Alla inlägg av Jourhavande heraldiker

Historia, Jourhavande heraldiker

Den ofullständiga bloggen

Lämna en kommentar

 

The complete guide to heraldry, Heraldiskt lexikon, The art of heraldry etc etc. Jag har länge funderat över varför heraldiker gör anspråk på att i varje bok täcka hela sitt ämne. Det ser jag inte hos andra humanister.

På den här bloggen, Heraldik och Vapensköldar,  presenterar jag stort och smått i mitt favoritämne. Något har en vetenskaplig ton, annat folkbildande och ett tredje inlägg är rent skvaller. Var för sig ger det förstås inte mycket men tillsammans blir den en gedigen samling av ofullständiga fakta. För är det något jag lärt mig av 30 års ämnesstudier så är det att jag nu vet mindre än någonsin men samtidigt en väldans massa.

Och förhoppningsvis fortsätter jag så här – att inte veta men lära mig mer och mer så att jag till slut får den mest omfattande ofullständiga samlingen av heraldik som någon skapat.

Funderar du på något som du vill ha ett ytligt svar på är du välkommen att antingen skicka ett mejl eller skriva en kommentar här under.

 

 

Vapensköld

Min heraldik i vardagen 1

Heraldiska vapen som inte används, hur meningsfullt är det?
Ända sedan jag började intressera mig för dessa vapensköldar har jag använt dem på ett eller annat sätt. I några inlägg kommer jag att visa hur och var.

Det här är ju inte vapen Wasling, tänker du kanske. Och det är rätt. Vapenskölden på väskan gjorde jag under gymnasietiden, innan vapnet var klart. Du kan se att det även finns uppmålat bland förslagen här så uppenbarligen var detta en favorit. Att rosorna saknas ska främst läggas på kontot – ”de är svåra att måla med lackfärg”.

På bilden syns min bror, hans dåvarande flickvän och en god vän tillsammans med min attachéväska. ”Alla” hade en sån som gick på Teknis (Sven Ericsson-skolan) i Borås. De flesta hade den utan märken, några coola hade fullt med klistermärken men jag är helt säker på att jag var den enda, någonsin, som hade den fullt målad.
Den övre bilden är från våren 1988 och den nedre från något senare samma vår, när jag målat lite till.

Vapensköld

Sommar i solen

Det är sommar med sol och bad. Så under en tid kommer inläggen här att vara lite sporadiska och jag ser mer ut som bilden här ovan än som en antikvarie.

När hösten kommer igen så blir det mer fart på bloggen. Kanske blir det några nya resereportage, om jag åker iväg på någon dagsutflykt. Eller så blir det någon ny infallsvinkel på något gammalt uttjatat ämne,; såna omtag som jag älskar att göra.

Och redan nu vill jag passa på att göra reklam för släktforskardagarna i Borås helgen 23-25 augusti. Jag kommer att vara där – kommer du?

 

Vapensköld

Sköldknektarna i Sverige

Sköldknektarna var en halvadlig grupp krigar som skapads av Karl IX under tidigt 1600-tal för att skapa en starkare armé utan att dra på kronan stora frälseutgifter.

Sköldknektarna är på sätt och vis en fortsättning på de svenner som anlitades från Sturetiden och en bit framåt. Ofrälse män med stor kunskap i krigets konst som kungarna av Sverige behövde för att skydda riket och makten. just under Karl IXs tid var detta extra viktigt eftersom han stred med sin brorson Sigismund om den svenska kronan.

Slaget vid Kirkholm utanför Riga i Livland 1605 kom att få avgörande betydelse. Slaget var en katastrof för Sverige men stora förluster och en insikt om att den svenska adeln inte var tillräckligt kompetens (det gällde även den svenska högsta ledningen, inte minst kungen själv). Dessutom litade inte kungen på adeln eller andra så han behövde stöd från en ny grupp.
Därför föreslog kungen 1606 att en ny form av frälsemän skulle införas i Sverige.

Om detta kan du läsa i artikeln om Sköldknektarna som just nu har uppdaterats med nya namn.

 

Historia

Alla står i tjänst till alla

I motsats till det jag skrev häromdagen, att gåvor gavs för att man förväntar sig lojalitet, kan man säga att den medeltida människan saknade vår individualism.

Begreppet fanns helt enkelt inte. Hela tanken om att en person är en ö vore fullständigt absurd för en människa på medeltiden – oavsett position i samhället. Detta annorlunda sätt att se på samhället (jag säger annorlunda för jag menar att det är likvärdigt vårt system, inte underordnat eller outvecklat, även om jag själv har svårt att förstå det) innebar att alla grupper står i relation till andra.

Peter Reinholdsson tar upp detta i avhandlingen ”Uppror eller resningar”, där han visar att de relationer som fanns var eftersträvansvärda och inte ett tvång.
Tvärtom var det viktigt att visa upp de band man hade. Kanske är det så vi ska förstå hur vissa heraldiska symboler används. Det är emellertid något som inom heraldiken syns tydligare på 1200-talet än på 1400-talet. Jag tänker här på såväl bruket av lejon (Erikska ätten) som sjöblad (hallandsgrevarna) bland de män som på något sätt svor trohet till en överhet utan att för den sakens skull vara vasaller.

Om vi går tillbaka till herr Gregers betyder det att vi i källorna har hans gåvor till andra. Vad vi däremot inte har är de gåvor han tog emot. Dessa gåvor behöver inte nödvändigtvis ha varit fysiska föremål eller lojalitet. Det kan lika gärna ha varit böner eller något annat immateriellt.  Källor visar alltså bara en del av sanningen, även om de är aldrig så fullständiga.

Läs mer

Peter Reinholdsson; Uppror eller resningar (1998)

Historia

Kungslena, Lena och Gestrilien

Lämna en kommentar

1208 och 1210 stod två slag här runt Varvsberget där Lena, numera Kungslena ligger. Eller, vi vet att ett av slagen stod här och det andra kanske var här. Eller någon annanstans. Men en historisk plats är det – Kungslena.

På min heraldiska resa har jag nu kommit till Kungslena och Gestilren. Här stod som sagt ett slag 1208 och möjligen också ett 1210.  Om inte annat så känner du till det från Jan Gullios böcker om Arn.

Kyrkan i Kungslena

Denna kyrka uppfördes efter 1208 eftersom Sverkarnas här brände den gamla vid slaget i januari detta år. Målningar gjordes på 1400-talet, då kyrkan också byggdes till. Sedan målade man över allt 1749-talet när kyrkan fick sitt nuvarande utseende interiört.
Notera att man mitt i den religiösa ivern som då dominerade det dagliga livet ändå inte tvekade att bränna en så helig plats som en kyrka fast man hade den i sin kontroll. Det var knappast de flyende ”danskarna” som hann sätta eld på den. På svenska kyrkans hemsida står det att den troligen föregicks av en stavkyrka, men eftersom även i fattigare socknar hade övergått till att bygga i sten och riva sina gamla träkyrkor redan från 1120-talet är det inte sannolikt att man skulle ha låtit en träkyrka stå kvar här.

Tveksamt också om den brann ner 1208. Den brann säkert men eftersom både dopfunt och trädörrar har klarat sig var det nog en begränsad brand. Tillräcklig liten för att inventarier skulle klara sig men tillräcklig stor för att en totalrenovering krävdes. Som Notre dame nu i våras.

Pansardörren till sakristian (bild här ovan) sägs vara från den gamla kyrkan, den som – delvis – brann 1208.  Ändå är jag tveksam. Riddarens sköld har en form som var helt okänd fram till 1300-talet och var omodern på 1400-talet. Mest vanlig var den under seklets andra hälft. Struthättan är även det et plagg som hör till 1300-talet, främst den senare delen. Om det nu är en struthätta.
Jag har ingen kompetens i att bedöma åldern på en järndörr så jag nämner det bara för att jag hoppas någon kanske tar en närmare titt på det eller berättar något för mig.

Kungamötet

Runt Varvsberget fanns borgen Lena, tegelhuset (palatset) Lena och så kyrkan. Det var centrum i ett stort uppbördsområde och sannolikt en central plats i det embryo till rike som växte fram under 1100-talet.
Förste kände ägaren till huset i Lena var Birger jarl, men det bör nog ses som en del av hans ämbetsutövning.

Under 1250-talet samlades Norges kung Håkon och Sveriges kung Valdemar tillsammans med Sveriges jarl Birger i Lena. Av det skälet kom man mycket senare, på 1700-talet, att bygga på kyrkan med tre torn (en för varje potentat) och döpa om socknen till Kungslena. Det fjärde tornet på bilden här ovan, det som syns längst till höger, är klocktornet, och det tornet står sju meter bakom kyrkan.
Men ska vi vara ärliga var det inte så imponerade möte. Båda kungarna var unga, en var son till Birger och den andre svärson, så det var väl mest en familjeträff i det nya coola huset som byggs av tegel på en plats mellan kyrkan och den gamla borgen. Det var nog inte meningen att det skulle bli några fler strider på den platsen.

Lena borg och hus

Enligt skisser jag sett skulle huset ha sett ut ungefär om Glimmingehus i Skåne, men med ett eller två torn. Just utseendet kan man nog fundera över, Glimmingehus byggdes torts allt mer än 200 år senare i ett annat rike så arkitekturidealet lär knappast ha varit detsamma. Men utsikten från de övre våningarna måste ha varit imponerande. Man ser bokstavligt flera mil i fler a riktningar. Stort var det också 33 x 15 meter med en väggtjocklek på dryga metern. Tornen kan ha varit 12 respektive 14 meter i diameter, om man tolkat lämningarna rätt. Men det kan också vara något helt annat.

Borgen har gått i ”arv” från Birger till sonen Bengt (biskop i Linköping) och sedan till marsk Torgil Knutsson. Nu var Bengt en man som var relativt ointresserad av sitt kyrkliga ämbete men desto mer engagerad i sitt hertiguppdrag så borgen var kanske en del av det. Den tvist som uppstår när Bengt vill donera ägorna till Linköpings stift tyder på det, och det kom också att fortsätta vara kronogods. Alltså något som inte var Bengts privata egendom.

Läs mer

Riksantikvarieämbete om Lenaborg.
http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html?tab=3&page=1&objektid=10195800220001#

Jag återkommer snart med några tankar kring den lilla forskning som finns kring slaget vid Gestilren, för det är intressant på många sätt. Inte minst metodologiskt och historiografiskt.

 

Alla foton av Jesper Wasling. Använd dem gärna om du vill.

Historia, Vapensköld

Papegojor i Tidaholm

Staden Tidaholm är en verklig sommarstad. Ja, de kanske inte känner det så, men det var min upplevelse. Liten, mysig men det händer i ärlighetens namn inte särskilt mycket. 

Med många små söta verksamheter runt om i stan samt en hel del vackra blomster- och vattenarrangemang är Tidaholm  en mysig stad att besöka. Själv åt jag lunch på caféet Nohrberg när jag var där. En kycklingsallad mot Ceasarhållet som tydligen drog till sig dåligt väder. I alla fall föll temperaturen från 23 och sol till 20 och blåst under den korta tid jag satt där. Det finns en klocka/termometer mitt på torget, på samma hus som bokhandeln håller till så det var lätt att hålla koll på tid och de mörka moln som drog fram.
I bokhandeln kan du för övrigt hitta gamla lokalböcker som man ska hitta i en bra lokal bokhandel. Bland annat några av min morfars favorit Västgöta-Bengtsson.

Två papegojor

Kyrkan i Tidaholm har två begravningsvapen för två män ur ätten Papegoja, som på 1600-talet hade godset Ramstorp i Agnetorps socken. En av dessa var Johan Papegoja, gift med Armegard Printz som var dotter till Johan Printz som vi snart möter i en annan resebeskrivning. Den om Bottnaryd, men den kommer först om en vecka eller så. Skeppsmajor papegoja gjorde flera resor till amerika-kolonin och var även viceguvernör under en kort period när svärfadern var tvungen att återvända till Sverige.
Den andra begravningsskölden kunde jag inte se vem som hade. Och ingen annan heller, verkar det som, för trots googlande hittar jag inget namn.
Den som

Själv kyrka invigdes 1841 så vapnen här var tidigare uppsatta i Agnetorps numera rivna kyrka. Tidaholm var tidigare en del av Agnetorp socken vilket den nu åter är, fast tvärtom så att säga. Kyrkan i Tidaholm är för övrigt väldigt omgjord vid flera tillfällen så det finns inte mycket historia från någon period, men å andra sidan är den en av de mest funktionella kyrkor jag varit i. Och det är ju en roligt att se en kyrka som används till det den är tänkt att användas till – religiös verksamhet – och inte fokuserar på att första hand vara ett historiskt föremål. Åsle, som jag också besökt, känner jag samma sak inför (mer om den inom kort). Kanske inte den roligaste kyrkan för en historieresenär som mig men säkert desto roligare för aktiva församlingsmedlemmar.  

Och jag måste säga att när jag av nyfikenhet på öppettider tittade in på Tidaholms Facebook-sida så överraskades jag av hur mycket aktivitet det var, och hur mycket glädje det fanns i den, och hur välkomnande de verkade vara. Kanske är det också därför de förmås hålla så mycket öppet nu i sommar?

Balte i Tidaholm

I Tidaholms vapenhus finns det ett fragment som visar en man i kjortel. Denna figur är i allt väsentligt densamma som den som finns i Baltaks kyrka. Inte så att de är identiska, men det är samma typ av kjortel, samma hållning av högerhanden och samma korta ben. Vänsterarmen skiljer sig åt.
På något sätt bör dessa hänga ihop men hur kan jag inte svara på. Värt att notera är att ingen av figurerna har något attribut som p något sätt knyter dem till herreklassen, prelaterna eller stenhuggarna. Det ser inte heller ut att vara ett helgon.
Finns det någon liknande figur på annan plats i Sverige, Norden eller Europa?

Balte i Baltak

 

Alla foton av Jesper Wasling. Använd dem gärna om du vill.

Historia

Baltak värt en liten omväg

När du ändå varit i Velinga och ska till Tidaholm kan du passa på att ta en sväng förbi Baltaks kyrka som ligger 9 minuter bort. Föga heraldisk och byggd på 1800-talet. Men för allt i världen, tro inte på allt som kyrkan säger om denna byggnad. Som att den grundlades av en storman vid namn Balte, som alltså enligt någon folketymologi gav taket, dvs hela kyrkobygnaden, till församlingen. Namnet är mycket äldre än så.

Av den gamla återstår inget mer än några intressanta stenfigurer som nu finns i den nya kyrkan.
Jan Svanberg säger om helfiguren, att denna är mycket svårplacerad. Att den folkliga traditionen, som säger att bilden föreställer Balte är en lika god gissning som någon annan. Det är en åsikt som jag har respekt för. Så länge vi vet att vi rör oss bortom det akademiska så kan vi lika gärna döpa en för oss okänd stenfigur till det vi vill.

Biskopen och munken

Stenhuvudena på den andra sidan väggen i den nuvarande kyrkan är en biskop respektive en munk. Det ser man för att den ena har en mitra och den andra en tonsur. Biskopen är unik för detta är det enda stenhuvudet som föreställer en sådan i Sverige.

Liksom många andra huvuden av det här slaget har det troligen tillkommit på 1200-talets andra hälft. Då var mäktige Brynolf Algotsson biskop i Skara. Munken/abotten bör då ha varit hans kollega i Varnhem. Acklinga, med Annexet Baltak, hade på 1560-talet en extremt stor andel av områdets gårdar (65%).
Var det så redan på 1200-talet så var detta kanske en plats där ovanligt många kyrkomän hade sin försörjning och då bör det ha varit en plats där många kyrkomän ofta befann sig.

Alla foton av Jesper Wasling. Använd dem gärna om du vill.

Balte i Tidaholm

Snabb inflikning. I Tidaholm finns det en stenfigur som påminner väldigt mycket om den som står här i Baltak. samma upphovsman, samma mystik. Värt att reflektera över.

 

Historia

Gåvor som ställer krav

Kan en gåva ges för att ställa krav på mottagaren? Ja, det visar Gabriela Bjarne Larssons undersökning av Gregers Matsson Lillies avlöningsstrategi under sent 1400-tal.

Herr Gregers tillhörde den yppersta eliten. Han var riddare, riksråd och lagman och dessutom befälhavare över några slott. För perioden 1462 till 1492 är hans bokföring bevarad. Därför kan vi se hur han avlönade sitt krigsfolk. Och det har Gabriela Bjarne Larsson gjort.

Lön i pengar och i varor

Grundlönen var kläde och kontanta medel, för utom mat och logi. Därmed klarade sig soldaten för dagen och kunde leva ett liv som för den tiden nog var ganska bra. Krig var det trots allt inte så ofta.

Men herr Gregers hade även två andra former av avlöning. Dels betalar han i form av krigsmaterial. Det kunde vara en häst, armborst eller annan militär (ut-)rustning.  Dels ger han gåvor som hade någon form av erkänd status. De finaste tygerna och dräkterna skänktes till de högsta officerarna och så vidare i en fallande skala. Det speciella med dessa gåvor var att de inte förutsatte någon motprestation men såväl givaren som omgivningen förutsatte att mottagaren istället gav en social eller moralisk motprestation, som Gabriella uttrycker det. Gåvan förpliktigade helt enkelt dem att stödja herr Gregers.
Det finns inga gratis luncher.

Från kläde till medalj

Herr Gregers var säkert inte unik, det är bara det att så få källor har bevarats. Och den här formen av statuskodade gåvor kom under 1500-talet att formaliseras då olika former av statusfyllda medaljer och ordnar gavs och där givaren (monarken) därmed kunde räkna med olika stort stöd från centrala grupper i samhället. Det är nog också så man ska förstå frånvaron av medaljer till borgare innan merkantilismen slår igenom på 1700-talet. Men om detta har få, om någon, forskat.

Läs mer

Gabriela Bjarne Larsson; Lön och gåva … i M Gustavsson & D Retsö ”Långa linjer och många fält”, (2014)

PS. Herr framför förnamnet var svensk medeltidens sätt att titulera en riddare, precis som man ännu säger Sir John i England. Endast riddare titulerades herr, aldrig svenner, väpnare eller annat löst folk inom frälset. 

Vapensköld

Velinga kyrkas riddare

Nya och gamla riddare samlas på Velinga kyrkogård. De gamla är relativt okända men de nya är från släkten Wijkmark som dominerade socknen under 1800-talet. Minst två av dem blev riddare enligt gravstenarna här på Velinga, men någon heraldik ser jag inget spår av.

Velinga kyrka ligger behagligt i ett öppet landskap på så sätt att utsikten från kyrkan är otroligt lång. Om det såg ut så här på medeltiden eller om denna öppna yta är ett resultat av att någon mosse odlats upp eller en sjö har sänkts vet jag inte. Det skiljer sig på så sätt från Härja som jag tidigare beskrev och det verkar som att området har hyst fler personer.

Kyrkans värde finns utanför så skulle du komma när den är stängd så är inte så mycket förlorat. Längs ytterväggarna står gravstenar från 1600-talet och inmurad i östväggen finns en liljesten.

Strax bakom inknödd mot muren finns familjen Wijkmarks familjegrav. Knut Wijkmark ägde godset Torp i denna församling och han var under några år även ledamot av första kammaren. Två Wijkmarkare på Torp slogs till riddare, enligt deras gravstenar. En var Knut.

Liksom övriga stenar från 1800-talet saknas här all form av heraldisk utsmyckning fast man så gärna lyfter fram sina titlar.

På södra väggen finns numera denna tympanon inmurad. Den föreställer en biskop eller Jesus som till höger om sig (från vår position) har en häst. Denna man är sannolikt donatorn som sträcker fram handen och överlämnar kyrkan. Hästen är ett attribut för hans position i samhället. Till vänster ses en klippa som antingen går tillbaka på Paulus brev till Efesierna 2:20 där det sägs ”där hörnstenen är Jesus själv” och/eller så syftar det på biskopsämbetets, och därmed kyrkan som institution, själva ursprung som är Petrus, som betyder klippa. Är den möjligen gjord av Ottravadsmästaren?
Kunskapen hämtad från Jan Svanberg.

Liljestenen i Velinga

Jesus på altartavlan

Bakom en dörr hittar jag detta prästpar från 1600-talet, som förvånat möter mig blick. Lägg märke till prästens frisyr. Så långhårig att varje hippie skulle vara avundsjuk. Visst är det fascinerande att man runt om i svenska kyrkor upprördes över de långhåriga ungdomarna på 60- och 70-talet samtidigt som man mitt i kyrkan hade bilder på Jesus, präster och all sköns heliga män som samtliga hade minst lika långt hår. Jag tror inte att kulturell blindhet kan bli tydligare än här. Jesus här ovan har ju också skägg, detta otyg.
Personen har ett namn och identitet. Det är kyrkans välgörare, häradshövdingen och Per Brahes handgångne man, Tyres Gunnarson Hadelin, 1630-1687, och hans hustru Anna Stille, 1632-1698. Han var inte präst.
Tack till Bengt O Nilsson för hjälpen med identifikationen.

Utanför kyrkan finns dessa numera okända gravstenar som gjordes under 1600-talet. De finns på snart sagt varje kyrkogård här i västra Skaraborg men jag har inte sett dem i Sjuhärad som ligger strax söder.

Alla foton av Jesper Wasling. Använd dem gärna om du vill.