Etikettarkiv: hjälm

Visirhjälm i svensk heraldik

Familjen Löwensons vapensköld. Konstnär: Jan Raneke

Kan man ha visirhjälmar i svensk heraldik? Frågan är inte helt lätt att svara på för några regler finns inte, även om jag skulle avråda från det bruket. 

Visir på hjälmar är inom svensk heraldik ytterst ovanligt. De få exempel som jag känner till är Löwenson och Swartling, och båda är ritade av Jan Raneke samt publicerade i Skandinavisk vapenrulla. Något danskt exempel har jag också stött på även om jag inte kan minnas vilket det var. Just danska exempel är däremot inte så relevanta eftersom de har andra regler och seder kring öppna hjälmar och adelskap.

Är visirhjälmen en öppen eller en sluten hjälm?

Ja, det är det som är frågan. Ser vi till Raneke (och därmed också hans kompanjon i Skandinavisk vapenrulla, Christer Bökwall) så är den stängda visirhjälmen en sluten hjälm. Ser vi till 1700-talsheraldiken tycks de eftersträva en öppen visirhjälm för adeln, om än med byglar. Deras hjälmar hade då ingen verklig förlaga så det är lite oklart vad de ville efterlikna. Någon stängd adlig visirhjälm har jag däremot inte stött på i Sverige.

Av det skälet tycker jag att Raneke har rätt. Den stängda visirhjälmen är i svensk kontext inte adlig och kan därför användas av vem som helst. Men …

Visirhjälmen i Europa

Om visirhjälmen är ovanlig här i Norden är den desto mer vanlig på kontinenten och i Storbritannien, framför allt i England. Och här blir det verkligen förvirrande för den oinvigde (och även den invigde ibland).

En visirhjälm kan ha visiret öppet utan byglar. En sådan hjälm rakt framifrån (aldrig i profil) betyder att du är en brittisk knight eller baron. Just den titeln har dock ingen motsvarighet inom kontinental adel. En knight är faktiskt inte adel i vår mening utan en hederstitel som dessutom inte är ärftlig. Som knight är du alltså ofrälse, borgerlig släkt.
I Ryssland kan motsvarade hjälm användas sedd rakt framifrån eller i profil för obetitlad adel.

En likaledes öppen visirhjälm i profil eller rakt framifrån med byglar är en ärftlig riddare (lägre adel) i både Frankrike och Italien.

Med slutet visir är det däremot en hjälm för italienska borgerliga släkter och så har den slutna visirhjälmen även använts i Nederländerna under republiken där och i England, ex i det vapen William Shakespeare pappa fick 1596 (där fick ni för övrigt svaret på frågan:  Kunde Shakespear verkligen läsa och skriva, han som var så fattig? Tja, eftersom hans pappa gavs ett vapen så kan man säga att fattigdom och dålig bildning knappast rådde i det hemmet). I England ska den ofrälse hjälmen dessutom alltid vara i profil.

Så en visirhjälm är inte nödvändigtvis lika med en öppen hjälm och den betyder inte adelskap. Är den sluten är den i regel (undantag finns alltid) för icke-adliga.

MEN. Den har å andra sidan i stort sett aldrig använts i Svensk eller Skandinavisk heraldik så vill ny följa den traditionen så bör ni ändra till en sluten hjälm.

 

 

Protoheraldik hos tempelriddarna

Tre riddare på relikskrin från tidigt 100-tal

Tre riddare på relikskrin från tidigt 100-tal

När kom heraldiken till? Evig fråga bland heraldiker. Här är ytterligare en pusselbit för den som vill forska i saken.

Dessa tre riddare hittades för ett tjugotal år sedan i tempelriddarnas kyrka i London. Som du ser är rustningarna typiska för denna tid, med en enkel föga ansiktstäckande hjälm i normandisk stil. Detsamma gäller sköldarna.

Men dekorationen på sköldarna är intressant. Här finns två geometriska motiv och något som jag tror ska föreställa vingar. Jag är dock öppen för alternativa tolkningar. Dessa tre avviker från de motiv vi ser på Bayeux-tapeten som endast är några decennier äldre. Men de avviker också från de heraldiska motiv som framträder i heraldikens begynnelse, speciellt vingarna. Just den typen av motiv förekommer inte i heraldiska vapen förrän på 1200-talet.

Vad som är intressant att tänka på är att de geometriska motiven överensstämmer med dem vi kan se på dopfuntar och liknande från samma tid, varför jag tror att man ska vara försiktig med att attribuera dem till en viss person eller släkt. Det är nog helt enkelt ett uttryck för det Horror vacui som är så typiskt för medeltiden.
Det antyds om inte annat av att såväl hjälm som ringbrynja också har dekorerats.

Scen ut Bayeux-tapeten som visar en rad proto-heraldiska sköldar.
Scen ut Bayeux-tapeten som visar en rad proto-heraldiska sköldar.

 

En titt på huskarlen

En huskarl från 1000-talet, fullt utrustad med vapen.
Knut den stores huskarlar var under 1000-talet en elitstyrka. Lägg märke till hjälmen.

Är den täckande hjälmen orsaken till heraldikens födelse?

Se på bilden här ovan. Det är en modern tolkning av en fullt utrustad huskarl i kung Knut den stores tjänst. Lägg märke till hur väl hjälmen täcker ansiktet.
Se sedan på bilden här under. Den är hämtad från en reenactment-grupp som försöker återskapa dåtidens värld. Deras tolkning av hjälmen som bygger på bilder från 1000-talet, arkeologiska fynd och på praktisk kunskap om metallhantverk och stridsteknik. Hjälmen är här inte alls lika täckande.

En huskarl från 1000-talet i modern återskapelse.
En huskarl från 1000-talet i modern återskapelse.

Den här koniska hjälmen tycks ha etablerat sig i Nordeuropa under 900-talet och avbildas även på svenska runstenar. Den kommer kring 1200 att ersättas av en mer täckande tunnhjälm men till dess är den i stort sett identisk.

Utifrån den kunskapen, att en viss typ av hjälm används under 300 år, tror jag att det är mycket oklokt att påstå att det var denna hjälm som var orsaken till att heraldiken uppstod kring 1150 eftersom ”man inte kände igen ledaren bakom dennes heltäckande hjälm”, som det brukar stå i heraldiska läroböcker

Maktstrukturen påverkar bildvärlden

Kan heraldiken ha en annan källa till sin uppkomst? Ja, jag tror att det finns flera samverkande faktorer (där ingen är relaterad till korstågen).

Vi vet att de ovannämnda huskarlarna, vare sig de var i anglosaxisk tjänst, i normandisk (de två skulle 1066 mötas i slaget vid Hastings) eller i nordisk hade snarlika hjälmar, utrustning och stridsledning. Denna stridsledning kom även att bestå in i 1100-talet. Knut den store utvecklar en trend som går ut på att förlita sig mer på en egen elitstyrka och mindre på allierade stormän. Vilhelm erövraren utvecklar samma tanke när han senare skapar den mycket strikta engelska formen av feodalism där länstagare är mycket nära knuten till länsherren. I Nordens sen vikingatida kultur är kallas gruppen för hirdmän.

Man härmar sin ledare

I ett samhälle där påfallande många i en sfär svär trohet till en och samma person är det naturligt att de genom kulturell påverkan vill visa sin vördnad/härma/ställa sig i ledet och därför använder samma typ av bild som sin härskare.

Inom kyrkan innebar det att man brukade helgonbilder som bars omkring, målades på kyrkväggar eller blev till fanor som man lånade ut vid religiöst befogade krig. Kyrkan som sådan var länge mycket ointresserad av att använda sig av heraldiska bilder i sin verksamhet, även om dess eldande företrädare med adliga anor gjorde så i sina egna privat sigill.

Krigare under 1100-talet tycks däremot snabbt ha börjat använda sin herres vapen inför krig och tornerspel. Egna privata vapensköldar för så högt sedda män som dubbade riddare ser vi däremot ingenstans förrän långt in på 1200-talet.

Den struktur som skapas under 1000-talet och som blommar ut under 1100-talet där makt centraliseras till färre stormän tror jag är en viktig förklaring till varför heraldiken tar fart under denna tid och i området kring engelska kanalen.
Heraldiken hade av samma strukturella skäl inte kunnat komma till i Italien eller i det tysk-romerska riket där makten var mer fragmentiserad.

 

Hjälmens utveckling

Utdrag från Züricher Wappenrolle
Utdrag från Züricher Wappenrolle

 

Heraldikens hjälmar har inte alltid sett lika ut. Genom seklerna har de förändrats många gånger. 

Den hjälm som är i bruk när vapenbruket uppkommer är den flatkulliga kittelhjälmen, ibland även kallad tunnhjälm, som helt enkelt är en uppochnedvänd järnkruka med ögonspringa. Omkring 1300 introduceras den rundkulliga kittelhjälmen i Sverige som under 1300-talet långsamt ersätter den flatkulliga.

Omkring 1300 börjar samtidigt ett hjälmtäcke att användas på hjälmen. Hjälmtäcket är förmodligen ett lån från muslimerna under korstågen i det Heliga landet, där en hjälm behöver skyddas mot solen för att det inte skall bli alltför hett inuti den. Hemma i Europa har tygstycket ut­över sin dekorativa funktion också en praktisk eftersom det skyddar den polerade tornerhjälmen från att bli nersölad av jord och lera som hästarna river upp på tornerbanan.

15Hjälmprydnader är inte vanliga från första början, men redan 1291 finns det ett svenskt sigill som enbart visar en hjälm med dess prydnad utan sköld. Hjälmprydnaden är från denna tid och framåt alltså en del av vapnet som är lika betydelsefull som sköldemärket.

På 1400-talet ersätts kittelhjälmen av stickhjälmen. Den har ett halsparti som fästs i bröstharnesket. Nospartiet är uthamrat till en näbbliknande form som gör att motståndarens lans kanar ner om den träffar hjälmen.

Bygelhjälmen (öppen hjälm) är en vidareutveckling av stickhjälmen (sluten hjälm) på det sättet att den anpassades till kamp med svärd eller klubba i stället för lansduster. Ansiktspartiet är öppet, men öppning­en skyddas av byglar.

Båda dessa hjälmtyper användes endast i torneringar. De hjälmar som användes i strid fick på 1400-talet en egen utveckling. Trots att verklighetens stridshjälmar har fortsatt att utvecklas har vapenkonsten fastnat vid senmedeltidens tornerhjäl-mar. Det är dessa två hjälmar – stickhjälm och bygelhjälm – som allt sedan dess upplevs som moderna eller tidlösa och som ständigt ritas i nya vapenbilder.

Kvinnornas hjälmar

Att titta i svensk heraldisk litteratur för att få veta mer om kvinnligt vapenbruk är sorgligt.
Det står inget vettigt och det som står är nästan alltid fel.

Självklart får både kvinnor och män bära hjälm. Det finns ingen anledning till varför inte. Men låt oss för enkelhetens skull betrakta historien.

Kvinnor sägs inte bära hjälm därför att:

1 De inte deltog i torneringar.

2 De inte deltog i strid med hjälm på huvudet.

Det första argumentet är intressant.  Det har hållits tornerspel i Sverige under medeltiden. Av källorna att döma blev de mer sällsynta under 1400-talet än de var under 1300-talet.

Tornerspel hållna efter medeltiden är endast skådespel och kan jämföras med dagens tornersällskap. Medan medeltidens torneringar närmast kan jämföras med formel 1 eller annan mycket riskabel elitidrott var det senare mer en fråga om uppvisningar.
Alltså har varken kvinnor eller män deltagit i någon tornering efter år 1500, varför alla som därefter antagit vapen borde lämna hjälmen åt sidan.

Hjälmprydnad bara i tornerspel

Vad vi vet var det endast i tornerspel som hjälmprydnaden användes. Och i processioner.

De svenska källorna nämner några deltagare i tornerspel och några vapenböcker antyder ytterligare ett antal personer. Dessa är de enda vi vet har deltagit i ett tornerspel och som därför har rätt till hjälmprydnad. Alla räknas till de uradliga släkterna och knappt någon av dessa finns kvar idag.

Då är frågan om vi idag ska anse att en idrottsutövning för 600 700 år sedan ska bestämma vilka identifikationstecken som män respektive kvinnor ska ha idag.

Kvinnor var inte med i strid

Detta argument är också besynnerligt. Att först, för flera hundra år sedan, stoppas från att delta i strid och sedan använda detta förbud som argument för att det var en sedvänja som är värd att bevaras är så krystat att det blir pinsamt.

Både synen på kvinnors deltagande i försvarsmakten och bruket av hjälm i fält har ändrats så då finns det ingen anledning för heraldiken att argumentera för en sed med hänvisning till ickeheraldiskt, men militärt nyttjande, av stridsutrustning.

Öppen eller sluten hjälm

Halvöppen hjälm efter Walter Leonard.
Halvöppen hjälm efter Walter Leonard.

Fick en vapenskiss till mig för påseende häromdagen. Med en hjälm som kan tolkas som öppen eller sluten. Så jag funderade lite på det.

Att adelns ekonomiska och politiska privilegier sedan länge är borta är allmänt känt (för heraldiker, lite tveksamt hur det står till med den kunskapen på andra håll i samhället).  Och när staten kring 2002 lämnade Riddarhuset åt sitt öde finns adeln bara kvar som en historisk tradition. Man skulle lite elakt (men sant) kunna säga att det inte längre finns adel i Sverige, men människor som har adliga förfäder, precis som man kan ha förfäder som tillhörde medlemmar ur bonde- eller borgarståndet, eller kanske var bergsmän.

Sedvanans makt är stor

Låt oss för enkelhetens skull säga att adeln finns kvar och att de som räknas som adel (barn till adelsmän) har vissa heraldiska privilegier kvar. För sedvänjans och traditionens skull är jag idag beredd att acceptera den tolkningen.

De enda privilegier som återstår är titlar och heraldiska rangtecken. En av dessa heraldiska rangtecken är – sedan 1762 – den öppna hjälmen. Här finns en hake som jag senare ska återkomma till.
Det kan inte nog betonas att den öppna hjälmen inte var adlig före 1762, och den förordning som då antogs kan på goda grunder antas ha tillkommit på rund av dåliga fackkunskaper i ämnet heraldik.

Men till ämnet. Den öppna hjälmen har varit ett adligt rangtecken i mer än 200 år. Men något har hänt. Efter inspiration från den tyske heraldikern Walter Leonards bok ”Der grosse buch der Wappenkunst” började SVR under sent 90-tal att teckna vapen med en halvöppen hjälm.  Det kan vara harmlöst, men om man som heraldiker ser det hela i ett utifrånperspektiv så har jag svårt att inse att en icke-heraldiker kan tolka hjälmen på annat sätt än som en öppen hjälm. Om än i medeltida stil.

Utifrån den här tolkningen, ska man vara orolig eller nöjd? I Norge och Danmark görs ingen rangskillnad på öppna och slutna hjälmar. Adliga och borgerliga släkter får välja den hjälm de tycker passar bäst. Bakgrunden är visserligen det danska enväldets rangsystem från 1700-talet, där ett komplicerat rangsystem inom staten övertrumfade adlig börd när det gällde tillträde till tjänst, men den historiken har idag ingen praktisk betydelse.

Jag tycker nog att vi på sikt bör frångå den svensk-finska traditionen och ansluta oss till den dansk-norska. För – varför är det idag viktigt för heraldiker att markera adlig börd, när börden inte längre får anges som argument i andra sammanhang i samhället?

 Halvöppna hjälmar i SVR

Skandinavisk Vapenrulla 1995 visar fyra vapen med den nya formen av halvöppen hjälm. Beer (TF 472/95), Block (TF 478/95), Lauenheim (JR 484/95) [även mantel], Theutenberg (JR 494/95). Också ett norskt vapen i samma årgång bär samma typ av hjälm.

1996 förekommer Trudsö (TF 517/96) – norsk
1997-00 finns inga halvöppna hjälmar.
2001 finns Widenfalk (TF 611/01) och 2002-2003 Holck (TF 631/03)

TF = Tor Flensmarck
JR = Jan Raneke

Brittisk variant av halvöppen hjälm, ur Arthur Charles Fox-Davies "The art of heraldry"
Brittisk variant av halvöppen hjälm, ur Arthur Charles Fox-Davies ”The art of heraldry”