Purpur eller inte? Det är tvistefrågan i svensk heraldik och jag vill här klargöra min ståndpunkt eftersom tinkturerna är så centrala för kompositionen av vapen.
Sex heraldiska tinkturer är odiskutabla så därför nämner jag dem endast en gång: rött, vitt, svart, blått, gult, grönt. Andra är fullständigt oacceptabla, som aska, ljusblått, beige och vad man nu kan hitta på. Däremellan finns det några som vissa heraldiker förkastar och andra hyllar.Pälsverken tar jag inte upp, det är en helt egen kategori tinkturer.
Guld & silver
Heraldikens två metaller behöver inte diskuteras.
Blått & rött
De två i särklass vanligaste färgerna i svensk heraldik. De står tillsammans för mer än 70 procent av alla färgfält medan alla andra färger och pälsverk delar på resten.Självklart ska de vara med.
Svart & grönt
Svart har alltid funnits i bakgrunden medan grönt länge var väldigt ovanligt. Kanske för att, som Jan Raneke konstaterar i sin avhandling, grönt var en svår färg att framställa under medeltiden. Eva Anderssons avhandling om kläder under medeltiden bekräftar detta. Grönt är väldigt ovanligt på klädesplagg som nämns i testamenten medan blått är den vanligaste färgen – långt före grått.
Purpur
Det har tvistats om denna färg sedan medeltiden. Eller, den har funnits med sedan medeltiden men var så sällsynt fram till 1600-talet att den bara noterades i förbifarten. Under 1600-talet blir den populär och sedan tar det inte lång tid innan den första kritiken mot färgen dyker upp. Sedan har kritiken växt sig allt starkare ju mer etablerad purpur har blivit. Varför?
Jag tror att det beror på att den genom sin dyrbarhet kom att förknippas med kunglighet, som Nevéus nämner i ”Ny svensk vapenbok”. På senare år har också kontrasten blivit ett argument, som att det skulle vara svårt att skilja purpur från rött och/eller blått. Det tycker jag personligen är ett tramsargument, för om man väntar 800 år med att ta fram det och betonar det nu – när våra färgkoder är vanligare än någonsin, då är det att betrakta som ett icke-argument.
Orange, pomerans och brons
Orange har också en lång historia men om möjligt ännu mindre förekomst. Vad jag vet finns det inte ett enda nordiskt vapen som innehåller färgen orange. Ändå nämns den redan i den första svenska handskriften om heraldik; Carl Ugglas ”Inledning til heraldiken” (1746) under namnet pomerans.
Orange förekommer i några europeiska flaggor och andra märken som leder sin historia tillbaka till huset Oranien från Nederländerna.
Men jag tycker inte att orange ska finnas i svensk heraldik för det blir för likt gult. Dessutom, och det är ett ofta bortglömt argument, så används i kanade den heraldiska metallen brons, och ska den visas upp utan metall så måste den avbildas orange. En färg och en metall kan inte båda vara orangea.
