inte förekommer i tyska och österrikiska vapenböcker.
Ett gott argument, men då har vi ju hämtat in inspiration från utlandet för att poängtera en svensk sed, och det blir ju lite tokigt. Om man däremot inte har något emot utländsk inspiration men är emot purpur av andra skäl så är däremot utländska exempel bra i en argumentation, tycker jag.
Tanke 3
Vilken heraldisk period är den ”äkta” och vilken är den ”felaktiga”?
Kan vi göra sådana indelningar och vilka konsekvenser får det i så fall?
Jag tar upp några exempel som är avsedda att provocera med syftet att komma ifrån allt för enkla resonemang.
1100-talets vapenrätt skiljer sig dramatiskt från 1200-talets (på kontinenten, förläng med ett sekel i Norden). 1300 (respektive 1400-talet häruppe) innebär ytterligare en nyhet. ”Medeltiden” är alltså inte alls konsekvent när det gäller denna centrala fråga. Får endast arméförande personer ha vapen (eller översatt till idag, individer i betydande maktposition, dock ej deras barn såvida de inte har samma makt = 1100-tal). Eller ska alla fria män få ha vapen (1300-tal)? Eller ska vissa fria män få ta vapen medan andra fria måste föra det som ges av staten (1400-tal)
Medeltiden förändrar drastiskt sitt sätt att komponera vapen. I Sverige är fabeldjur vanliga 1250-1350, mycket mer sällan därefter och aldrig i vapenbrev. Först med landskapsvapnen kommer fabeldjuren tillbaka. Vad är här bra heraldik enligt dem? Och vem av dem har rätt? Och enligt vem då – vi eller de som levde på 1800-talet eller de som lever om 100 år? Eftersom jag inte ser oss som slutet på historien så kan jag inte heller se att vi ska vara domare över historien.
Om vi nu bestämmer oss för att medeltiden är något av ett ideal bör det rimligen gälla hela den heraldiska paletten eftersom allt hänger samman. rangkronor, sköldhållare etc är helt fel. kvadreringar av släktvapen fullständigt fel om du inte är kung. Ärftliga vapen som är identiska med faderns vapen kan aldrig accepteras eftersom vapnet ska vara individuellt. Tar vi tidig heraldisk tid så får vi skippa hjälmprydnaden med.

Lita inte på sökmotorerna

I flera år har jag följt sökmotorernas arbete på nätet, och det är inte någon kul läsning.

På senare år har det blivit än värre. Speciellt Bing har ändrat sina logaritmer så att man idag på ordet Vapensköld bland de tio första sökningarna får fram två (2) sidor från Zazzle. På deras sida eller ens sajt nämns knappt ordet Vapensköld, men det är ett företag inom branschen. Det är enda förklaringen till varför de kommer på sidan ett. Ytterligare två företag finns på sidan ett – Momak och Rhombus, medan IPA och 1001flaggor finns på sidan två.
Den här bloggen kommer på sidan tre, vilket är lägre än den gjorde på Bing för några månader sedan.

Bing om Vapensköldar den 23 november 2015
Bing om Vapensköldar den 23 november 2015

Även Google har ändrat sina variabler för några företag som har gamla sidor utan uppdatering har den senaste tiden ändå stigit i rankingen. Det är klart att sökmaskinerna hellre lyfter de sidor som kan förmås att köpa annonser hellre än de sidor som ger den sökande den information som hon söker.
Det är synd när man inte kan lita på Google och Bing.
Den här bloggen kommer på sidan två hos Google medan Svenska Heraldiska Föreningen (den mest relevanta i ämnet) kommer betydligt längre ner.

Google om Vapensköldar den 23 november 2015
Google om Vapensköldar den 23 november 2015

Kyrklig timbrering i Sverige

Min gode och heraldiske vän Claus Berntsens arbete för kyrklig heraldik har lönat sig. 

I augusti 2014 godkände biskop Sven-Bernhard Fast av Visby en modell för timbrering av diakon- och prästvapen i Visby stift. Det är den första officiellt godkända timbreringen för Svenska kyrkans diakoner och präster.

Läs mer om Timbrering  för diakoner och präster i Visby stift.