30 minuter kvar till kvällens styrelsemöte i Svenska Heraldiska Föreningen. Många frågor att ta sig an detta sista möte innan årsmötet.
Vi har flera spännande projekt framför oss. Det två viktigaste är vår kommande bok med vapen från Svenska Vapenkollegiet och vår kommande nylansering av databasen Källan.
Källan är nog det viktigaste projekt som vår förening någonsin gett sig in på. Det enda som på allvar ger något bestående till eftervärlden och till omvärlden. Ungefär 6000 unika vapen från svenska släkter och organisationer har vi hittills samlat in under Mats Perssons ledning.
Källan bygger på det arbete Magnus Bäckmark gjorde för Gröna stubben och det som jag plussade på när jag överförde det till databasen, men sedan 205 är det Mats som varit den ledande figuren.
Nu hoppas vi att vi kan lösa dagens krångel och få Källan ut på internet igen.
Jag läste precis Strängnäs grafiska profil eftersom de hade den goda smaken att citera mig (tack för det, sånt värmer).
Eftersom jag är artig så citerar jag tillbaka. Deras grafiska profil har jag inget emot som varumärkestext. Däremot har jag lite tankar om den från ett heraldiskt perspektiv. Och här kommer citaten in för det är kul att bli citerad utan att man riktigt läser hela texten.
Strängnäs har i sin iver att vara korrekta noterat att heraldiken bygger på blasoneringen. Gott så. Men i samma kapitel klargör de att kommunvapnet ska återges på ett väldigt bestämt sätt. Alltså rakt motsatt mot vad de själva citerar.
Här någonstans funderar jag på varför man inte lägger till en extra mening om att kommunens vapen är evigt, MEN att kommunen i sin grafiska profil för myndighetsbrev och reklam under en kortare period om fem tio år har bestämt sig för att använda en viss tolkning av vapnet. Och att alla andra kan använda vapnet på det sätt som behagar dem. Då lir allt rätt och riktigt.
Det heraldiska vapnets färger
Vårt heraldiska vapen ska alltid återges enligt exemplet nedan [bild]
Nedanstående färgblandningar används i vapnet. Använd alltid digitala original.
Vapen röd
PMS 185C
C0 M91 Y76 K0
R231 G0 B51
HEX #e70033
NCS S 1085-Y90R
Vapen gul
PMS 116C
C0 M16 Y100 K0
R255 G203 B0
HEX #ffcb00
NCS S 0570-Y10R
Vapen blå
PMS 300C
C100 M44 Y0 K0
R0 G99 B190
HEX #0063be
NCS S 2565-R80B
Principer för utformning av heraldiska vapen
Ett heraldiskt vapen ska vara tydligt och lätt att känna igen och definiera. En grundregel vid utformningen av vapnet är därför enkelhet. Om många symboler ingår i vapnet blir det otydligt. Mångfalden skymmer helheten och vanligen går vapnet – tvärt emot avsikten – inte att förstå utan särskild förklaring. Text och bokstäver bör inte förekomma i ett
vapen.
Ett vapen kan utföras i flera varianter till exempel färg eller svart/vitt, med guld och silver ersatta av gul respektive vit färg samt med olika sköldformer, så länge vapenbeskrivningen följs. Det får emellertid inte förändras eller ersättas av annat vapen/emblem.
Det grundläggande för ett vapen är vapenbeskrivningen (blasoneringen), inte bilden. Den senare återger endast hur vapenbeskrivningen uppfattats vid en viss tidpunkt.
(Ur TFG 010004, Försvarsmaktens heraldiska vapen)
Vapenbeskrivning (blasonering)
Ett vapen fastställs till sitt innehåll genom en vapenbeskrivning, även kallad blasonering. Verbet blasonera ”beskriva eller måla en vapensköld” är ett låneord från tyskan och franskan.
En särskild terminologi har utvecklats för att underlätta blasoneringen och göra den så noggrann och precis som möjligt. De olika återkommande märkena och olika kompositionsgreppen har alla sina specifika benämningar.
En vapenbeskrivning utgår alltid från en tom sköldyta som lager för lager byggs på till dess att ett helt vapen är beskrivet.
Varför ser vårt släktvapen ut som den gör? Vad betyder symbolerna? Här är berättelsen om min vapensköld.
Någon gång i mitten av 80-talet fick jag upp ögonen för heraldiken. Det tog inte lång tid innan jag tänkte att jag skulle göra en vapensköld men det tog lång tid innan den blev klar. Flera år faktiskt, och efter närmare 50 helt olika idéer som ritades upp för hand och färglades.
Två nedhängade ax
Till slut, och tack vare Tor Flensmarck, kom jag på en lösning som fungerade. Det blev en avhuggen kärve med två nedhängade ax. Inget mer och inget mindre.
Den här enkla symbolen är helt klart inspirerad av en vase men det är ingen vase. Det var också en sak som jag och Tor pratade om (i brev) när vapnet skapades kring 1990. Det kunde inte vara en vase eftersom kungliga Vasa-ätten redan hade den symbolen. samtidigt kunde det inte gärna bli någon annan symbol heller när namnet är Wasling från släktgården Vasared.
Till slut blev det den här symbolen. Om man är heraldiskt bevandrad vet man att en vase inte är en sädeskärve (och jag är heraldiskt bevandrad). det är därför en extra poäng i att vår släkts ”vase” eller kanske en ”wasse” är en sädeskärve eftersom det då blir ytterligare en olikhet från kungavapnet. Sädeskärven är symboliskt mer passande för vår bondesläkt.
Coat of Arms of Wasling family, by Fredrik Falkenback
Färger och vingar samt andra symboler
Vapnets tinkturer är svart och guld (gult). De färgerna symboliserar ursprunget i Västergötland. Vår enkla släktforskning ner till omkring 1600 visar att släkten har en påfallande ovilja att lämna denna region i världen. En gav sig iväg för att söka lyckan (och kanske en partner) i Amerikatt, men återvände till hembygden.
Först i generationen före min lyckades vi komma oss iväg, och det var ju bra det.
Men eftersom mina anfäder och anmödrar kommer från Västergötland men från olika kommuner var det ingen idé att hänga upp sig på en viss kommun när vapnet skulle göras (hint hint, statsheraldikern och skaparen av två ingifta vapen för kungahuset).
Alliansvapen för Mutka-Wasling. Teckning: Magnus Bäckmark
Vingarna är inga örnvingar. De är korpvingar och symboliserar släktens äldre släktgård Onsered (Odinsryd på 1600-talet). Om jag någon gång gör en badge/märke så kommer den att föreställa en korp på något sätt. Korpen användes även som symbol i det exlibris som Magnus Bäckmark gjorde åt mina barn.
Personligt släktvapen för Jesper Wasling. Teckning: Sunil Saigal.
En personlig brisering
Eftersom jag är en heraldiknörd kunde jag inte låta bli att ha en personlig brisering. Mitt heraldiska förnamn, om man så vill. Jag ändrade helt enkelt färgerna från svart till grönt. Det är även de ursprungliga färgerna som Tor föreslog, men som sedan ändrades till svart för att det var en bättre symbolik.
Det här personliga vapnet använder jag endast i heraldiska sammanhang, som i Svenska Heraldiska Föreningens matrikel och i det exlibris jag har för min heraldiska boksamling.
Att jag valde grönt i kombination med gult kommer från maskrosorna i vår trädgård. Den mest somriga känsla jag kan få är faktiskt när jag sitter på trappan ner mot baksidan av huset och med en kaffe i handen se de gula maskrosorna växa i den gröna gräsmattan. Det är sommar.
Ett vapen för hela släkten
Vapen Wasling är ett släktvapen som får användas av ättlingar till Carl-Edward och Alma Pettersson i Vasared, Tvärred.
Jag förstår att hela släkten inte är intresserad av att använda det, men det gör inget.
I senaste numret av Skandinavisk vapenrulla finns Knallarna Claésson med som nummer 752/2015. Vapnet är även registrerat som SV-138 i Svenskt Vapenregister.
Vapnet är antaget av Peder och Michael Claésson från Borås men släkten härstammar från Dannike i Kinds härad (och i nuvarande Borås kommun). Förr ägnades mycket kraft åt knalleverksamheten och det syns nu i vapnet. Motiven är en knalle och en ullsax, som båda är de mest framträdande symbolerna för Sjuhäradsbygden.
Claéssons använder även vapnet som varumärke för det gemensamma bolaget Claésson Konsult och Värdering i Borås AB. Notera att knallen i det vapnet är vänd in mot sidan, i courtisie.
Vapnet är komponerat av Peder Claésson och Jesper Wasling samt tecknat av Thomas Falk.
Trenden är uppåtstigande. Tredubbelt så många besökare på tre månader och dubbelt upp på två.
Enligt alla tips på hur man gör sin blogg mer populär så ska man visa hur mycket fler som besöker den. Så då gör jag det.
Google visar att bloggen Heraldik och Historia under april-maj hade c:a 15-20 unika besökare per dag. Nu i augusti ligger det på omkring 50 med enskilda hopp som är betydligt populärare.
Dippen i juli beror på att sidan av olika skäl legat nere dessa dagar. Varför det gick ner innan dess vet jag inte. Jag skrev väl helt enkelt onödigt trist, vilket lärarna anade på telepativ väg.
Jag ser effekten även på annat sätt. På sökorden släktvapen, vapensköld och heraldik kommer denna blogg idag betydligt högre på både Google och Bing än den gjorde ännu i mitten av sommaren.
Det tycker jag är kul, och det inspirerar mig att fortsätta med inlägg.
Heraldik är allvarliga saker. Så allvarligt och seriöst att ett flertal heraldiker lägger all sin vakna tid på att göra ämnet känt för en bredare allmänhet.
Här har jag samlat de främsta heraldiska bloggarna i Norden. 7 svenskar, 1 dansk och 1 finne. Alla har de en hemsida/blogg av något slag även om den kanske inte fylls på så ofta.
2001 gav jag och Magnus Bäckmark ut ”Heraldiken i Sverige”. Det är en på alla vis bra bok som jag är stolt över, men vissa saker vill jag nu revidera.
Sidan 10
Jag skriver här att härolderna var kunniga i heraldik eftersom ämnet fått namn efter dem. Det var de säkert också, men faktum är att under heraldikens första 100 år är det väldigt svårt att koppla ihop sköldar med härolder.
Under nordiskt 1400-tal, då vi bevisligen har ett organiserat häroldsväsende underordnat unionskungen, här härolderna inte haft något med sköldarnas komposition att göra. Alternativt har de det men då har härolderna saknat grundläggande fackkunskap.
Sidan 19
Här tar jag upp att riddarna var dolda och att heraldiska tecken därför behövdes. Problemet med det här argumentet är att under den tid som riddarna var som mest dolda bakom järn (1380-1520) verkar heraldiska vapen inte förekomma alls, varken på sköldar (de användes inte längre) eller på vapenrockar utanpå rustningarna (de hade också blivit gammalmodiga).
Däremot användes heraldiska vapen på fanor som vägledde de stridande.
Sidan 19
Korstågen. Jag har i mina forskningar inte stött på något som antyder att dessa krigståg varit bärare av den heraldiska kulturen. Visst förekom heraldik i korstågsrikena, men det var arv från hemländerna – såvitt jag kan se.
Tanken (ehj framförd i min bok) att riddarna genom korstågen skulle ha kommit i kontakt med lejon och andra exotiska djur bygger på en grov misstolkning av hur mycket/lite man runt medelhavet kände till om varandras kultur och natur.
Sidan 26
Vapenkonstens nedgång. Jag tar avstånd från detta uttryck. Varje heraldisk period har sin tjusning, och ska man vara ärlig så har det romantiska skimret allt för mycket fördunklat vår syn på medeltida heraldik. Den är ofta lika felaktig som senare tiders men betydligt sämre utförd, sett till hantverksskickligheten.
Har du hittat fel i min bok?
Du är då välkommen att komma med rättelser. Boken blir ju inte bättre för att felen hålls hemliga, men blir de kända höjer vi kvalitet på den kunskap som finns mellan pärmarna.
Par Bricole is a order/society like the Free masons, but with a humorous touch hence it celebrates the memory of the famous 18:th century poet, songwriter, composer and performer.
Par Bricoles HQ are in Stockholm but have lodges in Göteborg, Malmö, Jönköping, Sundsvall, Borås and Vänersborg.
The society was founded in at the end of the 18:th centyry as a kind of Bacchanalia secret society. And from the beginning the society used heraldic shields for its members from grade 10 and up. The society still use heraldry.
At the international heraldry day 2015, Thomas Falk guided us though the heraldry of the society in Borås. Thomas Falk is the orders local herald and painter of the shields.
The society has more than 800 members in Borås alone. Almost 50 of them have a shield on the wall.
The oldest plates in Borås dates back to late 19:th century. The heraldry then was not as good as it is today, as you can see at the end of this article (I won’t even try to understand what it is).
Thank you Thomas, for an interesting and funny evening.
(part of) the Wall och Shields at the house of par Bricole in Borås
An old Coat of arms for one of the members of Par Bricole
Jag skriver på en heraldisk ordbok och hoppas att den snart ska vara klar Saknar dock en illustratör, men det löser sig nog.
Funderar dock på vad den ska vara bra för. Ska den vara en bok eller ska den göras digital. Det finns klara för- och nackdelar med båda.
Det jag däremot med säkerhet vet är att den ger de mest genomtänkta och fördjupade definitioner på heraldikens 2000 vanligaste begrepp som någonsin skrivits ner på något nordiskt språk, även om det säkert finns invändningar att göra.
Klart det finns det. Trots allt så har jag ju skrivit boken därför att jag tycker att alla andra ordböcker och andra sammanställningar vägt lite för lätt.
Hur ska man få folk att bli aktiva i en heraldisk förening? Börja med en fest så folk blir vänner. Därefter kan du börja prata heraldik.
I helgen visade det sig att Lunds heraldiska sällskap (lokalavdelning till SHS/SHF) är Nordens mest aktiva heraldiska förening. Och det ska de ha all cred för, deras insatser är fantastiska.
Lund
Men om vi ser bortom aktiviteterna och försöker förstå varför de lyckas så är det inte så lätt. De i Lund är idag ett sammansvetsat gäng killar i ungefär samma ålder, med ungefär samma bakgrund och jobb. De har med andra ord mycket gemensamt utanför heraldiken. Dessutom var de alla mer eller mindre aktiva i Svenska Heraldiska Föreningen innan de bildade detta lokalsällskap. Då är det ganska lätt att få tid över till gemensamma luncher eller eftermiddagsträffar om heraldik.
Borås
När Borås Heraldiska Förening bildades var det ungefär likadant, fast de som var med var yngre (och delvis samma personer). Den föreningen bildades 1990 av Stefan Bede, Magnus Persson och Jesper Wasling och där ingick snart även Per Ladenvall (tidigare revisor i SHF) och Henric Åsklund samt Henrik Sjövall. Föreningen upplöstes 95 på grund av att alla medlemmar (nästan) flyttade till universitet för att plugga. BHF återbildades 2000 och omvandlades 2014 till sällskapet Sju härolder/Seven heralds.
Under sin första tid hölls fler aktiviteter än SHF åstadkommer, samt gjordes två rätt stora utställningar, större än vad SHF hittills lyckats producera. Men det var lätt ordnat eftersom alla som var med kände varandra väl sedan gymnasietiden.
Grästorp
Ett tredje exempel är Grästorp. Denna lilla ort var Sveriges heraldiska centrum under 70- och 80-talet, vad än andra försöker hävda. Här fanns eldsjälarna Carl-Axel Rydholm och Alf Djerf och de drog med sig Bengt-Göran Lundkvist och Kenneth Wulcan, med flera vanliga medlemmar.
Återigen blev det ganska lätt att samordna den heraldiska aktiviteten eftersom gruppen redan gjorde så mycket tillsammans i andra sammanhang.
Det gemensamma
I alla dessa grupper är att de först kände varandra, sedan byggde upp en heraldisk aktivitet. Då har verksamheten blomstrat. När det fungerat tvärtom har det krävt mycket mer energi och kraft för att lyckas, samt att allt ständigt måste ha ett tydligt syfte för att locka besökare.
Heraldiken själv lockar tyvärr inte – ännu – massorna på det sätt vi heraldiker skulle önska.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
