Etikettarkiv: sigill

Sveriges första ofrälse vapensköld

 

Vapensköldar och sigill är inte bara för adeln. Redan kring 1300 hade borgerskapet hakat på trenden. 

Det är lätt att tro att endast frälsemännen hade vapen för det är dem vi ser i våra kyrkor och i våra historieböcker, även de heraldiska. Men självklart fanns det även andra som använde heraldiska emblem och liknande tecken.

Första sigillet och första vapnet

1297 sätter köpmannen Johan Skule sitt sigill under en urkund. Det första borgerliga sigillet i Sverige. Sigillet innehöll ett bomärke, men inget vapen. Skulle var verksam i Stockholm men lite är känt om hans övriga nyttjande av märken.

Det tar ytterligare tjugo år innan det första borgerliga vapnet är känt. Det återfinns i stockholmsborgaren Henrik Sunnedach sigill år 1320. Sigillet visar både en vapenbild i en sköld och där ovan ett bomärke.

Det är inte vanligt med borgerliga vapen i svensk-finsk medeltid, men de finns. Hur vanliga de var i verkliga livet vet vi inte för mörkertalet är stort. Och här kan vi verkligen tala om mörkertal för ytterst få handelsbrev och andra dokument har överlevt till vår tid. Det vi kan tro är att borgerliga vapen under 1300-talet främst har använts av borgare med ursprung i norra Tyskland eller med nära relationer dit.

På 1400-talet blir borgerliga sigill bland svenska präster vanligare men någon anstormning är det inte frågan om – den kommer först under 1600-talet.

 

När började ofrälse använda heraldik?

1320 undertecknade Henrik Sonntag ett dokument med sitt sigill. Det är det äldsta svenska ofrälse släktvapnet vi känner till.  

Men Henrik till trots, hur många ofrälse förde egentligen vapen under medeltiden?

Tyska borgare och svenska präster

De ofrälse som först använde heraldiska vapen i Sverige var inflyttade tyska borgarfamiljer och präster, som nog i vissa fall kan ha studerat i Tyskland eller åtminstone var god vän med kollegor som hade gjort så. Det är också i ”Hansastäderna” Visby, Stockholm, Kalmar och Lödöse som vi hittar de äldsta vapenbevisen på gravstenar och i sigill. För närmare titt på Visbyborgarnas vapensköldar, se Hamner, J W och Widén, H; Gotlands gravstenar I-II (1933, 1940). Bilder på 12 gravstenar finns i del 2, s 40.

Att präster använde vapen vet vi från många dokument som de bevittnade, men även från gravstenar och andra minnesmärken i våra kyrkor. Det finns till och med en tvist mellan ärkebiskopen i Lund, Birger Gunnersen, och riksrådet Henrik Krummedige om den förstas bruk av ett vapen som den andra ansåg sig ha rätt till. Tvisten slutade med vinst för den förste eftersom han hade en tydlig brisering. Ärkebiskopen var inte frälseman av födseln utan kom från en bondefamilj.

Det finns även bönder som hade vapen, även om dessa bönder nog, tror jag, snarare ska klassas som storbönder i frälsemäns tjänst som hade egna lantarbetare, så att vi inte förleds att tro att det var män som själva gick på åkern som avsågs.

Heraldikern bristande metodik

Dagens problem med de ofrälse vapnen är egentligen äldre tiders heraldikern klart bristande kännedom om historisk metodik samt deras förutfattade meningar. Eller tydligare formulerat: Du har sett vapensammanställningar över medeltida vapen (ex Hildebrand och Raneke). Du har även sett utdrag ur dessa visandes frälsemäns vapen. Men har du sett utdrag åt andra hållet, vapenböcker som visar ofrälse vapen, prästerskapets vapen (inte deras sigill, för de finns) eller någon annan framställning som inte fokuserar på den världsliga eliten i samhället? Svaret är att det har du inte, för de finns inte.

Vad medeltidsheraldiken behöver är en ordentlig katalogisering av medeltidens heraldik.

Finland ett undantag

I Finland fanns det en talrik svensk grupp frälsesläkter som främst fått sitt frälse för att kunna ställa upp som försvar mot ryssen. Dessa var i huvudsal vapenförande redan från tidigt 1300-tal. Ändå tycks bruket av vapensköldar inte ha spritt sig.

Christoffer von Warnstedt visar att inget av de 65 ofrälse sigill som finns bevarade mellan 1380 till 1530 visar en heraldisk bild. (Heraldisk Tidsskrift nr 34:1976 + Hausen, pl XX-XXII) Warnstedt har med rätta kritik mot Hausen som allt för lättvindigt låter vissa finnar vara ofrälse när de nog var frälse, som hövitsmännen/fogdarna på Tavastehus, Raseborg och Kustö. Vid den här tiden ska vi nog vara försiktig med att beteckna makthavare som ofrälse ståndspersoner även om vi saknar dokumentation att de var frälse.

Svag forskning även efter medeltiden

Man skulle kunna tro att forskningen om tiden efter medeltiden hade kommit längre, men det är tveksamt. Det finns en genomgång av prästerna i Västerås stift under 1600-talet (Ekström, G; Västerår stift herdaminne II: 1 bilagebandet (1971) s. 17-40) där man kan se 464 prästers sigill.

Magnus Bäckmark har gått igenom rikets Eder och tagit fram sigillen där. Ett fantastiskt arbete som numera finns digitaliserat i Svenska Heraldiska Föreningens databas Källan

Birger jarl och hans rosor

Stenhuvud föreställande Birger jarl
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka.

Var rosen jarl Birger Magnussons personliga symbol? Frågan har kommit till jourhavande heraldiker som här rycker ut.

Det florerar uppgifter om att Birger jarl använde rosen som sin personliga symbol och grunden för det antagandet är att han som enda person i Bjälbo-ätten hade rosor i sin sköld.

Jag har samlat ihop några bilder som kan vara till nytta. De är tagna ur Emil Hildebrands ”Svenska sigillier” från ca 1860 och visar de tre kända vapensigill som Birger jarl använde, samt hans två ryttarsigill. Och en bild från Varnhems klosterkyrka (se ovan). Tillsammans ger det en grund att tolka Birger jarls vapen och hans rosor.

Var rosen Birgers personliga symbol?

På frågan måste jag säga både ja och nej.

Rosor är Birgers unika symbol, men först från 1257. Möjligen kan frånvaron av andra sigill inom Bjälbo-ätten göra att vi tror att hans bild är mer unik än den egentligen var, men han är onekligen ensam om dem i det källmaterial som finns bevarat.

Birger jarls sigill från 1230-taets mitt
Birger jarls sigill från 1230-talets mitt

Birgers första sigill, med strängar

Sigillet visar en enkel sköld med omskrift. Skölden visar ett lejon över tre strängar och är från c:a 1235 då han blir vuxen och själv kan underteckna dokument med sigill. Detta är det andra vapensigill med ett lejon för släkten Bjälbo som vi känner till. Birgers äldre bror Eskil använde tio år tidigare ett lejonvapen utan strängar. Strängarna kan därför vara Birgers sätt att göra ett unikt vapen för sig själv. Lejonet är utan tvekan hämtat från den erikska ättens vapensköld och visar därmed helt enkelt på att Birger är kungens trofasta man.
Strängarna kan också de vara hämtade från den erikska ätten för vi vet att de fördes av kung Knut Holmgersson (död 1235)

Notera att hans strängar går från uppe till vänster till nere till höger. I hans nästa sigill har det ändrats och samma gäller än idag.

Birgers andra sigill, från senaste 1254
Birgers andra sigill, från senaste 1254

Birgers andra sigill, med sjöblad

Det andra sigillet är känt från 1254, men kan cara äldre, det gäller inte minst hans stora ryttarsigill, som bör ha tillkommit på 1240-talet.
Birgers sköld har fått ”hjärtan” som egentligen är sjöblad (vår symbol hjärtan användes inte vid den här tiden på det här sättet, men det gjorde sjöbladen). Vapnet är känt från 1254 och det är intressant för hans son, kung Valdemar, hade just innan gjort sig ett nytt sigill med sjöblad kring sina lejon. Det har förövrigt även den danske kungen gjort. Birger väljer här sjöblad att följa sin kungs exempel.

Birger 2 visar också ett ryttarsigill, som var Birgers stora sigill (vapenskölden är på hans mindre kontrasigill, vilket även gäller nästkommande bild). Ryttaren har en sköld och en fana. Varken strängar eller sjöblad finns på dessa, utan här syns släktens grundvapen. Kanske av bekvämlighet, kanske för att det var skillnad på ättemannen Birger och individen Birger. Vi vet inte.

Birgers tredje sigill, från 1257
Birgers tredje sigill, från 1257

Birgers tredje sigill, med rosor

Från 1257 kommer det . Birger har nu bytt bort sjöbladen mot rosor på sitt kontrasigill. Birger är alltså i 45-årsåldern när han först böjar använda rosor, så att säga att det är hans unika symbol är lite fel. Hans stora ryttarsigill visar liksom det tidigare en ryttare med sköld och fana, endast lejon och utan strängar och rosor.

Birgers stenhuvud

Birgers stenhuvud från Varnhem. Är rosorna på pannbandet enbart prydnad eller betyder de att han är jarl/hertig eller betyder de att han är just jarlen Birger? Vi vet inte. Pannband betyder däremot att han är jarl/hertig – samma typ av prydnad ser vi i hela norra Europa. Kungar hade däremot krona och andra hade ingenting alls.

Gravmonumentet är enligt dateringar skapat i Birgers livstid och därför på direkt uppdrag av honom. Det sker ungefär samtidigt so han skapar sitt tredje sigill.

Om Birger ska anses ha använt rosor som en unika personlig symbol så gäller det alltså först från 1257, inte tidigare. Det är också nu han står på toppen av sin makt.

Valdemars första kungasigill från 1254
Valdemars första kungasigill från 1254

Valdemars första kungasigill

Valdemar. Visar dels kungens (då fem år gammal) stora sigill, på tronen, och hans lilla kontrasigill.
Liksom Birger i hans andra sigill finns sjöbladen med här. Valdemar har emellertid som medlem av erikska ätten inte sin lågättade fars vapen utan sin förnämare moders sköld med de tre lejonen/leoparderna.
Lejonet är dessutom krönt, vilket i Sverige var ett tecken på kunglighet.

1250 undertecknar Ingeborg (Birger jarls fru, kung Eriks syster) ett brev med makens vapenbild. Det är endast ett lejon över strängar, inga sjöblad. Hon använder alltså inte sin släkts vapensköld, som sonen kommer att göra.

Erikska ättens vapen är bara känt från 1224, men har då samma lejon som kung Valdemar: tre krönta lejon/leoparder, men utan sjöblad.

Ett ohyggligt fadersmord

Boktips

Utdrag ur boken Vapenlikhetsfällan (2015)
Utdrag ur Kaj Janzons Vapenlikhetsfällan (2015)

I veckan fick jag äntligen hem Kaj Janzons Vapenlikhetsfällan. Det är en genomgång av Jan Ranekes Svenska medeltidsvapen. Och vilken genomgång det är.

Kaj Janzon har gjort en fantastisk genomgång av felaktigheter i Jan Ranekes stora verk och funnit väldigt många fel. Det är en stor insats som gör att Ranekes verk blir mer tillförlitligt.

Visserligen har jag i mina många samtal med genealog-heraldikern Kenneth Wulcan diskuterat flera misstänkta fel redan tidigare, men Kaj Janzon visar på betydligt fler än jag trodde fanns.

Metoden brister

Men viktigare är Janzons genomgång av Ranekes metod. Det visar sig att Raneke i första hand använt sig av andrahandskällor istället för att gå direkt till sigillen. Full förståligt eftersom sigillen först nu, i projektet Det medeltida Sverige, börjar bli kända. Men ändå är det synd att så många fel kommit med.

Det finns c:a 30 000 bevarade sigill från medeltiden men så väl undanhållna forskningen att endast specialisterna får se dem (och tyvärr har de sedan Emil Hildebrands tid varit minst sagt usla på att visa upp dem).

Nu vet vi att det inte går att lita på Raneke fullt ut. Det fadersmordet var trots de hårda orden en fantastisk insats av Janzon. Samtidigt tycker jag att Ranekes system och verk ändå håller påfallande bra och det har gett medeltidshistoriken ett ramverk som forskare utan större anstängning skulle kunna utveckla.

Det låter som ett kommande projekt, att få in hela Ranekes verk i någon form av öppen wiki-databas.

En mer seriös recension av Kaj Janzons bok Vapenlikhetsfällan kommer i Vapenbilden 105:2016 (februari).

 

Hjälmprydnaden blir egen symbol

Crest of knight Holmger Ulfsson (Tre Stengavlar), 1295
Crest of knight Holmger Ulfsson (Tre Stengavlar), 1295

Sveriges första framställning av enbart hjälm med prydnad, utan sköld tillhörde Holmger Ulfsson.

Riddaren Herr Holmger Ulfsson tillhörde släkten Tre Stengavlar (ett sentida namn, de hette aldrig så). I hans sigill från senaste 1291 väljer han att endast använda sin hjälmprydnad. Ingen skölkd. Därmed är han den förste svensk som endast använder hjälmprydnaden som igenkänningstecken.

 

Norska sigill från medeltiden

Boktips

image

Från Norge kommer goda nyheter. En bok om norska medeltida sigill har kommit från tryckeriet. Nu gäller det bara att få tag i den.

Britta Nyqvist har gett ut boken Norske sigiller från middelalderen och den verkar spännande av beskrivningen att döma.

Tydligen har arbetet pågått i 100 år, så det känns bra att de kommit till en punkt där de är trygga nog med att ge ut boken. Fast jag anar att vi här ser ännu ett exempel på när det bästa blir det godas fiende.

Boken är på 228 sidor och visar 140 sigillavtryck tjusigt avfotograferade.

image

 

 

Karl Sverkersson förste moderne kungen

King Karl Sverkersson's of Sweden seal
King Karl Sverkersson’s of Sweden seal

Sveriges äldsta sigill tillhörde passande nog en kung, Karl Sverkersson (1164-1167). 

Förutom att vara den förste med sigill (som har bevarats) var han också den förste att avbilda sig med krona; att sitta på en tron, först att hålla ett riksäpple och först att hålla ett svärd. Och han är den första av våra kungar som bar titeln ”Svears och Götars konung”

Bilden ovan är en teckning hämtad från Wikipedia. Bilden här nedan visar hans bevarade sigill i original.

Karl Sverkersson originalsigill.
Karl Sverkersson originalsigill.

Överhuvud taget var han först med det mesta som gällde den kontinentala symboliska synen på kungavärdigheten.

Han var också den kung som lyckades få påven att erkänna kungariket Sverige som ett eget ärkestift, låt gå underställt Danmarks ärkebiskop som också var Nordens primas.

Knut Erikssons sigill
Knut Erikssons sigill

Karls efterträdare var kung Knut Erikssons (1167-1189), Erik den heliges son. Som förste kung i Sverige låter han avbilda sig med en spira, en liljestav. Även han har en krona och ett riksäpple.

Vi kan ju inte veta om de hade dessa föremål i verkligheten, men omöjligt är det inte. Helige kung Erik Jedvardsson hade bevisligen en krona från 1100-talets mitt i sin grav från samma tid.

Min personliga åsikt är att de hade vissa maktsymboler men att dessa knappast var av ädelmetall. Vi får inte vara så källkritisk att vi inte kan erkänna den möjliga existensen av saker som inte finns bevarade. Men att därifrån gå hela vägen och slå fast att det som finns på bild också är något som har funnits i verkligheten – det är att gå för långt.

Ludvig bar inte vapen

 

Kontrasigill för Ludvig (Louis) VII 1137-1180
Kontrasigill för Ludvig (Louis) VII 1137-1180

 

Kung Ludvig VII (kung 1137-1180) regerade Frankrike under heraldikens födelse. Ändå tycks han inte ha fört ett vapen.

Ludvig VII var alltså kung av Frankerna* under 1100-talets mitt. Han föddes 1120 och blev kung 1137 och regerade sedan i 43 år.

Jag nämner honom därför att han trots närvaro i andra korståget, trots att han är kung under mycket lång tid och trots sin maktposition inte tycka ha haft ett heraldiskt vapen.

Det bör därmed kunna sägas att heraldiken ännu kring 1180 endast är något för de normandiska områdena med grannar, och med visst inflytande i de västtyska grevskapen.

 

* Kung av Frankrike var en titel som började användas först efter slaget vid Bouvines 1214.

 

 

Sigill för för Ludvig (Louis) VII 1137-1180
Sigill för för Ludvig (Louis) VII 1137-1180

Melchior Finemans vapensköld

Seal of Melchior Fineman (1741-1813) from Sweden.
Seal of Melchior Fineman (1741-1813) from Sweden.
1781 skrev inspektören Melchior Fineman ett brev till sin chef, greve Sparre på Torpa.  Brevet avslutas med ett vapensigill. Vems vapen är det och varför använde Melchior ett heraldiskt vapen 1781?
Jourhavande heraldiker har fått en fråga om Melchior Fineman:
Vad kan vi få veta om Melchior Fineman utifrån hans sigill?

Ofrälse ståndsperson

Melchior Fineman var 1781 inspektör vid Limmareds säteri. Tidigare var han bokhållare vid säteriets glasbruk och han blev senare bruksdirektör på samma plats.
Adlig var han däremot inte så han räknas socialt till kategorin ofrälse ståndsperson.  Inom denna kategori var det under 1600-talet och in på 1700-talet vanligt att ta sig ett vapensigill. det gjordes tidigt i karriären, speciellt bland dem om var officerare. Däremot är det ovanligt att stöta på ofrälse vapensigill från 1700-talets andra halva. det beror delvis på 1762 års förordning om ofrälse vapen, men mer på att heraldiska sigill som sådana blev omoderna.

Initialer och vapensköld

Att vapenskölden är Melchiors personliga kan vi fårstå därför att hans initialer MF står på var sida om hjälmen. Det visar att sigillet inte är ärvt, även om initialerna kan ha ristats in efter det att sigillet gjordes. Under sigillet har han skrivit sitt namn tillsammans med orden ”Höghet och stållthet”.
Brevet är ställt till Högvälborne Herr Grefwen och öfversten Sparre på Torpa. Sparre var troligtvis hans arbetsgivare vid den här tiden. Brevet finns också i familjen Sparre till Torpas samling i Göteborgs landsarkiv.

Finemans kom från Frankrike

Melchior Fineman var född i Sverige 1743. Hans föräldrar var Johan Fineman(1689-1758)  och Justina Margareta Friedenreich. Han gifte sig med Märta Greta Stockman och Johanna Jacobina Rystedt. vad jag sett har ingen av kvinnorna ett vapen som passar in.
Lantmätare Johan Finemans far var Gottfried Fineman (1654-1699), Stadssynikus = sakförare eller advokat i Visby. Deras eventuella vapen finns tyvärr inte heller i databasen Källan.
Jag blir lite nyfiken på dessa Finemans. Uppenbarligen har de haft ett vapen, men från när, vilka och hur det har förändrats vet jag inget om.
Det enda jag anar från Melchiors sigill är att han sannolikt var frimurare, eftersom det korset finns med i hans vapensköld.
Kompositionen känns också väldigt sent 1600-tal/tidigt 1700-tal.
men sånt kan man inte alltid lita på. Personer kan ha imponerats av äldre vapen.