Missa inte kongressen 2016

Jo, det är kanske lite tidigt, men jag börjar redan nu att göra reklam för den internationella heraldiska kongressen i Glasgow  10-13 augusti 2016.

Tyvärr brukar inte kongresserna dra jättemycket besökare 100-150 heraldiker och genealoger brukar komma.

Kanske beror det på de stelnande formerna. Det finns en hel del att göra och jag hoppas den här kongressledningen tar till sig lite råd. Mycket tyder på det.

I ett kommande engelskt inlägg kommer jag att förklara mig mer.

Dansk adel på nätet

Vill du veta mer om dansk adels heraldik men saknar litteratur?
Nu finns den tillgänglig på nätet.

I ärlighetens namn är det endast en mycket enkel sida med mycket dåliga linjeteckningar eftersom alla bilder är kopierade ur en äldre dansk vapenbok . Informationen om respektive släkt sträcker sig inte heller längre än till namn och titel.

Men det är åtminstone något för alla som har svårt att komma över boken strukturerade bilder av danska adelsvapen.

Sidan har en stor fördel. Den visar på behovet av en ny vapenbok för dansk adel eftersom denna grupp nog är det vapenkollektiv som har sämst  täckning i den nordiska heraldiska litteraturen.

 

Wikipedia har en rätt bra artikel om dansk adel, dock har de inte med så mycket om rangsystemet som till stor del övertrumfade adelskapet från och med 1700-talet.

 

 

Örnsköld blev Örnsköldsvik

Örnsköldsviks vapen är ett talande vapen, det illustrerar genom sitt innehåll vapenbärarens namn.
Örnsköldsviks vapen är ett talande vapen, det illustrerar genom sitt innehåll vapenbärarens namn.

Landshövding Örnsköld i Västernorrland (1762-1769) fick staden Örnsköldsvik uppkallad efter sig.
Idag är det 246 år sedan han dog.

Per Abraham Örnsköld är en ganska okänd person i svensk historia, men har är den ende i modern tid om fått en stad uppkallad efter sig.

Han föddes 1720 som son till kungliga livdrabanten Johan Löth-Örnskiöld och Sara Helena Schönström. Med tiden kom han att studera i Uppsala och blev därefter inskriven som auskultant i bergskollegium när han var sexton år gammal (1736).  Med andra ord en form av praktikplats för högstadieelever.

Först femton år senare blev han sekreterare och 1756 assessor innan han 1759 blev bergsråd. Örnsköld var då trettionio år och gifte sig samma år med Ulrika Eleonora von Berchner, dotter till brukspatron Georg von Berchner.

1762 utsågs han till landshövding i Västernorrlands län, som bestod av provinserna Jämtland, Medelpad och Ångermanland. Residensstaden var då Sundsvall.

Under sin sju år som landshövding förvandlades en stor del av regionen till det som vi ser idag. 406 byar storskiftade, 62 nybyggen uppfördes på kronoskogarna, 172 nya hemmansdelar bildades och kartor upprättades över länet. Per med sin administration betonade även den ekonomiskt betydelsefulla linneindustrin i Ångermanland.

Men åtgärderna gjordes på tveksam juridisk grund varför flera riksdagsmän ur bondeståndet anklagade honom för brutalitet inför 1769 års riksdag . Tydligen fanns det fog för kritiken, för han beviljades byte med landshövdingen i Södermanlands län.

Minnet av Örnsköld levde kvar och kom med tiden att lindas in i ett mer romantiskt skimmer. 1842, femtiett år efter sin död, blev hans minne hedrat genom att en nyanlagd by uppkallades efter honom med namn Örnsköldsvik. Örnsköldsvik. Byn fick 1894 stadsrättigheter, och därmed en av de få svenska städer som bär namnet av en person som inte var kunglig.

 

 

Vapen för den friherrliga ätten Örnsköld.
Vapen för den friherrliga ätten Örnsköld.

 

Utsedd till friherre och riddare av Nordstjärneorden

År 1767 utnämndes han till riddare av Nordstjärneorden och kort efter att Gustav III övertagit regeringen (1771) upphöjdes Örnsköld i friherrligt stånd. Örnsköld dog som landshövding över Södermanland, i Nyköping den 16 april 1791, 70 år gammal.

 

Biskopar i Uppsala 1594-2014

Boktips

Augusti 1164. Sveriges förste ärkebiskop vigs i Sens i Frankrike. Stefan var hans namn och både ärkebiskop Eskil i Lund och påve Alexander III var på plats. för att se vigningen. 

Sedan dess har han haft många manliga efterföljare innan Antje Jackelén tillträdde, som den 70:e ärkebiskopen i ordningen.
Om detta berättar Ragnar Norrman i ”Biskopar i Uppsala 1594-2014. Porträtt och korta biografier”.

Bpken består av korta biografier och porträtt av ärkebiskoparna, men tyvärr inte deras vapensköldar – som ändå finns tecknade av Bengt-Olof Kälde. Lite synd att man missade den chansen, men man kan inte få allt och man får vara glad över att det ändå har gjorts ett rejält omtag om ärkebiskopslängden.

Ragnar Norrman
Biskopar i Uppsala 1594-2014. Porträtt och korta biografier
Stiftshistoriska kommittén i Uppsala som band II:1 i Uppsala stifts herdaminne.
Utkom 2014

 

Nordisk heraldik och andra projekt

Tre spännande heraldiska föreläsningar väntar i Lund nu i vår. 

Introduktion till den nordiska heraldiken

Torsdagen den 16 april 2015 kl. 18.15 Grand Hotel, Lund

Martin Sunnqvist lägger fram utkast till ett häfte ”Introduktion till den nordiska heraldiken”. Diskussion om innehållets utformning och lämpliga illustrationer.

Raneke-samlingen och kyrklig heraldik

Torsdagen den 21 maj 2015 kl. 18.15 Grand Hotel, Lund

Henric Åsklund och Claus K. Berntsen presenterar aktuella heraldiska projekt. Henric Åsklund: Status beträffande Raneke-samlingen Claus K. Berntsen: Nytt inom den kyrkliga heraldiken

International Heraldry Day

Onsdagen den 10 juni 2015 kl. 18.15 Grand Hotel, Lund

Årshögtid och ”International Heraldry Day”: Carl-Thomas von Christierson berättar om det Forbus’ska bördsbrevet i Lunds universitetsbiblioteks specialsamlingar.

Nyhetsbrev från Heraldiska sällskapet

Heraldiska sällskapet har kommit med ett nytt heraldiskt nyhetsbrev. Nr 35 i ordningen.

Här kan man läsa om Dag Hammarskjöld, en norsk flagga från Eidsvoll 1814 och om kommande föreläsningar.

Se också erbjudandet att köpa äldre nummer av Skandinavisk Vapenrulla. Billigare än så här blir det aldrig.
Häfte 2-10 och årgångarna från 1975 till 2009/10 säljs nu för 10 danska kronor per häfte + porto. Eller 200 dkr för ett ex av varje kvarvarande årgång.

Slutsålda är nummer nr. 1 (1963), 1974 och 1983.

Beställ av Bo Møller: moller@heraldik.org

Läs mer i nyhetsbrevet

Matrikeln börjar här

Vapen Caperman. Tecknare Kim Dohm-Hansen
Vapen Caperman. Tecknare Kim Dohm-Hansen

Så där, just nu har jag verkligen påbörjat arbetet med årets matrikel. Nytt är en nu konstnär.

Den kommer i allt väsentligt att bli lik tidigare år. Kanske något tunnare på grund av att vi tar bort lite sidoinformation, men det betyder inte mycket.

Vapen Nilsson av Kim Dohm-Hansen
Vapen Nilsson av Kim Dohm-Hansen

Det roligaste i år är att vi har en ny matrikeltecknare som kompletterar Ronny Andersens och Anders Breitholtz. Hon heter Kim Dohm-Hansen och är en frisk fläkt med en lite annan stil än Ronny. Än så länge är hon förstås rätt grön så stilen är inte riktigt där än, men jag ser tydligt vart hon är på väg. Det är en ny modern form av flatestilen.

 

De hädangångnas heraldik

Boktips

Först kom Inga von Corswant-Naumburgs bok som svenska anvapen. Sedan kom Cecilia Candréus fristående uppföljare om begravningsfanorna. För den fick hon Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj 2012.

Hennes avhandling, ”De hädangångnas heraldik”, behandlar stormaktstidens senare hälft, från 1670 till 1720. Det är den period då det pompösa fortfarande var centralt och rangtecknen var utvecklade men de ekonomiska förutsättningarna var lägre än de varit under den föregående 50-årsperioden inom aristokratin.

Cecilia Candréus avhandling är en gedigen genomgång av materialet där fokus inte ligger på katalogiseringen av materialet utan på att sätta in fanorna i deras ideologiska sammanhang och på det viset förklara deras uppbyggnad och utveckling. Candréus stödjer sig på andra moderna forskares teser och utvecklar dem på flera punkter.

Författaren lägger också stor vikt vid att tydligt definiera hur olika begrepp kan användas vilket är till stor fördel för läsaren. En hel del av de missförstånd som annars märks i diskussioner kring fanor, baner och vapendukar kan därmed undanröjas.

Cecilia Candréus har en ovanligt stor bredd i sin avhandling vilket märks när hon tar läsaren från metod via en genomgång av fanornas ideologi och utseende till ren industrihistoria i form av broderiteknik och skråväsendet inom pärlstickeribranschen.

Avhandlingen avslutas med en katalog över bevarade fanor och en förteckning över de pärlstickare som gjorde fanorna.

De ceremonier som kantar en människas väg till den sista vilan har under årtusenden präglats av en strävan efter en värdig inramning. Ceremoniernas utformning och betydelse har dock skiftat genom historien. I stormaktstidens Europa utgjorde kröningar, triumftåg, bröllop och begravningar betydelsefulla evenemang där samhällets elit gavs tillfälle att synliggöra och befästa sin sociala position. Vid ceremonierna användes en påkostad rekvisita bestående av bland annat professionellt utförda textilier, vilka bidrog till att ge arrangemanget en symbolbärande inramning. I sin doktorsavhandling undersöker Cecilia Candréus tillverkningen och bruket av en grupp vita, broderade fanor – så kallade länsfanor – som användes av manliga medlemmar av den svenska betitlade adeln i samband med begravningar under stormaktstidens slutskede.

I undersökningen skildras inte bara ett textilt hantverk och dess utövare, utan även de avlidna männen, deras familjer och det samhälle de var en del av. Med heraldiska vapenbilder utförda i ett exklusivt reliefbroderi med guld- och silvertråd manifesterades den avlidnes grevliga och friherrliga titlar för att på så sätt markera hans position i den sociala eliten och en person som innehade flera titlar förde ofta en fana för varje titel. Det symboliska budskapet förmedlades inte bara genom fanornas heraldik och inskriptioner utan även genom deras förhållande till ett samtida stilideal där de ornamentala inslagen och det broderitekniska utförandet var av betydelse. Broderierna tillverkades på beställning och arbetet utfördes av professionella pärlstickare. Efter begravningen placerades många fanor som minnesmärken vid gravarna. Andra återanvändes senare genom att broderierna flyttades över på nytt tyg för att nu fungera som dekor på en altarbeklädnad.

 

Cecilia Candréus
De hädangångnas heraldik (2008)
ISBN: 978-91-7844-750-3.
Gidlunds förlag

Läs mer om Cecilia Candréus

Fick medalj av Svenska Heraldiska Föreningen

2012 mottog Cecilia Candréus Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj för sitt storartade akademiska arbete.

En modern vapenrock

Tabard, vapenrock, för Kanadas vapenkung (Chief Herald of Canada).
Tabard, vapenrock, för Kanadas vapenkung (Chief Herald of Canada).

Kanadas vapenkung (Chief Herald of Canada) har fått en ny  vapenrock. En modern tolkning av den traditionellt vapenprydda tabarden som vi ofta ser i Europa.

Vapenrocken, tabarden, är häroldens mest tydliga igenkänningstecken. Genom åren har de sett ut på många sätt och varit sydda i alla tänkbara material.

Den variant som Kanada nu skapat är däremot helt ny. Visserligen finns allt som ska vara med men det finns med på ett diskret sätt. Vapenrocken ska bäras ovanpå häroldens vanliga kläder och är alltså inte en ytterrock. Därför påminner den mer om en poncho än något annat klädesplagg.
Den blå färgen är vald därför att det är den färg som används av Kanadas generalguvenör. Mönstret anknyter till indiansk tradition och är framtaget av Maynard Johnny Jr. från Coast Salish och Kwakwaka’wakw-folket i British Columbia.

Vapenrocken ska bäras tillsammans med vapenkungens officiella halskedja, vita handskar och den speciella huvudbonaden som pryds med generalguvernörens emblem.

Så väljer man en kung i Sverige

I den svenska medeltidshistorien är en ständigt återkommande tvistefråga vem som egentligen valde den svenske kungen: svearna, götarna eller båda tillsammans. Vad man kommer fram till beror på hur man tolkar äldre västgötalagen eller kung Knaphövdes öde.
Jag tror att man närmar sig frågan från fel håll, från ett mycket romantiserande håll.

Från Erik den heliges död och fram till Magnus Eriksson går det 160 år. Under den tiden har vi (minst) 12 män som kallar sig kung. Så hur kom de till makten? Var det någon endaste en som vi valdes av folket på ett ting, såsom västgötalagen säger att en kung ska väljas (oavsett hur man nu tolkar det mytiska ordet ”svear”).

Låt oss se efter hur kungarna blev kungar.

  • Magnus: Slog ihjäl Erik den helige (E) och blev kung c:a 1260
  • Sverker (S): Slog ihjäl Magnus och blev kung 1261
  • Knut (E): Sköt/slog ihjäl Sverker och blev kung c:a 1267. Dör en naturlig död 1296.
  • Karl (S): Utses 1296 till kung av okända stormän. Utser sedan själv sin son Johan till tronföljare.
  • Erik (E): Störtar 1208/1210 Karl genom uppror.
  • Johan (S): Efterträder 1216 Erik som dött en naturlig död. Osäkert vem som utser honom till kung.
  • Erik (E): Efterträder 1222 (som sexåring) Johan som dött en naturlig död, endast 22 år gammal.
  • Holmger (E): Puttar 1229 undan den ännu omyndige Erik från tronen.
  • Erik (E): Återinträder som kung efter Holmgers död 1235.
  • Valdemar (B): Utses 1250 av stormän till Eriks efterträdare.
  • Magnus (B): Genom uppror 1275 störtar han sin bror Valdemar.
  • Birger (B): Efterträder 1290 sin far Magnus.
  • Erik (B): Uppsätts 1319 som minderårig (endast 3 år) som kung av de stormän som just störtat Eriks farbror Birger och avrättat dennes son.

Nä, jag kan inte finns att västgötalagen har så mycket stöd i den politiska verkligheten. Den är nog främst en partsinlaga från en grupp som vill styra upp konflikterna om kungatronen, men ett misslyckat inlägg.Vad som förvånar mig är att så många historiker debatterar själva texten, men att det är så få som väljer att se den politiska verklighet som texten sägs skildra.

(E) = Erikska ätten
(S) = Sverkerska ätten
(B) = Bjälboätten = Folkungaätten

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia