Etikettarkiv: huvudbanér

Baltisk adel i procession

Didrik Wrangels huvudbaner i Knutby kyrka
Didrik Wrangels huvudbaner i Knutby kyrka

Redan på medeltiden, och möjligen ännu tidigare än så, var en stormans begravning något mer än bara en begravning. Det var en symbolisk akt som visade att den döde var förmer än de andra i samhället och att den dödes arvingar nu tog över den dödes plats.

Olaus Magnus beskriver i sin bok om De nordiska folkens historia hur det gick till när en frälseman skulle begravas och hur viktig processionen var. På 1500-talet utvecklas begravningarna än mer men fokus läggs på minnesstenen över den döde. Det är nu som bruken med porträttstenar i sten kompletterade med anvapen fullständigt exploderar men det är ändå inget emot det som händer under 1600-talet. Det är också värt att notera att även om sättet att genomföra en adlig begravning ständigt förändrades efter modets växlingar så var deras huvudsakliga syfte att särskilja adelsmannen från medlemmar av de andra stånden.

För att förstå processionen gäller det att tänka på att begravningsvapnet hade två uppgifter. Dels skulle det bäras i en procession där det skulle synas ordentligt men ändå vara bärbart. Dels skulle det efter begravningen hängas upp i kyrkan med tillhörande fanor, flor och ägarens värja. Och där hänger de ännu, begravningsvapnen. Floren är däremot nästan alltid borta och någon värja har i alla fall jag aldrig sett.

Domkyrkan i Tallin (Reval)

En helt unik svensk sed

Men denna text handlar inte om svenska adelsmäns begravningssed i Sverige. Istället vill jag lyfta fram hur den baltiska adeln tog efter de svenska sederna när svenska riket lade under sig de baltiska områdena, och jag gör det genom Sigurd Wallins artikel ”Svensk processionsvapensed hos baltisk adel”

Det är förstås lätt att idag tänka sig att det kulturella steget mellan svensk och tysk adel var litet vid denna tid, men det är att göra det lite för lätt för sig. Tänk bara att de svenska begravningsvapnen med sina många anvapen faktiskt inte ens finns i Danmark och Norge.

Heraldiska vapen som del av begravningar finns förstås över hela Europa och har funnits från 1100-talet fram till idag. Men just denna form av begravningsvapen är en svensk företeelse.

Med tanke på att det ständigt framhävs, även av Sigurd Wallin, att svensk adel (singularis) ville ta efter och bli en del av europeisk adel (även den i singularis) är det värt att svensk adel under hela stormaktstiden väljer att inte ta efter någon europeisk (plural, av mig) trend rörande begravningsheraldik.

Det måste betraktas som ett mycket talande argument mot åsikten att svensk adel bara härmade andra länders seder*. Vi bör nog istället se heraldiken som ett övergripande språk där olika länder hade sina dialekter men där ingen dialekt ansågs vara för mer eller för mindre än någon annan, av sin samtid.

Alla blir en del av seden

Robert Lichton var son till en skotsk officer i svensk tjänst och gjorde karriär. När han dog var han greve och riksråd och med den ställningen borde han ha minst 16 adliga anor. Men så många fanns inte trots att han sagt sig vara skotsk greve, varför kung Karl XI personligen gav order till Peringsköld om att hans huvudbaner skulle fyllas med passande hittepå-sköldar. Detta begravningsvapen finns fortfarande kvar i Kungsholms kyrka i Stockholm.

Det finns även andra liknande fall, där utländska män som dött och begravts i Sverige fått ett svenskt huvudbaner med nyskapade anvapen. Tyske Peter Fuchs von Bühlenstein i Spånga kyrka och danske Nils Kruse i Bromma kyrka är två sådana exempel.

Seden sprider sig till Baltikum

Frågan som Sigurd Wallin ställer sig i sin artikel är om denna unika svenska sed stannade i Sverige eller om den spreds till de områden som låg under den svenska kronan. Svaret vet vi som har tillgång till internet och lätt hittar bilder på begravningsvapen av svensk sed i kyrkor använda av tyskar i Baltikum och Nordtyskland, men 1962 var det förstås inte lika känt. Hur kom det sig och vilka inom den tyska adeln tog efter sina svenska adelsbröder? Begravningsseder är inget man ändrar i första taget, än mindre när de kommer tillsammans med betydande utgifter.

Ändå är det helt klart att den tyskbaltiska adeln tidigt tar efter de svenska sederna. Ett exempel är Conrad Reinholdsson von Yxkull, död 1622, som lät göra ett begravningsvapen i svensk stil. Det finns ännu kvar i Sigtuna Mariakyrka. Han var visserligen verksam i Sverige under slutet av sin levnad, men antalet begravningsvapen i framför allt Estland är på samma nivå som de inom svenska riksområdet, vilket inkluderar Finland men exkluderar skåneland och delar av Norrland (Guelke: Alt-Livland; 1896). De vapen som finns här i Estland har, enligt Wallin, haft precis samma dualistiska syfte som de svenska: att bäras i procession och att hängas upp i kyrkan. Det finns emellertid en sak som skiljer de svenska och de baltiska huvudbaneren åt. De svenska är fästa på en stång och var vapnet för tungt har man haft en stöttestång baktill. De estniska har två fasta stänger som är satta i vinkel så två män kan bära det.

Estniska begravningsvapen finns – troligen – fortfarande särskilt i domkyrkan och S:t Nikolai i Reval och i kyrkorna i Pande, Wolde, Karris och Karmel på Ösel och S:t Peter i Riga. Domkyrkan i Reval hade samma status för Estlands ridderskap som Riddarholmskyrkan hade för den svenska aristokratin.

Svenska egenheter som kan ha påverkat

Ovan har jag beskrivit det som Sigurd Wallin tar upp i sin artikel. Men jag tycker att det saknas något som kan förklara varför en tyskbaltisk lantadel plötsligt får för sig att begrava sina döda på ett helt nytt sätt. Det var ju inte en nyhet att det kom nya härskare till området, men ingen hade tidigare påverkat dem så. Och då använde svenskarna inte ens påtryckningar mot balttyskarna. Det finns några svenska fenomen som kan ha påverkat den adel som kom att tillhöra det svenska riket.

 

En delorsak kan också vara den svenska adelns litenhet. Om polsk adel under 1600-talet bestod av upp mot 10 procent av befolkningen så var den svenska adeln under 1 procent, varav aristokratin var närmast mikroskopisk. Den var också så genealogiskt sammanbunden att den näst intill kan betraktas som en enda klan, om vi ska se det med polska ögon.

För den som kom till Sverige och gjorde karriär här gällde det att smälta in snabbt och i det ingick att man anpassade sig till begravningsskicket eftersom det uppenbart var något centralt i den svenska adelns självbild.

En viktig faktor kan vara att svenska staten och svenska statskyrkan under 1600-talet var extrem i sin tolkning av bibeln. Talibansk, är nog det närmaste vi kommer i dagens ideologiska värld. Den som hamnade under svenska kronan insåg nog snabbt att även om det ekonomiska fick passera som förr rådde nu en något annan syn på släkt och död.

En annan aspekt är den militära disciplinen och vad man förväntades offra. Svenska kungar red främst i linjen och två av dem stupade på slagfältet. Dessutom hade den svenska historieskrivningen under 1600-talet en passionerad inställning till Sture-ätterna, vars företrädare segrade och stupade på slagfältet. Med kungen i främsta linjen var det självklart att även aristokratin fanns där. Ingen tilläts fega ur, vilket den rikstyska adeln gjorde, enligt svenskarna. Självklart fick det betydelse för den baltiska adelns syn på sig själva och vad ett adelskap innebar.

* Det finns för övrigt en hel del väldigt typiska motiv i svenska adelsvapen, och det fanns ett ointresse att ta efter tysk adels symbolspråk, men det är en helt annan artikel.

 

Tyskadel i Sverige

Några främträdande baltiska adelsätter i Sverige är:
Ahlefelt, Anrep, Blanckenfelt, Brinbach, Decken, Dücker, Dönhoff, Fahrenbach, Fiefhusen, Greiffenberg, Grothutz, Hastfehr, Hemlstdt, Hendetin, Hoppenrode, Hulten, Kursel, Landschad, Libenstein, Lieven, Mecks, Paykull, Rehbock, Rehr, Richter, Rosen, Rosenberg, Schwartzhoff, Sidau, Taube, Tiesenhausen, Treyden, Tödwen, Ungern, Vietinghoff, Wartmann, Weckebrodt, Wrangel och Yxkull.

Fältmarskalk greve Jakob Johan Hastfer ligger sedan 1691 begravd i Västra Vingåkers kyrka i Södermanland och har ett ståtligt huvudbaner där.

 

Läs mer

Sigurd Wallin; Svensk processionsvapensed hos baltisk adel (1962), Skriften Svio=Estonica av Svensk-estniska samfundet.
All fakta, om inget annat specifikt nämns, är hämtat från denna artikel.

Titta gärna i Carl Arvid Klingspors ”Baltische wappenbuch” från 1882. Finns att köpa som CD via adelsvapen.com

Jost Schutze, en bortglömd heraldiker

Jost Schutzes träsniderier i Spånga kyrka.
Jost Schutzes träsniderier i Spånga kyrka. Foto: Vladimir Sagerlund.

 

Idag hyllar vi gärna de heraldiska konstnärerna som bland de mest framstående heraldikerna. Det är inte sällan de får övertrumfa de teoretiska heraldikerna till och med inom den teoretiska arenan (sade han något bittert).

Men när det kommer till historiens heraldiska konstnärer har de ofta bleknat.

Jost Schutzes träsniderier i Spånga kyrka. Bondes huvudbaner. Foto: Vladimir Sagerlund
Jost Schutzes träsniderier i Spånga kyrka. Bondes huvudbaner. Foto: Vladimir Sagerlund

Det handlar alltid om pengar

Det är egentligen inte så konstigt. På den tiden uppmärksammades inte hantverkaren och vi får ofta förlita oss på att han (för det var nästan alltid en han) signerade sina verk. En av dessa konstnärer var Jost Shutze och om honom vet vi en del mer tack vare hans arbete med riksskattmästare Gustav Bondes begravning i Spånga kyrka år 1669. (s 69)

Riksskattmästare Gustav Bonde. Samtida kopparstick.
Riksskattmästare Gustav Bonde. Samtida kopparstick.

Vår lycka beror som alltid på pengar. Denna gång har en tvist om likviden gjort att flera brev om vapensvitens tillkomst bevarats till eftervärlden. Beställaren önskade 16 vapen av viss storlek för 12 daler kopparmynt styck. Jost önskade få 14 daler för något större vapen (konstnärer vill ju alltid att konsten ska framhävas).
Rätten avgjorde tvisten genom att säga att priset skulle vara 13 daler och att Jost fick göra vapnen slå stora (och underförstått så passande) som han då önskade. (s 74)

Dessa vapen kan ännu beskådas i Bondes gravvalv i Spånga kyrka. Sköldarna är vackra exempel på den stil som kallas broskbarock  som var stor perioden 1630-80.

Shutzes karriär

Det är svårt att få reda så mycket om Jost Shutze ursprung och härkomst, men senast 1634 anställdes han vid amiralitetet i Stockholm med uppdraget att snida för flottan. Tillsammans med en Johan Aronsson var de två de enda träsnidarna som var anställda vid denna tidpunkt. Endast Jost (Joest) anges som mästare. Han bör därför ha varit välkänd till namnet för den som önskade få just träsniderier utförda.

1664 hade Jost en Hans Schultz i sin tjänst, en Hans som troligen är densamme som Hans Schültz som gifter sig 1665 och den Hans Johansson Schytz som dör 1674. (s 70) Vem har sagt att det är lätt med genealogin? Efraim Lundmark betonar att han inte vet om de två männen var släkt men i hans artikel försöker han ändå sig på en släktutredning som jag hoppar över här.

Jost Schutzes träsniderier i Spånga kyrka. Foto: Vladimir Sagerlund
Jost Schutzes träsniderier i Spånga kyrka. Foto: Vladimir Sagerlund

Jost visar oss barockens heraldik

Eftersom Jost förekommer redan 1634 och framåt i tiden i över 40 år bör han ha varit en ung man när han började sin anställning. Och en duktig sådan, eftersom han redan då var mästare. Vi vet från amiralitetet anteckningar att han i sitt yrke snidade  galjonsfigurer, hackbräden och skeppens vapensköldar.
Vi vet från hans egna anteckningar att han på 1650-talet snidade för skeppen Fenix, Carolus och Draken och vi vet att dåtidens skeppsbyggare verkligen tog heraldiken på allvar. Alltså kan vi med säkerhet veta att Jost var en kunnig i heraldikens praktiska konst och säkert visste allt väsentligt om heraldikens färglära och stilisering så som den såg ut vid denna tid.
Därför är en studie av hans arbeten också en studie i hur man under 1600-talet ansåg att ett heraldiskt vapen skulle se ut i fråga om grad av stilisering, fäisättning, skuggning  även detaljer som lejonets man eller antalet uddar på en stjärna.

Tack till Efraim Lundmark

Denna artikel bygger på Efraim Lundmarks artikel Jost Schutze i Personhistorisk tidskrift 1931:1, s 69-76. Han önskade där att denne Jost inte skulle glömmas bort. Jag hoppas att jag med denna artikel hjälper honom att uppfylla den önskan.

Tack också till Vladimir Sagerlund som gav mig bilderna på träsniderierna i Spånga kyrka.

Jost Schutzes träsniderier i Spånga kyrka. Foto: Vladimir Sagerlund
Jost Schutzes träsniderier i Spånga kyrka. Foto: Vladimir Sagerlund